En droppe i havet.

Efter en, eller rättare sagt, två rundor i Stadsskogen satte vi oss till rätta vid vännen Gunnars, i all hast iordningställda, kaffebord.
Samtalen kom att handla om lågt som högt, men kanske mest om den ökade senioriteten i allas vår omgivning.
Omgivning?
Ja; det börjar faktiskt bli svårare och svårare att se sig själv i de pågående “förfallet”. Då är det genast lättare att tala om omgivningens. Och kanske är det, det som gör att man överlever – som individ. Förmågan att fortfarande se sig själv och förstora upp den egna förträffligheten i det oändliga människohavet är även det ett annat sätt att överleva.
Alla blir vi äldre och äldre – ett faktum som hittills är oomstritt – och ohjälpligt närmar vi oss det stora vattenfallet.
Men trots vår litenhet i livets älv stretar vi emot  en del mindre … en del mer!

En droppe,droppad i livets älv,
har ingen kraft till att flyta själv.
Det ställs ett krav på varenda droppe:
hjälp till hålla de andra oppe!

Dessa rader ur  Tage Danielssons Grallimatik, kom för mig där vi satt kring kaffebordet och kontemplerade över att en, från sitt ämbete nyss avskild, person låtit överföra sina gärningar under en tiomånadersperiod  ”för framtida forskning”!
Eftersom ingen av oss då lär finnas för att ta del av forskningsrönen, lade vi denna bombasm åt sidan, men konstaterade att vissa människor i vår omgivning är förunderliga varelser.

            P.S. När jag skrev “senioritet” fick jag en åthutning av mitt stavningsprogram. Dels var ordet “ålderdomligt”(Sic!), samt som alternativ gavs ordet “senilitet”!