En ”ädling” kommer ut

Min gångarkamrat Axel och jag talar mycket om adel, ett ämne som

uppenbart fascinerar honom. ”Är det på allvar?”, frågar han häpet,

när jag berättar om företeelser som jag antog vara bekanta, som

Riddarhuset och dess sammankomster. Nu tillhör jag inte den riktiga

adeln, den på just Riddarhuset introducerade, utan fastmer den

ointroducerade, som det finns en alldeles egen förening för,

Ointroducerad adels förening. Brorsbarnen talar om sig själva som

”ointresserad adel”, och det sammanfattar nog mycket av de kluvna

känslor man har till sitt stånd, om uttrycket tillåts.

Anledningen till att jag sitter här nu är att jag inte iddes titta på

en deckare, Hercule Poirot, som annars brukar vara sevärd, för jag

leddes vid åsynen av någon som uppenbarligen skulle spela rollen av

uttråkad och andryg ädling, en inom äldre litteratur och film ofta

förekommande rolltyp. Anledningen till att den sortens roller är

ovanliga i nutida framställningar torde hänga ihop med att typen i

levande livet numera lever ett mycket undanskymt liv.

Helt utdöda är de nog inte, jag träffade en utmärkt representant för

gruppen på 1980-talet. Dessutom var han genomkorkad, så han levde

verkligen upp till stereotypen, känd från Engströms teckningar – ni

vet den där höknäste magerlagde mannen med glasbit i ögat som just

blivit sparkad i huvudet av sin häst och ymnigt blödande tröstar sig

med kommentaren: ”Sabla tuw ändå att han inte twäffade någon av de

ädlawe delawna!”

Jag, med de fördomar jag har, tror att andrygheten i våra dagar mer

är till finnandes hos dem som med ett andäktigt tonfall brukar säga

att de är födda in i arbetarrörelsen. Eller födda in i kooperationen,

för den delen. Jag läste för en tid sedan en nyligen utkommen självbiografisk

bok av en här i staden boende före detta landshövding, som inte nog

ofta kunde påpeka hur stolt han var över att komma från arbetarbakgrund.

Och därom är inget att säga, det är tvärtom bra att han är stolt över

sin bakgrund. Men hur vore det om en baron von Knorring yvdes över

sin adliga bakgrund? Om han sa att han var född in i överklassen? Då

skulle folk bli upprörda.

Men vari ligger skillnaden? Att den ene kommer nerifrån och den andre

uppifrån? Det enda som betyder något är ju vad de själva åstadkommit.

Och ursprunget betyder numera, gudskelov, inte så mycket för ens

karriärmöjligheter. Med mer eller mindre obligatorisk tolvårig

skolgång kan alla bli vad som helst, så länge de har begåvning nog –

eller i brist på begåvning arbetsdisciplin.

Sedan är det en annan sak att somliga hävdar att det finns ett nytt

frälse i samhället: de med föräldrar inom Rörelsen i dess olika

”ben”: facket och partiet. Men det tror jag börjar bli av mindre

betydelse i takt med att Partiet inte längre uppfattas som

statsbärande – där har vi nu igen det olyckliga ordet, som Reinfeldt

och andra använt och därigenom avslöjat sin språkliga och i viss mån

politisk-historiska tondövhet.

Som Bo Strömstedt har sagt: ”Ord är intressanta, eftersom de betyder

något!”

.

Statsbärande Moderat?

Ursäkta oss! … men … under fredagens avlutningssejour på konditori Fågelsången talade vi, Daniel och jag, en del om Moreraternas kongress i Västerås, som lär pågå hela helgen, varför det kanske är svårt att genomlysa, redan nu, varthän de nya Moderaterna är på väg. Men en sak ställer vi oss något frågande till – och det är ordvalet. De nya Moderaterna skall bli det statsbärande partiet!?

Vi kanske båda börjar bli något gamla för att hänga med på alla turer, men för oss förknippar vi fortfarande ordet statsbärande med tider som vi hoppades begravts för tid och evighet. Och inte blir det bättre av att söka i Wikipedia för att få hjälp med att tolka ordet. Där står det att ordet förknippas med diktatur!

Kära kongressledamöter. Hjälp oss och reda ut vad ordförande Reinfeldt och sekreterare Schlingman menar.

Burr sa Kasper när han fick se naken häst!

P.S. Besök gärna konditori Fågelsången – inga jämförelser i övrigt – men näst intill ett Uppsalas eget  Café de Flore.

Vid lägerbålet

Tänk att en sådan liten detalj, som en spekulativ artikel i Aftonbladet kan få sådana effekter. Att israelerna reagerar kan man visserligen förstå, men sättet som man reagerar på måste väl göra att man börjar undra hur det står till med den mentala hälsan hos inbegripna israeliska makthavare. Saken skulle väl vara ur världen om israelerna handlat som man gör i en demokrati – man söker upp, i det här fallet, Aftonbladet och ber om ett genmäle, alternativt, i värsta fall, stämmer tidningen. Men icke så. Israelerna tar chansen och gör Aftonbladsartikeln till en en fråga om uttalad antisemitism.
Detta påminner mig om en liten självupplevd incident från sent 60-tal då jag arbetade som dörrvakt på en av Sveriges första pubar  – Profeten i Uppsala. Stället var mäkta populärt, varför lokalerna var fyllda till bristningsgränsen redan vid 9-tiden på kvällen. Vid pass 1 timme senare kommer en mörkhyad afrikan fram till mig och propsade på att få komma in, men jag avvisade honom med beskedet att han fick vänta – som alla andra – då lokalen var full. I stället för att vänta på sin tur tog han tillfället i akt och invände ”Cause I´m black!” Från sin position började han sedan agitera för övriga i kön om min uttalade rasism. Det hela slutade med att en annan köande tog afrikanens parti och ”förflyttade” mitt näsben några centimeter till vänster. Detta senare är naturligtvis ointressant. Kvintessensen är  i stället hur man kan ”förflytta” argumentationen från ett faktum till att handla om något allmänt klandervärt. Jag är faktiskt rädd för israelerna sätt att ”hantera” artikeln i Aftonbladet.
Genom att hävda att det handlar om antisemitism, så urholkar man företeelsen – och snart är det ingen som tar begreppet på allvar.

Ungefär samma tankar framförs av journalisten Aluf Benn i den israeliska tidningen Haaretz, men där han går steget längre och vädjar till premiärminister Benjamin Netanyahu att städa i sitt kabinett. Utrikesminister Avigdor Lieberman kan i dagsläget inte vara någon större tillgång för staten Israel.

Tilläggas kan att ”Timbromannen”, Roland Poirier Martinsson, i gårdagens SvD försöker göra inrikespolitik av den för israelerna så pinsamma frågan, och i stället undra om inte Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg borde avgå. Det gäller tydligen att grilla så många korvar som möjligt innan glöden falnar.

Läs även i dagens SvD:  Dåligt Aftonbladet – uselt, Israel

Tro och otro II

I lördags skrev ”kamrat” Daniel ett inlägg – efter det att vi talat om politik under vår avlutande sittning på konditori Fågelsången. Redan mellan påtår och vägg berättade han om sin radikala period. Vi talade även om andra kamrater, som mer eller mindre anfäktats av den tidens tand, men konstaterade att jag själv var kanske den ende som aldrig lät mig förföras. Daniels drapa föranleder mig, i alla händelser att haka på och associera vidare till  hans tidigare ”tro och otro”.

Jag trött på journalister och journalistik. Alla tycks ha blivit så förutsägbara.
Lyssnade på Gomorgon Världen och panelen i söndags morse.
Sydsvenskan – liberal, Svd  – moderat och Aftonbladet – socialdemokratisk, alla med tillägget oberoende. Men vad står detta ord för? Alla var lika förutsägbara som lukten från en nyöppnad  surströmmingsburk. Kan ingen tänka fritt längre? Efter att ha lyssnat till vår egen ”fria radio” har jag en stilla undran: Alla talar om  pressfrihet till den milda grad att de tycks ha glömt sin egen frihet att  tala oberoende vilken tidning de företräder. Lyssna gärna själv.

Helle Klein, Aftonbladet, Heidi Avellan, Sydsvenskan, och Per Gudmundson, Svenska Dagbladet, m.fl., m.fl.

Tro och otro

Häromdagen hade en i staden utkommande dagstidning ett uppslag om representanter för olika decennier.
De förkättrade 40-talisterna representerades av den sympatiske fiskhandlaren Jan Hamberg, som mindes sin radikala ungdomstid. Detta väckte associationer från samma tid hos mig.
Jag drabbades aldrig av den där kollektiva anslutningen till någon vänsterrörelse som uppfattades som något närmast obligatoriskt på den tiden.
Det gick så långt som till att rösta på socialdemokraterna några val, men det stannade därvid. En advokat i bekantskapskretsen brukar referera till samma period som ”sin radikala period” eftersom han under den tiden var centerpartist. Många var dock kommunister av olika schatteringar. Inget ont i det, eftersom radikalismen i allmänhet var ett tidsmode, utan andra förpliktelser än att visa förakt för alla som inte delade de värderingar som just den vänsterfraktion de själva tillhörde representerade. Och de var många. Fraktionerna, alltså. Inte många talar så gärna om den tiden i dag. Inte så att de skäms, men om de gör det så gör de det som den tidigare omnämnde advokaten beskrev, han ”skämdes, men med sådan stolthet”, som man gör över ungdomsförsyndelser.
Min pappa sa till mig att när han var ung förekom ofta talesättet: ”Den som inte är röd i sin ungdom, han saknar hjärta. Den som är det som vuxen, han saknar hjärna.” Om han delade den synpunkten vet jag inte, men jag vill ogärna tro det. För man kan, med bevarad hjärna, vara röd i vuxen ålder. För det har jag sett exempel på. Inte särskilt många och inte särskilt bra hjärnor, men jag har sett exempel. Det är samma sak med den andra sidan. Det finns fullt kloka, hängivna moderater. De är inte många och de är inte de smartaste jag känner, men de finns.
Nu verkar det som om jag vill mena att de som helhjärtat ställer sig bakom ett partis ideologi är mentala kretiner, och det är ingen dålig tanke. Men det finns de som låter tvivlet fly undan och utan reservationer ställer sig bakom sitt parti i vått och torrt, och de är värda all aktning. Aktning för sin trofasthet, dock – inte för sin intellektuella analys.
Vi andra får försöka finna det parti som passar minst illa och rösta på det.

Massvägran?

Läser i DN att staten vägrar stå för kostnaderna vad gäller massvaccinering. Det måste handla om ren idioti att samhället skulle undandra sig sitt ansvar. Om det är någon gång det framstår som helt klart att det är en statlig angelägenhet så är det väl denna gång.

Se här dessutom ett utomordentligt exempel på när politiker försöker trolla bort sitt ansvar genom att peka på ”nån annan”.
Det medicinska behovet är omtvistat, men ur samhällsekonomisk synvinkel är det säkert befogat med en massvaccinering. Men regeringen söker peka på huvudmännen för den medicinska vården, d.v.s. landstingen och, och på så sätt söka gå fria från ansvar, samtidigt som det framstår helt klart att det är omsorgen om den svenska ekonomin politikerna vill skydda. Men man gömmer sig bakom de upptrissade medicinska farhågorna.
Tänk om hälsominister Maria Larsson vore ärlig mot det svenska folket, så skulle hon direkt kunna ikläda sig ansvaret: ”Det är en självklarhet att om hela befolkningen skall vaccineras så är det staten som skall stå för kostnaderna.” Men så kan hon inte säga, för då kommer finansminister Anders Borg och tar henne i örat.

Ytterligare ett exempel på hur politikerna undandrar sig sitt ansvar är när frågan om förtur för prioriterade grupper kommer på agendan. Naturligtvis kommer – och bör – samhällsviktiga få förtur. Vem är betjänt av viktiga samhällsfunktioner slås ut. Exempelvis tror jag inte att sjukkassan kan börja arbeta på halvfart. Men Anders Borg har väl säkert en lösning på det också.

P.S. Det skulle vara roligt att att avlyssna statsminister Reinfeldt och hans k. hustru, den landstingsansvariga, vid frukostbordet. 

 

Läs också: Svenska Dagbladet om andra brister i det svenska smittskyddet

Läs ”långt ifrån lagom”!

På dagens debatt i DN har Thomas Idergard skrivit en refererande artikel av en rapport från Timbro.
Tyvärr framgår det inte tydligt nog att det handlar om en seriös undersökning utförd av två studenter, Lotta Moberg och Jonas Sigedal, utan DN-artikeln ger ett intryck av det är Thomas Idergard som står för åsikterna och slutledningarna. Detta kan man också märka när bloggossfären, (exempelvis m.fl. på DN debatt  ), reagerar på artikeln. Många uttrycker sin vämjelse över Thomas Idergard personligen, och därvid stannar eventuell vidare diskussion. Det är inte utan att jag tycker att rapporten är värt ett bättre öde och därför borde läsas i sin helhet. (Det handlar om 36 sidor .)
Jag har inte för avsikt att debattera rapporten, men kan efter en hastig genomläsning konstatera att huvudbudskapet är alltför viktigt för att försvinna i den allmänna mediefloden. Kärnfrågan handlar om kommunernas yttersta ansvar gentemot sina medborgare. Måttstocken som används är antalet läraretjänster  i kommunerna man kan bibehålla i stället för alternativa satsningar. Att skära i utbildningen är lätt att motivera idag eftersom barnkullarna har minskat. Borde det inte istället ge kommunerna ett incitament att minska antalet elever i klasserna? Utbildningen är den investering vi alla skall leva av i framtiden.

Men innan kommunerna skär i framtiden – läs rapporten! 
Det är den värd.

 

 

Länk:

http://www.timbro.se/innehall/?isbn=9175667263&flik=4

Tystnad råder …

Det är intressant att lyssna till den debatt som förs på olika nivåer i vårt samhälle efter det att en landshövding yppat något som i vanliga fall endast sägas mellan skål och vägg.

Först och främst kan man ju undra om en endaste landshövding skulle ha kunnat sitta kvar på sin stol om ”dolda mikrofoner” varit legio. Det ligger liksom i ämbetets natur att en landshövding måste verka för sin region och därvid ständigt komma i konflikt med olika överväganden. Att säga att likställdhetsprincipen ligger ”bergfast”, som kommunminister Mats Odell uttalade i Dagens Eko, det är enkelt. Men att handla i enlighet med denna princip – det är något helt annat.

Är det inte så att mycket i samhället alltid byggt på smicker, gentjänster, privilegier, m.m. – en sorts smörjmedel – för att inte tala om nepotism. Men så kommer det här med politisk korrekthet in i bilden. Det är nästintill ”straffbart” att uttrycka en avvikande åsikt eller att ge uttryck för en tanke som strider mot gängse uppfattning.

Jag har faktiskt svårt att se det ”kriminella” i landshövdings uttalande, som skall föranleda det politiskt korrekta samhället att straffa ut en som talat högt.

Nej, det stora felet torde mera vara att samhället tystnat. I förvaltningar, i domstolar, i politiska etablissemang osv. och som fått till följd att se ”grävande journalistik” som samhällets säkerhetsventil.

Är det inte större tolerans för fria tankar och avvikande åsikter som i stället borde lyftas fram som en god princip för ett rättssamhälle!

En känd, svensk företagsledare har uttryckte denna princip på ett väldigt tydligt sätt: Det är allas skyldighet att uttrycka sin åsikt, men sedan ett beslut är fattat – gäller detta!

Att ett rättssamhälle skall leva efter den lag som gäller – (de lege lata) – och kunna diskutera förändring i lagen – (de lege ferrenda) – det är en självklarhet, men att ”kriminalisera” människors rätt att uttrycka sig kan bli förödande för ett rättssamhälle.

Läs också:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3302287.svd

Goddag skiftnyckel!

I måndags kände sig Andreas Berg, docent i nationalekonomi och fristående

kolumnist i UNT, kallad att nedskriva sina tankar om språket, närmare

bestämt det svenska.

Detta har föranlåtit Daniel, från sin västliga horisont, att ställa en liten undran:

Under rubriken ”Är det lönt att försvara svenskan?” ondgör han sig över att

vi i Sverige har en ny språklag, där syftet är att värna det svenska språket

— bland mycket annat, bör tilläggas. Han medger att detta låter bra, men

säger att ”ur ekonomiskt perspektiv finns mängder av invändningar mot denna

typ av lagar”. Han går sedan inte närmare in på dessa mängder av

invändningar utan ställer i stället frågan om det alls är meningsfyllt att

försvara svenska språkets särart. Han nämner att svenskar har en

”anmärkningsvärd benägenhet att plötsligt tala engelska”. Det är en mening

som visar att han själv behärskar svenskan mer än genomsnittligt. Men skulle

han kunna uttrycka det lika bra på engelska? För han glömmer att påpeka att

denna benägenhet att plötsligt tala engelska går hand i hand med en

överdriven tilltro till den egna förmågan att tala just engelska.

En tanke som ofta förts fram bland språkvårdare är att en människa tänker

bättre på sitt eget språk, vilket hittills ingen har hävdat vara osant.

Mycket talar också för att detta stämmer. Det ligger på något sätt i sakens

natur att man kan arbeta bättre om man har fler och skarpare verktyg än om

man får ta till en skiftnyckel i alla livets skiften. Så är det ju med oss

som har svenska som modersmål, vi har mångfalt fler svenska ord än utländska

att använda och kan bli betydligt mer precisa med dem än med de engelska ord

vi kan få tag på i en hast. Det blir annars lite av vad som med rätt eller

orätt tillskrivs Lennart Bergelin när han skulle assistera Björn Borg och i

receptionen i Londonhotellet frågade: ”Do you have what we in Sweden call a

skiftnyckel?”

Han fortsätter med att påstå att ”denna öppenhet har gynnat oss ekonomiskt”,

dock utan att nämnvärt utveckla denna tanke. Men det är inte frågan om

svenska eller engelska. Tanken är att vi skall kunna båda språken, och gärna

lite bättre än många gör i dag, så att vi alla kan tänka lite smartare.

För visst är det bättre tänkande vi behöver och inte sämre? Även inom en av

bildningsbagage så jämförelsevis föga belastad disciplin som nationalekonomi?

Nätverket Språkförsvaret