Allt går igen

Så här i mellandagarna är det inte lätt att samla tankarna till några djupsinnigheter. Och varför skulle vi också börja med sådant? Så jag hittade en gammal text, som måhända fanns i den gamla bloggen, måhända inte. Och den är inte särskilt aktuell heller.

Vår verksamhet går ju under namnet Walk and Talk, ofta förkortat W&T. Det är ett namn vi är lite malliga över, det är kort och snärtigt, och så rimmar det till på köpet. Vi brukar nämna det för vänner och bekanta så där i förbifarten, ivriga att slicka i oss alla lovord över vår fyndighet och spiritualitet. Det enda fel som jag, språkvårdaren, kunnat finna på namnet är att det inte är på svenska. Efter att en tid ha sökt hitta en bra svensk motsvarighet – promenera och konversera blir inte riktigt detsamma – har jag tvingas svälja den dubbla smäleken i att ägna mig åt en sysselsättning som dels är på engelska, dels inte har mig som upphovsman.

Vid ett tillfälle var jag hemma hos en av våra lokala jazzkändisar, som jag skulle intervjua inför hans förestående 50-årsdag. Jag berättade, på mitt lite omständliga vis, om vår sysselsättning, med namns nämnande, och han log under hela tiden. Jag tog naturligtvis detta som ett kvitto på att han tagit vederbörligt intryck av namnet, men när jag slutat var han tyst ett tag, och så sa han:
– Det är lite lustigt det där med ”walk and talk”.

Under pausen som följde nickade jag instämmande.

– För en 20 år sedan var jag musikansvarig ombord på ett kryssningsfartyg på en resa längs Hurtigruten. Vi åkte längs norska kusten ända upp till Nordkap, och där förlovade vi oss, sa han och nickade mot sin fru. Bland det allra första vi fick när vi gick ombord var ett vitt träningsställ med ”W&T” tryckt längs byxrevärerna och på ryggen. Ombord på en sådan där båt har kryssningsdeltagarna ju inte så mycket annat att göra än att äta och sova – och så lyssna på oss på kvällarna, förstås. Så därför ålades vi att varje dag gå ett antal varv runt på däck, under samtal. ”Walk and Talk”, alltså!

Vad kan vi lära av detta?

Jo, att inget är nytt under solen. Samtidigt som jag skriver detta kommer ett annat minne för mig. Egon Kjerrman, musikern och allsångsledaren som sjöng ”hellre än bra”, deltog ett år i det som då kallades schlagerfestivalen. Jag minns inte om hans låt vann, men efteråt kom en musikförståsigpåare fram till Kjerrman och visslade en del av refrängen på hans bidrag.

– Det där är väl Grieg som har skrivit, sa han i lätt förebrående ton.

– Först ja, svarade Kjerrman enkelt och gick därifrån.

På samma sätt är det med det här namnet. Andra må ha använt namnet förut, för ungefär samma sysselsättning. Men för oss är det nytt.

Här kommer min kamrat och påpekar att man naturligtvis borde ha med en stump om att W&T ombord på ett kryssningsfartyg ger en god bild av vad det hela går ut på – man går och går men man kommer aldrig någon vart. I vårt fall kommer vi alltid tillbaka till utgångspunkten som ofta nog är Åsgränd med omgivningar. Sedan blev han så förtjust i sin formulering att W&T är förutsättningen för att man skall orka kryssa vidare på livets ocean att han prompt ville ha med den också. Men där går gränsen.

Annonser

SAAB är dött – leve SAAB!

Beslut är äntligen taget vad gäller nedläggning av SAAB i Trollhättan. För de anställda naturligtvis ett chockartat besked, samtidigt som det var ett väntat besked. Förr eller senare var beskedet  oundvikligt. Om det så blev GM – eller i en tänkt framtid  Spyker – som fattade de avgörande beslutet är mer av filosofiskt intresse. SAAB:s saga som tillverkare av bilar är en dödfödd idé i en värld där produktionsöverskottet av bilar är gigantiskt. Ur ekonomisk synvinkel är nuvarande SAAB bankrutt som affärsidé, men – MEN – kanske ur ett annat perspektiv en guldgruva.
Hittills har jag inte sett några beräkningar på SAAB:s intellektuella kapital – det vill säga värdet av den kompetens som finns i form av idéer, processer, kunnande, utvecklingspotential m.m.
För den oinvigde kan det vara svårt att kanske förstå vad som menas, men kan uttryckas i ett motsvarande exempel.
Ett svenskt företag i paketeringsbranschen upptog hela sin förmåga att reda ut sin trassliga ekonomi vad gäller tillverkning av förpackningar. Företaget byggde sin kompetens på hur man förpackar olika produkter, men vad använde man denna kompetens till – jo, att tillverka kartonger och annat i svår konkurrens med andra länder med helt annat kostnadsläge. Det var först när man insåg att det var inte tillverkning av förpackningar man var duktig på, utan hur man förpackar varor – det var då man upptäckte vilken guldgruva man satt på.
Därför känns det nu skönt att se möjligheter för de drabbade i Trollhättan börja utveckla alla de ”dolda” värdena.
Att äntligen få avkastning på SAAB:s intellektuella kapital.

Singapore bandyklubb

Som den uppmärksamme läsaren kanske redan noterat, har en av våra utrikesflanerande korrespondenter reagerat på ett av Daniel publicerat inlägg. I detsamma uppmanade Daniel läsekretsen att inkomma med namnet på den konstigaste tidskrift någon träffat på? Eller den mest udda klubben? Och se!  –  redan trenne dagar senare inkommer så segraren i den ännu inte utlysta pristävlingen.

Karl-Johan Gombrii

Korrespondenten Karl-Kohan Gombrii, med tillfälligt säte i Singapore, har sålunda rapporterat om Singapore bandyklubbs existens. Dessa breddgrader är oss främmande,  i alla händelser vad gäller den sport där världsmästaren koras efter hur mycket man spöat Norge med, varför det kändes angeläget att kontrollera uppgiften på den s.k. webben. Dröm om vår förvåning då vi googlade på ”Singapore bandyklubb” och – än mer hur imponerade vi blev då vi blev varse att sökordet genererade ungefär 2 800 000 nedslag.
Dock –  vid närmare kontroll – visade det sig att sökordet inte hänvisade på en endaste rad om den ädla sportens utövande, utan de flesta träffarna istället handlade om Burger Kings olika näringsställen world-wide.
Ingen skugga må falla över vår Singaporestationerade korrespondent, men tyvärr kan vi konstatera att bandyklubbens existens inte kunnat verifieras – varför den icke utlysta tävlingen fortsätter.

P.S. Intressant är dock fortsättningen vad gäller Google. Ett nytt sökord måtte ha sett dagens ljus – Leve Singapore Bandyklubb!

Jubileum

Vi skriver idag den 15 december 2009. Det är sånär sex år sedan vi startade vårt projekt, Walk and Talk, som endast hade ett syfte –  att gå ”vidare” i livet. Detta dubbelbottnade motto har fört oss till ställen som vi föga anat att de överhuvudtaget funnits till – såväl mentalt som fysiskt. Men som tur är har högre makter – företrädesvis Uppsala kommun –  hjälpt oss vidare när vi gått vilse genom att återföra oss till verkligheten genom att märka ut vår position på lämpliga ställen. Som framgår av grönskan i bilden så handlar det om historia, men trots årstidernas växlingar så gäller ändock position – ”Du är här” – även denna dag. Även om vi gått vidare i tid som rum.
För sex år sedan började vi gå, men det var först ett år senare som vi gick ut i cyberspacen. För de läsare som inte följde oss då – då det begav sig – tycker vi det kunde vara på sin plats att repetera då aktuella inlägg,  som nu, vid närmare studier, visar sig påfallande aktuella. För den som följer våra nostalgiska balader vill vi gärna påminna om den gamle Herakleitos citat: ”Man kan inte nedstiga i samma flod två gånger.”

Daniel skrev för fem år sedan:

På denna sida kan ni få tips om hur ni kan förbättra er till både kropp och själ.
Kan det vara något?
Vi vill väl inte direkt missionera, men vi tycker att det vore skräp till medmänsklighet om vi inte kunde dela med oss av våra erfarenheter. Att våra erfarenheter har något att göra med att flanera har nog den uppmärksamma läsaren insett. Men det räcker inte med att flanera så där i största allmänhet, det måste ske i sällskap. Och inte nog med det, flanerandet av detta slag bör inte ske i större grupper än två. Men vi kan ta det från början. Med ”vi” menas här två lagom tjocka, genomkloka män i sina bästa år. Vi har känt varandra i snart 40 år, utan att egentligen ha räknat in den andre i det allra närmaste umgänget. Så en dag träffas vi i en matvaruaffär i centrala Uppsala. Den ene av oss, låt oss kalla honom Axel, upptäcker den andre, som vi för enkelhetens skull kan kalla Daniel. Han går fram, hälsar och samtal uppstår. Det framkommer då att Axel gått in till staden från en närbelägen, äldre del av staden som inte utan skäl kallas Gamla Uppsala. Daniel blir då lite imponerad och undrar hur lång tid det tar att gå in till stan därifrån. – 40 minuter i medvind, 45 i motvind, svarar Axel. Daniel imponeras då av de exakta uppgifterna. Som jag tidigare skrev, vi hade inte umgåtts så mycket tidigare så Daniel hade inte lärt sig att ta Axels exakta uppgifter med en nypa salt. Då det vidare samtalet ger vid handen att vi båda två disponerade vår tid efter eget behag, som avtalspensionärer eller motsvarande, kom vi på att det där med att gå ut och gå kunde vara något. Redan samma kväll kom vi via e-posten överens om att gå en sväng följande dag. Så skedde och vi upptäckte tämligen omgående att:
a)    båda tyckte mycket om att prata
b)    vi i mångt och mycket hade liknande intressen, varav att prata alltså var ett.
Vi lärde oss också ganska tidigt att kommunikation var svårt. Bland de första promenaderna bestämde vi att ses vid en skola, någorlunda mittemellan Gamla Uppsala och det något nyare Uppsala. Vi kom dit i tid, men till var sin sida av skolan. Efter en halvtimme gick jag, Daniel, mobillös som jag var, in till skolexpeditionen och bad att få låna en telefon. Jag ringde hem till Axel och hans fru svarade. Jag frågade om hon visste var Axel var. Det visste hon inte, men hon skulle ringa och fråga. Efter en stund kunde hon meddela att han sade sig vara vid den skola där jag var. För att göra en lång historia kort så kan det här meddelas att det tog en stund innan vi insåg att vi var ganska nära varandra och att om någon gick åt det ena eller andra hållet så skulle vi stöta på varandra. Det gjorde vi inte. Jag fick då ringa en gång till – personalen på skolexpeditionen tittade lite konstigt på mig – varvid vi, eller jag, bestämde att Axel skulle ta sig till den sida skolan där jag befann mig. Efter en stund infann han sig. Vad kunde vi lära av detta? Och varför berättar jag nu denna långa och ganska poänglösa historia? Jo, bestäm mötesplats på ett sådant sätt att inga missförstånd kan föreligga. Och det är bra om båda två har mobilen med sig.

Kind of Blue

För drygt 50 år sedan samlade Miles Davis ett antal avantgardistiska musiker för att spela in en platta, som, visade det sig, kom att bli något utöver det vanliga. Inspelningen skedde med start den 2 mars 1959  i Columbia Studios på 30:e gatan i New York City. Alla jazzälskare vet det mesta om denna inspelning och vad den kommit att betyda för jazzen, varför jag inte skall orda mer om detta.
Orsaken till att jag dock uppmärksammar denna skiva är:  1) TV2 sänder ett danskt program idag klockan 19.00. med repris i morgon, samt 2)  personliga skäl.

Den 2 mars 1959 var jag just 13 fyllda och fullständigt omedveten om vad som hände där på Manhattan just denna dag.
Det var först 2 år senare i samband med ett konfirmationsläger i Gräsmark, då jag dels rökte min första cigarett, dels, och framför allt, fick upp öronen för Miles Davis och hans musik – se tidigare kria.
Prosten Lars Runes son, Nisse, som var något äldre och mer mogen i sin smak än jag, hade en skiva – Milestones – och den kom att forma mitt framtida jazzintresse. Dagarna lång spisade vi denna lp-skiva samtidigt som jag fick lära mig namn på musiker som Coltrane, Davis, Garland, Chambers, Jones,Cobb och Adderley – namn som då kändes främmande att uttala, men som sedermera kommit att formera mina jazzideal.
I stort sett samma musiker som spelat in Milstones – min inkörsport – kom att spela in Kind of Blue – jazzens Sergant Peppar, som någon uttryckt det.

Speciellt vill jag att Du, käre läsare, lyssnar på en inspelning av låten So what. Den absolut bästa upptagningen, enligt mitt tycke, hittar Du på YouTube. Denna inspelning gjordes en månad senare i CBS TV:s Studios – i april 1959. (Skillnaden mellan grammofon- och TV-inspelningen är att Cannonball Adderley hade drabbats av migrän, varför Miles fick ta dubbla solson och att Wynton Kelly spelar piano.  På videon ser man dessutom en 30-årig trummis vid namn Jimmy Cobb – den ende ännu levande sedan den 2 mars 1959. ( Lägg dessutom märke till en detalj: för 50 år sedan – då rökte man!)

Ett litet P.S.
Det är inte utan att jag känner viss stolthet över att ha en son som fått möjligheten att spela med Jimmy Cobb närmare 50 år senare.

Vårt behov av klubbar

På väg till ett av mina jobb gick jag förbi en bil på parkeringen utanför Trefaldighetskyrkan. Jag gick närmare för att läsa vad det stod på ett klistermärke på bakrutan.

”Medlem av Tusen Timmar Tunnan” stod det. Jag gick in på nätet och konstaterade att det verkligen fanns en sådan sammanslutning. När jag skrev och berättade om detta för Axel svarade han att han personligen kände  ett tiotal medlemmar av klubben. Så där fick jag som tyckte det var en lite udda företeelse.

Men så gick jag till mig själv och började fundera på vilka klubbar jag själv var med i, om man nu bortser från medlemskap i vägsamfälligheten och Ikea Family och sådant. Det blev några hemliga herrsällskap, en ”lärd” akademi och lite udda sällskap som Föreningen för filosofi och specialvetenskaper. Och det är ju inte så märkvärdigt. Inte heller Axel verkade vara med i någon riktigt udda förening.
Och ändå finns det tidningar som tillgodoser de mest skiftande intressen. Jag kollade en förteckning och hittade exempelvis under bokstaven G så skiftande intresseområden som  Gård & TorpGenusGjuterietGlamour,  GlasGOALGods & GårdarGolf DigestGolv till TakGravid och Grönköpings Veckoblad. Den sistnämnda kände jag till och har också periodvis prenumererat på, men de övriga hade jag som bäst hört talas om. Visste ni för resten att Hjortron Magazine är ”ett livsstilsmagasin om Sverige på tyska”? Eller att det fanns två tidningar med ordet ”Nostalgia” i rubriken, men bara tre med ordet ”ny” (Ny Teknik, Nyliberalen och Nytt från revisorn”)?

Men detta var bara de som stod i just den tidskriftskoncernens lista. Det finns säkert flera. Jag vet att det också finns tidningar för dem som gillar gamla traktorer och blir upptända av äldre fetlagda damer (såg något i stil med Fat Grannies i en affär i UK).

Läsekretsen kanske kan hjälpa oss? Vilken är den konstigaste tidskrift ni träffat på? Eller den mest udda klubben?

Vad då? Undrar ni vad det var för bil som den där Tusen Timmar Tunnan-dekalen satt på?

En Saab, förstås. Och snart nog tillhör väl Saabbilarna det förgångna lika mycket som flygplansklassikern Tunnan.

Mänskliga rättigheter

Häromdagen fick jag anledning att läsa FN-stadgans skrivningar om rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Då handlade det om artikel 18.
Imorgon, den 10 december, är det årsdagen för antagandet av denna stadga och då kan det kanske vara idé att läsa och sätta sig in i vad som menas med mänskliga rättigheter.
I artikel 19 kan man läsa:

Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.

Ungefär i samma veva som jag, för första gången – (jag skäms!), försöker sätta mig in i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna läser jag i Dagens Nyheter om dissidenten Liu Xiaobo som suttit fängslad i snart ett år. Anledningen till att han gripits är att han förra året tog initiativ till det kontroversiella dokumentet ”Charta -08”, ett manifest som kräver – mänskliga rättigheter och demokratiska reformer i Kina.
(För den som inte känner till Liu Xiaobo kan man med fördel läsa mer om hans brott på SvD:s Brännpunktsida som publicerades i december förra året.)

Min reflektion blir i alla händelser denna, med anledning av årsdagen av stadgan för mänskliga rättigheter:

Kina – en ständig medlem av säkerhetsrådet – den ultimata paradoxen!

Och förresten – grattis på årsdagen!

När UNT klargör.

Maria Ripenberg på UNT:s ledaravdelning ställde en, som hon själv säkert tyckte, försåtlig fråga till Humanisterna i förra veckan. Genom ett utvalt citat försökte hon pådyvla organisationen en typ av ohederlighet  i sin argumentation:
Humanisterna strävar efter att samhällets lagar, värderingar och det offentliga rummet skall organiseras helt oberoende av och neutralt i förhållande till någons gudstro eller andra religiösa föreställningar.”
Om ”det offentliga rummet” ska vara neutralt borde ju varken kyrkor eller moskéer få byggas. Och att förbjuda ­minareter är ju alltid en början.

Daniel och jag förde en dialog kring denna artikel på ”vårt Café de Flore” i fredags, men förstod nog inte Maria Ripenbergs argumentation som hon avslutade med  – ”Förresten, vad tycker Humanisterna om ­minareter?”

Så har nu en representant från Humanisterna förklarat att man var direkt motståndare till det schweiziska folkomröstningsresultatet. Andemeningen i hans svar går att finna i FN-konventionens artikel 18 om de mänskliga rättigheterna, där det står skrivet: Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.

Kanske Maria Ripenbergs genmäle blev ett svar för mycket:

”Tack för klargörande svar! Vi har aldrig tyckt att föreningen Humanisterna är främlingsfientlig. Men otydlig! Att Per Kornhall nu skriver ”statsapparat” är ett snäpp bättre – men vad ­menas med ”samhällsapparaten”? Troligen avses aspekter på staten. För samhället är ju något annat: vi alla!”

Faktiskt förstår jag inte riktigt varför hon söker argumentera vidare. Om ett svar är ”klargörande” så är det väl – just det – klargörande.

Är sista ordet så väsentligt?

Systembolagets öppettider

Igår var det decembersöndag och i almanackan lyste siffran 6 påtagligt rött – nästan som ett förebud!
Söndagen har idag mest kommit att bli en praktiskt inrättning inom arbetslivet – en dag kring vilken man enats om att vara ledig – från att tidigare ha varit en mer eller mindre ren kyrklig angelägenhet. Och nu förföljs man knappast längre för vilken dag man valt som ledig dag. Men den tiden är inte långt borta. Jag minns mitt eget 50-tal, då alla affärer var stängda. Den enda förlustelsen som gavs var biomatinéerna, som började först efter kyrkans ”stängning”. Så kom 60- och 70-tal med viss uppluckring. Man kunde gå på kondis! Det var väl först på sent 70-tal som vissa butiker ”öppnades upp”, för att idag ha ökat tillgängligheten in absurdum. Men se det finns något av det gamla tänkandet som aldrig tycks försvinna, och det handlar då om tillgången till alkohol. Ja, jag vet att det är att som att svära i kyrkan – bara för att man vågar ifrågasätta Systembolagets öppettider. Nykterhetstalibanismen råder!

I Frankrike, för att ta ett exempel, äter man söndagsmiddag i stor utsträckning vid 1-tiden och 3 timmar framåt – en ”helig” stund för gemene fransman. Maten och vinet(!) inhandlas med fördel på söndag förmiddag – före klockan ett – men sedan är det stängt, öde och tomt på de franska gatorna. (I gengäld är sedan många butiker stängda på måndag förmiddag.)

Min fundering denna söndag är i alla händelser: varför kan vi inte avdramatisera svenskens förhållande till alkoholen? Varför kan inte Systembolaget hålla öppet på söndagsförmiddagarna? Nej, istället köar svensken på fredag eftermiddag för att ”köpa ut” till helgen – så att det räcker! Tyvärr har istället många konsumenter, med tungt huvud, insett att så blev inte fallet.

Nu invänder ”vän av ordning” att ökade öppningstider bara skapar ytterligare konsumtion, men jag undrar om verkligheten inte kanske kan vara den motsatta? Men skulle det vara så att öppettider och konsumtionsgrad korrelerade – varför då inte ha stängt på exempelvis måndagsförmiddagarna?

En åsikt i taget

Skriverier i tidningarna de senaste dagarna har besannat tesen om att man i Sverige bara kan – och får – ha en åsikt i taget.

I DN rasar på nätet kommentarerna till avslöjandena om Climategate, där vissa forskares resultat sägs ha anpassats för att stämma överens med FN:s klimatpanels åsikter. Här skall varken hävdas eller bestridas att så skett eller värderas vad det kan innebära, bara konstateras att det bara finns ett spår som forskarsamhället – om man är angelägen om att få forskningsanslag – kan följa, nämligen Co2-spåret. De så kallade klimatskeptikerna marginaliseras, både av forskarkollegerna och av massmedierna.

Nyligen skrev professor Bertil Holmlund i UNT om genuscertifiering som ”gör genus till norm på ett sätt som för tankarna till marxism-leninismen i Sovjet”. Han hävdar att man inom filosofiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna planerar för en ”genuscertifiering”, där undervisning, litteratur och forskningsområden skall vara ”rättroende”, dvs ha en genusinriktning. På nätet kommenterar Sara Bengtsson att detta genustänkande finns på universiteten därför att det nu äntligen finns så många kvinnor där så att det går at bryta mot den manliga normen, som tidigare rått där. Och det kan säkert vara sant, men det som i det här sammanhanget är intressant är att detta speglar ett nytt obligatorium, en ny ensidighet som knappast kan vara till gagn för den fria forskningen. Samma brist på mångfald – jag vill inte använda mig av det mer värdeladdade begreppet ”enfald” – rådde ju inom vissa institutioner för i runda slängar 40 år sedan. Jag tänker på bekanta som försökte läsa sociologi och liknande mjukdataämnen och som fick ge upp när de kände sig utmobbade bland alla ”rödskäggen” på institutionen.

Och så skriver DN:s Håkan Boström om Pladdrets tyranni, om att yttrandefriheten inte bör användas till att sätta en megafon i händerna på de värsta stollarnas konspirationsteorier. Det blir en intressant värld detta. Skall alla som opponerar mot den rådande normen klassas som tokstollar och konspirationsteoretiker för att förhindra att flera åsikter skall kunna luftas? Eller var skall gränsen dras mellan avvikande åsikt och stolleprov?

För om ett parti har stöd av tillräckligt många väljare, så bör detta parti också få politiskt mandat i motsvarande mån. Det går alltså inte att hävda att folk röstar ”fel”, även om man har goda skäl att tycka så. Man kan inte, som Brecht sa, välja sig ett nytt folk, om valet går en emot.

Detta blir ju aktuellt i samband med de etablerade partiernas ansträngningar att manövrera bort Sverigedemokraterna. Detta kan vara en Gudi behaglig gärning i och för sig, eftersom samhället inte direkt vinner på att berikas av detta parti. Men är detta demokrati? Under den tidigare nämnde 68-vänsterns era fanns ju en hoper vänsteryttrar som hade minst lika stolliga åsikter som någonsin Sverigdemokraterna, men dem var det ingen som vände sig emot, eftersom man då skulle klassas som fascist eller ”Lyndons lakej” och allt vad det kunde heta. Men de grupperingarna var ju på intet sätt heller då mer politiskt rumsrena än SD är i dag.

Och i SvD.se skriver ”Surgubben”:  ”Det finns i Sverige två typer av journalister, socialistiskt färgade journalister och socialdemokratiska journalister.” angående kommentarerna till domen i Vaxholmsmålet. Det senare är inte sant; det finns en hel del miljöpartister också.

Men skämt åsido. Det verkar inte bli lättare att föra en debatt, om alla som har en annan åsikt misstänkliggörs eller anses vara tokstollar.

Detta senare hindrar inte att en hel del debattörer är just tokstollar.