Toots!

Unknown

Toots är död, men hans musik lever..
Många har antagligen personliga upplevelser i förhållande till denna legendariske musikant – och jag är inget undantag. Jag minns att jag hörde hans musik för första gången när jag gick i gymnasiet i första ring. Det bör vara hösten -62. Eftersom jag hade ett stort intresse för jazz, så var det kanske inte så konstigt att jag följde hem med en skolkamrat, med samma intresse, för att ”få lyssna på det senaste”. Jag vill ju inte påstå att jag blev överväldigad utan kanske mer förundrad över sättningen – en gitarrist som visslade!
Visserligen lät det bluesigt … men att vissla och dessutom i valstakt.
Men det märkliga inträffade att den ganska komplicerade melodislingan fastnade och bet sig fast på ett märkligt sett. Försök gärna och sjung.
HL_DDS_0000000000214756

Jag överdriver inte när jag berättar att det blev en innegrej att kunna vissla som Toots och valstakten –  även den blev status, för i samma veva fick man lära sig att dansa jazzvals. Dave Brubeck hade nämligen i samma veva släppt märkliga skivor – en i 5 takt (Take Five) och som sagt en synkoperad vals – It´s a raggy waltz.
Även om man spelade Allan för att man kunde vissla Bluesette och spisade Dave Brubecks musik, så imponerade det föga på de feminina danspartnerna.

Allt som oftast fick man vandra hem ensam efter skoldansen – visslandes Bluesette.

 

 

It´s a raggy wal

2 kommentarer

Filed under Kultur

Var hittar man en musikens Lysistrate?

Skärmavbild 2016-08-21 kl. 13.38.02

Vad vore Robbie Williams utan … … ?

Namn som Lisa Nilsson, Veronica Maggio, Zarah Larsson … …,  ingen skugga skall falla på dem. Gemensamt för dylika artister är dock att de återfinns och inte bara fyller stora arenor, våra vanligaste TV-program och framför allt medias underhållningsspalter. De är samtidigt mycket beroende av sin omgivning – framför allt av professionella musiker.
Som grund för mina reflektioner denna morgon ligger en recension i dagens UNT (Upsala Nya Tidning), – en översvallande recension av sångerskan Lisa Nilssons framträdande i Uppsala.
Den reflektion jag gjorde när jag läste recensionen handlar om förhållandet mellan delar och helhet – eller mer specifikt; när delarna överglänser helheten. Nu handlade det inte ens om det. Recensionen ifråga handlade bara om en sak – en del – Lisa Nilsson.
Återigen; ingen skugga skall falla över hennes framträdande – superlativerna haglade – men märkligt nog fanns inte en enda rad om de övriga – till exempel musikerna.
Men så här har det alltid varit!

Ibland undrar jag om det inte är dags för en musikerstrejk, en strejk inspirerad av Aristofanes nära  2500 år gamla skådespel Lysistrate. Dramat behandlar kvinnornas strategi för att förmå männen att sluta fred i det pågående Peleloponesiska kriget. Tillsammans med kvinnorna i  Aten och Sparta försöker Lysistrate få ett slut på kriget genom att hålla en sexstrejk.

Nu vet jag inte vem som kan ikläda sig rollen som musikernas Lysistrate, men nog vore det  på tiden att någon framstående musiker – eller varför inte någon av våra framstående stjärnartister – vågar framträda och uppmana till musikerstrejk. Då skulle det antagligen bli tyst på våra arenor, i våra TV-apparater men kanske få följden att tidningarnas recensenter började uppmärksamma helheten inom musiken. Mycket väl utbildade professionella musiker kanske skulle åtminstone ges ett särskilt omdöme.
Men nu är det inte så här det fungerar. Recensenterna är i stora delar okunniga eller, så ser de inget intresse i att skriva om någonting som inte ger dem egen-revenu. Som alla vet, så lever artister och recensenter i symbios. Att skriva om ett anonymt, musicerande kollektiv eller att framhäva en person som skriver geniala arrangemang finns inte på kartan. Men hur skall man kunna begära något sådant av en kändisjournalist som endast vet att beskriva den glättiga ytan.
Eller kanske räcker det med att en grävande journalist synar ett av all dessa gigantiska evenemang där en artists gage ställs emot den musikaliska bakgrundens. Jag anar att jämförelsen skulle kunna stämma till eftertanke.
Att medierna skulle belysa problematiken av egen kraft är något man kunde drömma om, allrahelst då recensenterna lagt sig på den behagliga nivån – ”Vann rätt låt”.

P.S. För den som undrar över musikernas betydelse kan till exempel lyssna på Robbie William när han sjunger i Royal Albert Hall och reflektera över över alla delars betydelse för helheten.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Gubben är gammal – urverket dras

 

Om radioröster

Jag är sedan 1965 intensiv radiolyssnare och detta i samband med att jag fick ett eget boende i Uppsala. Radion, som stod på från morgon till kväll, fyllde studentrummet och var kanske den primära informationskällan för vad som hände i min omvärld. Legendarer som, Sven Vallmark skötte bevakningen av Sovjetunionen från hemmet i Härnösand, Göran Byttner berättade vad som hände i Öst–som Västtyskland, Knut Stålberg pratade från Paris, Alf Martin från London och Arne Thorén från New York. Men de var inte bara legendariska på sextiotalet genom sina kärnfulla rapporteringar utan framför allt – de talade ”rikssvenska”!
Jag vet att nu har jag stuckit ut hakan, men det tillhör en tilltagande ålder och därmed avtagande hörsel.
Kanske inte det bara beror på reportrarnas idiom utan det finns säkert tekniska bitar som jag inte känner till. Men efter vad jag förstått så är reportrarna inte bara reportrar, utan numer även sina egna tekniker. Utrustade med en inspelningsapparatur som inte alls motsvarar dagens krav på kvalité.
Men jag återkommer ändå till de svenska dialekterna.
När en reporter som till vardags skorrar sig fram till vardags så förstår jag det, men när det kommer till att prata i radio så efterlyser jag en viss uppstramning av språket. Jag kommer härvid att tänka på sångerskor och skådespelare som av naturen utrustats med grava tungrots–r, men som övergick till en typ av svenska, utan skorr och diftonger. Exempel kan t.ex. vara Siv Malmqvist, Jan Malmsjö, Ernst Hugo Järegård, Jarl Kulle m.fl. … för att inte tala om Birgit Nilsson, som alla fick ändra på sitt språkbruk.
Med risk för att jag framträder som mer än en bara ”sur gubbe” skulle jag vilja fråga:
Är det för mycket begärt att de som arbetar på riksradion åläggs att tala rikssvenska?

Lämna en kommentar

Filed under Gubben är gammal – urverket dras, Kultur

Gubben är gammal  – urverket dras.

images

 

Under denna rubrik kommer jag att pränta när jag känner att jag behöver en pys-knapp. Och det kommer antagligen att ske mer och mer frekvent, med tilltagande ålder. Även som toleransen samtidigt ökar så uppstår andra små, små irritationsmoment som så småningom växer till en gigantisk frustration. Men så finns det saker då det visar att man kanske har fog för sin förargelse.
Jag går ut löst så här i början.
Dagens irritationsmoment handlar om;

                                 Vädret.

Jag är uppväxt på landet där bondens viktigaste stöttepelare var väderleksrapporten och som avlyssnades tre gånger om dagen – morgon, middag, kväll. Och då skulle fullkomlig tystnad iakttas. Redan från första stund började min far att hyssja sin omgivning för att han inte skulle missa något av rapporten… sch! … tyst!!… sch!!! Hans hyssjande pågick sedan oavbrutet tills han hörde  … Bergslagsområdet och nordvästra Svealand …  och då var det dags för den sedvanliga skrapan … ”nu hörde jag inte …att ni inte kan hålla tyst … förbannade ungar!”
Och det här sitter i. Jag lyssnar intensivt på varje väderleksrapport, men fortfarande – allt som oftast – missar jag Östra Svealand. Är det fel på mig?
Nej, jag har kommit fram till att många jag talat med upplever samma sak.

Förr var väderlesrapporten väldigt detaljerad. En till rösten välkänd meteorolog som fick läsa till punkt. Men i dag möts man av ständigt nya röster – oftast unga flickor so verkar mycket måna att tala om vad de heter, för att sedan rabbla upp en rapport i rasande tempo. Uppläsaren har idag mindre tid på sig  mindre tid på sig och är oftast alltid mer eller mindre stressad. Dessutom verkar väderleksrapporten vara av underordnad betydelse eftersom sändningen bryts på exakt tid, oavsett om uppläsaren är färdig eller ej.
Det är irriterande – mycket irriterande!

Får jag därför få föreslå följande: Kan man inte modernisera rapporteringen och införa samma metod som tidningarna med ett antal numrerade områden? Då vet jag vad som gäller för mig när uppläsaren kommer till ”Åtta” – det vill säga Östra Svealand.
Skärmavbild 2016-08-16 kl. 11.02.12

2 kommentarer

Filed under Kultur

Då en bokstav kan betyda något.

images-1

Jag vill ju inte påstå att bibeln är min huvudkudde, men så blev jag härom natten intresserad över hur Herren egentligen tituleras. Egentligen har jag inte med saken att göra då min påtagliga brist på gudstro diskvalificerar mig. Men jag är ju ändå lite nyfiken. Följaktligen steg jag upp och läste i bibeln – (jag har en sådan). Och det visade sig att många andra undrat över titulaturen.

I gamla testamentet är det första gången, mig veterligen, guds existens manifesteras. Dessförinnan fanns väl ingen ingen gud – för vem i så fall? –  men om man läser inledningen i första moseboken så lär det funnits en gud, eftersom någon bör ha satt igång processen. I likhet med ”the big bang” så är ju ”gud” ett intressant fenomen, men frågan blir ändock hängande i luften – vad fanns dessförinnan.
Det här är inte någon ny undran eftersom skapelseberättelser finns i alla kulturer. Här uppe i Norden skedde skapelsen då tvenne urkrafter möttes i Ginnungagap  och några uppkomna isdroppar förmänskligades till tvenne gestalter – en jätte och en ko. (Dock lär den mest osannolika skapelseberättelsen härstämma från Pravda där man konstaterade att ”den första människan var en ryss som uppfann sig själv i en flaska”. Men, som alla vet, så betyder Pravda just sanning.)

Men nu; åter till titulaturen. Eller närmare bestämt till Herrens genus.

images

Hens avbild – en bild i tiden?

I bibeln står det att Gud skapade människan till sin avbild, inte undra på att han, underförstått, blev ”han” i första moseboken, då allt kom på pränt för cirka 3000 år sedan. Att genuset blev maskulint återspeglar väl endast en tidsanda.
Men vore det inte därför dags att i nästa bibelutgåva ändra ”han” till ”hen”, en inte en alltför kostsam åtgärd för att visa att vi är med vår tid.
Eller skulle gud då bli könlös?
Eller är det en nutida bild av Herren som förskräcker?

P.S. Innan man bestämmer kön på Gud så är det kanske bäst att identifiera Gud. Lyssna till Dave Allen så förstår man att det är inte alltid lätt, det där med religion.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kan mr Huvet lära EU något?

images

EU är i gungning!
Det kanske inte är så konstigt i den turbulenta tid som vi lever i idag. Och kanske det mest synliga beviset på den oro som råder är utan tvekan engelsmännens, skottarnas och nordirländarnas beslut om  utträde ur unionen. Men så återfinns dessutom ett antal brandhärdar runt om i Europa som inte verkar hanterbara. Det verkar vara för många kockar i (storköket) helt enkelt. Och dessutom – chef de cuisine verkar inte veta vad som står på dagens menu.  Och inte blir det bättre av att två ”kockar” inte bryr sig om de vedertagna recepten, utan kokar sin egen soppa. Den polske kocken kryddar sin soppa med lite antisemitism och den ungerske med ”inskränkt demokrati”.

När jag denna morgon läser om Ungerns senaste schabrovink, att vägra följa Dublinförordningens  bestämmelser – i vilket stipuleras att ”ankomstlandet” skall vara första asylland – ser jag inte varför detta land överhuvudtaget skall vara med i köket. Likt Brexitanhängarna vill man vara med och plocka russinen ur den gemensamma kakan, men vill, som sagt,  koka sin egen soppa.

I denna miljö förstår jag inte varför EU skall stå så handfallen?
Är det inte dags att handla?
Jag påminner mig härvid om ett tillfälle då SAS stationschef i Paris  kom ombord före avgång och talade om för två ”breda” amerikaner, som betett sig som om de ägde flighten, vad som gällde. Amerikanernas manér, som börjat redan vid incheckningen fortsatte ombord och höll på att försinka avgången. Då kom alltså SAS legendariske stationschef i Paris, Jacques Huvet* ombord och gick fram till herrarna och sa helt frankt:
– We don´t want you as passengers!

Amerikanarna fick helt sonika lämna planet och alla övriga passagerare kom till sin slutdestination – på tid.

 

 

*Ur tidningen RES om Jacques Huvet

Det var dock inte bara Carlzons pr-mässiga regelkupp som gjorde att många skandinaviska affärsresenärer som skulle till Frankrike föredrog SAS framför Air France. Bolagets legendariske stationschef i Paris, Jacques Huvet, var ett annat tungt ­vägande skäl.

Huvet klarade inte många minuter bakom ett skrivbord. I stället för att vara på Frankrikekontoret inne i Paris höll han alltid till ute på Charles de Gaulle-flygplatsen där han gjorde allt för att göra livet angenämt för dem som for med SAS. Inga regler eller bestämmelser kunde hindra honom från att utföra denna hans viktigaste syssla.

Ibland tog han således saken i egna händer. Som med vattenflaskan som serverades på affärsbrickan till lunch och middag och som ingen på den tiden brydde sig om att ens titta åt. Huvet bad SAS i Stockholm att ta bort dessa förbaskade plastbuteljer som samlade sig i högar i Paris. Men inget skedde. Till slut fick han nog, samlade ihop två veckors skörd och lät transportera upp allt i sopsäckar som ställdes utanför Carlzons dörr. Kort tid därefter hade vattnet på Parisflighterna försvunnit från brickorna.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

När historien går igen …

Hallå! Hallå!  Det är google som talar …

Av en ren tillfällighet fångas jag denna morgon av följande rader:
”Jag lyssnar till NN:s talarkonst, som vädjade till de lägsta instinkter och arbetande med de grövsta medel, det hela insvept i en atmosfär av hån, hat och sjuklig maktlystnad.” 
Jag vet att jag inte behöver vara övertydlig, för som alla förstår så vet alla vem på vem en dylik beskrivning passar in.
Citatet känns mer än dagsaktuellt.

Men nu är det bara så att raderna faktiskt är hämtade ur en memoarbok. Författaren heter Sven Aurén och var krigskorrespondent för Svenska Dagbladet under andra världskriget. Beskrivningen handlar om en jämförelse mellan andra världskrigets krigets två frontfigurer. Den som talade inför ett Parlamentet och beskrevs av Aurén som mer än någon annan politiker, som jag sett och hört, föreföll  utstråla intelligens, karaktär och kultur i förening och ställs av Sven Aurén mot ovannämnda citat .

Observera att denna iakttagelse och  jämförelse gjorde Sven Aurén redan 1941.
Att hans observationer av två retoriker ger inte bara syn för sägen utan ger samtidigt en otäck påminnelse om vad som kanske kan komma att inträffa.

Och jämförelsen handlar tyvärr endast om ordets makt!

 

Lämna en kommentar

Filed under Kultur