Kärnkraft och lutfisk

Någon gång på 60-talet fick min far besök av en hög tjänsteman från Lantmäteriet i Nyköping. Det var ett viktigt besök, för min, far för att det handlade om en större avstyckning. 
Viktigt var därför att hålla denne tjänsteman på gott humör och det var där min mor och jag kom in i bilden.

Efter min fars sammanträde med lantmätaren skulle därför bjudas på lunch – en lunch med lite guldkant. 

En av min mors paradnummer var suffléer och eftersom det handlade om mellandagstider så beslutade hon sig för att bjuda på lutfisksufflé.

Väl bokade vid det festligt dukade bordet i stora matsalen, med  nystruken linneduk, brutna servetter och finporslin ankom det på mig att servera dagens lunch. 
Från köket hämtade jag en hög, gyllenbrun sufflé, som serverades med skirat smör och gröna släpärter.
Det var faktiskt bland det bästa jag någonsin ätit! utbrast lantmätaren. Vad var det vi åt, smickrade lantmätaren vidare.

– Det var en lutfisksufflé, svarade min hedrade moder. … … … det blev alldeles tyst vid bordet.
Men så forsatte lantmätaren:

– Jag som aldrig ätit lutfisk … kan inte stå ut med konsistensen … och lukten … … men det här …! …!  Gu´så gott!

Det var nu dags att duka av för en liten efterrätt.
Jag gick ut i köket med de odiskade tallrikarna och fick därvid syn på en skärbräda. 
Och där låg lutfisken kvar!

Vad kan man nu lära sig av detta? Ingenting, just ingenting … eller?

Jag, personligen, associerar till alla pågående debatter – klimatkriser, koldioxid, elförsörjning och då även kärnkraft.

För mig blir alla dessa ämnen likt en lutfisksufflé.
Alla vet vi vad tycker, men kan föga om innehållet.

Bon apetit!

Stoppa pressarna forts.

Lugn! Bara Lugn.

Mitt larm om jordens undergång i föregående blogg var nog lite förhastad, för i dagens SvD kommer lugnande besked.
En av de 14000 experterna som undertecknade uppropet om mänsklighetens snara undergång – klimatforskare Rockström – modifierar tidigare uttalande genom att utropa i dagens tidning:
Det blir värre, men är inte kört.

Det är inte första gången denne klimatexpert har visat sig vara en mästare på gungbrädan. I ena ögonblicket vet han att det är kört för att i nästa andetag tro att det blir bättre.
Extremt väder har alltid förekommit men nu är det mer extremt är typiskt uttalande, i samma mening, från klimatforskare Rockström. Och så fortsätter han sin vetenskapliga utläggning:
– Flera av väderfenomenen är ännu mer extrema än vad vi normalt skulle klassa som extremt väder.

Hänger ni med?

Han sammanfattar sedan orsaken till den globala uppvärmningen på 1,2 grader som redan är ett faktum,
för att sedan komma med slutklämmen att extremvädret förstärkta av oss människor är redan här, och de kommer att fortsätta även om vi lyckas hålla oss under 2 graders uppvärmning.

För att förstå vidden av 14000 experters insikter om vad förestår mänskligheten vill jag citera expert Rockström in extenso:

Jag betraktar visserligen definitionen av topping point som något irreversibelt. Men jag påstår inte inte att det är kört. Vi har definitivt fortfarande en chans att vända åt rätt håll.

Det verkar som om herr expert Rockström inte vet vad han pratar om.
I min värld betyder nämligen irreversibel = oåterkallelig.

Stoppa pressarna!

Dags att lämna Tellus?

Dagligdags kan man höra mediajournalister referera till ”forskning” – ”forskare visar”, ”ny forskning har kommit fram till” eller ibland – ”ett amerikanskt forskarteam” … … osv, osv. 
Referenserna är otaliga.
Men NU!
Vilka är nu alla dessa experter?

I dagens SvD kan man så läsa om 14000 experter som undertecknat en artikel i vetenskapstidskriften Science
om att snart är det försent. Vi har snart nått tipping point! Och vi som läser artikeln måste förstå att jordens befolkning är dömd att försvinna … om inte …!!!

14000 experter!

Och så sitter man på SvD och sover när denna världsnyhet bör nå marknaden.
Det brådskar!
Visserligen förmedlar SvD bara en tvåspaltare från TT – men ändå!
Stoppa pressarna!
Förstår inte SvD att snart har man ju inga prenumeranter längre.

Och regeringen är på semester!



När en minister ser framåt i backspegeln

Så var så dags att vädra garderoben.
Två minderåriga barn har kommit i skottlinjen för hänsynslösa slynglar, varför Sveriges justitieminister, ser sig föranlåten att uttala sig i dagens SvD.


Morgan Johansson – denne gigant på pekoralens slagfält har denna gång hittat en filosofisk aspekt på gängkriminaliteten och yttrar:

… … att få bukt med gängbrottsligheten kommer att ta tid, och att arbetet borde påbörjats redan för 20–25 år sedan.

Till denna insikt har alltså vår justitieminister kommit fram till efter 25 år!

Man kan härvidlag undra över hur han tänkte förra sommaren?
Borde arbetet … ha startat för 24 år sedan?
för 23 år sedan
… för 22 år sedan

osv. osv.

… eller kanske ville han bara ringa in även tidigare regeringar?

Jag, en vädernörd.

Vad blir det för väder?
Det är kanske den enskilt vanligaste dagliga frågan som får sina svar via radio, TV, tidningar och nu via diverse appar.
Själv nyttjar jag YR, Väder, SMHI och Klart med den geografisk bestämningen Gamla Uppsala.
Det är liksom andra tider nu.

På 50-talet var man hänvisad till Väderlekstjänsts radioutsändningar och de var oftast en pärs för familjen.
För min far handlade det om heliga stunder – morgon, middag, kväll.
Tidigare generationers bönder hade förlitat sig på vår herre – något annat stod inte till buds – men alltsedan väderleksrapporterna börjat förmedlas via Sveriges Radio, frigjordes bonden från gudstron och ersattes istället av en annan tro – tron på SMHI:s prognoser. Och därför skulle det vara tyst som i kyrkan när den tidens profeter mässade i radion.
Min far hyschade oss till den milda grad, så när Östra Svealand kom på tapeten hörde han bara sitt eget hyschande.
– Förbannade ungar … … nu hörde jag inte …!

Men det skulle bli bättre inpå 60-talet, för då kunde han se vädret – på TV.
Då handlade det om den tidens väderkoryféer – Bengt Thorslund, Curry Melin, Gösta Salomonsson, Curt Kempe, Stig Ahlgren och Leo Ranalet – och som hade det gemensamma att de ”ritade” vädret.
En tom sverigekarta som fylldes med relevant information och vacker piktur, om morgondagens väder.
Och alla kunde lokalisera sig.
(Jag bodde vid minustecknet ”-6” under solen. se bild.).

Men idag gäller kvantitet före kvalité.
Så här kan det låta i radion:

… hela Svealand … ett molnområde täcker västra delarna i … i övrigt sol … vind omkring nordväst …… och temperaturen mellan 18 till 24 grader … i Dalarna något lägre temperatur… …

Jag vill inte påstå att jag blivit klokare efter att lyssnat till dagens väderleksprognoser.
Men vad spelar det för roll?

Man har ju alltid YR, Väder, SMHI och Klart.

Amen!



Acoopalyps

Som alla säkert lagt märke till har kriget ändrat karaktär.

Det handlar inte längre ”kulor och krut och ärtsoppa”, som Martin Ljung utryckte det i monologen ”55:an Olga”.

Det handlar inte ens om nukleära krig.
Nej, idag är allt mycket mer sofistikerat.

Förr gällde krigets lagar, som bland annat respekterade, alltifrån humanitära aspekter till hur krigsfångar skulle behandlas. Bland annat fanns noga beskrivet om skyldigheter att vara uniformerad i strid.
Men som sagt; nu gäller nya lagar (sic!)

Idag kan främmande makt utplåna ett annat lands totala infrastruktur.
Alla livsviktiga funktioner i ett samhälle kan slås ut genom ett antal anonyma hackerattacker. I bästa fall kan vissa delar återuppbyggas genom erläggande av lösensummor. Men vissa delar kan man inte friköpa sig från; som t.ex. inhemska vapensystem. (Förr hette det att 100 nackskott kunde ställa svenskt flygvapen på marken – idag behövs inte ens en fysisk närvaro).

Per Albin Hansson uttalade i augusti 1939 att den svenska beredskapen är god.
Jag förstår honom.
Vad annat kunde han säga?
Ibland måste man ljuga.

Detta funderar jag över dagligdags och undrar om jag är alltför apokalyptiskt lagd?

Att värdera det imaginära

Redan som ung, för en så där 50 år sedan fick jag anledning att fundera över människors rationalitet, eller snarare brist på densamma. Det handlade om hur man framlevde sina dagar med tankar som ter sig helt främmande för vår nuvarande tid.
Eller tänker vi likadant ett halvsekel senare?

En grannfamilj studerade lokaltidningen, Eskilstuna-Kuriren, ingående varje lördag på jakt efter den billigaste tårtan.
Tårtan hörde liksom till en lyckad lördag , med Hylands hörna och allt. Ibland kunde det t.om. bli lite förlossningscognac – en eau-de vie till kaffet.
Men som sagt.
Den billigaste tårtan var det som uppfyllde kraven för en lyckad lördag.

Oftast blev det Tammerfors konditori i Eskilstuna, men så ibland gick inköpsresan ända till Strängnäs. Visserligen ytterligare 30 kilometer bort, men ”man” fick ju samtidigt en utflykt på köpet. Domkyrkan! … och Roggeborgen! … och Mälaren!
Det här hände sig på den tiden då bensinen kostade kring 60 öre, men i gengäld kostade en prinsesstårta 3 kronor mindre, så på det hela taget gick äventyret jämt ut.
Och ”festen” blev ju inte, som sagt, sämre av tårtan kom ända från Strängnäs.

– Men tänk på idioterna som sitter och åker från Strängnäs till Eskilstuna för att köpa en prinsesstårta, skroderade vår förnumstige granne.
– Och inte nog med att tårtan är dyrare i Eskilstuna … tänk på all bensin deras bilar slukar. Men kanske värst av allt …
dom åker ju ifrån stan med domkyrka, Roggeborg och allt annat …!

Frågan kvarstår – tänker vi likadant så här en 50 år senare?

Konstitutionellt debacle

Med förlov sagt – jag är antagligen inte den bäste att yttra mig i ett så komplicerat ämne som den svenska konstitutionen – men jag känner ändå spontant att det blev inte färdigtänkt 1965, vad gäller vår konstitution, med beaktande av vad som sker just i dessa dagar.

Utan att peka åt något speciellt håll vad avser skulden till det parlamentariska läget så vill jag ifrågasätta institutet extraval, som kommit, i dagarna, att liknas vid en osäkrad revolver. Eftersom alla vet att t.om. ett vådaskott antagligen skulle lösa en hel del, vill ingen använda sig av vapnet. Det innebär alltför stora risker.
En del partier riskerar att ”skjuta sig i foten” andra vill inte bli sedda som omoraliska svin, men likafullt så pekar statsminister Löfven på pistolen, där den ligger i förvar hos talmannen – än så länge.
Och i botten ligger det svenska folkets ovilja att ha ett val, med en mandatperiod på på knappt ett år, påstås det.

Det är nu jag funderar över varför man skapade ett så trubbigt vapen – ett vapen som möjligen kan användas som hot men bör absolut inte nyttjas.
Kan det möjligen vara så att omsorgen om det s.k. kommunala sambandet gjorde att man inte ville rucka på de ordinarie valen – de med fyra års intervall?
Jag kommer mycket väl ihåg hur väsentlig den gemensamma valdagen var för dåvarande statsministern, Tage Erlander. Hans argumentation var att politiken skulle styras från toppen – även om hans retorik var mer sofistikerad – och att då ha skilda dagar för riks- och kommunalval varit alltför utmanande. Den kommunala självbestämmanderätten kunde ju rasera hela det ideologiska bygget.

Kanske det börjar bli dags att återinföra separata val för riksdagsval och lokala kommunalval och låta svenska folket bli delaktiga i den demokratiska processen och inte bara kallas till foderbordet vart fjärde år.
Eller är våra politiker rädda för den demokratiska processen?




I biskop Thomas anda

Där friheten började…

Biskop Thomas tillhör kanske inte någon av de största tänkarna, men en sak kommer som en betingad reflex när hans namn omnämns. Mig veterligen har han inte presterat något mer alster än denna frihetsvisa – om ens den.
Men i alla händelser är den första raden den som alla känner och egentligen behövde han inte skriva mer, för alla förstår ju resten ändå.

Och jag själv hade ingen aning om Strägnäsbispens visdomdsord … men!

När jag var liten, 2-4 år sådär, var det stora problemet för mina föräldrar att kontroll på min rörelser i terrängen. Inomhus var uppgiften något lättare med hjälp av rummets begränsning, men så till sommarmånaderna måste det till andra kontrollsystem. Att rumla omkring på ett tunnland gräsmattor och försvinna in bland buskar och snår blev naturligtvis en utmaning för prövade föräldrar, som hade en massa annat att stå i på en lantgård.
Att släppa loss ett litet busfrö att besöka korna i lagården, eller att inspektera gårdens traktorer på stallbacken, skulle föra alldeles för långt, varför den naturliga åtgärden blev en hage.
En hage ter sig antagligen för dagens barnpedagoger som ett rättsövergrepp, men jag kan konstatera att det var för allas, barn som för förälders bästa, den bästa lösningen – trodde man.
Visserligen gav hagen en viss begränsning. Mer än två och en halv kvadratmeter gavs inte, tills en dag jag märkte att mina krafter räckte till att förflytta hela hagen. Kanske hann jag ett 50-tal meter innan mina föräldrar upptäckte rymlingen.
Vad göra?
Min fader fann genast på råd genom att binda fast hagen vid ett lämpligt träd, varvid min frihet kom att begränsas till ursprungliga kvadratmeter.

Vad kan man nu lära sig av detta?
Ingenting! – kan kanske den som läst dessa rader konstatera.
Men då vill jag berätta om resultatet av min och mina föräldrars tvekamp.

Snart insåg jag snart att jag kunde klättra över grinden till hagen och sedan dess har min frihet blivit obegränsad.

Och i dagarna skall Kina fira sina första år i hagen.

Sousa-fånerier

Idag skall vi tydligen uppmärksamma bastuban. Idag är det nämligen tubans dag.
Allt enligt Sveriges radio.
Så långt som till tuba lyckades jag dock aldrig komma i min musikaliska utövning av diverse instrument, utan fastade för bas-trumman i studentorkestern ”Eskilstuna H.A.L” – säsongen 1963-64.
Men snacka om genomslag!
En gång marscherade jag med min trumma och medelst hjälp av en virveltrummare vid min sida, som slog sina mellanslag i min bastrumma och fick det att låta som ett dubbelslag, renderade mig tio riksdaler av en tårögd regementsmusiker från P10 i Strängnäs.
Men som sagt; marknaden för oss bastrummare var mycket begränsad på den tiden.
Och därför gick jag över till ukulele.

Men nu tillbaka till bastubans dag.

I Eskilstuna hade vi en mycket besjälad musikdirektör vid namn Carl-Thorvald Hessel som betonade att allt – även musiken börjar från botten.
– Allt annat är bara att betrakta som övertoner, hävdade han och hänvisade till mästarnas mästare vad gäller bastuba. Namnet John Philip Sousa är nog inte obekant för någon som gillar marschmusik.
Men läs nu noga:
SOUSA – eller är det möjligen en ungrare vid namn SO, som imponerades så till den milda grad av USA att han tog namnet SOUSA.

Skröna?
Inte vet jag vad som är sanning i det landet längre, men till yttermera visso så är det det enda landet där Sousafonen fortfarande är frekvent när man skall visa sin storhet.
Allt börjar från botten, som sagt.
(Se bilden ovan)