Monthly Archives: juni 2009

Tro och otro

Läste i dag Göran Rosenbergs krönika i DN om Humanisternas annonskampanj om att Gud nog inte finns. Eftersom Axel är isolerad från det intellektuelle livet där nere i Frankrike tänkte jag skicka den till honom. Den fanns, såvitt jag kunde finna, inte utlagd på nätet men i stället hittade jag en representant för Humanisterna, Lena Andersson, som skrivit en krönika, Ateismen provocerar. Detta är ju ett ämne där man inte kan säga att den ene har rätt och den andre fel, men jag kom att fundera på titeln på Lena Anderssons krönika. Provocerar verkligen ateismen? När jag kom hit till Uppsala dominerade den hedeniuska synen i tro och vetande-debatten. En god vän, nu professor och uppburen författare, berättade att folk, när han något senare kom hit, undrade vad det var för fel på honom eftersom han skulle bli präst och uppenbarligen trodde på Gud. Detta har väl avtagit något, men den icke-troende varianten, kalla den ateism eller agnosticism, är fortfarande den förhärskande. När en god vän för en tid sedan dog och annonsen hade ett traditionellt sorgkors överst, reagerade folk med förvåning: Inte visste jag att han var troende!
Så de troende provocerar nog de otroende minst lika mycket. Varför skulle man annars betala miljoner för en annonskampanj mot troende. Jag själv har aldrig varit troende, men jag har aldrig känt något behov av att missionera.
Är det någon som begriper det här?

2 kommentarer

Filed under Kultur

Kår och galen ?

Det är svårt att avgöra vad av allt dumt vi dagligen möter som är det allra dummaste, men att mobilisera intellektuella resurser för att försvara dumheter ligger bra till i den rankningen.
Det politiska livet är förstås fullt av detta, men det ligger på något sätt i sakens natur. Politik är oftast inte påtagligt intellektuellt betungande, men det finns de som kunnat uttrycka politiska åsikter på ett begåvat sätt. Men mycket går på ryggmärgen. I dag (10 juni) kan man t ex uppbyggas av ett litet ledarstick på UNT:s ledarsida som jublar över att det äntligen skall bli ordning på det där med kårobligatoriet. Kårobligatoriet är inte den mest lyckade konstruktionen, men den fungerar. Att ta bort obligatoriet är för en sann liberal ryggmärgstänkare per definition av godo och i lyckan över att se borttagandet av det förhatliga obligatoriet (som inte studenterna nämnvärt ondgjort sig över) är man beredd att ta att det kanske blir en del positiva inslag som ryker. Så värst mycket möda för att säkerställa att vitala delar av kårens verksamhet kan fortleva – och i förlängningen nationernas – har inte lagts ned. Och det är synd, för om man bara gjort ett ordentligt förarbete så hade man säkert kunnat få med studentkårerna på vagnen och inte, som nu, kört över dem. För det är faktiskt studenterna och inte ledarskribenter som hoppas på en politisk karriär som är de som berörs av beslutet. Alltså: om man bemödat sig att lägga ned lite tankemöda på att göra det bra, så hade det inte behövt bli så dåligt. Nu har det bara blivit en yttring av politisk korrekthet och inte ett uttryck för ambitionen att säkerställa ett bra resultat. Dessutom finns det väl få saker som är  mer enfaldiga än just pk-hysteri.
Men det är inte bara inom politiken som enfalden frodas. Ett gott öga har jag till alla dem som, i dessa yttersta av tider, fortsätter att tjafsa om det olämpliga med kvinnliga präster. Jag själv är ingen storkonsument av kyrkans förkunnelse, det medges, och tron är det klent beställt med. Men det enda vi vet om Gud, om vi nu förutsätter att han/hon/den/det finns, är ju att vi inte vet vad han/hon etc anser om saken. För vad än folk hävdar så har varken Gud fader, sonen eller den helige ande sagt att han motsätter sig kvinnopräster – eller dampräster som de så träffande säger i Grönköpings Veckoblad. Och medge att det är inte bara lätt utan snarare gravt heretiskt att tänka sig att Gud, av vad kön som tänkas kan, skulle vara så enfaldig att han/hon skulle fästa någon avgörande vikt vid vilken genital utrustning de som förkunnar hans eller hennes ord har.
Eller är det jag som är dum?

 Daniel

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kalle Anka 75

Nu får man snart på allvar räkna med att sommaren har kommit. För vår del innebär det att den ene av oss flanörer, Axel, åker till sitt hus i Frankrike. Eftersom det är han som skött bloggen – det är en födelsedagspresent till honom från barnen – så sätter det naturligtvis sina spår även på http://www.flanera.se.
Jag, Daniel, kommer då att kunna agera som den hord av råttor som sägs dansa på bordet när katten (Axel) är borta. Det blir inte så mycket av världsliga ting som dagspolitik som under Axels egid utan mer av frågor av mer allmänmänsklig karaktär.
Som ett smakprov på vad som kan förväntas tänkte jag – van som jag är att i dagspressen uppmärksamma jubilerande personer – ägna en stund av eftertanke åt den 75-åring som kanske haft större betydelse för fler människor än många andra: Kalle Anka.
Jo, det är sant. Han fyller 75 år i dag. Den 9 juni 1934 debuterade den sjömansklädda ankan i kortfilmen Den kloka hönan. Man kan naturligtvis ägna sig åt kvasiforskning och ifrågasätta om Kalle, som i filmen framträder i sin fulla mannakraft, verkligen föddes den dagen – filmen måste ju ha tagit ett tag att göra och han måste ju vara åtminstone 20 år i filmen – men det nyttar föga. Han, liksom Venus ur Medelhavets skum, framträder här fulländad i själva skapelseögonblicket, dvs då han första gången syns i biografmörkret dansande en yster sjömansdans och redan från begynnelsen spelande den ständige förlorarens roll.
Han tillhör det fåtal stjärnor som framgångsrikt lyckats ta steget från filmen till den tecknade serien – det finns fler exempel på seriefigurer som gått den andra vägen, utan samma framgång. På filmen har han väl konkurrens av sin mer kända kollega Musse Pigg, men som seriefigur har han ingen konkurrens.
Vad man än må tycka om svenska seriers företräden framför utländska eller mer konstnärligt syftande seriers förmenta högre värde – det är ändå Kalle Anka som är den arketypiska seriefiguren. Och ingen kan påstå att något som senare skapats har nått högre än vad serieskaparen Carl Barks version av den lättretade kverulanten gjorde.
Så utan att fördjupa oss mer i detta vill jag föreslå att vi utbringar ett fyrfaldigt leve för dagens 75-åring.
Han leve: hurra, hurra, hurra, hurra!

Läs: UNT SvD DN

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Flyga ballong

Så här två dygn efter EU-valet på går en intensiv eftervalsanalys. Det mest intressanta inslaget är att beskåda förlorarnas partikoryfeer som söker blåsa upp sina just nerskjutna  försöksballonger, ballonger som var avsedda för att konstatera hur högt de kunde flyga inför nästa val i september 2010. Två partier känns närmast patetiska och då i synnerhet deras partisekreterare.
En herr Baylan (S) ser tydligen inte ballongresterna på marken, utan fortsätter att spana, tycks det, upp mot skyn, i hopp om att ballongen kanske tappat markfästet.
En herr Schlingman brottas med sina ballongrester i hopp om att kunna laga ”skotthålen” inför nästa uppstigning. Skotthålen kan utläsas som ”Slå vakt om de stränga reglerna för statsfinanserna i EU:s medlemsländer”, ”behovet av en europeisk finansinspektion” och ”bekämpande av dåligt konstruerade bonussystem”. Inrikespolitiska argument som förklätts i allmäneuropeisk skrud.
Och över alltihopa svävar Marit Paulsen (FP).
Man kan undra: Finns det någon som skulle kunna tänka sig att den kvinna – med fötterna på jorden (?) – skulle ägna sig åt verklighetsflykt (sic!) eller att under valrörelsen börja talat om  sunda statsfinanser eller om en europeisk finansinspektion.
Ursäkta, men finns det inga kloka kärringar hos (M )& (S) ? 

 

Läs: Newsmill och PJ Anders Linder i SvD

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Våra vanligaste populister

Jag skrev häromdagen att ”tyvärr står samtliga partier visar det sig – utom möjligen enfrågepartiet Piratpartiet, som inte fick delta i debatten – med byxorna på halv stång. Idag står resultatet av ett sådant agerande klart, då man kan konstatera att Piratpartiet fått 7,1% av rösterna och får därmed skicka 1 delegat till Parlamentet i Bryssel. De etablerade partierna har i eftervalsanalysen, inte vetat riktigt hur man skulle bedöma vad som hänt. Den enda, som mig veterligen gjort ett direkt uttalande är Gunnar Hökmark (M). Efter anglosaxiskt mönster gratulerade han Piratpartiet och det verkar ju stotstilat. Men samtliga ”etablerade” partier: Borde ni inte gå in på kammaren, med Gunnar Hökmark i spetsen, och rannsaka ert agerande under valrörelsen. Hur kunde ni släppa fältet fritt, även om Piratpartiets opinionssiffror överraskade sent i valrörelsen, och falla till föga för ett parti som har enfråga på sin agenda, men samtidigt skall representera Sverige i Bryssel? Finns det inga rakryggade politiker längre som vågar stå upp mot plötslig uppblossande populism? Jag bävar inför nästa års valrörelse – ja, ni vet säkert varför.

Axel

P.S. Har inte kalibrerat ärendet med min medflanör. Men en sak vet jag. Han är rakryggad!

Lämna en kommentar

Filed under Politik & samhälle

En livsviktig insikt …

 

Idag är det söndag. Det innebär valdag för de som skall rösta, dagen efter för dem som tittat på fotboll och Robin Söderling för de som ser framåt. Och som om man inte skulle ha fått upp blodtrycket av alla dessa evenemang så skall man bevaka valutgången i kväll. Skämt åsido. Det finns dessutom en allvarligare sida av all stress och idoghet, då man skall försöka hinna med allting som bjuds. Ytterligare, än allvarligare är den semester som förestår de flesta – den tid då man skall koppla av.
Vad händer?
Utan att måla en en viss potentat på väggen, så är det statistiskt väl känt att ett antal män och kvinnor drabbas av  hjärtinfarkt. Och eftersom jag nu dessutom fått information om att två bekanta klarat sig, genom att de tittat på ett bildspel som  behandlar vad man kan göra om man drabbas av en hjärtinfarkt, så känns det nästan cyniskt att inte, åtminstone, ha förmedlat detta enkla hjälpmedel.
Hälsningar 
Axel

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kryssa över Carl Schlyter

Ursäkta mig. Normalt brukar jag stämma av med flaneringskamrat von Sydow, men nu är jag så dj-fla upprörd över ett uttalande, så jag reagerar intiuitivt, utan hans samtycke. Man kan säga att jag skjuter från höften, även om den värker. Men frågan som jag vill reagera inför, är än mer inflamerad än min höft. Jag lyssnade på den avslutande debatten i EU-valet som sändes i radions program Studio Ett. Frågan gällde fildelning. Tyvärr står samtliga partier visar det sig – utom möjligen enfrågepartiet Piratpartiet, som inte fick delta – med byxorna på halv stång. Frågan är komplicerad, det är jag den första att hålla med om, men när Carl Schlyter fick ordet så gick jag formligen i taket. Lyssna till hans argumentering! Han säger till fildelningens försvar något i stil med …när jag lade ut en film på nätet så redan efter 24 timmar hade den blivit översatt till till 7 språk … det är fantastiskt … bla, bla …( efter cirka 30 minuter.) Är karln så naiv så att han tror att hans lilla instick via internet är liktydigt med möjligheten för upphovsrättsinnehavare att tjäna sitt levebröd.
Låt mig vara personlig. Jag har en son som reser världen över och spelar jazz. Hans inkomst genereras av ett idogt spelande på klubbar, konsertevenemang och skivinspelningar – tillsammans cirka 250 speldagar per år. Därtill repeterar han, arrangerar och övar i snitt 4 timmar om dagen samt i vissa fall än mer. Han ger jazz-clinics i utvecklingsländer. Han lägger ner sin själ i sitt utövande. Därtill är det hans försörjning. I det läget hör man en liten demagog ge uttryck för sin personliga framgång på nätet. Översatt till 7 språk inom 24 timmar! Jag hittar inte bokstäver för det onomatopoetiska (ljudhärmande) ord jag känner. Men som politiskt korrekt tyckare med sikte på Bryssel så kan man tydligen klämma ur sig vad som helst. Oääk!

För den som undrar över hur en framgångsrik och därtill hårt arbetande musiker har det. Gå gärna in på reportaget i SvD. Detta gäller även Carl Schlyter.

http://wwwc.svd.se/statiskt/multimedia/ljudbildspel/jazzmusiker/index.html

2 kommentarer

Filed under Kultur