Jag satt och tittade på kvällstidningarna på nätet, och det är ingen uppbygglig läsning. Inte så att allt som står där är skräp, för det finns ett par skribenter som alltid är läsvärda, som Johan Hakelius och Lena Mellin i Aftonbladet. Många av skribenterna skriver en relativt oantastlig svenska, men det som är så deprimerande är populismen. Jag kan bara hänvisa till nätkommentarerna från Folket. Är de som skriver där representativa för svenska folket, då är det ute med landet. Men hänvisningen till kommentarerna måste åtföljas av en varningstext, liknande dem som som står på cigarettpaketen: “NÄTKOMMENTARER KAN LEDA TILL BLODSTÖRTNING” eller motsvarande.
Så läste jag att sportkrönikören i Aftonbladet Lasse Anrell, som annars tillhör de mer uthärdliga sportjournalisterna i Stockholmspressen. De övriga i det skrået tror att alla som läser sportbilagorna inte intresserar sig för något annat än hur det går för Stockholmslagen i fotboll och ishockey och tycker det är i sin ordning att meddelandet om att Zlatan slagit in en straff nere i Italien utminuteras till läsekretsen med krigsrubriker. Lasse Anrell skall ha antytt att Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset tack vare en välorganiserad kampanj via facebook och annat. “Vem f-n är Rolf-Göran Bengtsson” löd rubriken och avsikten, säger Anrell, var att dra ned brallorna på hästfolket och tillägger att han aldrig ansett ridsport vara en sport. Vems brallor är det som är nere? Han tillägger försonande att hästen borde ha fått priset. Blir nästa steg att säga att F 1-segrare inte är idrottsmän, eftersom de har flera hundra hästar under huven som gör jobbet? Jag respekterar Anrell, för jag tror att han är en i grunden intelligent person, men varför spela på folks okunskap? Det är sådant som kallas populism.
Det är kanske sedan inte så konstigt att man inte skryter med att vara journalist.
Axel Sjöstedt
Daniel von Sydow
