Är det det här vi kallar debatt?

Vad talas det om i Sverige nu för tiden?
Är det vilken regering vi vill ha efter nästa val? Hur det gick i kyrkovalet (Har någon en aning om hur det gick?)? Eller om det är bra eller dåligt att IV-programmet tas bort från de svenska gymnasierna?
Nej, det talas om en anka. Ingen vanlig tidningsanka, även om det är där, samt i angränsande medier, som den håller till. Det är alltså fru Anka jag menar, hustru till Paul och inte ens avlägset släkt med Arne, Kalle eller Kajsa Anka.
Och varför? Jo, för att hon som den jourhavande idiot hon åtagit sig att vara kläcker ur sig det ena mer enfaldiga än det andra. Mycket handlar om heliga kor, och i det avseendet skulle ju ”debatten” ha kunnat göra nytta, men de kor hon talar om är kanske inte sådana vi normalt är så väldigt intresserade av: som vad en Sann Kvinnas främsta uppgift är (att vara sin man till lags, främst dekorativt och sexuellt) – frågor som vi hänskjutit till en för den svenska debatten marginaliserad sfär, utom när ungefär samma sak sägs av fundamentalistiska muslimer. Det ingår i en sump av åsikter som ingen svensk kan ta på allvar, om de yttras av ”riktiga” svenskar/svenskor. Nu har vi alltså att göra med en människa vars främsta insatser bestått i att visa sig i bikini i en i Sverige troligen aldrig visad C-film, och som, enligt kvällspressen med orätt, hävdar sig ha blivit tvåa i en Miss Sverige-tävling. Kort sagt saker vi inte ligger sömnlösa för under nätterna.
PR-mässigt är det hela utmärkt skött – inom den branschen är ju uppmärksamheten det som eftersträvas, inte varför man uppmärksammas. Vi lite bildade kan säga något om herostratiskt ryktbarhet, och menar oss därmed ha sagt något om att priset för berömmelsen var väl högt. Men för en människa vars främsta insats som sagt är att ha visat sig i bikini – och haft två repliker – i en skitfilm och därefter inte avhörts kan även en sådan ryktbarhet tas emot med uppsträckta händer.
Men varför spelar vi med? Som jag själv gör nu, när jag skriver detta?
Blir vi så orimligt provocerade av att en kvinna, nu amerikanska men en gång svenska, kan ha så opassande åsikter eller älskar vi bara att låta svagsinta människor visa upp sig i all sin skröplighet, för att sedan hudflänga dem för deras tillkortakommanden – som i Idol och liknande program?
Det värsta är ju att ankmänniskan tjänar pengar på det, och då är det klart att hon fortsätter att säga fler dumheter som ger mer pengar osv osv.
Är det rentav det vi blir förbannade på: att man kan tjäna grova pengar på att vara – eller spela? – korkad?
Vi borde ju ha andra och viktigare saker att intressera oss för.
Jag har tidigare använt mig av rubriken och ämnesområdet Dumt fôlk, just därför att ämnet alltid varit och alltid kommer att vara outtömligt – de utgör ju trots allt majoriteten av mänskligheten. Men detta gör även oss, som upprörs eller skriver om det, till dumt fôlk.
Är vi medvetna om det?

Annonser

Kulturbidrag – för vem?

Jag måste tillstå att jag är något kluven vad gäller innehåller i regeringens, i veckan avgivna, kulturproposition vad gäller den s.k. statliga inkomstgarantin för konstnärer.
157 personer uppbär idag – eller rättare sagt – har möjligheten att uppbära 214.000 kr för sitt uppehälle. Enligt uppgift genererar detta en utgift för staten om c:a 17 miljoner på årsbasis. Rent räknemässigt skulle det handla om alltifrån att 79 konstnärer sitter med armarna i kors och presterar ingenting, till att alla presterar det marknaden förmår att belöna, vilket ger 0 kronor – för dessa, våra ”landets främsta kulturarbetare. ( Systemet är uppbyggt på ett avräkningssystem – garanti minus egna intäkter.)
Jag förstår att debatten går hög, eftersom kriterierna för vad som menas är mer än lovligt svävande.

Argumentet att ”17 miljoner är väl ingenting att bråka om”, kan man köpa – lättvindigt!
Men när man sedan kommer ner till vilka som åtnjutit denna förmån blir frågan genast mer komplicerad.
Vem är värdig? Och Varför?
Listan på dessa idag, ”värdiga” personer framgår av SvD:s lista.
Det är här min kluvenhet kommer . (Jag tänker på alla som inte uppburit denna förmån.)
Vad handlar inkomstgarantin om egentligen?
Handlar det om att konservera tidigare konstnärers  prestationer eller handlar det om att harangera personer för vad de gjort och – kommer att göra – i framtiden.
Idag lutar jag åt det senare hållet.
Låt oss bedöma det kulturella värdet  över tid och inte som en bedömning vad som förevarit.
Tidsbundna stipendier känns faktiskt mer tilltalande idag, än att betrakta historiens misstag!

Som sagt – man kan bli kluven för mindre.

P.S. Det skulle vara intressant att se vilka faktorer som styrt, till i dag, gällande system.

Lotta Gröning – oberoende?

Vi har tidigare kommenterat allt förutsägbart som framförs av olika politiska debattörer i olika sammanhang. Därför var det extra roligt att lyssna till Expressens nyhetskrönikör, Lotta Gröning, som hade åsikter i skilda ämnen i SVT:s morgonsoffa. I stället för alla nednötta debattörers dogmatiska retorik, så bjöd hon på ”egna” åsikter. Uttrycket som att ”i det här landet får man ju gå dubbelvikt om man har fel åsikter”, kändes befriande att höra från en ”gammal” vänsterdebattör. Kan hon kanske visa vägen och skapa ett fritt debattklimat färgat av egna åsikter och inte andras?

P.S. Att Anders Björck fanns med i soffan gjorde inte saken sämre, nu när han äntligen fått loss landshövdingetejpen från munnen.

It’s not alright

Nu börjar det röra på sig inom artistleden. På en nystartad blogg har sångerskan Lily Allen börjat reagera mot sina kollegors flathet inför all piratkopiering. Vi som flanerar, dvs Daniel och jag, har länge förundrat oss över  den konforma tystnaden i frågan från våra svenska artister och väntat på ett dylikt initiativ även från deras sida.
Säkert har några enstaka artister protesterat – (Per Gessle är den enda som vi kan komma ihåg på rak arm) – men majoriteten av Sveriges registrerade artister, som måste överskrida långt över 3000 enligt Nordens största artistdatabas – från dessa hörs inte ett knyst. Åtminstone bör de väl ha en personlig åsikt och även om den går stick i stäv med de parasiterande fansen, så vore det intressant att få höra deras åsikter.

Svenska artister – Vad väntar ni på?

Förolämpa inte folket

”Kulturen är större än kulturpolitiken!”

Så inleder kulturministern sin presentation av den nya kulturpropositionen. Det låter storvulet och insiktsfullt, men sedan, blir det politik för hela slanten. Den totala omslutningen avseende kulturen beräknas till cirka 65 miljarder varav 10 kommer från staten och 20 från det regionala – primärt kommunerna. Resterande – 35 miljarder! – skulle alltså komma från den privata konsumtionen. Om vi förstått saken rätt så är det stora slagnumret i årets kulturproposition vara  en ”förskjutning i lasten” – från staten till det regionala. För de initierade kallas denna operation, ”portföljmodellen” och förändringen av kulturpolitiken skall gå via den s.k. ”kulturbryggan”.
Rent konkret är väl avsikten att t.ex. de tre R:na – Rikskonserter, Riksteatern, Riksutställningar – skall komma närmare det regionala. Men steget fullt ut – att de kommer närmare kulturkonsumenterna – står väl skrivet i framtiden.

I alla händelser verkar intentionerna vara goda, men nog verkar det mycket utredande i förhållande till resultatet. Att verkligen få en fri kultur, där konsumenterna får råda, det är naturligtvis naivt att tro, men att som Barbro Hedvall i dagens DN, under rubriken ”Förolämpa inte folket”, chikanera en hel utredning genom att påstå att man ”utrett och utrett, småsparat och odlat gamla, grumliga fördomar om kulturmänniskor som parasiter”, det är oförskämt i sig självt.
Och allra helst som många parasiterar på kulturen genom att inte vilja betala för sig.

Las – en naturlag?

DN Debatt redovisas att Las – lagen om anställningsskydd –  knappast har någon skuld till att vi har så hög ungdomsarbetslöshet. Utsagan baserar skribenterna på ”nya siffror från SCB”. Facket skall därför inte lastas för den ”svindlande siffran” 20,7 % av den unga arbetskraften mellan 15 och 25, eller enklare uttryckt, runt 150.000 ungdomar.

Facket är fritt från skuld, regeringen har gjort sitt för att försöka bemöta arbetslösheten trots den ekonomiska krisen och nu kan vi även räkna bort Las. Återstår så bara arbetsgivarna – dessa cyniska, giriga människor, som bara ser till sin egen lycka – tycks det.

Tänk om dagens skribenter på dagens DN debatt lyfte blicken något mer och åtminstone sökte antyda varför just våra ungdomar är så utsatta.

O.S.A.

DN Debatt står säkert till tjänst

Kyrkovalet – ett startskott?

Hustrun har just avvikit för att göra sin kyrkliga plikt – att rösta.
Hon påstår sig inte rösta av någon sorts övertygelse, utan fastmer för att markera mot Sverige-Demokraterna.
Eftersom jag inte är med i ”klubben” kan jag inte göra detsamma, även om jag ville. (Vi delar våra åsikter vad gäller detta parti.)
Följaktligen får jag vänta till valet 2010 för att göra mitt för att SD inte skall få fotfäste i politiken.

Tyvärr handlar dagens debatt mest om hur det vinnande blocket skall hantera SD, om man får Svarte Petter på hand, både i media och inom de politiska blocken, när i stället samtliga partier borde kraftsamla för att argumentera och ”klä av” SD – den gemensamma vederparten. Idag verkar våra politiska företrädare vara mest intresserade av den egna maktsfären. Demokratins problem tycks man lämna därhän. Att efterlysa SD:s ståndpunkter i olika brännande sakfrågor som invandrings-, kultur-, socialpolitik  med flera områden – någon sådan kraft att skjuta SD i sank verkar inte finnas, utan alla verkar ”fega ut”.

Men låt mig göra en sak klar – i demokratins namn måste även SD ha rätten att argumentera för sin sak, oavsett vilka skuggor som kastas över vårt, i grunden solidariska, samhälle – men detta innebär inte att man skall försöka tiga ihjäl något som man ogillar. Jag hoppas kunna dra mitt strå till stacken, men framförallt vädjar jag till våra demokratiska företrädare, våra politiker,  att verkligen börja ifrågasätta SD:s politik. Detta kan bara ske i öppen debatt i ett demokratiskt samhälle.
Det skall det bli spännande och se hur Reinfeldt, Sahlin, Björklund, Olofsson, Hägglund m.fl. kommer att agera  efter dagens kyrkoval och efter det att hustrun gjort vad hon kan göra.

Att göra avbön i studiosoffan på valnatten den 19 september 2010 – det håller inte!

Åsa Knaggård

När blir 76 + 50 = 100?

Jo när vetenskaplig osäkerhet övergår till sanning!

2004 ansåg FN:s klimatpanel att koldioxid stod för 76 procent av de mänskligt orsakade utsläppen av växthusgaser. Nyligen släppte FN:s miljöprogram en rapport som visade att andra utsläpp än koldioxidväxt stod för hälften av utsläppen, detta är alltså ett exempel på vetenskaplig osäkerhet som politiker ställs inför.”

Morgonekot rapporterade i veckan  att klimatbeslut tas utan direkt stöd i forskning.
Det är väl något som man haft på känn efter att ha lyssnat direkt till forskare i olika sammanhang. Där har man hela tiden kunnat skönja en viss osäkerhet – men samtidigt en stor portion av ödmjukhet. Men som sagt. När sedan ignoranta politikerna får tag på något så skall vetenskapen transformeras till säljande politik då blir allt  ungefär som Beethovens femma – tatata ta … men sedan – resten?

En doktorand från Lund, Åsa Knaggård, har på ett väldigt belysande sätt ådagalagt den bakomliggande processen när 76 + 50 blir 100.

Kanske Al Gore skulle kunna få sig ett ex. av avhandlingen