Vilken färg – vilken fars

Världen är full av färger, färger som påverkar och skickar signaler. Som pensionär har man privilegiet att vara närvarande när ”stora” saker timar.
Ett sådant ögonblick inträffade denna morgon klockan 09.00.
På sekunden när drämde talman Norlén klubban i bordet på Helgeandsholmen och lämnade fältet fritt för instundande statsministerval. Tro nu inte att valet kunde vara över på någon minut, utan en längre talarlista väntade med sedan tidigare kända motiveringar från respektive partiföreträdare.
Alla skulle bekänna färg.
Det som möjligen förvirrade var när de blå (KD och M) uttryckte att de skulle rösta rött; de röda (S och V) skulle rösta grönt och de de gröna (C och Mp) skulle rösta gult respektive grönt. Det gula partiet (SD) skulle rösta rött och utom tävlan röstade det ljusblå partiet (L) … … så nära vitt som man kan tänka sig – tror jag. (Som alla vet så är vitt en blandning av alla färger).
Förvirringen var i alla händelser total.
Mina begränsade insikter i färglära har lärt mig att tre färger – blått, rött och gult – de så kallade basfärgerna, kan man inte blanda till av andra färger. Men i politiken är allting möjligt. Men att blått och gult blir grönt, det känner ju varenda grundskoleunge till, men vad färger som rött och grönt eller blått och gult ger för nyans tror jag inte ens Carl Bildt kunnat namnge.
Med andra ord: den nya färgläran har gett oss nya insikter när det kommer till kritan – blått ger rött, rött och grönt kan ge grönt, men det som skrämmer de flesta är det när det blir gult.

I alla händelse kände jag mig något mörbultad eller som man säger – jag var både gul och blå efter denna uppvisning i politisk färglära.





Försäkring – en spegelbild av samhällets oförmåga.

Dags att lämna in … jag tar en rövare och smiter.

En god vän trodde en an dag att han åkt på en partiell hjärnsmäll när han satte sig vid ratten på sin ägandes bil – trodde han. Jo puss! Problemet var att där ratten borde sitta, satt ingen ratt! Det hela var så overkligt att det tog min vän ytterligare sekunder att för att inse realiteten – ratten var borta!
Det var först efter någon minut som han insåg att bilen inte var brukbar. Visserligen kunde han starta motorn, men sen då … …?!

Allt det har är nu historia.
Bogsering. Hyrbil. Samtal med försäkringsbolaget.
Som sagt; bortsliten ratt, krossad sidoruta bak, och två framlyktor och hyrbil inte att förglömma – allt går ju på försäkringen!
Totalt gick kalaset på dryga 200.000:- !!!!!

Nu undrar jag som försäkringstagare hur länge alla försäkringstagare låter sig nöja med att försäkringens idé om s.k. riskspridning skall få fortleva.
Gott och väl.
Den drabbade hålls skadeslös, men någonstans måste ju pengarna tas.
Premiehöjning kallas det svarta hål som betalar den ökade kriminaliteten och så länge dessa drabbar försäkringsbolagens anseende så tycks det högst ansvariga organet – regering – låta kriminaliteten fortgå.
Nu gäller allt fokus på gängskjutningarna.
Vardagskriminaliteten får medborgarna och försäkringsbolagen sköta efter egen bästa förmåga.

Kanske är det så självrisken, den del som drabbade försäkringstagare får betala, borde bli avdragsgill i medborgarnas inkomstdeklarationer. Detta skulle gälla försäkringsmoment förorsakad av samhällets oförmåga att bekämpa primärt s.k. egendomsbrott.
Så blir åtminstone viss kriminalitet synliggjord.

Replikationskrisen

Och i denna värld lever ”allmänheten” som tror sig fått ta del i den senaste forskningen och vet att hävda ”jag har läst” eller ”jag har hört”.

Dagligdags kan man höra mediajournalister referera till forskning – ”forskare visar”, ”ny forskning har kommit fram till” eller ”ett amerikanskt forskarteam” … … osv, osv.
Referenserna är otaliga.

För att nu åskådliggöra dagens forskningsdilemma i det massmediala samhället må jag förenkla mitt resonemang enligt följande.
En forskare (A) framlägger en teori, som i bästa fall publicerats i någon ansedd vetenskaplig tidskrift. En annan forskare (B) som återfinns i ett närliggande gränssnitt refererar sålunda till forskare (A) för att stärka sina ännu inte publicerade teorier.
Snart kommer så här en vetenskapsjournalist in i bilden och refererar till (B) emedan B:s teorier passar väl in i den massmediala bevakningen. Man kan likna metoden via att baka en kaka och plocka russinen ur densamma och därigenom baka en ny kaka, som nu är fjärran från A:s publicerade forskningsresultat.
Nu, i värsta fall, så uppsnappar forskare (C) vad som blivit en medial sanning och som ligger helt i linje med dennes strävanden inom sitt gebit. Tar därför kontakt med journalister i gemen och kanske har tur att komma att refereras som ”forskare” – det vill säga; ”forskare visar”, ”ny forskning har kommit fram till” eller ”ett amerikanskt forskarteam” … … osv, osv.

Det ovan beskrivna skeendet har givit upphov till ett begrepp – replikationskrisen – som innebär att undermålig forskning ligger som grund för vidare forskning.
Och mitt uppe i den smeten agerar våra s.k. oberoende medier.

Kärnkraft och lutfisk

Någon gång på 60-talet fick min far besök av en hög tjänsteman från Lantmäteriet i Nyköping. Det var ett viktigt besök, för min, far för att det handlade om en större avstyckning. 
Viktigt var därför att hålla denne tjänsteman på gott humör och det var där min mor och jag kom in i bilden.

Efter min fars sammanträde med lantmätaren skulle därför bjudas på lunch – en lunch med lite guldkant. 

En av min mors paradnummer var suffléer och eftersom det handlade om mellandagstider så beslutade hon sig för att bjuda på lutfisksufflé.

Väl bokade vid det festligt dukade bordet i stora matsalen, med  nystruken linneduk, brutna servetter och finporslin ankom det på mig att servera dagens lunch. 
Från köket hämtade jag en hög, gyllenbrun sufflé, som serverades med skirat smör och gröna släpärter.
Det var faktiskt bland det bästa jag någonsin ätit! utbrast lantmätaren. Vad var det vi åt, smickrade lantmätaren vidare.

– Det var en lutfisksufflé, svarade min hedrade moder. … … … det blev alldeles tyst vid bordet.
Men så forsatte lantmätaren:

– Jag som aldrig ätit lutfisk … kan inte stå ut med konsistensen … och lukten … … men det här …! …!  Gu´så gott!

Det var nu dags att duka av för en liten efterrätt.
Jag gick ut i köket med de odiskade tallrikarna och fick därvid syn på en skärbräda. 
Och där låg lutfisken kvar!

Vad kan man nu lära sig av detta? Ingenting, just ingenting … eller?

Jag, personligen, associerar till alla pågående debatter – klimatkriser, koldioxid, elförsörjning och då även kärnkraft.

För mig blir alla dessa ämnen likt en lutfisksufflé.
Alla vet vi vad tycker, men kan föga om innehållet.

Bon apetit!

Stoppa pressarna forts.

Lugn! Bara Lugn.

Mitt larm om jordens undergång i föregående blogg var nog lite förhastad, för i dagens SvD kommer lugnande besked.
En av de 14000 experterna som undertecknade uppropet om mänsklighetens snara undergång – klimatforskare Rockström – modifierar tidigare uttalande genom att utropa i dagens tidning:
Det blir värre, men är inte kört.

Det är inte första gången denne klimatexpert har visat sig vara en mästare på gungbrädan. I ena ögonblicket vet han att det är kört för att i nästa andetag tro att det blir bättre.
Extremt väder har alltid förekommit men nu är det mer extremt är typiskt uttalande, i samma mening, från klimatforskare Rockström. Och så fortsätter han sin vetenskapliga utläggning:
– Flera av väderfenomenen är ännu mer extrema än vad vi normalt skulle klassa som extremt väder.

Hänger ni med?

Han sammanfattar sedan orsaken till den globala uppvärmningen på 1,2 grader som redan är ett faktum,
för att sedan komma med slutklämmen att extremvädret förstärkta av oss människor är redan här, och de kommer att fortsätta även om vi lyckas hålla oss under 2 graders uppvärmning.

För att förstå vidden av 14000 experters insikter om vad förestår mänskligheten vill jag citera expert Rockström in extenso:

Jag betraktar visserligen definitionen av topping point som något irreversibelt. Men jag påstår inte inte att det är kört. Vi har definitivt fortfarande en chans att vända åt rätt håll.

Det verkar som om herr expert Rockström inte vet vad han pratar om.
I min värld betyder nämligen irreversibel = oåterkallelig.

Stoppa pressarna!

Dags att lämna Tellus?

Dagligdags kan man höra mediajournalister referera till ”forskning” – ”forskare visar”, ”ny forskning har kommit fram till” eller ibland – ”ett amerikanskt forskarteam” … … osv, osv. 
Referenserna är otaliga.
Men NU!
Vilka är nu alla dessa experter?

I dagens SvD kan man så läsa om 14000 experter som undertecknat en artikel i vetenskapstidskriften Science
om att snart är det försent. Vi har snart nått tipping point! Och vi som läser artikeln måste förstå att jordens befolkning är dömd att försvinna … om inte …!!!

14000 experter!

Och så sitter man på SvD och sover när denna världsnyhet bör nå marknaden.
Det brådskar!
Visserligen förmedlar SvD bara en tvåspaltare från TT – men ändå!
Stoppa pressarna!
Förstår inte SvD att snart har man ju inga prenumeranter längre.

Och regeringen är på semester!



När en minister ser framåt i backspegeln

Så var så dags att vädra garderoben.
Två minderåriga barn har kommit i skottlinjen för hänsynslösa slynglar, varför Sveriges justitieminister, ser sig föranlåten att uttala sig i dagens SvD.


Morgan Johansson – denne gigant på pekoralens slagfält har denna gång hittat en filosofisk aspekt på gängkriminaliteten och yttrar:

… … att få bukt med gängbrottsligheten kommer att ta tid, och att arbetet borde påbörjats redan för 20–25 år sedan.

Till denna insikt har alltså vår justitieminister kommit fram till efter 25 år!

Man kan härvidlag undra över hur han tänkte förra sommaren?
Borde arbetet … ha startat för 24 år sedan?
för 23 år sedan
… för 22 år sedan

osv. osv.

… eller kanske ville han bara ringa in även tidigare regeringar?

Jag, en vädernörd.

Vad blir det för väder?
Det är kanske den enskilt vanligaste dagliga frågan som får sina svar via radio, TV, tidningar och nu via diverse appar.
Själv nyttjar jag YR, Väder, SMHI och Klart med den geografisk bestämningen Gamla Uppsala.
Det är liksom andra tider nu.

På 50-talet var man hänvisad till Väderlekstjänsts radioutsändningar och de var oftast en pärs för familjen.
För min far handlade det om heliga stunder – morgon, middag, kväll.
Tidigare generationers bönder hade förlitat sig på vår herre – något annat stod inte till buds – men alltsedan väderleksrapporterna börjat förmedlas via Sveriges Radio, frigjordes bonden från gudstron och ersattes istället av en annan tro – tron på SMHI:s prognoser. Och därför skulle det vara tyst som i kyrkan när den tidens profeter mässade i radion.
Min far hyschade oss till den milda grad, så när Östra Svealand kom på tapeten hörde han bara sitt eget hyschande.
– Förbannade ungar … … nu hörde jag inte …!

Men det skulle bli bättre inpå 60-talet, för då kunde han se vädret – på TV.
Då handlade det om den tidens väderkoryféer – Bengt Thorslund, Curry Melin, Gösta Salomonsson, Curt Kempe, Stig Ahlgren och Leo Ranalet – och som hade det gemensamma att de ”ritade” vädret.
En tom sverigekarta som fylldes med relevant information och vacker piktur, om morgondagens väder.
Och alla kunde lokalisera sig.
(Jag bodde vid minustecknet ”-6” under solen. se bild.).

Men idag gäller kvantitet före kvalité.
Så här kan det låta i radion:

… hela Svealand … ett molnområde täcker västra delarna i … i övrigt sol … vind omkring nordväst …… och temperaturen mellan 18 till 24 grader … i Dalarna något lägre temperatur… …

Jag vill inte påstå att jag blivit klokare efter att lyssnat till dagens väderleksprognoser.
Men vad spelar det för roll?

Man har ju alltid YR, Väder, SMHI och Klart.

Amen!



Acoopalyps

Som alla säkert lagt märke till har kriget ändrat karaktär.

Det handlar inte längre ”kulor och krut och ärtsoppa”, som Martin Ljung utryckte det i monologen ”55:an Olga”.

Det handlar inte ens om nukleära krig.
Nej, idag är allt mycket mer sofistikerat.

Förr gällde krigets lagar, som bland annat respekterade, alltifrån humanitära aspekter till hur krigsfångar skulle behandlas. Bland annat fanns noga beskrivet om skyldigheter att vara uniformerad i strid.
Men som sagt; nu gäller nya lagar (sic!)

Idag kan främmande makt utplåna ett annat lands totala infrastruktur.
Alla livsviktiga funktioner i ett samhälle kan slås ut genom ett antal anonyma hackerattacker. I bästa fall kan vissa delar återuppbyggas genom erläggande av lösensummor. Men vissa delar kan man inte friköpa sig från; som t.ex. inhemska vapensystem. (Förr hette det att 100 nackskott kunde ställa svenskt flygvapen på marken – idag behövs inte ens en fysisk närvaro).

Per Albin Hansson uttalade i augusti 1939 att den svenska beredskapen är god.
Jag förstår honom.
Vad annat kunde han säga?
Ibland måste man ljuga.

Detta funderar jag över dagligdags och undrar om jag är alltför apokalyptiskt lagd?

Att värdera det imaginära

Redan som ung, för en så där 50 år sedan fick jag anledning att fundera över människors rationalitet, eller snarare brist på densamma. Det handlade om hur man framlevde sina dagar med tankar som ter sig helt främmande för vår nuvarande tid.
Eller tänker vi likadant ett halvsekel senare?

En grannfamilj studerade lokaltidningen, Eskilstuna-Kuriren, ingående varje lördag på jakt efter den billigaste tårtan.
Tårtan hörde liksom till en lyckad lördag , med Hylands hörna och allt. Ibland kunde det t.om. bli lite förlossningscognac – en eau-de vie till kaffet.
Men som sagt.
Den billigaste tårtan var det som uppfyllde kraven för en lyckad lördag.

Oftast blev det Tammerfors konditori i Eskilstuna, men så ibland gick inköpsresan ända till Strängnäs. Visserligen ytterligare 30 kilometer bort, men ”man” fick ju samtidigt en utflykt på köpet. Domkyrkan! … och Roggeborgen! … och Mälaren!
Det här hände sig på den tiden då bensinen kostade kring 60 öre, men i gengäld kostade en prinsesstårta 3 kronor mindre, så på det hela taget gick äventyret jämt ut.
Och ”festen” blev ju inte, som sagt, sämre av tårtan kom ända från Strängnäs.

– Men tänk på idioterna som sitter och åker från Strängnäs till Eskilstuna för att köpa en prinsesstårta, skroderade vår förnumstige granne.
– Och inte nog med att tårtan är dyrare i Eskilstuna … tänk på all bensin deras bilar slukar. Men kanske värst av allt …
dom åker ju ifrån stan med domkyrka, Roggeborg och allt annat …!

Frågan kvarstår – tänker vi likadant så här en 50 år senare?