En ”ädling” kommer ut

Min gångarkamrat Axel och jag talar mycket om adel, ett ämne som

uppenbart fascinerar honom. ”Är det på allvar?”, frågar han häpet,

när jag berättar om företeelser som jag antog vara bekanta, som

Riddarhuset och dess sammankomster. Nu tillhör jag inte den riktiga

adeln, den på just Riddarhuset introducerade, utan fastmer den

ointroducerade, som det finns en alldeles egen förening för,

Ointroducerad adels förening. Brorsbarnen talar om sig själva som

”ointresserad adel”, och det sammanfattar nog mycket av de kluvna

känslor man har till sitt stånd, om uttrycket tillåts.

Anledningen till att jag sitter här nu är att jag inte iddes titta på

en deckare, Hercule Poirot, som annars brukar vara sevärd, för jag

leddes vid åsynen av någon som uppenbarligen skulle spela rollen av

uttråkad och andryg ädling, en inom äldre litteratur och film ofta

förekommande rolltyp. Anledningen till att den sortens roller är

ovanliga i nutida framställningar torde hänga ihop med att typen i

levande livet numera lever ett mycket undanskymt liv.

Helt utdöda är de nog inte, jag träffade en utmärkt representant för

gruppen på 1980-talet. Dessutom var han genomkorkad, så han levde

verkligen upp till stereotypen, känd från Engströms teckningar – ni

vet den där höknäste magerlagde mannen med glasbit i ögat som just

blivit sparkad i huvudet av sin häst och ymnigt blödande tröstar sig

med kommentaren: ”Sabla tuw ändå att han inte twäffade någon av de

ädlawe delawna!”

Jag, med de fördomar jag har, tror att andrygheten i våra dagar mer

är till finnandes hos dem som med ett andäktigt tonfall brukar säga

att de är födda in i arbetarrörelsen. Eller födda in i kooperationen,

för den delen. Jag läste för en tid sedan en nyligen utkommen självbiografisk

bok av en här i staden boende före detta landshövding, som inte nog

ofta kunde påpeka hur stolt han var över att komma från arbetarbakgrund.

Och därom är inget att säga, det är tvärtom bra att han är stolt över

sin bakgrund. Men hur vore det om en baron von Knorring yvdes över

sin adliga bakgrund? Om han sa att han var född in i överklassen? Då

skulle folk bli upprörda.

Men vari ligger skillnaden? Att den ene kommer nerifrån och den andre

uppifrån? Det enda som betyder något är ju vad de själva åstadkommit.

Och ursprunget betyder numera, gudskelov, inte så mycket för ens

karriärmöjligheter. Med mer eller mindre obligatorisk tolvårig

skolgång kan alla bli vad som helst, så länge de har begåvning nog –

eller i brist på begåvning arbetsdisciplin.

Sedan är det en annan sak att somliga hävdar att det finns ett nytt

frälse i samhället: de med föräldrar inom Rörelsen i dess olika

”ben”: facket och partiet. Men det tror jag börjar bli av mindre

betydelse i takt med att Partiet inte längre uppfattas som

statsbärande – där har vi nu igen det olyckliga ordet, som Reinfeldt

och andra använt och därigenom avslöjat sin språkliga och i viss mån

politisk-historiska tondövhet.

Som Bo Strömstedt har sagt: ”Ord är intressanta, eftersom de betyder

något!”

.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s