Jag har tidigare ondgjort mig över enfalden i svensk journalistik. Samtidigt har jag bestormats av frågor från Axel som ”Har vi någon Jolo i dag” eller ”Finns det någon Bang?”. Jag har hela tiden fått svara nej på hans frågor, helt enkelt för att det bara finns en Jolo och en Bang. Med läsandet av Tingstens fjäskande brev till Dag Hammarskjöld i färskt minne  så har också den giganten reducerats i min Hall of Fame för svenska journalister, särskilt som han efter dessa brev omedelbart satt sig vid skrivmaskinen och skrivit infama påhopp på Hammarskjöld, som han av någon svårförklarlig anledning led av ett mindervärdeskomplex inför.

Rubriken anspelar på en av dessa tramsiga enkäter som framför allt kvällstidningar frossar i. Man ställde häromdagen i Expressen följande fråga till fyra ”vanliga svenskar” och satte frågan sedan som rubrik: ”Gillar du att dina pengar går till bankchefernas bonusar?” Hur många tror ni svarar ja på den frågan? Nej, just det. Det är lika begåvat som att ställa frågan om vad de föredrar ”krig och elände” eller ”fred och välstånd”. Men man måste väl fylla spalten.

Men det finns undantag. Jag har pekat på Johan Hakelius, som alltid skriver väl och med en innehållslig knorr, som gör en lycklig. Åtminstone för en stund. I Dagens Nyheter kan man alltid med behållning läsa Hanne Kjöllers signerade ledare. Häromdagen skrev hon Bingo för politikerföraktet och gav svar på tal till alla gråtmilda kommentarer i Juholtaffären, om att den avgångne S-ledaren aldrig ”fick chansen”. Läs och gläds – eller irriteras, beroende på grundinställning.

Efter en, eller rättare sagt, två rundor i Stadsskogen satte vi oss till rätta vid vännen Gunnars, i all hast iordningställda, kaffebord.
Samtalen kom att handla om lågt som högt, men kanske mest om den ökade senioriteten i allas vår omgivning.
Omgivning?
Ja; det börjar faktiskt bli svårare och svårare att se sig själv i de pågående ”förfallet”. Då är det genast lättare att tala om omgivningens. Och kanske är det, det som gör att man överlever – som individ. Förmågan att fortfarande se sig själv och förstora upp den egna förträffligheten i det oändliga människohavet är även det ett annat sätt att överleva.
Alla blir vi äldre och äldre – ett faktum som hittills är oomstritt – och ohjälpligt närmar vi oss det stora vattenfallet.
Men trots vår litenhet i livets älv stretar vi emot  en del mindre … en del mer!

En droppe,droppad i livets älv,
har ingen kraft till att flyta själv.
Det ställs ett krav på varenda droppe:
hjälp till hålla de andra oppe!

Dessa rader ur  Tage Danielssons Grallimatik, kom för mig där vi satt kring kaffebordet och kontemplerade över att en, från sitt ämbete nyss avskild, person låtit överföra sina gärningar under en tiomånadersperiod  ”för framtida forskning”!
Eftersom ingen av oss då lär finnas för att ta del av forskningsrönen, lade vi denna bombasm åt sidan, men konstaterade att vissa människor i vår omgivning är förunderliga varelser.

            P.S. När jag skrev ”senioritet” fick jag en åthutning av mitt stavningsprogram. Dels var ordet ”ålderdomligt”(Sic!), samt som alternativ gavs ordet ”senilitet”!

Man riktigt hör, ända ut, på Sveavägen hur medlemmarna i Verkställande utskottet ropar SM-guld! … SM -guld! … SM-guld!

Tongångarna är nästa lika över hela landet, inte bara inom socialdemokratin, utan även V:s Jonas Sjöstedt ligger så lågt han bara kan, i hopp om att kunna formera en enad opposition inför valet 2014. Men bådas mål är klart: SM-guld!
Inte ens det faktum att V fått inemot 100.000 S-väljare över till sitt parti, (enl. SIFO), kunde hindra V-ledaren att i P1-Morgon uppvisa ett nära nog masochistiskt drag genom att hälsa ”de nya” välkomna men samtidigt  hänvisa till en icke existerande oppositionsallians. Jonas Sjöstedt vet att, oavsett hans partis framgångar, hans enda möjlighet att nå målet ”SM-guld”, är att liera sig med Socialdemokraterna. ( Det intressanta var att lyssna till Miljöpartiets Åsa Romson som i samma studio och med samma frågestälning höll tand för tunga och talade nästan inbjudande till båda parter: ”Vi stöder dem som stöder vår politik”).

Och nu över till något helt annat – men ändå samma sak.

Otaliga är de gånger då man hör det skrålas … SM-guld! … SM -guld! … SM-guld!  Floskler som att ”på pappret har vi det starkaste laget”, ”vi är på gång”, ”varje poäng är värdefull” staplas på varann. Men oftast blir resultatet klent. Exempel på detta kan man uppleva inom, till exempel, fotbollen, basketen och ishockeyn. Alla tycks leva över sina tillgångar (OBS! egna tillgångar), men samtidigt ekar drömmen om SM-guld i korridorerna.  Och detta självbedrägeri pågår, år ut och år in.

Och nu tillbaka till ”samma sak”.

SM-guld skall det vara – och fort skall de gå. Men titeln skall tydligen, om man lyssnar till Jonas Sjöstedt , vinnas med andras tillgångar.

I dessa dagar kan man inte förbigå Håkan Juholts namn. Men jag tänkte inte heller förbigå det, utan just stanna vid själva namnet.

Är det inte ett tecken på kortvarigheten av hans tid vid makten att han hann avgå innan folk lärt sig hur de skulle uttala hans namn? I ett av många radioinslag under den tumultartade lördagen samtalade två kommentatorer om Juholts avgång. Den ene uttalade namnet konsekvent Júholt, alltså med betoningen på första stavelsen, ungefär som en norrlänning uttalar Stóckholm. Den andra sade lika konsekvent Júhólt, med samma betoning på båda vokalerna, ungefär som det rikssvenska uttalet av Stockholm.

Vem har rätt? Det har jag ingen aning om. Jag har för mig att jag hört att han själv uttalade det Júholt, om det är till någon ledning. Men medge att det är intressant att man under en socialdemokratisk partiledares hela tid i ledningen av sitt parti inte kommit fram till hur hans namn skulle uttalas?

Å andra sidan har folk fortfarande inte lärt sig hur det väl nu avsomnade Ny demokratis ena ledares namn skulle uttalas. Förnamnet uttalades stundom på vad de fåkunnige trodde var ett korrekt engelskt uttal: Ajjan, andra åter korrekt (på både engelska och svenska) Ian. När det gäller efternamnet ville samma fåkunniga del av nationen skryta med att de kunde tyska och uttalade det på Wachtmajster, medan andra uttalade det rätt, det vill säga som familjen själv sedan generationer uttalat det: Waktmejster.

Men det är ju en annan sak. Det var bara ett litet parti och bara namnet på den ena av två partiledare de missade på. Det andra namnet, Karlsson, klarade de av.

Det är mediernas fel
Han var inte mogen uppdraget
Han har inte klarat sin uppdraget

När alla dessa förklaringar skrevs, vid tretiden på på lördagen, satt jag och tittade på filmen om Marilyn Monroe – ”En vecka med Marilyn”.
Väl ute på gatan kunde jag läsa ovanstående rubriker i min I-pod och jag kan inte annat säga att associationerna låg nära till hands.

En central replik i filmen är den då den manliga huvudrollsinnehavaren,(Eddie Redmayne) besvarar en fråga från Marilyn som undrar varför Larry ( Sir Lawrence Olivier) är så elak mot henne. Han svarar då: ”Larry är en stor skådespelare som gärna vill bli en stjärna, medan du är en stjärna som gärna vill bli en stor skådespelare.”

Denna morgon har jag ägnat åt att lyssna till ett rekommenderat TV-inslag. En god vän, vars hustru är lärare, utgöt sig över det rådande skolsystemet och förstod att jag, av min min att döma, borde ha intresse av att titta på ett program där den S-märkta krönikören i Expressen, Lotta Gröning, intervjuade författaren till boken ”Mot bättre vetande. En svensk skolhistoria”.

Författaren, Hans Albin Larsson, professor i historia vid högskolan i Kristianstad, fick här möjligheten att ge sin syn på vad som har hänt med den svenska skolan och det  utbildningskaos som råder. Det är naturligtvis fullkomligt onödigt att försöka återberätta vad som sägs utan det bästa är att avsätta en halvtimme till att titta på programmet. En bättre historieskrivning av det svenska utbildningseländet kan knappast göras.
Och kanske det bästa med allt var att han, i detta Axess-program, fick tala oemotsagd – utan alla dessa dimridåer, som våra vanligaste politiker lägger ut när de flyr fältet och sitt ansvar.

Titeln ”Mot bättre vetande” är tvetydig, men så läser jag att i Dagens Nyheter att ordet ”mot” fortfarande inte handlar om en färdriktning utan en signal att man är emot ett bättre vetande. Det handlar om lärarnas löner. Läs! och Lyssna!

Naturligtvis är det inte bara en lönefråga, som artikeln belyser, men den den är en inte oväsentlig del i den upprustning av skolan som alla talar om. Här skall alltså Kommun- och Landstingsförbundet förhandla om – ytterst–  allas vår gemensamma framtid – för elever, för lärare, liksom för hela samhället. Är det inte dags att ansvaret för skolan blir ett statligt intresse och inte för en avtalspart som endast har en parameter för ögonen – att hålla kostnaderna nere.

Lärarnas löner är inte en kostnad … Det är en investering!

Lyssna till professor Hans Albin Larsson!
http://www.axess.se/tv/player.aspx?id=2630

Läs även  ett ledarstick i DN

Jag satt och tittade på kvällstidningarna på nätet, och det är ingen uppbygglig läsning. Inte så att allt som står där är skräp, för det finns ett par skribenter som alltid är läsvärda, som Johan Hakelius och Lena Mellin i Aftonbladet. Många av skribenterna skriver en relativt oantastlig svenska, men det som är så deprimerande är populismen. Jag kan bara hänvisa till nätkommentarerna från Folket. Är de som skriver där representativa för svenska folket, då är det ute med landet. Men hänvisningen till kommentarerna måste åtföljas av en varningstext, liknande dem som som står på cigarettpaketen: ”NÄTKOMMENTARER KAN LEDA TILL BLODSTÖRTNING” eller motsvarande.

Så läste jag att sportkrönikören i Aftonbladet Lasse Anrell, som annars tillhör de mer uthärdliga sportjournalisterna i Stockholmspressen. De övriga i det skrået tror att alla som läser sportbilagorna inte intresserar sig för något annat än hur det går för Stockholmslagen i fotboll och ishockey och tycker det är i sin ordning att meddelandet om att Zlatan slagit in en straff nere i Italien utminuteras till läsekretsen med krigsrubriker. Lasse Anrell skall ha antytt att Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset tack vare en välorganiserad kampanj via facebook och annat. ”Vem f-n är Rolf-Göran Bengtsson” löd rubriken och avsikten, säger Anrell, var att dra ned brallorna på hästfolket och tillägger att han aldrig ansett ridsport vara en sport. Vems brallor är det som är nere? Han tillägger försonande att hästen borde ha fått priset. Blir nästa steg att säga att F 1-segrare inte är idrottsmän, eftersom de har flera hundra hästar under huven som gör jobbet? Jag respekterar Anrell, för jag tror att han är en i grunden intelligent person, men varför spela på folks okunskap? Det är sådant som kallas populism.

Det är kanske sedan inte så konstigt att man inte skryter med att vara journalist.

har bestämt oss för att inte bli någon sorts andrasorteringens ledarskribenter. I sitt inlägg Juholt och jag kan det tyckas att Axel frångår den principen, men det är bara skenbart. Axel gör i stället något storslaget, i och med att han visar någon form av förståelse för Juholts oförmåga att tiga när han borde tiga, något mycket få politiska kommentatorer av goda skäl tidigare varit mäktiga. Nu skyller han på att de båda, Juholt och han, har fått en släng av Tourettes syndrom. Det är en tanke som inte slagit mig förut, men kanske ligger det något i det. Främst handlar det i Axels fall dock om ren och skär skrivklåda, något han led av långt innan han blev med blogg. I Juholts fall handlar det om dåligt omdöme, något han förmodligen haft (märk att jag inte skriver ”lidit av”, eftersom detta kräver någon form av insikt, vilket jag inte tror är aktuellt här) långt innan han blev partiledare. Fast då märktes det inte så mycket.

För att bli politiker krävs – i de flesta fall, det finns undantag – att man har en kombination av mycket gott självförtroende och dåligt omdöme. I själva verket tror jag att det dåliga omdömet är en förutsättning för det mycket stora självförtroendet.

Anledningen till att jag inte tycker Axel och jag skall leka något slags ledarskribenter är att sådana, på grund av tidningens eller egna partilojaliteter, tvingas till partiell blindhet. De tvingas, som det heter, se grandet i sin nästas öga men inte bjälken i det egna. Och sådana vill vi ju inte vara, utan obrottsligt objektiva och oförmögna till orättvisa bedömningar. Det är alltså så vi vill vara. En helt annan sak är att vi inte kan vara det.

Det här,som jag skall skriva, kan kanske te sig lite dubbelbottnat. Daniel och jag har nämligen lovat varandra att vi inte skall kommentera den (S)tore ledarens olika fadäser, men nu kan jag inte hålla mig längre. Jag undrar; lider karln av Tourettes syndrom – och kanske jag också för den delen.
Helt ovetenskapligt betyder Tourettes syndrom för mig att man känner en obetvinglig lust att uttrycka sig mer eller mindre lämpligt – tvångsmässigt!

Enligt uppgifter i pressen har herr Juholt, i alla händelser, återvänt solbränd och utvilad från en lång vistelse i Mexico. Huruvida det handlar om solbrändhet eller sting från samma stjärna låter jag vara osagt, men det första han säger är att han nu är en bättre partiledare – allt enligt DN.
– Jag har vilat, förberett mig, planerat, läst och studerat. Jag är en bättre människa i dag än vad jag var i december, sade han.
Och så, redan en dag senare är han tillbaka i bästa decemberform – och det i sin bästa gren – försvarsfrågan. DN kommenterar hans come-back i ett ledarstick med överskriften Slalom i Sälen – en ingress som skapar associationer. Öppna portar eller slutna; det spelar ingen roll för herr Juholt. Vant svingar han sig fram och det dröjer inte länge förrän han grenslar en port och kör ut … igen!
Knappt hade han startat förrän han påstod att Reinfeldt & Co ”drev igenom” det nya försvaret med hjälp av Sverigedemokraterna. Men problemet var att SD inte satt i riksdagen vid de senaste försvarsbeslutet.  ”Om jag valde ett ord som var felaktigt så beklagar jag det”!(?)

Nu var detta inte meningen att bli ett idrottsreportage, utan mer en seriös undran: Lider herr Juholt av  Tourettes syndrom?
Jag gör det tydligen. Trots ett löfte till Daniel om att herr Juholt skall få leva ifred för mina kommentarer, så märker jag att lusten att bryta detta löfte är mig övermäktig. Jag kan inte hålla mig, men jag lär få bassning av min vandringskamrat.
Men vem bassar Juholt?

För att ni inte skall tro att vi bara dricker kaffe och mumsar på bakverk när vi har våra veckoavslutningar följer här ett starkt förkortat protokoll från veckoavslutningen för projektet Walk & Talk på Konditori Fågelsången.

Efter att ha hittat Axel, som tagit plats på konditoriet, som alltid är fullt dessa tider, upptäckte jag att han hade försett oss med var sin kopp kaffe. Det hade jag med, så vi fick påtår på direkten, dock något avsvalnad, när det var så dags.

Jag lämnar viktiga fakta som att vi i dag provåt Fågelsångens jordgubbsprinsesstårta och går direkt på diskussionsämnena.

Axel hade i mejl frågat vad nyttan med kunskap är, egentligen. Han hade inte godtagit min förklaring att det var för vårt nöjes skull, som vi inhämtade kunskaper. Vi kom inte till något beslut, det gör vi sällan, men någon sorts konsensus nåddes om att kunskapen på individplanet mest var för vårt nöjes skull, samtidigt som Axel ivrade för sitt strukturkapital, det vill säga det som är kvar när vi är borta. Vi var emellertid överens om att det inte var mycket sådant vi hade att lämna efter oss, framför allt som vi redan glömt det mesta av det vi kan.

Vi hade sedan en längre diskussion om vad kunskap är, vilket vi inte riktigt visste. Däremot trodde vi att det var skillnad på kunskaper inom naturvetenskaper och inom humaniora. Jag själv har alltid retat mig på det beskäftiga i att byta ut namnet på mitt huvudämne, litteraturhistoria, till litteraturvetenskap och kunde raljera över det vetenskapliga i den forskning som bedrivits inom det ämnet. Antingen blir det så mycket vetenskap så att själva litteraturen blir sekundär eller också är vetenskapligheten begränsad, exempelvis vid uttolkning av litterära verk, vilket ibland sker under vetenskapens täckmantel. Inom andra vetenskaper har kunskaper kunnat ackumuleras på ett annat sätt, genom att nya metoder och redskap gör det möjligt att upptäcka och förklara saker som varit fördolt för tidigare generationer vetenskapare.

Eftersom Axel just läst Torgny Lindgrens Minnen pratade vi en hel del om den boken, mest Axel, eftersom jag hade glömt det mesta. Det är ju så det är med minnen. Vi ansåg dock att det fanns minnen, vilket Torgny Lindgren förnekade i sin bok.

Så där djupsinniga var vi vid kaffebordet på Konditori Fågelsången. Det vill säga inte särskilt djupsinniga alls. Men vi hade trevligt. Och det var det vi kom fram till var meningen med livet: att ha trevligt, medan tillfälle finns. För sedan är det liksom för sent.