Har orden förlorat sin betydelse?

Som den geront jag börjar bli irriterar jag mig allt mer på saker som irriterar mig. Bo Strömstedt har ofta sagt att hans lärare i Lund Olle Holmberg sagt att ord är intressanta, eftersom de betyder något. Det jag nu uppreser mig mot är att ord, ofta i skrift och där man borde kunna förvänta sig bättre, börjar förlora sin innebörd.

En sak är att ords betydelse kan förändras över tid, så att häftig och grym  nu är positivt värdeladdade begrepp utan nämnvärd koppling till sin ursprungsbetydelse. En annan är att ord överanvänds och därmed devalveras. Ett sådant ord är ”hat”. Det används, visserligen också i en rubrik som skribenten kan vara oskyldig till, i artikeln Hatet som gör mig politiskt deprimerad i onsdagens DN. Tanken från författaren, Maria Sveland, är väl att inlägget på något sätt skulle balansera Bengt Ohlssons spänstiga, genomtänkta, välbehövliga och dessutom roliga artiklar om kulturvänsterns självgivna tolkningsföreträde. Men genom sin allmänna känslostyrda argumentation och genom att just ge ord som ”hat” och ”deprimerad” en devalverad innebörd förlorar den mycket, för många kanske helt, i slagkraft. Det intressanta är att hon skriver om Bengt Ohlssons artiklar  som hans ”märkliga känslomässiga antiintellektuella text”.  Vad var det man inte såg när man sett grandet i sin nästas öga?

Hon talar om ”Hatet mot Tur-teaterns uppsättning av Scum-manifestet” som ”ett drev”. Det visar sig att de värsta och i artikeln citerade delarna av detta drev i stor utsträckning bestod av blogginlägg. Till att börja med kan man fråga om bloggtroll kan utgöra ett drev, men jag är helt övertygad om att många gått alldeles för långt i sina reaktioner mot detta evenemang. Men man kanske också bör fundera över om inte Scum-manifestets avsikt var att just provocera, och provocerade människor är inte alltid så artikulerade. Till saken hör att jag bara i förbigående hört talas om detta manifest, så jag har heller inga åsikter i frågan. Men akronymen Scum, för Society for Cutting Up Men, kan väl ändå inte uppfattas som annat än ett radikalfeministiskt initiativ som det måste stå folk fritt att reagera på – och emot. Det blir, mot bakgrund i begreppet Scum, lite egenartat när Svedland skriver om reaktionernas ”aggressiva, hatiska ton”. Ligger det inte också en del hat och aggression i tanken på att, om än symboliskt, skära upp män?

Jag tycker att ni skall läsa artikeln, inte för att den är särskilt bra, utan för att den är en representant för den ganska tyckmyckna sida av det politiska debattforumet som upprörs över att sådana som Bengt Ohlsson ifrågasätter begreppet politiskt korrekthet och vad som läggs däri från olika sidor av det politiska spektret. Och det värsta av allt verkar vara att han ifrågasätter kulturvänsterns tolkningsföreträde. Det var allt en mycket öm, närmast infekterad tå han trampade på.