Min gångarkamrat Axel och jag talar mycket om adel, ett ämne som
uppenbart fascinerar honom. ”Är det på allvar?”, frågar han häpet,
när jag berättar om företeelser som jag antog vara bekanta, som
Riddarhuset och dess sammankomster. Nu tillhör jag inte den riktiga
adeln, den på just Riddarhuset introducerade, utan fastmer den
ointroducerade, som det finns en alldeles egen förening för,
Ointroducerad adels förening. Brorsbarnen talar om sig själva som
”ointresserad adel”, och det sammanfattar nog mycket av de kluvna
känslor man har till sitt stånd, om uttrycket tillåts.
Anledningen till att jag sitter här nu är att jag inte iddes titta på
en deckare, Hercule Poirot, som annars brukar vara sevärd, för jag
leddes vid åsynen av någon som uppenbarligen skulle spela rollen av
uttråkad och andryg ädling, en inom äldre litteratur och film ofta
förekommande rolltyp. Anledningen till att den sortens roller är
ovanliga i nutida framställningar torde hänga ihop med att typen i
levande livet numera lever ett mycket undanskymt liv.
Helt utdöda är de nog inte, jag träffade en utmärkt representant för
gruppen på 1980-talet. Dessutom var han genomkorkad, så han levde
verkligen upp till stereotypen, känd från Engströms teckningar – ni
vet den där höknäste magerlagde mannen med glasbit i ögat som just
blivit sparkad i huvudet av sin häst och ymnigt blödande tröstar sig
med kommentaren: ”Sabla tuw ändå att han inte twäffade någon av de
ädlawe delawna!”
Jag, med de fördomar jag har, tror att andrygheten i våra dagar mer
är till finnandes hos dem som med ett andäktigt tonfall brukar säga
att de är födda in i arbetarrörelsen. Eller födda in i kooperationen,
för den delen. Jag läste för en tid sedan en nyligen utkommen självbiografisk
bok av en här i staden boende före detta landshövding, som inte nog
ofta kunde påpeka hur stolt han var över att komma från arbetarbakgrund.
Och därom är inget att säga, det är tvärtom bra att han är stolt över
sin bakgrund. Men hur vore det om en baron von Knorring yvdes över
sin adliga bakgrund? Om han sa att han var född in i överklassen? Då
skulle folk bli upprörda.
Men vari ligger skillnaden? Att den ene kommer nerifrån och den andre
uppifrån? Det enda som betyder något är ju vad de själva åstadkommit.
Och ursprunget betyder numera, gudskelov, inte så mycket för ens
karriärmöjligheter. Med mer eller mindre obligatorisk tolvårig
skolgång kan alla bli vad som helst, så länge de har begåvning nog –
eller i brist på begåvning arbetsdisciplin.
Sedan är det en annan sak att somliga hävdar att det finns ett nytt
frälse i samhället: de med föräldrar inom Rörelsen i dess olika
”ben”: facket och partiet. Men det tror jag börjar bli av mindre
betydelse i takt med att Partiet inte längre uppfattas som
statsbärande – där har vi nu igen det olyckliga ordet, som Reinfeldt
och andra använt och därigenom avslöjat sin språkliga och i viss mån
politisk-historiska tondövhet.
Som Bo Strömstedt har sagt: ”Ord är intressanta, eftersom de betyder
något!”
.