Inget nytt under solen

Det är lördag morgon och en kall helg ligger framför oss. Men det finns alltid något som värmer – som till exempel lite swing and sweet i en Ed Sullivan-show. Visst svänger det … men så händer det … no one is perfect …

Kolla in detta nummer det värmer … ända till Ed Sullivan får det hett om öronen.

Trevlig helg!

Annonser

SAAB vs H&M

Häromdagen gjorde jag en rejäl avstickare från Daniels och mina normala baladestråk i trakterna i och omkring Uppsala och for till Norrtälje. Behovet att tala om min passion – Intellektuellt Kapital – gjorde att jag åkte för att träffa vännen, tillika gurun inom detta ämnesområde – Leif Edvinsson. Orsaken var dels för att vara social och medkännande, ty han hoppar omkring på kryckor efter ett fatalt felsteg, dels för att bl.a. höra vad som händer i vår omvärld inom hans fögderi.

Gurun – utan kryckor

Han gjorde härvid, bland mycket annat, en mycket talande jämförelse mellan två svenska företag som båda såg dagens ljus 1947. Det ena företaget var  SAAB, ett traditionellt industriföretag,  det andra H&M ett framgångsrikt detaljhandelsföretag.
Båda företagen har genererat en hel del intellektuellt kapital sedan födelsen. H&M har utvecklat sin affärsidé och kommit att bli världsledande inom mode och detaljhandel. SAAB, som utvecklats från en högteknologisk plattform – flygplansindustrin – har, som bekant, haft en en annan resa. Den resan – via GM – tycks har varit förödande och det återstår att se hur pass urholkat det intellektuella kapitalet blivit.

Är inte detta ett ganska talande exempel på vad som håller på att hända i Sverige?

(SAAB är ett ganska typiskt industriföretag där  traditionella finansiella tillgångar som tunga maskinparker, fastigheter och liknande redovisas ,  samtidigt som det kanske finns (?) ett gigantiskt intellektuellt kapital som t.ex. goodwill, teknologi, kompetens varumärken m.m., men som är dolt – och snart kanske begravt , om man inte passar sig.)

Väskvalet

Jag ser att mänskligheten i form av någon av de kvällstidningar som

Hustrun införskaffar inte är färdiga med frågan om Monas väska.

Aftonbladet frågar på baksidan valda delar av svenska folket till

råds och de tycker ömsom si och ömsom så om att Mona har dyr väska.

Och sedan utfrågas samtliga partiledare om vad deras dyraste

klädesplagg eller accessoar har kostat och somliga svarar men somliga

har vett att låta bli. Här är det ju fråga om etikochmoral, detta

Helan och Halvan-begrepp som folk tror är olika saker. Många är också

upprörda. Lena Melin. tror jag, står för förnuftet och påpekar att

väskvalet om inte annat visar på dålig fingertoppskänsla. Hon, Mona alltså,

borde ha fattat att någon förr eller senare skulle se att den väska

hon placerat i fokus vid en fotografering av den rödgröna

oppositionens partiledare inte var en vanlig väska som man kan köpa

på Åhléns eller Konsum, och det är ju bara där som folk tycker att

deras ledare skall få köpa saker.

Så lärdomen man kan dra av detta är väl att Mona får ha vilken

väska hon vill.

Men vill vi bli ledda av en människa som tycker att hon behöver ha en

lyxväska av det slaget för att känna sig rustad att leda Sveriges

socialdemokratiska arbetareparti?

Är det en människa med det omdömet vi tycker verkar vara den som är bäst skickad

att leda landet?

Nu börjar de´

Om åtta månader går vi till val. Och vi är inte ensamma – det handlar, enl. SCB, preliminärt om 7.033.017 personer ytterligare som har möjligheten att tycka till den 19 september. Hur vi skall rösta har vi inte börjat att tala om än, men det ligger nog i farans riktning att vi låter oss styras av lite mer substantiella frågeställningar än de som media låter oss ta del av. Att Mona Sahlin inte går omkring med sin väska i en konsumkasse eller att en moderat riksdagskandidat definierat den s.k. arbetslinjen på sitt eget sätt är inget som vi tror skapar några större eruptioner i väljarkåren. Men tyvärr verkar det som om media tror så. Vår gemensamma förhoppning är att vi, som varande två normalt reflekterande väljare, i det stora kollektivet, tas på allvar och slipper fourneras med dylikt dravel i fortsättningen.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6469349.ab

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/riksdagskandidat-i-blasvader-pa-natet_4069071.svd

Hur tänkte de?

Vi har under våra promenader tidigare varit inne på frågan i rubriken flera gånger: Hur tänkte alla våra vänner – och andra med – som greps av vänsterromantiken under 68-epoken? Trodde de på fullt allvar på det de sade, som att socialismen aldrig prövats tidigare, för i de fall den gjort det så var det bara fusk och slarv, som i Sovjetunionen och Kina och i hela östblocket? De verkade ju på fullt allvar mena att om revolutionen kom så skulle alla som deltog i den plötsligt bli fria från alla de borgerliga later och värderingar som de samtidigt, i det kapitalistiska samhälle de levde i, så tveklöst hängav sig åt.

Jag vet att det är att skjuta på sittande fågel, att ironisera över dumheter som begicks i en oförståndig ungdom. Men det var ju inga dumskallar, varken då eller nu. Men varför denna beredskap att sluta upp i leden? Jag hävdade då att de som gick i de röda leden på den tiden är samma sorts människor som de som gick i mer brunfärgade led några decennier tidigare. Samma oförmåga att se igenom demagogiken, samma beredskap att svälja de vackra orden. Man använde till och med samma uttryck. Vid ett landskap på min studentnation framlades tanken att en del av nationsavgiften skulle gå till ett sjukhus i Hanoi. Då någon invände och påpekade att detta inte var juridiskt möjligt (det handlade om att nationerna var stiftelser och inte fick göra vad de ville med sina tillgångar) så kom repliken: ”De som inte är med oss är mot oss!” Jag muttrade något om att redan Goebbels sagt samma sak och att det var lika fel då som nu. Och när, i vår tid, Bush sa samma sak, då var det plötsligt löjligt. Vilket det ju förstås var, men det var lika löjligt förra gången.

Vid en promenad för ett par veckor sedan, som på grund av rådande väderlek utfördes inomhus, på Fågelsången, över en kaffe och napoleonbakelse (det var Axels tur), så pratade vi om detta igen. Men vi kunde inte heller då begripa hur man kunde tänka så – om det nu var så att ställningstagandet föregicks av något tankearbete värt namnet. Var det bara ett känslorus de gick omkring i? Jag har över huvud taget svårt att förstå hur tänkande människor helhjärtat kan stöda ett politiskt parti eller en politisk ideologi. Det finns ju fel i det ”egna” partiets politik och det finns respektabla åsikter också i motståndarnas. Men den gången var det ju inte fråga om huruvida det är mer rätt att höja skatterna än att sänka dem eller om det är bättre att förtidspensionera folk än att försöka få dem ut i arbete, som verkar vara dagens stora frågor nu när alla verkat komma överens om att vi inte längre skall ha något försvar värt namnet och andra futiliteter. Då var det ju De Stora Frågorna som gällde, om privat ägande över huvud taget kunde accepteras och om det fria ordet, för andra än de ”rättänkande”, var något som skulle kunna tänkas få förekomma i det socialistiska lyckoriket.

Det är viktigt att markera att jag inte är ute efter att nita dem för att de tänkte ”fel” eller så. Jag kan bara inte förstå hur de tänkte.

Är det någon som vet och kan förklara för oss?

Terroriserande säkerhet II

Att ta sig in i Amerikat kändes efter palavern på Arlanda som en andeviskning i filttofflor. Efter all information om den ökade säkerhetskontrollen vid inresa till USA, så förväntade hustrun och jag oss köer, köer och åter köer. Visserligen hade säkerhetskontrollen i Reijkavik varit minutiös, men ändå förvånades vi av den nästintill obefintliga bagagekontrollen samt lättsamma attityden hos passkontrollören.
– Have you been to the States before?
– Yes, in 1992 …
–  In that case … welcome back …

Och sedan väntade New York!

Tre dagar senare anträdde vi återresan från JFK.
”Ta av dig skorna …” var devisen. Ta av dig! … ta av dig! … ta av dig! …
Så här i efterhand förstår jag inte riktigt varför kontrollen av oss passagerare som lämnade Staterna var så rigorös. Borde inte Obama & Co vara glada att potentiella terrorister lämnade landet?

Dryga 5 timmar senare landar Iceland Air i Reijkavik dryga timmen försenad. Alla passagerare som skulle vidare mot Stockholm uppmandes att springande ta sig till anslutningsplanet. Det verkade som om alla resenärer mot Stockholm , av stressen att döma, var uppfyllda av att underlätta för Iceland Air att ta oss till vår slutdestination … men ack nej!
”Ta av dig skorna … Ta av dig! … ta av dig! … ta av dig! …”

En oändlig kö bildades på Keflavik i arla morgonstund … en kö av förundrade transitpassagerare som genomgått en minutiös och rigorös visitation på JFK fick nu uppleva samma, fast än mer minutiös  och rigorös visitation.
–Varför? var den fråga som alla undrade. Vi är ju kontrollerade på JFK, därefter hade vi suttit på samma plan hela tiden till Keflavik. Och här på flygplatsen hade vi slussats vidare utan kontakt med yttervärlden. Vadan denna säkerhetskontroll?
Svaret var enkelt.
Vi islänningar har våra egna regler!

Snälla. Låt Island komma med i EU så fort som möjligt!

Språk är svårt

Jag skall inte avbryta Axels reseskildring mer än nödvändigt, men jag känner att jag vill — och behöver — släppa ut lite övertrycksånga.

En och annan kanske har märkt att vi lever i reatider, och detta är gott och väl. Men som den språkpolis Axel upprepade gånger påpekat att jag är blir jag lätt irriterad av vissa affärers övertro på storleken av deras engelskspråkiga kundkrets. Där braskas det med stora skyltar på dörrar och fönster att inne i butiken pågår SALE. Tror de att vi svenskar tycker att det är finare att komma hem med sina inköpta varor och meddela att ”Det här har jag köpt på Sale, förstår du!” Tror de att vi slutat reagera på skyltar med texten REA eller det gamla hederliga, nu pursvenska Realisation? Och om de faktiskt, på fullt allvar, riktar sig mot en engelskspråkig kundskara, tror de inte att de efter en kort tid i landet kan förstå vad REA betyder?

Sedan slås jag emellanåt av löpsedelsmakares bristande känsla för språkets nyanser. Häromdagen skreks det ut i krigsrubrikstil:

HÄR AVSLÖJAS LAGERBÄCKS NYA KVINNA!

Man undrar vad ont denna för mig okända kvinna gjort för att behöva ”avslöjas” i kvällspressen. Vill de ha sagt att de nu har lyckats lista ut vem Lagerbäcks nya dambekant är, så säg gärna det, om de tror att det är något som svenska folket längtat särskilt efter att få veta. Men avslöja henne inte! För det antyder att hon försökt att hålla något hemligt, utom sin identitet, att hon dolt sanningen om förbindelsen med Lagerbäck för någon, kanske för Lagerbäcks gamla kvinna. Eller tror de att ”avslöja” betyder samma sak som ”visa”? En löpsedel med texten ”Vi vet vem Lagerbäcks nya kvinna är” kanske inte skulle locka till läsning, men den har fördelen av att vara sansad.

Det är naturligtvis orimligt att begära, men visst vore det trevligt med någon grundläggande känsla för proportioner i kvällstidningsvärlden. Tilläggas bör att detta inträffade just när det var som jävligast i Haiti. Apropå proportioner, alltså.

Terroriserande säkerhet

”Välkommen hem Axel!”
Det kanske  kan låta lite egocentriskt att uttrycka sig så, men vad jag egentligen menar är att; jag känner mig ”väl hemkommen” – detta efter en kortare utflykt till New York – äntligen, väl hemkommen, efter att drabbats av nitiska säkerhetskontrollanter.
Som sagt, väl återkommen till världens epicentrum –  i mitt fall Gamla Uppsala – inser jag att det bästa med att resa, upplever man här hemma – dels före, dels efter. Det är därför jag, väl hemkommen, kan relatera min första erfarenhet – den välmenande säkerheten kring att flyga tycks ha övergått i terror.

Det började fredag morgon på Arlanda vid avresan.
Säkerheten skärpt på grund av att en nigerian hade mer än brukligt i kalsongerna, på resa mellan Amsterdam och Detroit, än vad som förväntas av en genomsnittlig muslim. Följaktligen fick jag ta av mig ytterrock, kavaj, skodon, glasögon samt lägga ifrån mig min plånbok. Därefter, en tur genom ”pärleporten”(?) som började blinka – istadigt.
Kroppsvisitering!

Vana händer stryker min överkropp, mina länder – tack Kraftkällan – , mina lår, mina vader.
– Vänd!
Samma händer stryker min rygg, mina länder – tack samma Kraftkälla – , mina lår, mina vader.
– Gå tillbaka! Nu utan svångrem! (Utan svångrem märktes att Kraftkällan gett resultat.)
”Pärleporten” höll tyst.  Godkänd för vidare färd!
Men ack nej.
Plastbackarna, innehållande ytterrock, kavaj, skodon, glasögon … men vad nu ? … ingen plånbok!!!
Nu börjar en palaver som kommer att engagera tre personer samt en, tre minuter senare tillkallad, supervisor.
Först letar man efter plånboken på och under transportbandet, men utan resultat. Därefter börjar ett förhör, om jag verkligen lagt ifrån mig min plånbok bland övriga plagg. Jag vidhåller att plånboken måtte ha förkommit på sin färd om cirka tre meter. Jag hade passerat ”pärleporten”, men mina tillgångar hade tydligen valt en annan väg. (Jag började tänka på Cornelis Vreeswijk´s ”Du får ingenting ta med dig dit du går”.)

Alla var hjälpsamma initialt, men efter att ha scannat av området för palavern, både en och två gånger, försköts nu misstankarna  … mot mig!. Hade man här med en terrorist att göra, som kunde trolla bort en plånbok trots både ”pärleport” och kroppsvisitation? Hade man här en listigare person än en islamitisk nigerian framför sig?
Upplösningen blev dock lika komisk som Hasse och Tages krognota där Gustafs krona återfanns – ”det står ju Gustaf på den” – då en förslagen väktare av pärleporten återfann plånboken under en konsoll. Kapitalet och ”terroristen” kunde fara vidare.

Men in- och hemresa återstod!

… fortsättning följer

Individen i folkhemmet

I en demokrati är det individer som har rättigheter – inte religioner eller ideologier. Friheter, exempelvis yttrande- och föreningsfrihet, utgår från individen. Kollektiv existerar knappast oberoende av sina enskilda medlemmar och är inga självständiga subjekt med egna rättigheter. Detta garanterar förstås enskildas rätt, men ger också kollektiv den legitimitet som ligger i att samhörigheten byggs på frivillighetens grund.

Dilsa Demirbag-Sten

Dessa välformulerade rader kan man läsa i en mycket läsvärd artikel signerad Dilsa Demirbag-Sten i söndagens DN.

Som kontrast till individens rättigheter kunde man samma dag lyssna till ett väl genomarbetat program i Kulturradion under rubriken ”Folkhemsnostalgi?”.

Det är intressant att begrunda den skärningspunkt mellan individ och kollektiv som vi ständigt tycks leva med.

Lyssna och läs – och reflektera


http://www.dn.se/opinion/debatt/var-bild-av-muslimerna-ar-praglad-av-skaggiga-man-1.1024270

http://www.sr.se/sida/default.aspx?programID=767

Nyårslöfte

Jag har de senaste åren haft ett och samma nyårslöfte: att inte avge några bindande nyårslöften.

Det kan tyckas futtigt som löfte betraktat, men som allt annat som verkar enkelt när man först hör om det så blir det betydligt mer komplicerat sedan jag förklarat. Därför avstår jag från fördjupning i just detta fallet.

Anledningen till att jag meddelar Läsekretsen detta är att jag just intervjuat en jubilar för en känd dagstidning i Uppsala. Hon har lovat att undvika gnäll på sin blogg under 2010. Det är ett hedervärt löfte, men för dem som läst Axels och mina drapor här på flanera.se är det lätt att inse att ett sådant löfte skulle vara oförenligt med vår profil. Gnällandet är liksom vår livsluft, kanske också vår livslust, och vem är vi att ta bort ett så bärande element från detta vårt gemensamma forum.

Så jag frångår mina principer och lovar dyrt och heligt att inte sluta upp med att vara gnällig, åtminstone inte då gnäll är befogat. Och det är det ofta.

Jag utgår från att Axel tiger och samtycker. För även om 2010 ännu är ungt, så har han redan farit ut i kverulantiska utbrott som inte går av för hackor.

Vi följer vår natur, helt enkelt, och gnäller. Så det blir säkert fler inlägg som sorteras in under rubriken Statler & Waldorf även under 2010!

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/det-lasta-och-levda-livet_4058987.svd