När en minister ser framåt i backspegeln

Så var så dags att vädra garderoben.
Två minderåriga barn har kommit i skottlinjen för hänsynslösa slynglar, varför Sveriges justitieminister, ser sig föranlåten att uttala sig i dagens SvD.


Morgan Johansson – denne gigant på pekoralens slagfält har denna gång hittat en filosofisk aspekt på gängkriminaliteten och yttrar:

… … att få bukt med gängbrottsligheten kommer att ta tid, och att arbetet borde påbörjats redan för 20–25 år sedan.

Till denna insikt har alltså vår justitieminister kommit fram till efter 25 år!

Man kan härvidlag undra över hur han tänkte förra sommaren?
Borde arbetet … ha startat för 24 år sedan?
för 23 år sedan
… för 22 år sedan

osv. osv.

… eller kanske ville han bara ringa in även tidigare regeringar?

Jag, en vädernörd.

Vad blir det för väder?
Det är kanske den enskilt vanligaste dagliga frågan som får sina svar via radio, TV, tidningar och nu via diverse appar.
Själv nyttjar jag YR, Väder, SMHI och Klart med den geografisk bestämningen Gamla Uppsala.
Det är liksom andra tider nu.

På 50-talet var man hänvisad till Väderlekstjänsts radioutsändningar och de var oftast en pärs för familjen.
För min far handlade det om heliga stunder – morgon, middag, kväll.
Tidigare generationers bönder hade förlitat sig på vår herre – något annat stod inte till buds – men alltsedan väderleksrapporterna börjat förmedlas via Sveriges Radio, frigjordes bonden från gudstron och ersattes istället av en annan tro – tron på SMHI:s prognoser. Och därför skulle det vara tyst som i kyrkan när den tidens profeter mässade i radion.
Min far hyschade oss till den milda grad, så när Östra Svealand kom på tapeten hörde han bara sitt eget hyschande.
– Förbannade ungar … … nu hörde jag inte …!

Men det skulle bli bättre inpå 60-talet, för då kunde han se vädret – på TV.
Då handlade det om den tidens väderkoryféer – Bengt Thorslund, Curry Melin, Gösta Salomonsson, Curt Kempe, Stig Ahlgren och Leo Ranalet – och som hade det gemensamma att de ”ritade” vädret.
En tom sverigekarta som fylldes med relevant information och vacker piktur, om morgondagens väder.
Och alla kunde lokalisera sig.
(Jag bodde vid minustecknet ”-6” under solen. se bild.).

Men idag gäller kvantitet före kvalité.
Så här kan det låta i radion:

… hela Svealand … ett molnområde täcker västra delarna i … i övrigt sol … vind omkring nordväst …… och temperaturen mellan 18 till 24 grader … i Dalarna något lägre temperatur… …

Jag vill inte påstå att jag blivit klokare efter att lyssnat till dagens väderleksprognoser.
Men vad spelar det för roll?

Man har ju alltid YR, Väder, SMHI och Klart.

Amen!



Acoopalyps

Som alla säkert lagt märke till har kriget ändrat karaktär.

Det handlar inte längre ”kulor och krut och ärtsoppa”, som Martin Ljung utryckte det i monologen ”55:an Olga”.

Det handlar inte ens om nukleära krig.
Nej, idag är allt mycket mer sofistikerat.

Förr gällde krigets lagar, som bland annat respekterade, alltifrån humanitära aspekter till hur krigsfångar skulle behandlas. Bland annat fanns noga beskrivet om skyldigheter att vara uniformerad i strid.
Men som sagt; nu gäller nya lagar (sic!)

Idag kan främmande makt utplåna ett annat lands totala infrastruktur.
Alla livsviktiga funktioner i ett samhälle kan slås ut genom ett antal anonyma hackerattacker. I bästa fall kan vissa delar återuppbyggas genom erläggande av lösensummor. Men vissa delar kan man inte friköpa sig från; som t.ex. inhemska vapensystem. (Förr hette det att 100 nackskott kunde ställa svenskt flygvapen på marken – idag behövs inte ens en fysisk närvaro).

Per Albin Hansson uttalade i augusti 1939 att den svenska beredskapen är god.
Jag förstår honom.
Vad annat kunde han säga?
Ibland måste man ljuga.

Detta funderar jag över dagligdags och undrar om jag är alltför apokalyptiskt lagd?

Att värdera det imaginära

Redan som ung, för en så där 50 år sedan fick jag anledning att fundera över människors rationalitet, eller snarare brist på densamma. Det handlade om hur man framlevde sina dagar med tankar som ter sig helt främmande för vår nuvarande tid.
Eller tänker vi likadant ett halvsekel senare?

En grannfamilj studerade lokaltidningen, Eskilstuna-Kuriren, ingående varje lördag på jakt efter den billigaste tårtan.
Tårtan hörde liksom till en lyckad lördag , med Hylands hörna och allt. Ibland kunde det t.om. bli lite förlossningscognac – en eau-de vie till kaffet.
Men som sagt.
Den billigaste tårtan var det som uppfyllde kraven för en lyckad lördag.

Oftast blev det Tammerfors konditori i Eskilstuna, men så ibland gick inköpsresan ända till Strängnäs. Visserligen ytterligare 30 kilometer bort, men ”man” fick ju samtidigt en utflykt på köpet. Domkyrkan! … och Roggeborgen! … och Mälaren!
Det här hände sig på den tiden då bensinen kostade kring 60 öre, men i gengäld kostade en prinsesstårta 3 kronor mindre, så på det hela taget gick äventyret jämt ut.
Och ”festen” blev ju inte, som sagt, sämre av tårtan kom ända från Strängnäs.

– Men tänk på idioterna som sitter och åker från Strängnäs till Eskilstuna för att köpa en prinsesstårta, skroderade vår förnumstige granne.
– Och inte nog med att tårtan är dyrare i Eskilstuna … tänk på all bensin deras bilar slukar. Men kanske värst av allt …
dom åker ju ifrån stan med domkyrka, Roggeborg och allt annat …!

Frågan kvarstår – tänker vi likadant så här en 50 år senare?

Konstitutionellt debacle

Med förlov sagt – jag är antagligen inte den bäste att yttra mig i ett så komplicerat ämne som den svenska konstitutionen – men jag känner ändå spontant att det blev inte färdigtänkt 1965, vad gäller vår konstitution, med beaktande av vad som sker just i dessa dagar.

Utan att peka åt något speciellt håll vad avser skulden till det parlamentariska läget så vill jag ifrågasätta institutet extraval, som kommit, i dagarna, att liknas vid en osäkrad revolver. Eftersom alla vet att t.om. ett vådaskott antagligen skulle lösa en hel del, vill ingen använda sig av vapnet. Det innebär alltför stora risker.
En del partier riskerar att ”skjuta sig i foten” andra vill inte bli sedda som omoraliska svin, men likafullt så pekar statsminister Löfven på pistolen, där den ligger i förvar hos talmannen – än så länge.
Och i botten ligger det svenska folkets ovilja att ha ett val, med en mandatperiod på på knappt ett år, påstås det.

Det är nu jag funderar över varför man skapade ett så trubbigt vapen – ett vapen som möjligen kan användas som hot men bör absolut inte nyttjas.
Kan det möjligen vara så att omsorgen om det s.k. kommunala sambandet gjorde att man inte ville rucka på de ordinarie valen – de med fyra års intervall?
Jag kommer mycket väl ihåg hur väsentlig den gemensamma valdagen var för dåvarande statsministern, Tage Erlander. Hans argumentation var att politiken skulle styras från toppen – även om hans retorik var mer sofistikerad – och att då ha skilda dagar för riks- och kommunalval varit alltför utmanande. Den kommunala självbestämmanderätten kunde ju rasera hela det ideologiska bygget.

Kanske det börjar bli dags att återinföra separata val för riksdagsval och lokala kommunalval och låta svenska folket bli delaktiga i den demokratiska processen och inte bara kallas till foderbordet vart fjärde år.
Eller är våra politiker rädda för den demokratiska processen?




I biskop Thomas anda

Där friheten började…

Biskop Thomas tillhör kanske inte någon av de största tänkarna, men en sak kommer som en betingad reflex när hans namn omnämns. Mig veterligen har han inte presterat något mer alster än denna frihetsvisa – om ens den.
Men i alla händelser är den första raden den som alla känner och egentligen behövde han inte skriva mer, för alla förstår ju resten ändå.

Och jag själv hade ingen aning om Strägnäsbispens visdomdsord … men!

När jag var liten, 2-4 år sådär, var det stora problemet för mina föräldrar att kontroll på min rörelser i terrängen. Inomhus var uppgiften något lättare med hjälp av rummets begränsning, men så till sommarmånaderna måste det till andra kontrollsystem. Att rumla omkring på ett tunnland gräsmattor och försvinna in bland buskar och snår blev naturligtvis en utmaning för prövade föräldrar, som hade en massa annat att stå i på en lantgård.
Att släppa loss ett litet busfrö att besöka korna i lagården, eller att inspektera gårdens traktorer på stallbacken, skulle föra alldeles för långt, varför den naturliga åtgärden blev en hage.
En hage ter sig antagligen för dagens barnpedagoger som ett rättsövergrepp, men jag kan konstatera att det var för allas, barn som för förälders bästa, den bästa lösningen – trodde man.
Visserligen gav hagen en viss begränsning. Mer än två och en halv kvadratmeter gavs inte, tills en dag jag märkte att mina krafter räckte till att förflytta hela hagen. Kanske hann jag ett 50-tal meter innan mina föräldrar upptäckte rymlingen.
Vad göra?
Min fader fann genast på råd genom att binda fast hagen vid ett lämpligt träd, varvid min frihet kom att begränsas till ursprungliga kvadratmeter.

Vad kan man nu lära sig av detta?
Ingenting! – kan kanske den som läst dessa rader konstatera.
Men då vill jag berätta om resultatet av min och mina föräldrars tvekamp.

Snart insåg jag snart att jag kunde klättra över grinden till hagen och sedan dess har min frihet blivit obegränsad.

Och i dagarna skall Kina fira sina första år i hagen.

Sousa-fånerier

Idag skall vi tydligen uppmärksamma bastuban. Idag är det nämligen tubans dag.
Allt enligt Sveriges radio.
Så långt som till tuba lyckades jag dock aldrig komma i min musikaliska utövning av diverse instrument, utan fastade för bas-trumman i studentorkestern ”Eskilstuna H.A.L” – säsongen 1963-64.
Men snacka om genomslag!
En gång marscherade jag med min trumma och medelst hjälp av en virveltrummare vid min sida, som slog sina mellanslag i min bastrumma och fick det att låta som ett dubbelslag, renderade mig tio riksdaler av en tårögd regementsmusiker från P10 i Strängnäs.
Men som sagt; marknaden för oss bastrummare var mycket begränsad på den tiden.
Och därför gick jag över till ukulele.

Men nu tillbaka till bastubans dag.

I Eskilstuna hade vi en mycket besjälad musikdirektör vid namn Carl-Thorvald Hessel som betonade att allt – även musiken börjar från botten.
– Allt annat är bara att betrakta som övertoner, hävdade han och hänvisade till mästarnas mästare vad gäller bastuba. Namnet John Philip Sousa är nog inte obekant för någon som gillar marschmusik.
Men läs nu noga:
SOUSA – eller är det möjligen en ungrare vid namn SO, som imponerades så till den milda grad av USA att han tog namnet SOUSA.

Skröna?
Inte vet jag vad som är sanning i det landet längre, men till yttermera visso så är det det enda landet där Sousafonen fortfarande är frekvent när man skall visa sin storhet.
Allt börjar från botten, som sagt.
(Se bilden ovan)

Vad kostar rädslan?

Journalisten Carolin Dahlman skrev en utomordentlig krönika i Affärsvärlden för ett halvår sedan som behandlade brottsligheten i Sverige ur ett annorlunda perspektiv. Rubriken Brottsligheten hotar tillväxten angav det fenomen hon vill belysa ur ett perspektiv – det ekonomiska. Svenskt näringsliv uppskattar en förlust för svenska företag kring 100 miljarder och understryker allvaret och bekräftar rubriken.
Vad kostar brottsligheten egentligen?

Så fort man talar om brottslighet så koncentreras all diskussion kring brottslingarna – hårdare tag, utanförskap, socioekonomiska miljöer är begrepp som debatteras, men alltför sällan belyses de verkliga förlorarna, nämligen näringslivet.

Under min tid som säljare i försäkringsbolaget Skandia – det var på den Skandia var ett försäkringsbolag – arbetade jag primärt med företagskunder och fick därigenom en god insyn i deraas vardag.

Visst var man rädd för att företaget kunde brinna, eller att rörelsen skulle drabbas av vattenskada, men det var när det kom till skadehändelser som inbrott eller ringa stöld som den största oron koncentrerades. Nu handlade det ju om dagliga skadehändelser.

Visst är det uppseendeväckande att Svenskt näringsliv uppskattar kostnaden för egendomsbrottsligheten till 100 miljarder, men du utgår jag från att det handlar om kostnader för att skydda sig försöka via försäkring, lås, larm, kameror,vaktbolag m.m.
Men värre är de värden som inte går att redovisa i reda pengar. Och det värdet heter rädsla!

Bara vetskapen om att din butik dagligdags invaderades av element som inte hade andra avsikter än att skaffa sig pengar till sina narkotikainköp blir förödande för mindre verksamheter. Rädslan mal till sist ned företagarens ambitioner att bedriva sin verksamhet.Och rädslan har inte blivit mindre så här i Coronatider.
Men sådana subtila värden talar man inte om.
Nu gäller bara synliga siffror, som kan redovisas på myndigheternas blanketter.

Oberoende – med en spik foten?

En oberoende debattör

När begrepp som asyl, migration, uppehållstillstånd har lika många uttolkare som debattörer, så är det inte svårt att se att de flesta debatter slutar i ett ”goddag yxskaft”, där alla debattörer sitter och försöka räta ut sina rostiga spikar.

Morgonens debatt i P1-morgon blev inget undantag.
Trots att programledaren, Anna Härneks hurtiga introduktion av en gammal nyhet om SD:s förslag om koppling av svenskt medborgarskap legitimerar till den totalsvenska välfärden, hjälpte föga.
Debattörerna hade hämtats ur den gamla spikburken – en från det oberoende socialdemokratiska Aftonbladet, en från den SD-ägda tidningen Samtiden och, sist men inte minst, en debattör från det oberoende liberala Göteborgsposten.
Trots etiketten ”oberoende” – hur man nu kan vara oberoende och partibunden är mig en gåta – så tycktes samtliga debattörer som om de hittat just sin spik i burken.
Efter ett evigt bankande på respektive spik i 10 minuter kan man sammanfatta diskussionen med tre ord – JA, NEJ och JASÅ.

Min undran blir därför: Är det inte dags att föra in debatterna i nya fåror – långt ifrån de förutsagda – där ingen debattör behövde skylta med att vara oberoende.
I Frankrike kan man istället få föra, jurister, psykologer, statsvetare, författare, filosofer o.s.v. som ger ny vinklar på aktuella dagsproblem – alla beroende av sin kunskap och sina insikter.

Men nej; i Sverige älskar journalister varandra och sen är det ju så enkelt att kontakta varandra. Och som sagt; allt blir ju förutsebart och kostar väldigt lite energi – (huruvida journalisterna är så oberoende så att de inte uppbär några arvoden, låter jag vara osagt) – men ack så ointressant att lyssna till.

En röst från den andra sidan

Det är lördag och tiden släpar sig fram i väntan på vårens ankomst.
Men kanske inte det är det som drar ner humöret mest, utan kanske handlar det mest om ”kalla fakta”.

I januari månad 2021, då dödstalen i Sverige just överstigit 10.000, fick socialminister Hallengren en fråga som löd:
Vilka analyser och utvärderingar har ministern och regeringen gjort av den svenska strategins eventuella brister vad avser att minska smittspridningen tillräckligt, givet att övriga nordiska länder har markant lägre dödstal, och av vad den stora skillnaden i antal dödsfall kan bero på?


NU, idag, tre månader senare äger samma fråga en än större aktualitet, med den skillnaden att de dödas antal i Sverige ökat med närmare 4000 personer.
Sverige kan i dag, den 24 april, räkna till 13923 personer, Norge 736, Danmark 2472, och Finland 903 avlidna. Förskräckligt!

Men frågan kvarstår, som sagt, men nu med fokus på vad kan den stora skillnaden bero på så, utgår jag ifrån att god-dag-yxskaftsvaret blir detsamma från socialminister Hallengren – jag saxar:
Det finns ingen heltäckande förklaring till hur pandemin har slagit. Det finns flera exempel i Europa på att länder drabbats olika, trots att de ligger nära varandra, eller trots att de vidtar liknande åtgärder. Internationella jämförelser kan också vara svåra att göra med säkerhet eftersom länder samlar in och redovisar statistik på olika sätt. Vi lär oss hela tiden mer om covid-19, men de stora lärdomarna kan dras först när pandemin är över. Under tiden fortsätter regeringen att vidta åtgärder för att skydda människors liv, hälsa och jobb. (min understrykning!)

Och i Sverige tröskar vi alltså på i samma fotspår.
Jag repeterar, antal döda i Covid-19.
Norge 736
Danmark 2472
Finland 903
Sverige 13923

Och faktiskt förstår jag inte vem som kommer att föra de saligen avlidna svenskarnas talan, den dag då pandemin kan vara över.

Möjligen ”NÅN ANNAN!