Hur tänkte de?

Vi har under våra promenader tidigare varit inne på frågan i rubriken flera gånger: Hur tänkte alla våra vänner – och andra med – som greps av vänsterromantiken under 68-epoken? Trodde de på fullt allvar på det de sade, som att socialismen aldrig prövats tidigare, för i de fall den gjort det så var det bara fusk och slarv, som i Sovjetunionen och Kina och i hela östblocket? De verkade ju på fullt allvar mena att om revolutionen kom så skulle alla som deltog i den plötsligt bli fria från alla de borgerliga later och värderingar som de samtidigt, i det kapitalistiska samhälle de levde i, så tveklöst hängav sig åt.

Jag vet att det är att skjuta på sittande fågel, att ironisera över dumheter som begicks i en oförståndig ungdom. Men det var ju inga dumskallar, varken då eller nu. Men varför denna beredskap att sluta upp i leden? Jag hävdade då att de som gick i de röda leden på den tiden är samma sorts människor som de som gick i mer brunfärgade led några decennier tidigare. Samma oförmåga att se igenom demagogiken, samma beredskap att svälja de vackra orden. Man använde till och med samma uttryck. Vid ett landskap på min studentnation framlades tanken att en del av nationsavgiften skulle gå till ett sjukhus i Hanoi. Då någon invände och påpekade att detta inte var juridiskt möjligt (det handlade om att nationerna var stiftelser och inte fick göra vad de ville med sina tillgångar) så kom repliken: ”De som inte är med oss är mot oss!” Jag muttrade något om att redan Goebbels sagt samma sak och att det var lika fel då som nu. Och när, i vår tid, Bush sa samma sak, då var det plötsligt löjligt. Vilket det ju förstås var, men det var lika löjligt förra gången.

Vid en promenad för ett par veckor sedan, som på grund av rådande väderlek utfördes inomhus, på Fågelsången, över en kaffe och napoleonbakelse (det var Axels tur), så pratade vi om detta igen. Men vi kunde inte heller då begripa hur man kunde tänka så – om det nu var så att ställningstagandet föregicks av något tankearbete värt namnet. Var det bara ett känslorus de gick omkring i? Jag har över huvud taget svårt att förstå hur tänkande människor helhjärtat kan stöda ett politiskt parti eller en politisk ideologi. Det finns ju fel i det ”egna” partiets politik och det finns respektabla åsikter också i motståndarnas. Men den gången var det ju inte fråga om huruvida det är mer rätt att höja skatterna än att sänka dem eller om det är bättre att förtidspensionera folk än att försöka få dem ut i arbete, som verkar vara dagens stora frågor nu när alla verkat komma överens om att vi inte längre skall ha något försvar värt namnet och andra futiliteter. Då var det ju De Stora Frågorna som gällde, om privat ägande över huvud taget kunde accepteras och om det fria ordet, för andra än de ”rättänkande”, var något som skulle kunna tänkas få förekomma i det socialistiska lyckoriket.

Det är viktigt att markera att jag inte är ute efter att nita dem för att de tänkte ”fel” eller så. Jag kan bara inte förstå hur de tänkte.

Är det någon som vet och kan förklara för oss?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Politik & samhälle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s