Bättre invald än utvald?

Efter fredagens Walk and Talk  beslutade vi att göra en enkel förfrågan till ett antal politiska partier varför i herrans namn man nominerat ett 40-tal namn på sina valsedlar. Avsikten med vår förfrågan var naturligtvis att stilla vår undran varför man nominerar så många kandidater i rangordning, samtidigt som man uppmanar väljarna att kryssa in sina kandidater.
Vår förfrågan löd: Vi kan konstatera att ert parti har ett 40-tal kandidater på sin valsedel till EU-parlamentsvalet. Skall man tolka det som en uppmaning till att vi som väljare skall kryssa för en utvald kandidat, eller ser Ni helst att man inte “kryssar”? Vad är ert partis officiella hållning?

Tre partier har hittils svarat – vi avvaktar ytterligare svar – och mycket riktigt, precis som vi anade, försöker man sitta på två stolar. Naturligtvis vill man att ”Partiet” skall bestämma, samtidigt som man är rädd att stöta sig med väljare som ser annorlunda på rangordningen. Till exempel kanske det inte är alla som vill ha Marita Ulvskog att representera (S) i Bryssel – inte med den hållning hon intar till EU. (Man kan ju faktiskt undra om hon inte borde stanna hemma och elda sina ”svenska kamrater”  i stället).
Man måste ju verkligen undra om det inte vore bättre att  ta steget fullt ut och propagera för direkta personval. Är det inte bättre för kandidaterna att veta när de kommit ner till Bryssel att man blivit invald – inte utvald?  

… undrar flanörerna Axel & Daniel 

 

Se även Carl Bildts senaste bloogginlägg:http://carlbildt.wordpress.com/2009/05/09/europa-och-personval/

Annonser

Gammal insikt går igen

Den 31 januari i år skrev vi på vår tidigare bloggadress om en konststuderande som provocerat den svenska psykvården genom att utnyttja befintliga resurser på ett ytterst diskutabelt sätt. Något speciellt har väl egentligen inte hänt sedan dess mer än att åklagare nu faktiskt beslutat om åtal och att den åtalade namngivits. Kanske det var oundvikligt eftersom den åtalade samtidigt ingenting annat ville, än att få framträda och göra sig känd. Och pressen spelar med och kommer naturligtvis att ingå som en del i konstverket. (Förresten; brukar det inte tillhöra god ton i pressetiska kretsar att hålla den åtalades identitet dold innan dom avkunnats?)
Vi skrev då, dessutom, att misstanke om brott förelåg, ”även om brottsrubriceringen kan bli knivig”. Vi skrev vidare att ”den intressanta delen i hela historien kommer antagligen att bli den juridiska gränsdragningen” och parallellt ”debatten om vad som menas med konst”.

Idag kunde man lyssna till just den debatten i Studio ett mellan chefredaktören för tidskriften Arena, Per Wirtén och Maria Abrahamsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet.

Debatten blev – just det – förutsägbar, precis som via anade för tre månader sedan. Det känns därför angeläget att relatera till den diskussion vi hade då, under någon av alla våra ändlösa promenader. Vi noterade följande:

”Ponera att den relaterade provokationen företagits av en “enkel” juris studerande – vad hade följden blivit? Med stor sannolikhet hade personen, som det står i tidningarna “släppts efter förhör”. Att den juris studeranden hade sett provokationen som en del i ett examensarbete och att den juridiska institutionen samtidigt inte vill diskutera händelsen “då examensarbetet ännu inte är slutfört” skulle kännas som en definitiv slutpunkt för förtroendet för juristutbildningen. Men se nu handlar det i det här fallet om konstutbildning och då gäller tydligen speciella regler. Kan följden bli att en rattfyllerist kan undslippa lagens långa arm under förevändningen, “ jag är konstnär”, och efter uppvisande av examensbevis från en konstskola släpps vidare?

Flanörerna

P.S. Vi vill inte uppmana någon att ta fasta på den ovan omnämnda “provokationen”, allra helst om man bara genomgått en kvällskurs i krokiteckning.

Livets relativitet

Jag var hos doktorn i går. Han satte fast en massa elektroder på mig och sade åt mig att cykla på en motionscykel. Efter ett tag – ett ganska kort tag om man jämför med en vanlig cykeltur, utomhus – började jag flåsa och stånka. Hela tiden såg jag de för mig otydbara EKG-kurvorna skrivas ut gång efter gång. Efter ytterligare ett tag, jag hade då sagt att jag tyckte det var ”ganska ansträngande” – man vill ju inte säga som det är när det gäller kroppsansträngning (man säger ju inte att en väska som man erbjudit sig att bära åt någon är blytung utan förnekar ansträngt leende att man över huvud taget märker att man bär en väska) – så började det gå trögt och jag kunde inte riktigt hålla den anbefallna hastigheten. Då fick jag stiga av cykeln och vackla över till en brits. Jag uppskattar att jag vid vanlig landsvägscykling kommit ungefär halvvägs till Sunnersta vid det laget, med start hos doktorn i Luthagen. Han sade efter mycket funderande och skrivande på datorn att jag låg vid ”övre gränsen”, dvs att jag hade bättre kondis än de flesta män i min ålder.
Jag började då inse min ålder. Om man blir gravt andtruten av att cykla i jämn fart halvvägs till Sunnersta, då har man inget vidare flås. Och man inser också att det inte förväntas så särdeles mycket av oss som är 65+. Klarar man av att med anständig fart av hunden ledas runt kvarteret, så får man vara nöjd.
Min yngre kamrat, Axel, deltar med liv och lust i den allmänna debatten medan jag, gamle man, skriver kåserier om min bräcklighet.
Vad gör jag när han, om något år, uppnår mogen ålder? Skriver jag mina memoarer? Och inbillar mig att folk är intresserade? Folk i min ålder gör ju sånt. Ja, det går utför!

Scratch my back!

”De hundra viktigaste svenskarna – vilka är de? I en ny bok av Niklas Ekdal och Petter Karlsson listas bland andra Olof Palme, Ingmar Bergman och Astrid Lindgren. Men ingen av dem står överst. Samtal med Niklas Ekdal om boken.”
Så här introduceras ett förtäckt reklaminslag på Sveriges Radios, i.ö. utmärkta program, Godmorgon Världen.
Under cirka 5 minuter intervjuas ovan nämnde Niklas Ekdahl för sin stora gärning, där man får reda på att det finns ingen vetenskaplighet bakom urvalet, ej heller några genomtänkta linjer, utan kanske mest uttryck för författarnas egna spridda tyckanden om vilka personer som möjligt kan platsa in på svenskar som ”betytt eller påverkat Sverige de senaste  hundra åren.”
Det är nu inte innehållet och djupet i boken som jag vill bedöma, (känns f.ö. som ett hål i asfalten efter en regnskur – det skvätter till), utan den vikt som läggs vid att presentera en ”kollegas” alster. Att ge ut en bok idag är samma sak som att man skall kunna synliggöras. Har man en tidning – gärna av rikstyp – i ryggen och resan till Sveriges Radio på Gärdet inte är alltför kostsam , (även SR måste spara), så är upplagan snart i hamn. Allt till alla inblandades belåtenhet – bokförlag som ryggkliande branchkollegor.

DN vs UNT

Veckan som gått innehöll en ganska egendomlig kulturell fnurra som kom av sig innan den ens hade startat. Först kom DN med en artikel om att Upsala Nya Tidning skulle lägga ner sin kulturredaktion. Bara några timmar senare dementerades allt av UNT:s Håkan Holmberg och Lars Nilsson på tidningens ledarblogg. ”Man tog sig för pannan”. Allt som stod att läsa i DN var lögn och förbannad dikt. Några minuter senare kunde man så hitta Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg var i hetluften på samma blogg. Reaktionen från UNT:s ledning vittnade om att någon(?) trampat någon(?) på en öm tå. Nu förväntade man sig att debatten skulle rasa på kultursidorna eller på respektive tidnings blogg. Men ack nej. Allt tog slut lika snabbt som ryktet uppkom. På en förmiddag var allt överstökat, även om UNT refererade incidenten i nästa dags papperstidning.
Nu sitter man här och undrade vad som hände. 
Det är inte utan att man kommer att tänka på den gamle legendariske Eskilstunapastorn Sune Wimans uttalande, när en ryktespridare i trångomål uttalade: – Ingen rök utan eld.
– Jo, om dyngstackar! 

Politiker är ett folk för sig

Jag tror inte att jag någonsin kommer att bli klok på hur politiker tänker. Häromdagen sa Margot Wallström att alliansregeringen och Fredrik Reinfeldt hade skött sig bra i EU, hon sa till och med att de skött sig bättre än S-regeringen under Göran Persson.
Man förstod då att Socialdemokraterna skulle reagera på två sätt: som parti med tystnad, via pressen med upprördhet och tal om svek.
Redan följande dag besannades detta. Aftonbladet påpekade på ledarplats att alliansregeringen inte har någon EU-politik och i reportage skildras att Margot Wallström, som kommit dit hon kommit genom stöd från inte minst Mona Sahlin nu tackar för kaffet genom att sända en, om jag minns uttrycket rätt, förgiftad pil tillbaka in i sosselägret.
Kan aldrig politiker, och då menar jag alla politiker, av alla partier, någonsin inse att även motståndarna kan göra något bra? Är det tjänstefel att påpeka att sådant inträffar?
Sedan är det i och för sig för mig en intellektuell omöjlighet att tänka mig att tillhöra ett politiskt parti, eller åtminstone att aktivt företräda det. För om, vilket alltså inträffar, motståndarsidan gör något bra eller lanserar en idé som är bättre än den man själv företräder, måste man då reflexmässigt gå i taket och säga att förslaget/idén är uppåt väggarna bara för att det är motståndare som är avsändaren?
Har någon någonsin hört exempelvis Thomas Östros säga något gott om motståndarlägret?
Jag är övertygad om att samma fråga kan ställas med någon allianspolitiker i åtanke, men Östros är nog värst just nu.
Jag kan vara påverkad av egna sym- och antipatier – jag håller det till och med för sannolikt – men varför denna enögdhet? Men det är inget jag är särskilt stolt över. Problemet är att jag tror att Östros är stolt, när han riktigt har svartmålat motståndarsidans utspel och tänkta avsikter.
Och en sak till: Varför är det finare att komma från en familj där alla har samma arbetarrörelsebakgrund än att komma från en med gediget borgerliga värderingar? Hur många socialdemokrater har inte skrutit över att de är födda in i rörelsen. De har alltså inte tänkt själva, utan bara gjort som omgivningen gjort. Är det något att yvas över? Skulle en moderat på samma sätt säga att han röstat som sina föräldrar och far- och morföräldrar? Anser man att det är ”finare” att komma från arbetarklassen, som de så gärna kallar den, även om arbetarbakgrunden ofta ligger generationer tillbaka, än att komma från överklassen?
Förr hörde man samma tankegångar om var man handlade. Det var på något sätt finare att köpa en gurka för 2:75 på Konsum än att betala samma – eller lägre – pris på Ica.
Ja, när ideologierna blir intellektuella korsetter, då är det inte roligt!

Strålande tider väntar …

Så glad man blev när man slog upp onsdagens UNT och läste, bara positiva nyheter – för engångs skull –  på ett uppslag med det så passande namnet LEVA. Speciellt lade jag märke till en liten artikel som löd ”Glada lurar demensen”.  (Läs den och alla andra artiklar på sidan.)
Tänka sig; allt annat som skrivs så handlar det mest om vad man skall undvika för att inte gå i en för tidig grav eller drabbas av något annat elände som på sikt, för en till samma destination. (Att man överhuvudtaget överlevt?)  I alla händelser redovisas i artikeln, att människor med en positiv livsattityd har en 50% lägre demensrisk.
”Det finns inga genvägar” säger oftast pessimisterna, (farligt! farligt!), och det är säkert sant och riktigt i många situationer, men det finns undantag! Själv stärker jag min skröplighet på ett gym – Kraftkällan – och inte nog med det. Där kan man dessutom träffa en person som lystrar till namnet Lars Book.

Träffade honom och risken för demens var som bortblåst!

En ständigt återkommande insikt.

Vargen kommer … vargen kommer!
Den sagan fick jag lära mig som barn – ett pedagogiskt instrument för att man skulle lära sig att inte överdriva en situation eller händelse för att skapa intresse för sin egen person. Det är inte utan att man känner ett visst behov att påminna våra mediala redaktörer om den sagan. Jag måste i dessa svininfluensans tider fråga tidningarnas ledningar vilka rubriker som kommer att gälla den dag en pandemi verkligen är för handen.
Jag vet att jag inte är ensam om reagera mot rapporteringen, samtidigt som jag också har viss förståelse för vikten av att hålla sina konsumenter informerade, men måste en sån allvarlig sak som en befarad epidemi presenteras på det sätt som gjorts. Man kunde förmärka igår att luften höll på att gå ur nyhetsballongen, men se – den fick åter lyftkraft då man kunde läsa att ”Svenskar på flygplan med smittad” ,”Ett sannolikt fall av svininfluensan i Stockholm” eller ”Svininfluensan kan ha nått Sverige”. ”Äntligen!” – skulle man kunna utbrista – har redaktörerna fått det de väntat på sedan länge – en lokal anknytning!
Om jag förstått saken rätt så är dagens journalister väl utbildade i nyhetsjournalistik, men tydligen mindre i nyhetsetik. Förr så bestod redaktionerna av kunniga och väl insatta journalister som kände sitt gebit inom t.e.x. vetenskap och kultur, men nu tycks fältet först och främst ligga öppet för hungriga nyhetsjournalister. Men visst finns dom – de kunniga journalisterna – men antagligen ges dom plats först den dag då det visade sig att skallet ”Vargen kommer!”, var falskt.