Monthly Archives: december 2009

Allt går igen

Så här i mellandagarna är det inte lätt att samla tankarna till några djupsinnigheter. Och varför skulle vi också börja med sådant? Så jag hittade en gammal text, som måhända fanns i den gamla bloggen, måhända inte. Och den är inte särskilt aktuell heller.

Vår verksamhet går ju under namnet Walk and Talk, ofta förkortat W&T. Det är ett namn vi är lite malliga över, det är kort och snärtigt, och så rimmar det till på köpet. Vi brukar nämna det för vänner och bekanta så där i förbifarten, ivriga att slicka i oss alla lovord över vår fyndighet och spiritualitet. Det enda fel som jag, språkvårdaren, kunnat finna på namnet är att det inte är på svenska. Efter att en tid ha sökt hitta en bra svensk motsvarighet – promenera och konversera blir inte riktigt detsamma – har jag tvingas svälja den dubbla smäleken i att ägna mig åt en sysselsättning som dels är på engelska, dels inte har mig som upphovsman.

Vid ett tillfälle var jag hemma hos en av våra lokala jazzkändisar, som jag skulle intervjua inför hans förestående 50-årsdag. Jag berättade, på mitt lite omständliga vis, om vår sysselsättning, med namns nämnande, och han log under hela tiden. Jag tog naturligtvis detta som ett kvitto på att han tagit vederbörligt intryck av namnet, men när jag slutat var han tyst ett tag, och så sa han:
– Det är lite lustigt det där med ”walk and talk”.

Under pausen som följde nickade jag instämmande.

– För en 20 år sedan var jag musikansvarig ombord på ett kryssningsfartyg på en resa längs Hurtigruten. Vi åkte längs norska kusten ända upp till Nordkap, och där förlovade vi oss, sa han och nickade mot sin fru. Bland det allra första vi fick när vi gick ombord var ett vitt träningsställ med ”W&T” tryckt längs byxrevärerna och på ryggen. Ombord på en sådan där båt har kryssningsdeltagarna ju inte så mycket annat att göra än att äta och sova – och så lyssna på oss på kvällarna, förstås. Så därför ålades vi att varje dag gå ett antal varv runt på däck, under samtal. ”Walk and Talk”, alltså!

Vad kan vi lära av detta?

Jo, att inget är nytt under solen. Samtidigt som jag skriver detta kommer ett annat minne för mig. Egon Kjerrman, musikern och allsångsledaren som sjöng ”hellre än bra”, deltog ett år i det som då kallades schlagerfestivalen. Jag minns inte om hans låt vann, men efteråt kom en musikförståsigpåare fram till Kjerrman och visslade en del av refrängen på hans bidrag.

– Det där är väl Grieg som har skrivit, sa han i lätt förebrående ton.

– Först ja, svarade Kjerrman enkelt och gick därifrån.

På samma sätt är det med det här namnet. Andra må ha använt namnet förut, för ungefär samma sysselsättning. Men för oss är det nytt.

Här kommer min kamrat och påpekar att man naturligtvis borde ha med en stump om att W&T ombord på ett kryssningsfartyg ger en god bild av vad det hela går ut på – man går och går men man kommer aldrig någon vart. I vårt fall kommer vi alltid tillbaka till utgångspunkten som ofta nog är Åsgränd med omgivningar. Sedan blev han så förtjust i sin formulering att W&T är förutsättningen för att man skall orka kryssa vidare på livets ocean att han prompt ville ha med den också. Men där går gränsen.

1 kommentar

Filed under Kultur

SAAB är dött – leve SAAB!

Beslut är äntligen taget vad gäller nedläggning av SAAB i Trollhättan. För de anställda naturligtvis ett chockartat besked, samtidigt som det var ett väntat besked. Förr eller senare var beskedet  oundvikligt. Om det så blev GM – eller i en tänkt framtid  Spyker – som fattade de avgörande beslutet är mer av filosofiskt intresse. SAAB:s saga som tillverkare av bilar är en dödfödd idé i en värld där produktionsöverskottet av bilar är gigantiskt. Ur ekonomisk synvinkel är nuvarande SAAB bankrutt som affärsidé, men – MEN – kanske ur ett annat perspektiv en guldgruva.
Hittills har jag inte sett några beräkningar på SAAB:s intellektuella kapital – det vill säga värdet av den kompetens som finns i form av idéer, processer, kunnande, utvecklingspotential m.m.
För den oinvigde kan det vara svårt att kanske förstå vad som menas, men kan uttryckas i ett motsvarande exempel.
Ett svenskt företag i paketeringsbranschen upptog hela sin förmåga att reda ut sin trassliga ekonomi vad gäller tillverkning av förpackningar. Företaget byggde sin kompetens på hur man förpackar olika produkter, men vad använde man denna kompetens till – jo, att tillverka kartonger och annat i svår konkurrens med andra länder med helt annat kostnadsläge. Det var först när man insåg att det var inte tillverkning av förpackningar man var duktig på, utan hur man förpackar varor – det var då man upptäckte vilken guldgruva man satt på.
Därför känns det nu skönt att se möjligheter för de drabbade i Trollhättan börja utveckla alla de ”dolda” värdena.
Att äntligen få avkastning på SAAB:s intellektuella kapital.

Lämna en kommentar

Filed under Politik & samhälle

Singapore bandyklubb

Som den uppmärksamme läsaren kanske redan noterat, har en av våra utrikesflanerande korrespondenter reagerat på ett av Daniel publicerat inlägg. I detsamma uppmanade Daniel läsekretsen att inkomma med namnet på den konstigaste tidskrift någon träffat på? Eller den mest udda klubben? Och se!  –  redan trenne dagar senare inkommer så segraren i den ännu inte utlysta pristävlingen.

Karl-Johan Gombrii

Korrespondenten Karl-Kohan Gombrii, med tillfälligt säte i Singapore, har sålunda rapporterat om Singapore bandyklubbs existens. Dessa breddgrader är oss främmande,  i alla händelser vad gäller den sport där världsmästaren koras efter hur mycket man spöat Norge med, varför det kändes angeläget att kontrollera uppgiften på den s.k. webben. Dröm om vår förvåning då vi googlade på ”Singapore bandyklubb” och – än mer hur imponerade vi blev då vi blev varse att sökordet genererade ungefär 2 800 000 nedslag.
Dock –  vid närmare kontroll – visade det sig att sökordet inte hänvisade på en endaste rad om den ädla sportens utövande, utan de flesta träffarna istället handlade om Burger Kings olika näringsställen world-wide.
Ingen skugga må falla över vår Singaporestationerade korrespondent, men tyvärr kan vi konstatera att bandyklubbens existens inte kunnat verifieras – varför den icke utlysta tävlingen fortsätter.

P.S. Intressant är dock fortsättningen vad gäller Google. Ett nytt sökord måtte ha sett dagens ljus – Leve Singapore Bandyklubb!

1 kommentar

Filed under Kultur

Jubileum

Vi skriver idag den 15 december 2009. Det är sånär sex år sedan vi startade vårt projekt, Walk and Talk, som endast hade ett syfte –  att gå ”vidare” i livet. Detta dubbelbottnade motto har fört oss till ställen som vi föga anat att de överhuvudtaget funnits till – såväl mentalt som fysiskt. Men som tur är har högre makter – företrädesvis Uppsala kommun –  hjälpt oss vidare när vi gått vilse genom att återföra oss till verkligheten genom att märka ut vår position på lämpliga ställen. Som framgår av grönskan i bilden så handlar det om historia, men trots årstidernas växlingar så gäller ändock position – ”Du är här” – även denna dag. Även om vi gått vidare i tid som rum.
För sex år sedan började vi gå, men det var först ett år senare som vi gick ut i cyberspacen. För de läsare som inte följde oss då – då det begav sig – tycker vi det kunde vara på sin plats att repetera då aktuella inlägg,  som nu, vid närmare studier, visar sig påfallande aktuella. För den som följer våra nostalgiska balader vill vi gärna påminna om den gamle Herakleitos citat: ”Man kan inte nedstiga i samma flod två gånger.”

Daniel skrev för fem år sedan:

På denna sida kan ni få tips om hur ni kan förbättra er till både kropp och själ.
Kan det vara något?
Vi vill väl inte direkt missionera, men vi tycker att det vore skräp till medmänsklighet om vi inte kunde dela med oss av våra erfarenheter. Att våra erfarenheter har något att göra med att flanera har nog den uppmärksamma läsaren insett. Men det räcker inte med att flanera så där i största allmänhet, det måste ske i sällskap. Och inte nog med det, flanerandet av detta slag bör inte ske i större grupper än två. Men vi kan ta det från början. Med ”vi” menas här två lagom tjocka, genomkloka män i sina bästa år. Vi har känt varandra i snart 40 år, utan att egentligen ha räknat in den andre i det allra närmaste umgänget. Så en dag träffas vi i en matvaruaffär i centrala Uppsala. Den ene av oss, låt oss kalla honom Axel, upptäcker den andre, som vi för enkelhetens skull kan kalla Daniel. Han går fram, hälsar och samtal uppstår. Det framkommer då att Axel gått in till staden från en närbelägen, äldre del av staden som inte utan skäl kallas Gamla Uppsala. Daniel blir då lite imponerad och undrar hur lång tid det tar att gå in till stan därifrån. – 40 minuter i medvind, 45 i motvind, svarar Axel. Daniel imponeras då av de exakta uppgifterna. Som jag tidigare skrev, vi hade inte umgåtts så mycket tidigare så Daniel hade inte lärt sig att ta Axels exakta uppgifter med en nypa salt. Då det vidare samtalet ger vid handen att vi båda två disponerade vår tid efter eget behag, som avtalspensionärer eller motsvarande, kom vi på att det där med att gå ut och gå kunde vara något. Redan samma kväll kom vi via e-posten överens om att gå en sväng följande dag. Så skedde och vi upptäckte tämligen omgående att:
a)    båda tyckte mycket om att prata
b)    vi i mångt och mycket hade liknande intressen, varav att prata alltså var ett.
Vi lärde oss också ganska tidigt att kommunikation var svårt. Bland de första promenaderna bestämde vi att ses vid en skola, någorlunda mittemellan Gamla Uppsala och det något nyare Uppsala. Vi kom dit i tid, men till var sin sida av skolan. Efter en halvtimme gick jag, Daniel, mobillös som jag var, in till skolexpeditionen och bad att få låna en telefon. Jag ringde hem till Axel och hans fru svarade. Jag frågade om hon visste var Axel var. Det visste hon inte, men hon skulle ringa och fråga. Efter en stund kunde hon meddela att han sade sig vara vid den skola där jag var. För att göra en lång historia kort så kan det här meddelas att det tog en stund innan vi insåg att vi var ganska nära varandra och att om någon gick åt det ena eller andra hållet så skulle vi stöta på varandra. Det gjorde vi inte. Jag fick då ringa en gång till – personalen på skolexpeditionen tittade lite konstigt på mig – varvid vi, eller jag, bestämde att Axel skulle ta sig till den sida skolan där jag befann mig. Efter en stund infann han sig. Vad kunde vi lära av detta? Och varför berättar jag nu denna långa och ganska poänglösa historia? Jo, bestäm mötesplats på ett sådant sätt att inga missförstånd kan föreligga. Och det är bra om båda två har mobilen med sig.

1 kommentar

Filed under Kultur

Kind of Blue

För drygt 50 år sedan samlade Miles Davis ett antal avantgardistiska musiker för att spela in en platta, som, visade det sig, kom att bli något utöver det vanliga. Inspelningen skedde med start den 2 mars 1959  i Columbia Studios på 30:e gatan i New York City. Alla jazzälskare vet det mesta om denna inspelning och vad den kommit att betyda för jazzen, varför jag inte skall orda mer om detta.
Orsaken till att jag dock uppmärksammar denna skiva är:  1) TV2 sänder ett danskt program idag klockan 19.00. med repris i morgon, samt 2)  personliga skäl.

Den 2 mars 1959 var jag just 13 fyllda och fullständigt omedveten om vad som hände där på Manhattan just denna dag.
Det var först 2 år senare i samband med ett konfirmationsläger i Gräsmark, då jag dels rökte min första cigarett, dels, och framför allt, fick upp öronen för Miles Davis och hans musik – se tidigare kria.
Prosten Lars Runes son, Nisse, som var något äldre och mer mogen i sin smak än jag, hade en skiva – Milestones – och den kom att forma mitt framtida jazzintresse. Dagarna lång spisade vi denna lp-skiva samtidigt som jag fick lära mig namn på musiker som Coltrane, Davis, Garland, Chambers, Jones,Cobb och Adderley – namn som då kändes främmande att uttala, men som sedermera kommit att formera mina jazzideal.
I stort sett samma musiker som spelat in Milstones – min inkörsport – kom att spela in Kind of Blue – jazzens Sergant Peppar, som någon uttryckt det.

Speciellt vill jag att Du, käre läsare, lyssnar på en inspelning av låten So what. Den absolut bästa upptagningen, enligt mitt tycke, hittar Du på YouTube. Denna inspelning gjordes en månad senare i CBS TV:s Studios – i april 1959. (Skillnaden mellan grammofon- och TV-inspelningen är att Cannonball Adderley hade drabbats av migrän, varför Miles fick ta dubbla solson och att Wynton Kelly spelar piano.  På videon ser man dessutom en 30-årig trummis vid namn Jimmy Cobb – den ende ännu levande sedan den 2 mars 1959. ( Lägg dessutom märke till en detalj: för 50 år sedan – då rökte man!)

Ett litet P.S.
Det är inte utan att jag känner viss stolthet över att ha en son som fått möjligheten att spela med Jimmy Cobb närmare 50 år senare.

3 kommentarer

Filed under Kultur

Vårt behov av klubbar

På väg till ett av mina jobb gick jag förbi en bil på parkeringen utanför Trefaldighetskyrkan. Jag gick närmare för att läsa vad det stod på ett klistermärke på bakrutan.

”Medlem av Tusen Timmar Tunnan” stod det. Jag gick in på nätet och konstaterade att det verkligen fanns en sådan sammanslutning. När jag skrev och berättade om detta för Axel svarade han att han personligen kände  ett tiotal medlemmar av klubben. Så där fick jag som tyckte det var en lite udda företeelse.

Men så gick jag till mig själv och började fundera på vilka klubbar jag själv var med i, om man nu bortser från medlemskap i vägsamfälligheten och Ikea Family och sådant. Det blev några hemliga herrsällskap, en ”lärd” akademi och lite udda sällskap som Föreningen för filosofi och specialvetenskaper. Och det är ju inte så märkvärdigt. Inte heller Axel verkade vara med i någon riktigt udda förening.
Och ändå finns det tidningar som tillgodoser de mest skiftande intressen. Jag kollade en förteckning och hittade exempelvis under bokstaven G så skiftande intresseområden som  Gård & TorpGenusGjuterietGlamour,  GlasGOALGods & GårdarGolf DigestGolv till TakGravid och Grönköpings Veckoblad. Den sistnämnda kände jag till och har också periodvis prenumererat på, men de övriga hade jag som bäst hört talas om. Visste ni för resten att Hjortron Magazine är ”ett livsstilsmagasin om Sverige på tyska”? Eller att det fanns två tidningar med ordet ”Nostalgia” i rubriken, men bara tre med ordet ”ny” (Ny Teknik, Nyliberalen och Nytt från revisorn”)?

Men detta var bara de som stod i just den tidskriftskoncernens lista. Det finns säkert flera. Jag vet att det också finns tidningar för dem som gillar gamla traktorer och blir upptända av äldre fetlagda damer (såg något i stil med Fat Grannies i en affär i UK).

Läsekretsen kanske kan hjälpa oss? Vilken är den konstigaste tidskrift ni träffat på? Eller den mest udda klubben?

Vad då? Undrar ni vad det var för bil som den där Tusen Timmar Tunnan-dekalen satt på?

En Saab, förstås. Och snart nog tillhör väl Saabbilarna det förgångna lika mycket som flygplansklassikern Tunnan.

2 kommentarer

Filed under Kultur, Medier, Politik & samhälle

Mänskliga rättigheter

Häromdagen fick jag anledning att läsa FN-stadgans skrivningar om rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Då handlade det om artikel 18.
Imorgon, den 10 december, är det årsdagen för antagandet av denna stadga och då kan det kanske vara idé att läsa och sätta sig in i vad som menas med mänskliga rättigheter.
I artikel 19 kan man läsa:

Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.

Ungefär i samma veva som jag, för första gången – (jag skäms!), försöker sätta mig in i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna läser jag i Dagens Nyheter om dissidenten Liu Xiaobo som suttit fängslad i snart ett år. Anledningen till att han gripits är att han förra året tog initiativ till det kontroversiella dokumentet ”Charta -08”, ett manifest som kräver – mänskliga rättigheter och demokratiska reformer i Kina.
(För den som inte känner till Liu Xiaobo kan man med fördel läsa mer om hans brott på SvD:s Brännpunktsida som publicerades i december förra året.)

Min reflektion blir i alla händelser denna, med anledning av årsdagen av stadgan för mänskliga rättigheter:

Kina – en ständig medlem av säkerhetsrådet – den ultimata paradoxen!

Och förresten – grattis på årsdagen!

Lämna en kommentar

Filed under Politik & samhälle