Författardrömmar.

För ett ett tiotal år sedan fick jag för mig att jag skulle bygga en mur på vår tomt i Frankrike. Jag hade mätt, räknat noga och kommit fram till att det behövdes åtminstone ett 60-tal stenar, men med min bils begränsade lastförmåga skulle det behövas åtminstone 3 resor till närmaste brädgård.

Redan vid första inköpstillfället av femton stenar – mer lastade inte en gammal Renault 5 – fick jag frågan vid kassan:
– Metier?
Jag blev alldeles häpen. Varför var man intresserad av att veta mitt yrke? Bara för ett antal byggstenar!

Jag svarade dock som det var :
– Je suis à la retraite!
Men kassören lät sig inte nöjas utan frågade igen:
– Mais quel métier ?
Alldeles ställd och i brist på fantasi drog jag därför till med:
– Jag är författare!

Det skulle jag inte gjort.
Direkt samlades ett antal personer runt mig med beundrande blickar.
– Ah, monsieur ! Ni är författare ! Vad skriver ni?
Vad göra?

Överrumplad av alla frågor om mitt obefintliga författarskap svarade jag lite svävande att jag skriver bara på svenska, men som törstande franska kulturälskare upplevde de mig ändå som en outsinlig bildningsoas.
– Det gör ingenting. Vous … un vrai écrivain! Kan man få köpa en bok av er!
Med lamt avvärjande gester försökte jag säga att mina böcker förvarade jag hemma i Sverige.
– Ah monsieur! Vous êtes Suédois! Comme Strindberg! Un grand écrivain!

Redan här borde jag naturligtvis ha dragit till med att ”min förläggare förstår mig inte” och därför jag ännu inte blivit publicerad. Men med ett sådant besked lät man sig anatgligen inte nöjas:
– Monsieur; lova att nästa gång ni kommer till Frankrike så har ni några av era böcker med er.
Ett tag föresvävade mig möjligheten att sticka till dem en bok av Strindberg, men … …

Behöver jag tillägga att jag bytte brädgård?

 

När man blandar svenska krusbär med amerikanska päron

Läser å Expressens debattsida:

”Få önskar sig nog en rapportering inför kommande val i Sverige, liknande den vi nu har sett i det polariserade USA.

Det demokratiska samhället mår bäst av en gemensam verklighet”, skriver Sveriges Radios Cilla Benkö och Björn Löfdahl.

Men kära nån!
Hur kan man blanda ihop vad som sägs med vilka som säger en massa idiotiska saker. Precis som om rapporteringen skulle få en högre valör om det förmedlas via Sveriges Radio.
Ungefär samma tankemodell föresvävar kanske de Nordkorenska nyhetsförmedlarna.
Men som sagt snus är snus om än i gyllene dosor.

Förr betydde telefonkö den tid det tog för Televerket att få fram en telefon.

Har du suttit i telefonkö?
Naturligtvis en löjlig fråga för det har alla. Det är ju så här de stora företagen fungerar.

Först skall du välja: Du får nu 5 alternativ!
Sedan väljer du – förhoppningsvis rätt alternativ och kommer till nästa station: Du får nu 5 alternativ! Efter en stunds väntan så får du informationen: Det är många som ringer nu. Alla våra handläggare är tyvärr upptagna, men vi betjänar dig så fort det bli din tur.
Sedan blir det tyst.
Till sist börjar man tro att man hamnat i etern utan någon som helst kontakt, men efter en stund får du reda på: Det är snart din tur och vi tackar för att du väntar eftersom ditt samtal är viktigt för oss.
Aha! Det är snart min tur och efter ytterligare någon minut kommer så en röst och meddelar: Tack för att du väntar. Du behåller din plats i kön. Din plats är 72.

Har man tur kommer strax en röst och bekräftar: Du har plats 72 i kön. Kön bemannas av 7 personer … förväntad kötid är 28 minuter.

DU GER UPP!

Egentligen borde telefonsvararen säga följande istället:

Till dig som är kund vill vi meddela att telefonköerna är så långa för att vi har inte tillräckligt med personal, så när vi säger att det är många som ringer nu så stämmer det ju. Och visst har vi förståelse för att du får vänta, men det struntar vi i, för vi vet ju att våra konkurrenter har samma policy.
Det här med att vi vill ha er som kunder, det är naturligtvis bara en dimridå för det vet ju alla att det era pengar vi vill ha. Men tyvärr blir det ju alltför uppenbart om vi skulle meddela:
Vill du köpa någon av våra produkter så tryck 1. Om du har andra ärenden – tryck 2 eller vänta kvar så svarar vi så snart vi kan.

Efter ha tryckt 2:
Som sagt; Det är snart din tur och vi tackar för att du väntar eftersom ditt samtal är viktigt för oss.

Mina erfarenheter har jag fått via Nordea, SE-banken, Skandiabanken och från Telia. Det sistnämnda bolaget hänvisade till sin chatt som kunde svara inom 2 timmar.



Vilken soppa?

Valurna för bortkastade röster

Fråga 1.
Vilket parti röstade du på i det senaste riksdagsvalet?
Och varför det?

Fråga 2.
Vilket parti röstade du på i de senaste kommunala valen?
Och varför det?

Fråga 3.
Vilket parti röstade du på i det senaste EU-valet?
Och varför det?

Se här; tre mycket simpla frågor som bör vara lätta att besvara – (med förbehållet att närminnet kanske sviker dig) – vad gäller den första delfrågan – vilket parti?
Men så till den andra delfrågan – varför det?

Låt mig gissa att först och främst så är sannolikheten stor att du röstade på samma parti i alla tre valen, eller åtminstone höll dig inom gränsen för höger-. vänster- eller mittemellan. Men vilka sakfrågor som du möjligen beaktade när du la din röst är jag ganska övertygad om att du, likt mig, förlagt någonstans i glömskans mörka kammare.

Varför nu denna enkla enkät?
Jo; jag börjar undra om inte demokratin håller på, likt en tvål. att glida oss ur händerna?
Kanske det är dags för ett tvåpartisystem på EU- och riksnivå, samtidigt som vår närdemokrati i stället bör fördjupas och ytterligare återspegla vår vardag? Kanske ännu fler partier med lokal anknytning?
Som det ser ut idag är det kommunala självstyret på väg bort. De flesta besluten som berör oss kommuninnevånare är fattade högt ovan våra huvuden – och långt bort, oftast på nationell nivå, som i sin tur bygger på lagstiftning eller direktiv från EU.

Våra kommunpolitiker som vi valt att sättas vid köttgrytorna vet mycket väl att den soppa som de serverar är lagad på annat håll – mestadels i Stockholm och Bryssel – men bara det faktum att man får fördela hopkoket skänker en viss status.
Om man vill föra metaforen vidare kan man se våra kommunpolitiker som varande ”politikens grillkockar”, vars insats begränsar sig till ”senap eller ketchup?” eller möjligen ”kokt eller grillad?” Visst finns det lokal kryddning – men det mesta, är som sagt, halvfabrikat, som producerats på annat håll.
Ett annat vägande skäl till min oro för den svenska demokratien är några skrämmande fakta, hämtade från SCB.

Vi har cirka 7.500.000 röstberättigade här i landet. Av dessa röstade 6.300.000 i det senaste kommunalvalet.
4 % av dessa, dvs ≈ 270.0000, är medlemmar i något politiskt parti.
Därav är det ≈ 36 000 som styr och ställer.

Jag återgår nu till min inledande fråga:
Vilket parti röstade du på i de senaste kommunala valen? Och varför det?

Jag skall nu inte sätta mig på några höga hästar och påstå att jag har större koll än någon annan vad gäller kommunalpolitiken. Jag tror nämligen inte att jag hade några uttalade preferenser utan röstade som i riksdagsvalet.
Med risk för att valdeltagandet kanske går ner några procent efterlyser jag ändå att kommunalvalen skall separeras från riksdagsvalen och att kommunerna får visa upp sina egna egenheter.
De demokratiska fördelarna är uppenbara. Med en aktivare debatt ökar fokus på lokala frågor som annars hamnar i skuggan av den välbevakade rikspolitiken.
Med viss spänning inväntar jag 36 000 reaktioner. Men mina förhoppningar lär nog inte gå i uppfyllelse eftersom våra kommunpolitiker just nu lyssnar åt helt annat håll – dvs uppåt!


Nu äja aj!

– Nu äjaaj!
– Är du arg?
– Ja, de ä koäckt.

I morse låg jag och lyssnade till en repris på Sveriges Radio som absurt nog heter Språket. Där kunde jag höra en språkvetare som ägnade sig åt att förklara märkligheter i det svenska språket. Gott nog. Ett trevligt och lärorikt program som jag följt under ett flertal år, men då en kompetent programledare, Anna Lena Ringarp,  och en mycket kvalificerad expert, professor Lars-Gunnar Andersson.
Faktum är att jag inte kan uttala mig om dagens expertpanel eftersom jag har så förbaskat svårt att höra vad de säger – både han och hon – för det skall ju vara en av varje kön nuförtiden. Men tyvärr, de talar skånska båda två … och fort!

– Skånskans skorrande ”r” är på väg att försvinna, påstod så en av språkvetarna.
Ja, det är kanske det som redan hänt!

Med beaktande av debatten att Sveriges Radios redaktioner rekryterar vit medelklass som saknar erfarenhet av mångfaldsfrågor, så undrar jag om inte man kunde rekrytera en (en av två) som kan uttala bokstaven R? 


… and nothing but the truth.

Samtidigt som jag läser Lena Einhorns bok om Jesus eventuella existens så pågår en debatt i media om historieförfalskning, föranledd av att TV4 tydligen sänder en serie om Sveriges drottningar.
En av vår tids mest ambitiösa historiker, Dick Harrisson, har skrivit ett inlägg i SvD, som jag läst, där han ondgör sig över okunniga historikers faktatfel och osanningar och dessutom hänvisar han till sin hustru, Katarina Harrison Lindberghs blogg. som skrivit om det första programmets falsarier.
På grund av tidsbrist – trots att Coronan gett mig mer tid än jag kan göra av med – så må jag koncentrera mig på Lena Einhorns bok. I jämförelse tycker jag nämligen att undertiteln ” På spaning efter den verklige Jesus från Nasaret” kittlar mer än följa en akademisk kvasidebatt om ”ett program som aldrig skulle ha sänts”, enligt Dick Harrisson. ”Juridiskt sett hade det rört sig om förtal och ärekränkning”, och tillägger om man flyttar blicken till historien, då blir det plötsligt tillåtet. ”Under sken av att ”detta är en nytolkning” kan det mesta lanseras som sanning.

Men ursäkta professor Harrisson.
Är det inte lite stora ord för ett litet populärhistoriskt program i en liten TV-kanal?
Snacka om faktafel och osanningar i världens mest spridda bok. Där finns en del att bita i för en ambitiös historiker.

Som en liten kuriositet tycker jag att hans uttalande att han har inget emot att man förvanskar historien: Jag köper förfalskningen av samma skäl som jag inte irriterar mig på dalmålningar av bibliska gestalter i 1700- och 1800-talskläder. Det ena är konst det andra är vetenskap. Men flyttar man blicken till historien, och det blir plötsligt tillåtet och det under sken av att ”detta (TV:serien) är en nytolkning” då kan det mesta lanseras som sanning.

Och det är väl det som skett med Bibeln?

Vår stund på jorden

Kanske jag är ute i ogjort väder, eftersom det handlar om att balansera på en knivsegg, men mitt budskap är enkelt.

Kanske det känns stötande för vissa personer, eftersom det handlar om känslor som krockar med det existentiella.

För att börja med det mest enkla är en podd som Sveriges Radio ställt sig bakom – en podd, vars upphovsmän är kändismärkta – Mark Lewengood och Jonas Gardell. Ingenting om dessa herrars utförsgåvor – men varför skall jag som allmän skattebetalare premiera deras kändisskap via ett fullkomligt vansinnigt riksdagsbeslut?

Men så över till det mer känsliga.
En annan s.k. kändis har fått möjlighet att låta sina känslor få svämma över i massmedia.
Först uppträdde han hos Skavlan. Jag har hört honom vi andra massmedia och senast idag, då han framträder ånyo och bedyrar sin sorg över sin dotter som tydligen avlidit. Allt via massmedia!

Jag undrar hur alla andra föräldrar känner det?
Alla föräldrar som inte fått möjligheten att ”gråta ut” via sina sörjande kompisar i media?
Kära ”kändisar”– besinna er.
Det existensiella är allas vår arvedel – men faktiskt något högst indivuellt.
Låt så vara.

Råsikaka

Hallå!
Jag är uppväxt på den tiden då min mormor kunde skicka iväg mig med enkrona för att handla en liter mjölk och en en ”råsikaka”.
Först många år senare förstod jag att det handlade om en liter mjölk och en rågsiktskaka.
Jag gick till affären – först till mjölkbutiken som hällde upp en liter i mjölkflaskan – en sådan där som hade ett decilitermått för grädde i locket – och betalde 40 öre. Därefter gick man genom en svängdörr till bageriet och beställde en ”råsikaka”.
Med dessa två artiklar jag hem till mormor och hon berömde mig för dagens insats.

Jag undrar idag hur dagens mormödrar skickar iväg sitt barnbarn med risk för de skall handla en ”råsiskaka” och sedan kommer hem utan sina märkeskläder eller efter att ha swishat via sin Samsung Galaxy S20/S20 Plus?

Den stygga baljan

För några veckor sedan avlämnades ett betänkande som handlar om det demokratiska samtalet i en digital tid och hur man stärker motståndskraften mot desinformation, propaganda och hat.

Jag har naturligtvis inte orkat läsa utredningen i sin helhet, men faktum är att jag kom av mig ganska tidigt – redan i Sammanfattningen faktiskt.
Där kan man läsa om de sociala plattformarna som Facebook, YouTube och Twitter m.fl. som skall ses grunden till att mycket av desinformationen, propagandan och näthatet sprids.

Jag vet inte om Du läst Falstaff Fakirs berättelse om Den stygga baljan. Men många av hans iakttagelser, som säkert är mer än 125 år gamla, skulle säkert kunna platsa i betänkandet SOU 2020:56.
I första delen av hans Vitterlek kan man läsa om hur Frans bannar baljan som blött ner honom och en äldre gentleman konstaterar att att det naturligen inte är baljans fel att Frans blivit blöt.
Strax därefter springer en hund förbi och välter baljan så att även den äldre gentlemannens byxor blir blöta.
Moralen lyder:
Onödig visdom skall man spara
Tills man råkar själv i fara.


Vid tillfälle hoppas jag kunna fördjupa mig vattnets betydelse i denna sedelärande historia, men jag har en känsla, redan nu, att ”det grumliga vattnet” alltid funnits, men det nya är att det nu, tydligen kan återfinnas i de mest ädla baljor.

Luffardags? Dåtidens gerotranscendens.

En god vän, Gillis Herlitz, har uppammat mitt intresse för ett ”forna” tiders fenomen. Allt började med att jag lyssnade till en podd där man samtalade om böcker som kan vara värda att läsa om – och då kom Harry Martinssons bok Vägen till Klockrike på tal. (Lyssna till Vid mogen ålder)
Visserligen är Gillis en väl känd antropolog, varför det ligger nära till hands att han fastnat för just den boken, eftersom den handlar om ett kultur- tillika socialantropologiskt fenomen som inte ligger alltför långt bort i tiden, nämligen luffaren.
Naturligtvis blev jag inspirerad att läsa om just den boken, dels för att det kunde vara intressant och se om den fortfarande ”höll”, som man säger, dels för att ämnet – att gå på luffen – kanske kommit tillbaka, fast nu i en annan skepnad.
Ytterligare ett skäl är naturligtvis att jag upplevt luffare i verkligheten. Eftersom jag växte upp på en gård i Södermanland så var fenomenet luffare ingenting märkvärdigt – det var en naturlig ingrediens i det agrara samhället, även om det försvann successivt på 50-talet.

Håller boken?
Eftersom jag inte läst hela boken kanske jag bör ligga lågt, (jag lär återkomma med en recension), men en sak kan jag säga redan nu. Vilket språk! Vilka associationer! Vilka metaforer!
Jag är alldeles tagen.
Boken är definitivt inte en bok man sträckläser, vilket anses som ett säljargument idag, utan snarare tvärtom. Det är en bok som ger ständigt upphov till reflektion.

Och det är här jag ser dagens samhälle återspeglas.
Mina 40/50-talsluffare handlade om individer som bröt upp och sökte friheten. Han – för det var oftast en han – lämnade ett invant liv som var på gränsen till vanmakt. Vägen ut blev då ge sig ut på vägarna.
Andra lämnade det inrutade lantlivet och sökte sig in till städerna och lät sig låsas in den blomstrande industrin. Men så fanns det de som skattade friheten högst av allt.
Och det är här jag som känner att vi, något mognare, kanske är på väg in i ett nytt samhälle – att ge oss ut på luffen … att uppleva friheten.
Och begreppet är Gerotranscendens!