Vår stund på jorden

Kanske jag är ute i ogjort väder, eftersom det handlar om att balansera på en knivsegg, men mitt budskap är enkelt.

Kanske det känns stötande för vissa personer, eftersom det handlar om känslor som krockar med det existentiella.

För att börja med det mest enkla är en podd som Sveriges Radio ställt sig bakom – en podd, vars upphovsmän är kändismärkta – Mark Lewengood och Jonas Gardell. Ingenting om dessa herrars utförsgåvor – men varför skall jag som allmän skattebetalare premiera deras kändisskap via ett fullkomligt vansinnigt riksdagsbeslut?

Men så över till det mer känsliga.
En annan s.k. kändis har fått möjlighet att låta sina känslor få svämma över i massmedia.
Först uppträdde han hos Skavlan. Jag har hört honom vi andra massmedia och senast idag, då han framträder ånyo och bedyrar sin sorg över sin dotter som tydligen avlidit. Allt via massmedia!

Jag undrar hur alla andra föräldrar känner det?
Alla föräldrar som inte fått möjligheten att ”gråta ut” via sina sörjande kompisar i media?
Kära ”kändisar”– besinna er.
Det existensiella är allas vår arvedel – men faktiskt något högst indivuellt.
Låt så vara.

Råsikaka

Hallå!
Jag är uppväxt på den tiden då min mormor kunde skicka iväg mig med enkrona för att handla en liter mjölk och en en ”råsikaka”.
Först många år senare förstod jag att det handlade om en liter mjölk och en rågsiktskaka.
Jag gick till affären – först till mjölkbutiken som hällde upp en liter i mjölkflaskan – en sådan där som hade ett decilitermått för grädde i locket – och betalde 40 öre. Därefter gick man genom en svängdörr till bageriet och beställde en ”råsikaka”.
Med dessa två artiklar jag hem till mormor och hon berömde mig för dagens insats.

Jag undrar idag hur dagens mormödrar skickar iväg sitt barnbarn med risk för de skall handla en ”råsiskaka” och sedan kommer hem utan sina märkeskläder eller efter att ha swishat via sin Samsung Galaxy S20/S20 Plus?

Den stygga baljan

För några veckor sedan avlämnades ett betänkande som handlar om det demokratiska samtalet i en digital tid och hur man stärker motståndskraften mot desinformation, propaganda och hat.

Jag har naturligtvis inte orkat läsa utredningen i sin helhet, men faktum är att jag kom av mig ganska tidigt – redan i Sammanfattningen faktiskt.
Där kan man läsa om de sociala plattformarna som Facebook, YouTube och Twitter m.fl. som skall ses grunden till att mycket av desinformationen, propagandan och näthatet sprids.

Jag vet inte om Du läst Falstaff Fakirs berättelse om Den stygga baljan. Men många av hans iakttagelser, som säkert är mer än 125 år gamla, skulle säkert kunna platsa i betänkandet SOU 2020:56.
I första delen av hans Vitterlek kan man läsa om hur Frans bannar baljan som blött ner honom och en äldre gentleman konstaterar att att det naturligen inte är baljans fel att Frans blivit blöt.
Strax därefter springer en hund förbi och välter baljan så att även den äldre gentlemannens byxor blir blöta.
Moralen lyder:
Onödig visdom skall man spara
Tills man råkar själv i fara.


Vid tillfälle hoppas jag kunna fördjupa mig vattnets betydelse i denna sedelärande historia, men jag har en känsla, redan nu, att ”det grumliga vattnet” alltid funnits, men det nya är att det nu, tydligen kan återfinnas i de mest ädla baljor.

Luffardags? Dåtidens gerotranscendens.

En god vän, Gillis Herlitz, har uppammat mitt intresse för ett ”forna” tiders fenomen. Allt började med att jag lyssnade till en podd där man samtalade om böcker som kan vara värda att läsa om – och då kom Harry Martinssons bok Vägen till Klockrike på tal. (Lyssna till Vid mogen ålder)
Visserligen är Gillis en väl känd antropolog, varför det ligger nära till hands att han fastnat för just den boken, eftersom den handlar om ett kultur- tillika socialantropologiskt fenomen som inte ligger alltför långt bort i tiden, nämligen luffaren.
Naturligtvis blev jag inspirerad att läsa om just den boken, dels för att det kunde vara intressant och se om den fortfarande ”höll”, som man säger, dels för att ämnet – att gå på luffen – kanske kommit tillbaka, fast nu i en annan skepnad.
Ytterligare ett skäl är naturligtvis att jag upplevt luffare i verkligheten. Eftersom jag växte upp på en gård i Södermanland så var fenomenet luffare ingenting märkvärdigt – det var en naturlig ingrediens i det agrara samhället, även om det försvann successivt på 50-talet.

Håller boken?
Eftersom jag inte läst hela boken kanske jag bör ligga lågt, (jag lär återkomma med en recension), men en sak kan jag säga redan nu. Vilket språk! Vilka associationer! Vilka metaforer!
Jag är alldeles tagen.
Boken är definitivt inte en bok man sträckläser, vilket anses som ett säljargument idag, utan snarare tvärtom. Det är en bok som ger ständigt upphov till reflektion.

Och det är här jag ser dagens samhälle återspeglas.
Mina 40/50-talsluffare handlade om individer som bröt upp och sökte friheten. Han – för det var oftast en han – lämnade ett invant liv som var på gränsen till vanmakt. Vägen ut blev då ge sig ut på vägarna.
Andra lämnade det inrutade lantlivet och sökte sig in till städerna och lät sig låsas in den blomstrande industrin. Men så fanns det de som skattade friheten högst av allt.
Och det är här jag som känner att vi, något mognare, kanske är på väg in i ett nytt samhälle – att ge oss ut på luffen … att uppleva friheten.
Och begreppet är Gerotranscendens!

EU – vaddå?

”För varje dag ökar skammen över att EU inte kan leverera mer än tomma ord”.

Så här uttryckte sig EU-politikern Karin Karlsbro (L) till SvD i måndags avseende den vitryske presidentens maktfullkomlighet.

Med beaktande av vad jag skrev i förra veckans blogg undrar jag naturligtvis vad som avses med EU. Handlar det om kommisionen eller om ministerrådet eller om parlamentet – eller vad?
För det kan väl inte vara så att Karin Karlbro skäms för sig själv?

Ursäkta. Men var enda gång som medier, politiker m.fl. uttalar sig så utgår man tydligen ifrån att den europeiska valboskapen skall förstå begreppet ”EU” – som om EU:s 26 medlemmar är eniga.

P.S. Observera att EU fortfarande består av 27 medlemsstater enligt EU:s officiella hemsida.
Stackarna inte ens det har man koll på!

”Utan tvivel är man inte riktigt klok”

Vad vet du om EU?

En enkel fråga kan tyckas, men eftersom frågan ställs så sällan så fastnar de flesta svaren i dimman.

 – … … ää…äumh? Bryssel … parlamentet … … ministerrådet … EU-val … Ylva…. vad är det nu hon heter  … brexit! … just de´brexit men det handlar kanske mer om nej till EU?
– … … och vem röstade du på i senaste valet?
… … ??? parti menar du?

Just så här lät konversationen som jag hade för några dagar sedan med en god vän. Där fanns inte någon brist på intellektuella utförsgåvor – snarare tvärtom. Personen ifråga är välutbildad, lever ett framgångsrikt liv och i övrigt tjänar mänskligheten i stort varje dag.
Lite generat tillade min vän sen: Varför skulle jag kunna en massa om EU – en perifer företeelse för mig? Jag vet allt det där med kol-stål-unionen och att det startade som ett fredsprojekt och sedan utvidgades det till handelsprojekt … och då ville alla vara med. Och sen har det utvecklats till något som jag skulle vilja kalla, what´s in it for me?

Nu skall inte jag sätta mig på höga hästar och lossas att jag vet mycket mer om jag fick samma fråga, trots att jag försökt läsa in mig på ämnet. Och om jag skall vara ärlig så bryr jag mig inte längre. EU har sedan länge fjärmat sig från det stora fredsprojektet – man skulle kunna likna det vid en långsam avstötningsprocess där förtroendet minskar vartefter.
Och orsaken?
Jag har funderat mycket på detta fenomen.
Jag överöses dagligdags med nyheter via media, men det är ingenting som engagerar. Möjligen att jag, primitiv som jag blivit, retar mig mer och mer på alla bidrag, arvoden, skattebefrielser m.m. som utmärker några priviligierade. Å andra sidan förväntar jag mig då något positivt – att EU levererar, så som det så populärt heter nuförtiden. Men ack nej!
En tandlös församling om 705 personer som en gång i månaden flyttar sin arbetsplats(?) till Strasbourg.
Egentligen kan man inte skylla på dessa våra representanter i Parlamentet. De är ju folkvalda och har fått sitt mandat direkt från folket i direkta val.

Men den största anledning till mitt oengagemang är upplägget av vår demokrati. Vart 5:e år väljer vi ut vilka personer som skall få åka ner till Bryssel och åtnjuta ovanstående privilegier. Vart fjärde år väljer vi så ledamöter till vår representativa församling. Vid senaste val kommer jag inte ihåg en enda replik om vårt förhållande till EU.
Visserligen har Parlamentets makt ökat något, men den egentliga makten tillkommer Ministerrådet och Kommisionen – uppgörelser som sker i slutna rum och allt som oftast av personer som lider av grav sömnbrist.

Denna kria är föranledd av att EU-parlamentariker Thomas Tobé höjt ett varningens finger i en artikel (se nedan) vad gäller EU och menar att vi i Sverige måste ha en gemensam (min kursivering) idé om vad vi vill med medlemskapet för att ha en chans att få vår vilja igenom.

Kanske är det därför dags att börja på hemmaplan?

En valfråga

Alltsedan den 1 januari 2019 har diskussionen kring Public Service blossat upp. Dessförinnan – beslutet togs i november 2018 – var det tyst som i graven.


Hux flux beslutades att avgiften om 1% av den beskattningsbara inkomsten skulle debiteras samtliga medborgare – dock max 1300 kronor per person.
Fakta finns att hämta här.
I vanlig ordning fick svensken det serverat som ett faktum utan någon vidare debatt. Och för att ge legitimitet åt beslutet underströks att samtliga partier var eniga om beslutet. Men tydligen var inte medborgarna lika eniga med sina partier eftersom diskussionen kommit igång, först efter att beslutet var taget. Med andra ord – det klassiska svenska receptet att kasta in jästen efter gräddning var klar.

Nu undrar jag; varför är religionsfriheten så omhuldad, medan yttrande- och åsiktsfriheten skall styras via staten när det gäller Public Service?

Kanske handlar det om en dålig jämförelse, men visst får man känslan av gamla tiders statskyrka, som blivit fri från staten.
Alla som folkbokförda i Sverige betalar en s.k. begravningsavgift. Det förstår jag för här handlar det om allmänna tjänster som primärt är förknippade med allas vår hädanfärd.
Och sedan, för de som dessutom vill vara medlemmar i kyrkan fullt ut, betalar full avgift, s.k. kyrkoavgift.
Detta är en konstruktion som jag tror alla accepterar.
Men så; när det kommer till Public Service förstår jag fuller väl att det finns allmännyttiga som behöver en kanal.
Men var finns logiken att även ”oegennyttiga” program skall finansieras via skattsedeln?

Diskussionen har hittills mest kommit att handla om vad som innefattas i begreppet Public Service och inte undra på det. Så här står att läsa i ett PM från Regeringskansliet:

I lagen tydliggörs att avgiften bara kan användas för att finansiera public service.

Inte undra på att diskussionen blir mer än förvirrad. Alltifrån dejtingserier – (på gränsen till koppleri) – till feta hundar figurerar i debatten. Och till råga på allt elände så marknadsförs debatten vi Public Service-bolagen och där ”öppenhet och transparens” är ledorden.

På schavotten.

MP är ett enfrågeparti – eller kanske borde fortsatt vara det.
Detta framgår med all önskvärd tydlighet sedan riksdagen börjat sitt arbete med en upphaussad partiledardebatt. Samtliga partiledare uppehöll sig kring huvudfrågorna Coronapandemin och gängkriminaliteten sånär som på MP:s företrädare, språkröret Isabella Lövin, som försökte belysa en annan fråga. Miljömålet!
En ödesfråga för MP.
Men vilka lyssnade?
Knappt någon; eftersom pandemin, kriminaliteten och migrationen är det som upptar allas intresse – IDAG!
Jag kan inte annat än beklaga att MP är så illa tajmade. Klimatet och miljön må vara hur behjärtansvärda som helst, men politiken är oftast inte logisk.
Det mest logiska skulle ha varit att MP hållit sig borta från maktens korridorer och drivit sina frågor utan att snegla på vad det kortsiktiga perspektivet ger.
Genom att tvingas fatta beslut i fråga efter fråga som inte har med partiets kärnvärden att göra, slits man ner till ett alldagligt profillöst parti.
Och se; nu står man inför schavotten. Det enda som kan rädda partiet är att kliva av tåget innan regeringen måste fatta det oundvikliga beslutet – att godkänna Migrationskommitténs slutbetänkande och Preems ansökan om att bedriva utökad Brofjorden.
Nu är det skarpt läge och slutet tycks nära för vidare plakatpolitik.

Bakom masken

Annie Lööf – Wikipedia

Känner du Lars Bengt Roland Johansson?
Visste väl det, men om jag säger Joe Labero – illusionisten du vet – så nickar du säkert instämmande:
– Aha; han!
Om du skulle möta honom på gatan så tror jag att han antagligen skulle gå dig förbi helt obemärkt.
Men Joe Labero är ändå känd – men varför?
Jo, på grund att vi känner hans förmåga – att lura och förvilla våra inbillade föreställningar.
Med andra ord. Han är känd för sina trix – inte för sin nuna.

Men i politiken verkar det vara precis tvärtom. Där skall utseendet skyla illusionerna. Meningen är säkert att ett ansikte skall förknippas med något positivt, men tyvärr kan effekten ibland bli den direkt motsatta.

Kommer Du möjligen ihåg en kampanj som gav syn för sägen.
På en valaffisch kunde man läsa: ”Det här är Lennart”.

Meningen var att man skulle ge politiken ett ansikte. Men vad hjälper ett ansikte om man inte har någon politik att framföra.

Och nu tycks det vara dags igen!
Under den tänkta parollen ”Annie is back in town” skall  Centerpolitiken ges ett ansikte. Via stora bilder exponeras  Annies ansikte och lite undanskymt det hon möjligen står för.

Man tycks vilja vända upp och ner på det politiska innehållet. Ett ansikte – men inget budskap. Våra politiker tycks numer ha blivit handelsresande i kändisskap.
Annat var det på 60-talet.
Alla som var med då, kommer säkert ihåg den här affischen, där ansiktet återspeglade budskapet.

Jag är inte alldeles säker på att alla förknippar ingressbilden av Annie (ovan) med hennes sensmoral. Många är nog de som  i stället associerar hennes glada nuna med det stora sveket – att släppa fram Stefan Löfven som statsminister.

Förr sade man att bilden aldrig ljuger, men det är, som vi alla vet. andra tider nu.

Föregångslandet

Hur många gånger får man höra om vi – vi i Sverige – skall föregå med gott exempel och vara ledande inom miljöpolitiken och den globala uppvärmningen. Och ibland än mer preciserat – ”för att vi skall uppnå Parisavtalets miljömål”.
Men vad säger det?
Hittills har jag inte mött en enda individ som kunnat besvara denna fråga utan möjligen har man hänvisat till att det inte får bli varmare och därför skall man dra ner på utsläppen till noll någon gång innan 2050. Och därför skall man vara klimatsmart.
Men om sanningen skall fram så har jag svårt att bli klimatsmart. Mig veterligen har jag aldrig köpt sugrör!

Skämt åsido; men för mig finns ett huvudproblem, som igen talar om och som inte nämns med ett ord i Parisavtalet. Jag har visserligen bara skummat avtalets 29 artiklar, men inte hittat ett ända ord om befolkningstillväxten. Och för mig är väl den som är den springande punkten. Idag är vi c:a 7,7 miljarder och beräknas vara drygt en miljard till år 2030. Och efter vad jag förstår så spås därför gyllne tider för t.ex. Electrolux, som producera tvättmaskiner och andra nyttigheter.

Nu väntar jag bara att Isabella Lövin skall klämma fram en tår och erkänna att vi måste bli ett föredöme och visa världen att vi – vi i Sverige – startar ett barnbegränsningsprogram.
– Därför kommer vi i Miljöpartiet att motionera om sänkt moms på kondomer.