Tro och otro

Läste i dag Göran Rosenbergs krönika i DN om Humanisternas annonskampanj om att Gud nog inte finns. Eftersom Axel är isolerad från det intellektuelle livet där nere i Frankrike tänkte jag skicka den till honom. Den fanns, såvitt jag kunde finna, inte utlagd på nätet men i stället hittade jag en representant för Humanisterna, Lena Andersson, som skrivit en krönika, Ateismen provocerar. Detta är ju ett ämne där man inte kan säga att den ene har rätt och den andre fel, men jag kom att fundera på titeln på Lena Anderssons krönika. Provocerar verkligen ateismen? När jag kom hit till Uppsala dominerade den hedeniuska synen i tro och vetande-debatten. En god vän, nu professor och uppburen författare, berättade att folk, när han något senare kom hit, undrade vad det var för fel på honom eftersom han skulle bli präst och uppenbarligen trodde på Gud. Detta har väl avtagit något, men den icke-troende varianten, kalla den ateism eller agnosticism, är fortfarande den förhärskande. När en god vän för en tid sedan dog och annonsen hade ett traditionellt sorgkors överst, reagerade folk med förvåning: Inte visste jag att han var troende!
Så de troende provocerar nog de otroende minst lika mycket. Varför skulle man annars betala miljoner för en annonskampanj mot troende. Jag själv har aldrig varit troende, men jag har aldrig känt något behov av att missionera.
Är det någon som begriper det här?

Annonser

Kår och galen ?

Det är svårt att avgöra vad av allt dumt vi dagligen möter som är det allra dummaste, men att mobilisera intellektuella resurser för att försvara dumheter ligger bra till i den rankningen.
Det politiska livet är förstås fullt av detta, men det ligger på något sätt i sakens natur. Politik är oftast inte påtagligt intellektuellt betungande, men det finns de som kunnat uttrycka politiska åsikter på ett begåvat sätt. Men mycket går på ryggmärgen. I dag (10 juni) kan man t ex uppbyggas av ett litet ledarstick på UNT:s ledarsida som jublar över att det äntligen skall bli ordning på det där med kårobligatoriet. Kårobligatoriet är inte den mest lyckade konstruktionen, men den fungerar. Att ta bort obligatoriet är för en sann liberal ryggmärgstänkare per definition av godo och i lyckan över att se borttagandet av det förhatliga obligatoriet (som inte studenterna nämnvärt ondgjort sig över) är man beredd att ta att det kanske blir en del positiva inslag som ryker. Så värst mycket möda för att säkerställa att vitala delar av kårens verksamhet kan fortleva – och i förlängningen nationernas – har inte lagts ned. Och det är synd, för om man bara gjort ett ordentligt förarbete så hade man säkert kunnat få med studentkårerna på vagnen och inte, som nu, kört över dem. För det är faktiskt studenterna och inte ledarskribenter som hoppas på en politisk karriär som är de som berörs av beslutet. Alltså: om man bemödat sig att lägga ned lite tankemöda på att göra det bra, så hade det inte behövt bli så dåligt. Nu har det bara blivit en yttring av politisk korrekthet och inte ett uttryck för ambitionen att säkerställa ett bra resultat. Dessutom finns det väl få saker som är  mer enfaldiga än just pk-hysteri.
Men det är inte bara inom politiken som enfalden frodas. Ett gott öga har jag till alla dem som, i dessa yttersta av tider, fortsätter att tjafsa om det olämpliga med kvinnliga präster. Jag själv är ingen storkonsument av kyrkans förkunnelse, det medges, och tron är det klent beställt med. Men det enda vi vet om Gud, om vi nu förutsätter att han/hon/den/det finns, är ju att vi inte vet vad han/hon etc anser om saken. För vad än folk hävdar så har varken Gud fader, sonen eller den helige ande sagt att han motsätter sig kvinnopräster – eller dampräster som de så träffande säger i Grönköpings Veckoblad. Och medge att det är inte bara lätt utan snarare gravt heretiskt att tänka sig att Gud, av vad kön som tänkas kan, skulle vara så enfaldig att han/hon skulle fästa någon avgörande vikt vid vilken genital utrustning de som förkunnar hans eller hennes ord har.
Eller är det jag som är dum?

 Daniel

Kalle Anka 75

Nu får man snart på allvar räkna med att sommaren har kommit. För vår del innebär det att den ene av oss flanörer, Axel, åker till sitt hus i Frankrike. Eftersom det är han som skött bloggen – det är en födelsedagspresent till honom från barnen – så sätter det naturligtvis sina spår även på http://www.flanera.se.
Jag, Daniel, kommer då att kunna agera som den hord av råttor som sägs dansa på bordet när katten (Axel) är borta. Det blir inte så mycket av världsliga ting som dagspolitik som under Axels egid utan mer av frågor av mer allmänmänsklig karaktär.
Som ett smakprov på vad som kan förväntas tänkte jag – van som jag är att i dagspressen uppmärksamma jubilerande personer – ägna en stund av eftertanke åt den 75-åring som kanske haft större betydelse för fler människor än många andra: Kalle Anka.
Jo, det är sant. Han fyller 75 år i dag. Den 9 juni 1934 debuterade den sjömansklädda ankan i kortfilmen Den kloka hönan. Man kan naturligtvis ägna sig åt kvasiforskning och ifrågasätta om Kalle, som i filmen framträder i sin fulla mannakraft, verkligen föddes den dagen – filmen måste ju ha tagit ett tag att göra och han måste ju vara åtminstone 20 år i filmen – men det nyttar föga. Han, liksom Venus ur Medelhavets skum, framträder här fulländad i själva skapelseögonblicket, dvs då han första gången syns i biografmörkret dansande en yster sjömansdans och redan från begynnelsen spelande den ständige förlorarens roll.
Han tillhör det fåtal stjärnor som framgångsrikt lyckats ta steget från filmen till den tecknade serien – det finns fler exempel på seriefigurer som gått den andra vägen, utan samma framgång. På filmen har han väl konkurrens av sin mer kända kollega Musse Pigg, men som seriefigur har han ingen konkurrens.
Vad man än må tycka om svenska seriers företräden framför utländska eller mer konstnärligt syftande seriers förmenta högre värde – det är ändå Kalle Anka som är den arketypiska seriefiguren. Och ingen kan påstå att något som senare skapats har nått högre än vad serieskaparen Carl Barks version av den lättretade kverulanten gjorde.
Så utan att fördjupa oss mer i detta vill jag föreslå att vi utbringar ett fyrfaldigt leve för dagens 75-åring.
Han leve: hurra, hurra, hurra, hurra!

Läs: UNT SvD DN

Flyga ballong

Så här två dygn efter EU-valet på går en intensiv eftervalsanalys. Det mest intressanta inslaget är att beskåda förlorarnas partikoryfeer som söker blåsa upp sina just nerskjutna  försöksballonger, ballonger som var avsedda för att konstatera hur högt de kunde flyga inför nästa val i september 2010. Två partier känns närmast patetiska och då i synnerhet deras partisekreterare.
En herr Baylan (S) ser tydligen inte ballongresterna på marken, utan fortsätter att spana, tycks det, upp mot skyn, i hopp om att ballongen kanske tappat markfästet.
En herr Schlingman brottas med sina ballongrester i hopp om att kunna laga ”skotthålen” inför nästa uppstigning. Skotthålen kan utläsas som ”Slå vakt om de stränga reglerna för statsfinanserna i EU:s medlemsländer”, ”behovet av en europeisk finansinspektion” och ”bekämpande av dåligt konstruerade bonussystem”. Inrikespolitiska argument som förklätts i allmäneuropeisk skrud.
Och över alltihopa svävar Marit Paulsen (FP).
Man kan undra: Finns det någon som skulle kunna tänka sig att den kvinna – med fötterna på jorden (?) – skulle ägna sig åt verklighetsflykt (sic!) eller att under valrörelsen börja talat om  sunda statsfinanser eller om en europeisk finansinspektion.
Ursäkta, men finns det inga kloka kärringar hos (M )& (S) ? 

 

Läs: Newsmill och PJ Anders Linder i SvD

Våra vanligaste populister

Jag skrev häromdagen att ”tyvärr står samtliga partier visar det sig – utom möjligen enfrågepartiet Piratpartiet, som inte fick delta i debatten – med byxorna på halv stång. Idag står resultatet av ett sådant agerande klart, då man kan konstatera att Piratpartiet fått 7,1% av rösterna och får därmed skicka 1 delegat till Parlamentet i Bryssel. De etablerade partierna har i eftervalsanalysen, inte vetat riktigt hur man skulle bedöma vad som hänt. Den enda, som mig veterligen gjort ett direkt uttalande är Gunnar Hökmark (M). Efter anglosaxiskt mönster gratulerade han Piratpartiet och det verkar ju stotstilat. Men samtliga ”etablerade” partier: Borde ni inte gå in på kammaren, med Gunnar Hökmark i spetsen, och rannsaka ert agerande under valrörelsen. Hur kunde ni släppa fältet fritt, även om Piratpartiets opinionssiffror överraskade sent i valrörelsen, och falla till föga för ett parti som har enfråga på sin agenda, men samtidigt skall representera Sverige i Bryssel? Finns det inga rakryggade politiker längre som vågar stå upp mot plötslig uppblossande populism? Jag bävar inför nästa års valrörelse – ja, ni vet säkert varför.

Axel

P.S. Har inte kalibrerat ärendet med min medflanör. Men en sak vet jag. Han är rakryggad!

En livsviktig insikt …

 

Idag är det söndag. Det innebär valdag för de som skall rösta, dagen efter för dem som tittat på fotboll och Robin Söderling för de som ser framåt. Och som om man inte skulle ha fått upp blodtrycket av alla dessa evenemang så skall man bevaka valutgången i kväll. Skämt åsido. Det finns dessutom en allvarligare sida av all stress och idoghet, då man skall försöka hinna med allting som bjuds. Ytterligare, än allvarligare är den semester som förestår de flesta – den tid då man skall koppla av.
Vad händer?
Utan att måla en en viss potentat på väggen, så är det statistiskt väl känt att ett antal män och kvinnor drabbas av  hjärtinfarkt. Och eftersom jag nu dessutom fått information om att två bekanta klarat sig, genom att de tittat på ett bildspel som  behandlar vad man kan göra om man drabbas av en hjärtinfarkt, så känns det nästan cyniskt att inte, åtminstone, ha förmedlat detta enkla hjälpmedel.
Hälsningar 
Axel

Kryssa över Carl Schlyter

Ursäkta mig. Normalt brukar jag stämma av med flaneringskamrat von Sydow, men nu är jag så dj-fla upprörd över ett uttalande, så jag reagerar intiuitivt, utan hans samtycke. Man kan säga att jag skjuter från höften, även om den värker. Men frågan som jag vill reagera inför, är än mer inflamerad än min höft. Jag lyssnade på den avslutande debatten i EU-valet som sändes i radions program Studio Ett. Frågan gällde fildelning. Tyvärr står samtliga partier visar det sig – utom möjligen enfrågepartiet Piratpartiet, som inte fick delta – med byxorna på halv stång. Frågan är komplicerad, det är jag den första att hålla med om, men när Carl Schlyter fick ordet så gick jag formligen i taket. Lyssna till hans argumentering! Han säger till fildelningens försvar något i stil med …när jag lade ut en film på nätet så redan efter 24 timmar hade den blivit översatt till till 7 språk … det är fantastiskt … bla, bla …( efter cirka 30 minuter.) Är karln så naiv så att han tror att hans lilla instick via internet är liktydigt med möjligheten för upphovsrättsinnehavare att tjäna sitt levebröd.
Låt mig vara personlig. Jag har en son som reser världen över och spelar jazz. Hans inkomst genereras av ett idogt spelande på klubbar, konsertevenemang och skivinspelningar – tillsammans cirka 250 speldagar per år. Därtill repeterar han, arrangerar och övar i snitt 4 timmar om dagen samt i vissa fall än mer. Han ger jazz-clinics i utvecklingsländer. Han lägger ner sin själ i sitt utövande. Därtill är det hans försörjning. I det läget hör man en liten demagog ge uttryck för sin personliga framgång på nätet. Översatt till 7 språk inom 24 timmar! Jag hittar inte bokstäver för det onomatopoetiska (ljudhärmande) ord jag känner. Men som politiskt korrekt tyckare med sikte på Bryssel så kan man tydligen klämma ur sig vad som helst. Oääk!

För den som undrar över hur en framgångsrik och därtill hårt arbetande musiker har det. Gå gärna in på reportaget i SvD. Detta gäller även Carl Schlyter.

http://wwwc.svd.se/statiskt/multimedia/ljudbildspel/jazzmusiker/index.html

Vad är kultur – och vad är inte kultur?

Min medvandrare i projektet Walk & Talk, Axel Sjöstedt, har bett mig skriva ”något kulturellt”. Det är med detta som med den berömda tulipanarosen: det är lättare att säga än att göra.
Men eftersom vi pga iråkad hälta (Axel) respektive arbete (Daniel) inte har gått så mycket på sistone tar jag denna utsträckta hand – och försöker åstadkomma om inte direkt en flygande mara, så en ”parad på handslag”, som det stod i tidningen när Pelle Svensson vunnit Junior-SM i brottning på fall efter 12 sekunder (Pelle S var redan då irriterad på pressen och fnös: ”12 sekunder! De kan för f-n inte läsa innantill! I matchprotokollet står 1,2 sekunder – och det var 1,2 sekunder!”)
Var detta kultur? Kanske inte. Men till hälften sant är det, för det var kul. Och detta är inte bara avsett som en dålig ordvits utan jag menar allvar. All riktig kultur måste innehålla ett inslag av humor, annars blir det bara uppbyggelse.
Detta gäller nu inte bara kultur. I onsdagens DN står bland ledarsticken ett citat av Lars Stjernkvist. kommunalråd (S) i Norrköping: ”Politik och humor hänger inte alltid ihop, men politik utan humor är nog det farligaste som finns.”
Det är klokt sagt och han förstärker i mina ögon sin position som den mest självständigt tänkande f d partisekreteraren i svensk politik.
Men åter till kultur. Ibland räknas det som är lite roligt inte till kultur utan till nöje. Så är det ofta på kultursidor. I en i staden utkommande daglig tidning räknas all teater som spelas på Uppsala stadsteater och på de ”viktiga” Stockholmsteatrarna till kultur och recenseras följaktligen på kultursidan. Riksteatern eller fria teatrar i och utanför Uppsala hänvisas till nöjessidorna. Konserter, när det handlar om ”klassisk” musik, recenseras på kultursidan, jazzmusik på nöjet. Skivor recenseras bara på nöjessidan, oavsett genre. Och UNT är inte ensam med denna lite stelbenta uppdelning.
Men är det kul?
Är det ett bra sätt att definiera kultur?
Jag tror många svarar nej på båda frågorna. Men hur skall man annars definiera vad som är kultur och vad som är nöje? Kanske genom att säga: ”Vi har inte plats med allt som vi skulle önska på kultursidan, så därför har vi tvingats göra denna uppdelning: kategorierna A, B och C hamnar på kultursidan, resten kommer till nöjessidan. Så är det, bara, och det ligger inte nödvändigtvis någon värdering däri.”
Men så gör man inte, utan man hävdar att man är öppen för alla nya kulturyttringar, har högt i tak etc, och låter allt fortgå som det alltid har gjort.
Det är nog som det står i ingressen, ”kultur är det jag tycker är kultur”, och det gäller för såväl individer som tidningars kulturredaktioner.
Och det hjälper inte ett dyft att man vet att ”kultur” betyder ”odling”. För vad säger det? Är all odling kultur – och är all kultur vad vi här menar med kultur. Bakteriekulturer kan nog vara intressanta, men de passar inte självklart på kultursidor. Försåvitt man inte slår in fiskrenset i kulturbilagan och låter naturen ha sin gång.
Då hamnar också det på kultursidan.

EU-valet

Det är nu val till EU och självklart skall vi alla delta i det.
Men försöker man få någon klarhet i hur de olika partierna skiljer sig åt, blir man inte så mycket klokare. Och det är väl på sitt sätt i sin ordning. För EU var väl tänkt som ett frihandelsområde, med viss centralstyrelse över utrikespolitik, miljöpolitik och konsumentpolitik. ”Men i övrigt får man göra som man vill”, som de sjunger i Kamomilla stad.
Och vore det så, så är allt gott och väl. För ingen kandidat kan väl säga annat än att de är för fred, frihandel, gemensamma regler för miljön och i konsumentfrågor. Det är ju ingen som säger: ”Nej, det där med fred, det är jag inte så mycket för” eller ”Jag tycker alla skall få bestämma själva hur mycket skit de skall släppa ut i luften, marken och vattnet”. Nej, där tycker nog alla lika. I stort sett.
Men man börjar alltså undra. Om de nu, som det verkar, i åratal har hållit på att grymta över att de ideligen måste flytta från Bryssel till Strasbourg men inte kunnat besluta om att sluta med de dumheterna, då undrar man om de är så handlingskraftiga. För det kan väl inte vara så att alla, utom Frankrike, tycker att det är åt helvete men låter det hela fortsätta sig för att inte reta fransmännen?
Och är det så, så finns det nog inget hopp om framtiden för EU.

Kajsa Bergkvist

I morse kunde man höra i Sveriges Radio en upprörd Kajsa Bergkvist prata om sitt förhållande till kändisskapet. (För den oinvigde handlade det alltså om vårt höjdhopparess emirita). Det var inte bara det att hon förekom i ”folkets program”, Ring P1 som förvånade, utan kanske än mer, hennes budskap. Rakt på sak beskrev hon sin och sin makes situation i förhållande till skvallerpressens slagskepp – Se  & Hör – genom vilken hon fått reda på att hon var gravid – igen! För vilken gång i ordningen paret delgetts denna ”nyhet”, visste hon inte själv, men hennes upprördhet gick inte att ta miste på, samtidigt som hon var mycket klar i sitt budskap: Skvallerpressen utnyttjar tryckfriheten genom att framföra direkta lögner samtidigt som man gömmer sig bakom meddelarskyddet. Ni vet det där med ”från säker källa” och ”en nära vän” o.s.v. Naturligtvis uttryckte hon att tryckfriheten är ett av våra viktigaste verktyg i den svenska demokratin, varför den rättsliga vägen egentligen är stängd. Det fanns bara ett sätt – att framträda själv och skandalisera skvallerpressen. Det var rakryggat och mycket bra gjort Kajsa Bergkvist!
Kanske skulle vi oftast flata svenskar hjälpa Allers förlag på traven genom att protestera. En ursäkt från förlaget kanske inte skulle skada.
Avslutningsvis uttryckte Kajsa Bergkvist en viss rädsla för att folk kan resonera som så att ”Ingen rök utan eld” men då vill vi lugna henne på den punkten. ”Jo, om dyngstackar!”

/Kopia till Allers förlag/