Ursäkta Valborg!

Tankar kring valborg
 
I mitt tidigare liv, som språkvårdare på stadens stora tidning, fick jag varje år vid den här tiden skicka ut meddelanden till redaktionen om rätta sättet att skriva valborg, nämligen med litet v, och att man inte bör skriva 1 maj-talare. På den lilla tidning där jag nu jobbar några timmar i veckan räcker det med att gå in till de skrivande journalisterna och påminna om det. I någon mån kan jag alltså i år känna mig som Albert Engströms semesterfirande stins, som ser det ena tåget efter det andra passera med kommentarer som ”Där kommer ett tåg, dä ger ja fanken! Där kommer ett annat tåg, dä ger ja fanken!”
Mitt folkbildarnit bjuder mig ändå att förklara att Valborg, med stort V, hon har namnsdag på första maj men på valborgsmässoafton, sista april, då är det Mariana som har namnsdag. Något mer skriver jag inte om detta.
Så nu är det valborg, och det ger jag fanken.
Däremot ger jag inte fanken i att glädjas åt den dagen, framför allt inte som det ser ut att bli sådant vackert väder. Men att springa ikring och vifta med en gulnad studentmössa, det ger jag fanken. Dessutom äger jag ingen, sedan någon stal min för en fyrtio år sedan.
Men den här riktiga studentnostalgin har jag svårt att mobilisera. Jag minns inte att jag sprang nämnvärt i backen eller att jag var med på mösspåsättningen, som en lekkamrat kallade hysterin utanför Carolina kl 15. Man hade en massa annat roligt för sig.
Och det ligger förstås i farans riktning att det är just detta roliga som gör att jag inte minns så mycket.
Nu verkar det dessutom som om det riktiga valborgssvineriet har annekterats av fjortisar. Höggradigt berusade mellan- och högstadieungdomar driver omkring, som på lucia och kulturnatten, och försöker likna de studenter som inte längre håller på så där.
Men överdrifterna i valborgsfirandet på sina håll utgör inget bärande skäl för att inte fira sista april. Bara det inte blir för klämkäckt och något man känner att man måste.
Så jag önskar alla en trevlig valborg. Även dig, Valborg!
Daniel von Sydow
 
 

Annonser

Daniels insikter – utan avsikter

 

Undersåtar och översåtar

 

Jag är en i grunden egentligen ganska blid person, men det hindrar  

inte att jag emellanåt blir förbannad. Eller åtminstone lätt irriterad.

Jag har av skäl som inte närmare behöver elaboreras i uppgift att  

emellanåt lämna in uppgifter till en kommunal myndighet. Detta skulle  

jag ha gjort för länge sedan, men livet är nu inte så enkelt som  

dessa myndigheter utgår från, så jag har ännu inte haft tillräckligt  

med tid för detta. När jag sitter och sliter med denna uppgift så får  

jag ett Myndighetsbrev från sagda kommunala nämnd, med hot om vite om  

jag inte ofördröjligen etc.

Jag har tidigare sagt till dem att jag tar denna min uppgift på  

största allvar, men att jag först och främst måste se till att  

försörja mig, vilket är tidskrävande. Detta har inte gjort det  

intryck som jag hoppats, och det är nu jag börjar fundera.

Kommunala tjänstemän – och politiker av alla de slag med, för den  

delen – verkar leva i tron att vi, medborgarna, är till för deras  

skull. Min uppfattning är att situationen är den motsatta, att de är  

till för att tjäna oss.

En svåger jag har sa en gång till en östgötsk kommunalpolitiker att  

han, dvs kommunalpolitikern, var hans, dvs svågerns, ”betalda dräng”.  

I sak har hade han ju alldeles rätt, även om det kunde ha uttryckts  

mer begåvat.

Myndighetspersoner lever i tron att medborgarna just inte har något  

annat att göra än att skriva inlagor och annat med vändande post. Det  

vore bra om de insåg att deras uppgift var att tjäna oss, inte att  

vår uppgift är att tjäna dem.

Detta kom jag att tänka på när jag var ute på sista kvällspromenaden  

med familjens hund. Detta är en bra avrundning på dagen, i  

normalfallet. Men så inträffar det som får mig att utsöndra något  

slags irritationshormon, kanske adrenalin. Hunden skiter, och därom  

finns intet att säga. Hundpromenader är ju till för att ge hunden  

möjlighet till detta. Men hundar har en tendens att sätta sig där det  

är som allra mörkast och när man står där och trevar i fickan efter  

hundpåsen, så märker man att man försöker öppna påsen i fel ände. Det  

är sådant som brukar kallas diabolitetsteoremet eller lagen om  

alltings djävlighet. Jag vänder alltså på påsen och försöker i  

mörkret att återigen hitta öppningen. Förgäves, sidbyte och nytt  

trevande. Till slut kan bajspåsen öppnas och träs på handen. Men då  

har jag tappat koncentrationen på platsen där hunden träckat och får  

treva på marken tills man hittar något  som man på goda grunder kan  

uppfatta som det jag sökt efter. Därefter är det inget problem.

Men måste det vara så?

Kan inte bajspåsetillverkarna komma på ett sätt att markera vad som  

är upp och ned på påsen?

Med sådana funderingar går jag nu till vila. Förhoppningsvis har  

pulsen gått ned då.

Livet är fullt av förtretligheter!

Daniel von Sydow

Strålande utsikter!

För en vecka sedan kunde man läsa på DN debatt ett nytt och mycket innovativt förslag om hur Sverige skall ta sig ur krisen.

Skrotpremie!

Heureka! Däri ligger naturligtvis lösningen.

Förslagsställarna uppmanar regeringen till att ge oss medborgare en premie för att vi därmed skulle få råd att köpa en ny bil då vi skrotar våra något äldre fordon.

Men kära förslagsställare – varför stanna där?

Rediga tag, som till exempel, att premiera rivning av  äldre byggnader skulle säkert ge effekt på en annan utsatt bransch!

Ge varje familj till att slå sönder möbler för 15.000 kronor! Möbelbranschen kan nyanställa!

Textilindustrin väntar bara på ett klädesbidrag!

Uppmana till att kasta ännu mera mat i återvinningskärlen! 

Listan kan göras lång, men frågan är om DN ställer upp med utrymme för ytterligare innovationer.

Insikter om åsikter

Vana seglare vet vikten av att sitta ner i båten när det stormar.

En annan god regel är att besättningen är den som tar ansvar för att båten ligger på rätt kurs.

Att insikten om dessa grundläggande regler även kan gälla på landbacken tycks inte föresväva alla.

I tron att han gör något konstruktivt reagerar Thomas Östros reflexmässigt – så även denna morgon enligt en artikel i SvD.

Allt vad besättningen gör tycks vara fel.

Har det aldrig föresvävat denne ekonomiske talesman, att hans förutsägbara gnäll och de alltmer sjunkande opinionssiffrorna kan ha ett direkt samband?

Fler och fler passagerare tycks ha insett detta faktum.

Nu talar han i framtida termer, om hur farkosten skall skötas

Undrar vad han kommer att säga den dag då båten ligger i hamn?

– Öh …?

Avsikten är inte att vara ironisk, men…

Så har vi då passerat tysta veckan … och tyst har det varit – i alla fall vad gäller Wanja LO-Wedin.
Det tackar hon säkert för. Även om man är stark så är det en omänsklig behandling som en människa får utstå när drevet går.
Det är nu inte min mening att älta vidare, men nog känner ändå jag att allting blir lite mer pikant, när man läser
LO:s presentation av ordförande Wanja.
Där står följande att läsa:
”En ledstjärna för mig i mitt fackliga uppdrag är solidaritet.”
Och prov på solidaritet har hon definitivt visat.
Vidare utvecklas begreppet:
”Solidaritet står för viljan att dela med sig till andra i vardagen …”
Ja, det har vi också förstått, även om det inte handlar om en direkt vardaglig händelse. Men sedan kommer det mest häpnadsväckande:
”… men också för tryggheten i att veta att om jag hjälper dig så hjälper du mig.”


Man får Wanja sig vid mycket innan öronen trillar av!

Utsiktslöst möte

images

Så har då LO satt punkt efter ett långdraget styrelsemöte. ”Allting har varit uppe på bordet”, som det så stiligt heter när allmänheten inget skall få veta. Resultatet av ett nära nog 8 timmar långt möte blev i alla fall att ordförande Wanja får samtliga 15 förbunds fortsatta förtroende under förutsättning att hon lämnar ett antal styrelseposter. Samma åsikt uttalade en annan ordförande i en annan organisation – Mona Sahlin – och se, det fick man inte göra. LO är en självständig organisation. Här skall ingen ”utomstående ” komma och tala om vad ”vi i LO” skall göra. Resultatet blir alltså att ordförande Wanja skall avsäga sig uppdragen i AMF, AFA och Aftonbladets styrelser. Att hon skulle avsäga sig sitt uppdrag i den socialdemokratiska ledningen och därmed visa sina medlemmar LO:s oberoende, tycks dock inte ha varit för handen. Såpan rullar vidare.

images-1

Åsikt om vår konstiga rättvisa

Bildtext

Rättvisan i vågskålen

En konststuderande har provocerat den svenska psykvården genom att utnyttja befintliga resurser på ett ytterst diskutabelt sätt. Att den konststuderande nu anmäls till både polis och JO är helt naturligt. Misstanke om brott föreligger även om brottsrubriceringen kan bli knivig – JO-anmälan ter sig däremot uppenbar. Men den intressanta delen i hela historien kommer antagligen att bli gränsdragningen. Redan kan märkas att den närmast liggande debatten om “vad som menas med konst”, kommit igång. Den är i ock för sig intressant, men antagligen slutar även den här debatten i ett allmänt diffust tyckande. En debatt som däremot skulle kunna få en skjuts framåt är frågan “VEM kan betrakta sig som som konstnär”?

Ponera att den relaterade provokationen företagits av en “enkel” juris studerande – vad hade följden blivit? Med stor sannolikhet hade personen, som det står i tidningarna “släppts efter förhör”. Att den juris studeranden hade sett provokationen som en del i ett examensarbete och att den juridiska institutionen samtidigt inte vill diskutera händelsen “då examensarbetet ännu inte är slutfört” skulle kännas som en definitiv slutpunkt för förtroendet för juristutbildningen.

Men se nu handlar det i det här fallet om konstutbildning och då gäller tydligen speciella regler.

Kan följden bli att en rattfyllerist kan undslippa lagens långa arm under förevändningen, “ jag är konstnär”, och efter uppvisande av examensbevis från en konstskola släpps vidare?


P.S. Vi vill inte uppmana någon att ta fasta på den ovan omnämnda “provokationen”, allra helst om man bara genomgått en kvällskurs i krokiteckning.

Insikt om strunt åt folket

Under senvinterns energidebatt har institutet folkomröstning åter kommit på tapeten. Det som aktualiserat frågan denna gång handlar om den olyckliga omröstningen 1980 – om kärnkraftens vara eller inte vara. I 28 år har frågan stötts och blötts! Och nu har centern, folkpartiet och socialdemokraterna, mer eller mindre börjat revidera sina tidigare ståndpunkter i den ändlösa fråga. Men ingen tycks kunna ta bladet från mun och avliva kärnkraftsomröstningen.

Ibland har resultatet av folkomröstningen tolkats som ett nej ibland som ett nja … vi får väl se hur det blir med det!

Det är inte utan att man minns Tage Danielssons så insiktsfulla rader om vad som kommer ut av en folkomröstning:

Frågar då någon hur så man kan skilja,

alltefter önskan, på folkets vilja,

svarar vi: gäller det strunt går det bra,

då ger vi folket vad folket vill ha,

men är det viktiga saker på gång,

ja, då är folkviljan mest till förfång.


Dessa rader skulle kunna vara allmängiltiga för folkomröstningar i största allmänhet, men i det här fallet om kärnkraften i synnerhet.

Det ena du vill, det andra du skall.

Då blir det kärnkraft i alla fall.

Det är bara att konstatera att när politikernas mod sviker, så känns det skönt att krypa bakom folket. Folkomröstningen blir ofta räddningen från att ta ett ansvar, samtidigt som man glömmer bort att vi Sverige har, sedan 1866, en representativ demokrati. Det innebär i korta ordalag att väljarna idag kan utkräva ansvar vart fjärde år, men vet samtidigt att klarar man inte sitt uppdrag så kan man alltid föranstalta om en folkomröstning.

Samtliga omröstningar har givit ett ganska klart och ”vägledande” resultat, samtidigt som man bara kan konstatera att de flesta vinnande alternativen är avvecklade – sånär som på 1922 års omröstning om ett  rusdrycksförbud.

Två frågor, ATP och Kärnkraften, svepte man, för säkerhets skull, in i dimmor genom att framlägga 3 alternativ.

(Men man kan ju dock vara tacksam att politikerna var så insiktsfulla, så att de inte gav 3 alternativ vad gäller Högertrafikomröstningen.)

Avsikten med att se helheter

Ulrika Knutsson – kanske för tillfället Uppsalas största intellektuella tillgång – har återigen spritt sin klokskap. Denna gång via en utomordentlig annonsbilaga från Stadsbyggnads – och fastighetsbyggnadskontoret. Tillsammans med Stig-Björn Ljunggren har hon på ett uppslag reflekterat över Uppsala nya roll som självutnämnd storstad – om än liten.

Annonsbilagan är en förträfflig produkt, sånär som på att den haft begränsad spridningseffekt. En PDF-fil kanske inte skulle vara alldeles fel.

Dock – tillbaka till Ulrika Knutson.

Det är lätt att sympatisera med hennes tankar om att värna om småstadskaraktären, nu när Uppsala beslutat sig för att vara en “stor” stad. Hon motsätter sig inte att det byggs men “jag tycker … att man helt enkelt byggde snyggare”.

Kan det uttryckas enklare?
Vi, Daniel och jag, har under våra ändlösa promenader inom

stadens hank och stör noterat våra stadsplanerares faiblesse för brist på känsla för helheter. Får vi bara nämna några exempel:

Åhlénshuset, som man visst kan ha synpunkter på – men dess okänsliga påbyggnad! Det är bara att lyfta blicken en smula. ( För den estetiskt känslige vill vi dessutom varna för fortsättningen av byggnaden – där pest tycks ha mött kolera. Hur i hela friden har man lyckats förstöra den tårtpapperslikande fasaden  med en steril snusbrun tegelvägg.

Som sagt: Bygg snyggare! Se helheten!

Ytterligare ett exempel. Vaksala torg!

John Chang McCurdy, professionell fotograf från New York och Uppsala gav 1986 ut boken Uppsala bilder tillsammans med Teddy Brunius påUppsala Publishing House förlag. Där återfinns ett fotografi av Vaksalaskolan en frostig vintermorgon. Associationerna går genast till Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Tror någon levande själ att man därstädes skulle komma på den barocka idéen att kalla in  arkitekter från en dansk “tecknarstuga” för att rita in en funktionell byggnad invid palatset. Inte där – men här!

Vi har inget emot konserthuset. Men ser man inte helheten?

Bygg snyggare! Se helheten!

Det sista exemplet – ja, här räcker det inte att följa Ulrika Knutsons uppmaning att  bygga snyggare. Här har den känsliga miljön förvanskats till den milda grad så att man väl kunde tänka sig att det är al-Qaida som ligger bakom tilltaget.

Vi tänker naturligtvis på “Botans förstörelse”.

I maj månad anade vi – men nu är det besannat. Man har lyckats fördärva hela härligheten – läs helheten.

Slottet, Carolina, Domkyrkan och Botan i sig självt – allt är förstört.

Tänk Ground Zero fast ett inverterat värde.

Kanske det kunde vara dags att väcka Föreningen Vårda Uppsala. Men likt i sagans värld lär de väl sova tills stan ligger i ruiner.

Läs gärna föreningens protokollutdrag från möten under 2008.

Då förstår man!

http://www.vardauppsala.se/