Människan är ett mysterium

Rubriken ovan kan uppfattas som syftande till en enskild människa eller till Människan, som biologiskt och kulturellt fenomen. Mest tänkte jag på det senare.
Låt mig ta det här med kulturen först. Kultur skall ju betyda odling, i något slags betydelse av själslig förkovran. Teater är en sorts kultur. Jag gick på teater i går. Alltså måste jag ha upplevt något slags kultur och blivit själsligt förkovrad. Fast jag är inte så säker.
Det vi – för jag drev Hustrun med till eländet – såg var ett stycke betitlat Pengarna eller livet och uppfördes på Uppsala Konsert och Kongress. Det var en komedi av det slag jag hört att folk åker i busslaster från Falköping och Sveg för att få se på Stockholms privatteatrar. Handlingen vill jag inte gå in på eftersom jag somnade under ett kritiskt skede av dramat, där en polis, spelad av en min kollega på härvarande Upsala Nya Tidning, mer känd som Teliamannen, visade sig vara en framgångsrik utpressare. Riktigt varför och på vad sätt vet jag alltså inte. Men jag missade inget. Det fanns annat att titta på: damer som fyllnade till (skratt), skrek högt (skratt), karlar som tog sig i skrevet (skratt), sprang i dörrar, förväxlade väskor, och diskuterade hustrubyten, allt under delar av publikens förtjusta skratt. Det vore mig främmande, och dessutom inte så lite förmätet, att hävda att de hade fel när de skrattade, men jag förstår inte riktigt det roliga. Det kan alltså vara mig det är fel på. Jag vet inte. Men jag vet att jag aldrig kommer att sätta mig på en sådan där buss till Stockholm för att se något annat i den stilen.
Tack och lov hade vi fribiljetter.
Det var det ena.
Det andra är att jag väl aldrig trodde att jag skulle komma därhän att jag uppskattande ville citera svensk kvällspress meste utlandskorrespondent Ulf Nilson. Men han talar i sin senaste krönika i Expressen om den tid då väsentliga delar av den kulturella och politiska eliten uppenbarligen var mer blåögda och mer benägna att bli blinda för övergrepp utförda av regimer på den socialistiska delen av det politiska spektrumet än på den icke-socialistiska delen än ”vanligt folk” (ja, nu är vi där igen, Hägglund) och anslöt sig till tredje ståndpunkten, som i deras fall innebar den stolliga tanken att väst och öst, främst representerade av Sovjet och USA, var lika goda kålsupare. Och var det inte Palme som utnämnde den islamska revolutionens Iran till den mest löftesrika demokratin?
Är det så att  man blir  mer benägen att bli korkad så fort man blivit del av den politiska eller intellektuella eliten? Eller är det, skrämmande tanke, de korkade som söker sig dit?
Och har det blivit bättre nu, när de flesta av de kommunistiska regimerna störtats?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Politik & samhälle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s