Klass mot klass?

Är det inte förunderligt detta att folk, ofta med gediget borgerliga jobb och god social ställning, numera slåss så frenetiskt för att återupprätta det gamla klassamhället, där de placerar sig själva inom arbetarklassen?
Vi vill inte raljera och påstå att detta sker samtidigt som den egentliga arbetarklassen är under avveckling men det som sker är att det vi förut, under 50- och 60-talet, uppfattade som arbetarklass, det vill säga huvudsakligen industri- och kroppsarbetare, är en grupp som för varje år blir allt mindre. Om detta är av godo eller ondo är svårt att ha någon entydig uppfattning om, eftersom arbetena i sig själva sällan var så eftersträvansvärda och ofta rent hälsovådliga samtidigt som förlusten av dessa jobb självklart medför att många blir utan arbete.
Men det som är mer intressant är att det är de som lämnat dessa arbeten, som innehades av deras pappor och mammor, som nu skriver artiklar och böcker om nödvändigheten av att upprätthålla klasskillnaderna. Är det en sorts nostalgi, inte med innebörden att ”det var bättre förr”, utan med undertexten att på den tiden var motsättningarna klara, då visste vi att socialdemokraterna var arbetarnas parti, moderaterna var kapitalets och höginkomsttagarnas och folkpartiet folkskollärarnas? Och kommunisterna var kommunister. Det vill säga en schablonbild, inte olik verkligheten men inte utgörande verkligheten.
Detta återspeglas också i den debatt som, understundom med de mest besynnerliga förtecken, förs om Göran Hägglunds egentligen ganska harmlösa artikel om ”vanliga människor” kontra ”kultureliten”. Nu är det ju ingen nyhet att journalister i största allmänhet oftare tenderar att rösta vänsterut eller på miljöpartiet än folk i allmänhet (om det uttrycket inte missförstås som ”vanligt folk” utan som den i val demonstrerade politiska fördelningen av Sveriges valmanskår). Och det är heller ingen nyhet, utan tvärtom redovisat i flera undersökningar som ingen hittills har ifrågasatt, att kulturjournalister (vi vågar inte skriva ”kultureliten”) är ännu något rödare.
Vi säger inte att någon har fel eller hyser felaktiga åsikter. Men vi tycker att denna nostalgi är lite lustig.
Och skulle denna nostalgi kunna uttryckas av ”den andra sidan”, så att rejält borgerliga typer i böcker och debattartiklar önskar sig tillbaka till en tid då överhet var överhet och ”folket” visste sin plats och rättade sig därefter?
Skulle inte tro det.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Politik & samhälle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s