Dumt fôlk – eller dumt system

Rubriken ovan är åsatt denna kria för att glädja min medvandrare. Han tror att folk läser mer om det handlar om dumt folk. Själv tror jag inte att dumt folk är några läsmagneter; de finns ju omkring oss, var vi sitter och var vi står.
Det får vara som det vill med det, men något som är dumt, eller åtminstone ofullständigt genomtänkt, är det här med att med allmänna medel betala folk som skall gå runt på stan och sätta böteslappar på fridfullt parkerade bilar.
Är det inte bra det, att bilarna står stilla? Där de inte stör eller skitar ner?
Jag säger inget om ifall man lappar bilar som står och hindrar folk och andra bilar från att komma fram, men folk ställer ju inte sina bilar var som helst bara för att det är så förtvivlat roligt utan för att det inte finns något annat ställe att ställa dem på. Och jag trodde att det man ville förhindra bilar i stan från att göra det var att köra omkring och förstöra livet på planeten.
För medge att det inte kan ligga något samhällsintresse i att sätta en böteslapp på vindrutan för en bil som stått någon halvtimme för länge på en parkeringsplats – om man inte räknar in de inkomster samhället gör på böterna. Men då skall man säga det: ”Vi lappar era bilar för att få in pengar till kommunen så att vi kan få råd att bygga ut skola, vård och omsorg – och kollektivtrafiken”, eller så. I stället vore det fan så mycket bättre att gå runt på parkeringarna vid köptemplen utanför staden, dit bilarna bevisligen kört och dymedelst skitat ned omvärlden, och avkräva dem parkeringsavgifter där. Men stillastående bilar, som inte har någon annanstans att ta vägen och som åtminstone just då inte ställer till med något miljömässigt ohägn borde inte bestraffas.
En annan sak vore om dessa bilar inte alls betalade för sig, men här handlar det ju om folk som betalat men kommit för sent för att pytsa in mer enkronor – eller som inte hunnit växla till sig parkeringsmynt. Så om parkeringstiden går ut bör man vara mycket storsint och inte slå ned som en hök på deras försumliga, glömska eller rent av sovande ägare. Och den som sover syndar ju inte. Varför då bestraffa dem?
I stället borde man hylla dessa bidragsgivare, som i ur och skur går ut till sina bilar och förser automaterna med mer pengar. Kanske kommunen skulle utnämna veckans parkerare: ”Denna vecka går priset, en månads fri parkering, till Agnes Johansson på Geijersgatan, som inte kört en meter på 14 dagar och försett gatuverket med 1 400 kr (eller vad det kan röra sig om, min anm) i parkeringsavgifter”.

Annonser

Du och ni-hilism

Det talas mycket om historielöshet nu när folk inte längre verkar veta vad KGB och Sovjetunionen stod för utan tycker att Sverigedemokraterna är mycket farligare. SD är ett otyg, men de har ingen ideologi som Sovjetstatens, med angiveri, förvisningar, skenavrättningar och allmän diktatur, bakom ryggen.
Men det finns också en historielöshet i det lilla, som dyker upp då och då och väcker animerade diskussioner. Det som väcker sådan upprördhet är att folk i vissa serviceyrken använder tilltalsordet ni i stället för det anbefallna du. Det är klart att det är fjantigt att så här snart 40 år efter dureformen börja återinföra hövlighetstilltalet ni. Men det som intresserar mig är att de som starkast motsätter sig niandet verkar ha fått för sig att niandet fördes uppifrån och ner. Det är möjligt att så förekom, men i så fall bara i undantagsfall. För niandet var ett hövlighetstilltal, till äldre, till obekanta makthavare där ingen titel kunde användas. Uppifrån och ned-tilltalet, där avstånd och social skillnad markerades, var i stället att folk kallades vid efternamn: ”Kanske Pettersson kan hjälpa till med trädgården i morgon!”
Jag har svårt att värja sig mot misstanken att det hela är politiskt eller åtminstone ideologiskt betingat, detta med att niandet skulle vara ett tecken på ringaktning. I stället tror jag att bakgrunden, att någon eller några skulle tilltalas med aktning, är förhatlig. Att hövlighet skulle förutsätta, eller vara ett uttryck för, socialt förtryck.
Många hänvisar till engelskans you som anledning till niandets renässans, en bisarr tanke eftersom you både betyder ”du” och ”ni”. Skillnaden i artighetsgrad kommer senare, med tillägget ”sir” eller ”madam”. Så you har inget med saken att göra. Om folk talade andra utländska språk än engelska skulle saken vara lite enklare, eftersom både tyskan och franskan, vanliga språk för gymnasister för bara några decennier sedan, har sina hövlighetstilltal, genom Sie och vous.
Allt detta är naturligtvis en sk-tsak, men det är ett uttryck för en schablonisering av hur det var ”förr”, på den gamla, ojämlika tiden.
Som om vi blivit mer jämlika för att vi nu kan säga du till statsministern?

Ett understatement sedan 1901

”All världens ledare fördömer attacken” … så lät det i kvällsekot när man rapporterade om det fruktansvärda attentatet
i Kabul, denna morgon.
Många är vi nog som undrar över ett sådant uttalande.
Alla fördömer – världssamfundet har talat – men ett antal outbildade, religiösa, kalasjnikovförsedda talibaner tycks vara de som regerar.

Det är synd om människorna … /Strindberg i ett Drömspel  från 1901

Skavlan!

Samhällsdebattören Gunnar Wetterberg har på DN Debatt helt frankt uppmanat delegaterna i Nordiska rådet att börja verka för en pånyttfödd Nordisk stat. Idén är naturligtvis inte ny, men känns ändå uppiggande. (Se även dagens DN.)
Felet med idén är väl att Wetterberg tar en alltför stor tugga i en tid då de nordiska länderna är i full färd med att försöka anpassa sig till ett utvidgat Europa, varför tajmingen kanske inte är den bästa. Problemen att jämka ihop länderna ter sig, som skrivbordsprodukt, oöverstigliga redan vid blotta tanken, men idén är värd att hålla vid liv ändå.
Varför inte börja med att skapa en samnordisk TV-kanal där innehållet primärt skulle kunna handla om något som stärker den nordiska gemenskapen – kultur och konst. Meningen med TV-kanalen är naturligtvis inte att isolera oss här uppe i Norden och framtvinga någon ny typ av götisism utan fastmer knyta ihop alla kulturella band och bli en starkare röst i den europeiska smältdegeln.
Min erfarenhet från bl.a. Frankrike är att La Suède, Dänemark, la Norwège, la Finlande fortfarande betraktas som ”quelquechose” i Europas ytterkant.
Och ganska typiskt är att väderkartorna över Europa, i de flesta europeiska tidningarna, kapas Norden i höjd av Bergen – Gävle – Åbo.
Bara det är skäl nog att sätta Norden på kartan.

Därför: Börja redan nu med skapandet av New Nordic Channel. Vilken kraft skulle inte komma ut av detta. Se bara på vad som händer när man river gamla gränser och skapar nytt.
Skavlan!

Objektiva journalister?

Sa du ”objektiva journalister”, Axel?
I så fall gjorde du dig skyldig till något som jag tror kallas contradiction in terms, något som de engelske förklarar med ”a statement containing a seeming contradiction” och exemplifierar med meningen: ”A wealthy pauper is a contradiction in terms. A straight-talking politician may seem to be a contradiction in terms.”
Riktigt så illa är det inte, de flesta journalister ägnar sig inte åt sådan journalistik där deras objektivitet sätts på spel. En olycka på E 4 är en olycka på E 4, en ny professortillsättning är inte heller något man kan vinkla alltför mycket. Men när man till exempel sätter en rubrik i nyhetstext att ”I dag kan tvångsanslutningen till kåren förbjudas”, då har man visat att man ogillar kårobligatoriet och är beredd att bortse från att de flesta ”drabbade” är för ”tvångsanslutningen” i fråga. Så i stort som smått kan en skribent – eller som i mitt exempel en redigerare – vrida på sanningen en bit så att den passar hans eller hennes åsikter – eller ”dolda agenda”, som konspirationsteoretiker skulle uttrycka det. Men ingen människa, och följaktligen inte heller journalister, är fullkomligt objektiva, även om många tror att de är det.
Så att avkräva att Inger Arenander uppvisar partibok eller på annat sätt uppger var hon har sina politiska sympatier vore nog att gå för långt. Journalister är annars mycket för villkorad öppenhet. Jag minns att man en gång krävde att allas löner skulle vara offentliga men när det visade sig att de som ropade högst hade mest i lön avtog intresset.
För journalister är känsliga varelser, ofelbara tills avslöjade med byxorna nere. Det finaste man som journalist kan ägna sig åt är att kritisera myndigheter och maktutövare, men när någon kritiserar journalister, som ju har en icke föraktlig makt, uppstår ett fasligt oväsen. De tror sig nämligen arbeta i allmänhetens tjänst, och sådana finns. Jag tror jag kan nämna ett par stycken, om jag får fundera ett slag. (Får jag räkna mig själv?) Men de anser sig själva böra vara fredade för insyn och när de någon gång skärskådas, då är lynchmobben inte långt borta. Prinsessan på ärten är en sällsport hårdhudad varelse i jämförelse med journalister.
Detta är mitt svar på din fråga. Vilken den nu var.

Kan man lita på våra ”objektiva” journalister?

Har du Daniel också läst dagens SvD att Jan Guilliou “motsäger sig själv I KGB-härvan”.
Härvid uppkommer min gamla tanke, som jag dryftat med dig ett flertal gånger: Kan man lita på journalister?
Är det inte så att journalister alltid arbetar med en dold agenda? Någonstans döljer sig alltid en avsikt med det de skriver. Det är ingenting märkvärdigt med det – alla har vi någon avsikt med de handlingar som vi utför. Men den stora skillnaden är att de skriver – i sanningens namn – och därigenom påverkar många. (Eller kalla det ”massan”).
Och värre har det blivit nuförtiden när journalister intervjuar varandra. Och ännu värre, då den intervjuade framställs som expertkommentator eller dylikt. Låt mig ta ett exempel:
Ofta kan man få höra påannonsen – ”vad säger nu Ekots politiske kommentator, Inger Arenander?”
Det objektiva verkar nu satt i system.
Inte vet jag hur hennes kommentar skulle te sig, men nog skulle hennes kommentarer värderas annorlunda om man exempelvis lade till “Inger Arenander (S)” eller “Inger Arenander” (M).
Vad tror du skulle hända om man började varudeklarera journalisterna. Jag vet att vi lever med rösthemlighet i det här landet, men man kanske skulle ändå kunna uppmana alla journalister att ”demaskera” sig. Jag tror mer på Stig-Björn Ljunggren(S), än jag tror på Inger Arenander (?) – om du förstår vartåt jag syftar.


Jan Guillou försvarar sig mot dagens anklagelser, att det vore honom fjärran att liera sig med KGB eftersom han då var maoist och motståndare till Sovjetkommunismen. I ock för sig så spelar det kanske inte just någon större roll om han var, men ändå så gör uttalandet att jag återkommer till kärnfrågan:
Kan vi lita på dagens journalister?

Tiga ihjäl … ?

Daniel!

Så har då Jimmie Åkessons supervecka passerat – parallellt med medias supersvacka.

Alltifrån han, Åkesson, fick in sin artikel i Aftonbladet till att journalistpanelen i Godmorgon Världen visade vissa tecken på viss insikt, har vi konsumenter av tidningar, radio och TV, andligen och stundligen fått åse hurusom den samlade journalistkåren hällt fotogen på den Åkessonska glödbädden och fått den att flamma upp i det intellektuella mörker som kännetecknar ett medialt drev. Alla media har sökt överträffa varandra i det renhållningsarbete som man ansåg vara legitimt. Några infama meningar i en tidningsartikel har upphöjts till att generera debattinlägg om yttrandefrihet och religionsfrihet och om demokrati.

Men nu tycks även media börjat konstatera att ett medialt tryck kan spela den förfördelade i händerna, vilket inte borde vara någon nyhet. Men som sagt; att tiga ihjäl något man inte tycker om ger sannerligen inga slantar till dem som har ”sanningen” som levebröd. Och eftersom denna taktik – att syna Sverigedemokraterna – tydligen är dömd att misslyckas, så utgår jag från att det kanske är dags att pröva – vaddå?

Funderingar gjorda efter vårt te-samtal på Regins.

… å sånt

 

Nu när jag ligger nedbäddad i en vanlig
bondförkylning, något min adlige vän inte skulle nedlåta sig till, så
kom jag att tänka en promenad vi gjorde längs Mälarens vatten i Sigtuna ungefär för ett år sedan – en promenad som definitivt kan rekommenderas.Vi började i trakterna av Sigtunahöjdens kursgård och följde sedan strandlinjen ända bort mot Munkholmen – en promenad, fram och åter, på cirka två timmar.Halvvägs på vår väg passerade vi Gunnar Ekelöfs hus där han levde fram till sin död 1968, och eftersom han betraktas av många som ”Sveriges förste surrealist”, var språnget inte långt till en gemensam god vän – en vän som vi betraktar som Sveriges meste surrealist.

Här ett smakprov:

Vid ett möte i Vulgäriens huvudstad, Såpia, samlades delegaterna i stadens badhus.

Vattnet i poolen hade dagen till ära bytts ut mot 150.000 kubikmeter caffe latte,

direktinfluget från Milano av riksflottans hangarfartyg,

”Plommonfararen”, som senare syntes i vimlet på dansgolvet av marsipan.

Allt var gjort för att de söta damerna skulle sockras extra mycket,

och lyset slockna utan problem.

Vid en given signal, kastade alla närvarande tänderna i luften och

utropade den nya monarkin.

Allt gick lugnt tillväga, och kapten Carola, med kända bystmått,

fyrade av tango efter tango, i riktning mot det hårdfjällade

håvkapellet.

Alla voro överens om att inget fattades

Hobbyverksamhet?

Jag blir inte klok på om jag skriver en kommentar till Axels kommentar till avslöjandet av Jan Guillou som KGB-agent eller om det är en kommentar till själva avslöjandet.
Shit la même, som en av oss, inte jag, brukade säga.
Vad Guillou rätteligen borde ha tagit upp det som vet jag inte, men finns det inte en särskild sorts inkomst som kallas för inkomst av hobbyverksamhet, som travhästägare brukar ta upp inkomsterna som, tills de blir för stora?
Men det som intresserar mig är JG:s kommentar när han läser Säpopapperen, där hans kollega och gode vän Arne Lemberg skvallrat, och säger: ”Nu vet jag hur det kändes att läsa Stasiakterna”. Jag gissar att han därmed skulle vilja lägga den moraliska skulden på Lemberg, som gick till Säpo med sina misstankar, och inte på sig själv. Jag vet inte om Stasiakterna var så mycket värre än KGB-akterna. Och båda tjänade lika moraliskt och politiskt korrupta system.
Enligt vad Expressen förmäler var både Lemberg och Guillou väl sedda gäster på den sovjetiska ambassaden, dit de tog taxi och hämtade gratis vodka och champagne, när dryckerna på Fib Aktuellts fester tröt, vilket tyder på att de stod på något mer än vanligt god fot med ambassaden. Jag menar, Sovjetunionen ville säkert ha något i retur för all sprit de pytsade ut på det sättet, och hur många av oss ”vanliga människor” (nu är vi där igen, Hägglund) satt och ”pratade politik” med ambassadens KGB-bas? Och även om Guillou nu bedyrar att det inte var något viktigt han meddelade, så är väl tanken att samarbeta med just Sovjetunionen något som de flesta i hans ålder,eller för den delen vår ålder,  med den kunskap vi alla då besatt om Sovjetsystemet, inte det första som föresvävar en.
Trovärdighet får man efter att ha gjort sig förtjänt av den, ofta efter lång tid, men man kan förlora den väldigt snabbt. Sedan kan man förstås diskutera vilken trovärdighet Jan Guillou besuttit. En duktig journalist är han i alla fall, men det hjälper inte nu.. Den trovärdighet han en gång haft, har han rimligtvis till stor del blivit av med nu.