Guldkorn

Jag håller på att hjälpa en god vän som inte behärskar ärans och hjältarnas språk och översätter då en del gamla brev. Bland dem påträffade jag i går ett brev från Karl Ragnar Gierow, som man inte trodde var någon lustigkurre. Han var 1960 chef för Dramaten, som då genomgick en genomgripande restauration, och skriver ett brev till Dag Hammarskjöld med följande lydelse:
”Käre Dag,
Om Du skulle känna dig benägen att bättra på Dina framtidsutsikter genom att slå in på salig Sjövalls* och min bana så kan jag ge dig ett par goda råd. Om Du har en teater, så stäng den inte till något pris i världen, även om den gradvis faller i spillror. När du ändå har stängt den, så låt bli att öppna den igen. Kort sagt: Om jag hade haft den blekaste aning om vilka lidanden den här ombyggnaden skulle medföra, så hade den aldrig blivit av. Det är tack vare bristen på insikt och förutseende, som världen går framåt.”
Den avslutande insikten väntade jag mig inte från det hållet. Bilden av denne utmärglade man i sina mörka glasögon skymde en människa med ett betydligt ljusare sinne än vad han gav sken av.
Och vad har det här med Walk & Talk att göra? Inte ett dyft, men det är också sådant vi pratar om under våra promenader.

*Sjövall var, för oss obildade, teaterdirektören i Ett resande teatersällskap av August Blanche. /Axels kommentar

Annonser

Sportlovsveckor

I gårdagens DN lockades jag av att läsa en artikel med rubriken ”Turister ska lockas att lämna bilen hemma”. Artikeln redogjorde för ett projekt, som Vägverket provar i samarbete med Idre Fjäll i Dalafjällen, i vilket man gått ut med ett gentilt gratiserbjudande som innefattar inte bara transporter, utan även boendet. Och enda motkravet skulle vara att man lämnar sin bil hemmavid. (Jag kanske har vissa funderingar över kommande utvärdering av ett projekt, där det mesta är gratis, men skall inte låta denna idé låta förskjuta den goda tanken i projektet.)

Problemet med våra vintersportlovsveckor framgår ganska klart när jag läser DN- artiklarna – det är veckorna 7, 8 och 9 .
Under denna korta period skall uppskattningsvis 75% av sportlovsfirarna samsas om samtliga, alltför knappa resurser, samtidigt som veckorna däromkring – veckorna 4, 5, 6 och 10, 11, 12 är dåligt utnyttjade. Och som grädde på moset skall så fjälltrafiken samsas med Vasaloppsveckan. Tala om infarkt i systemet.

Kanske det skulle vara en god idé att ge representanter från Vägverket och Skolverket en gratisvecka på Idrefjäll – vecka 9.

P.S.
Problemet är inte nytt.
En svensk bostadsminister fick råd av sin engelske kollega när han framställde svensk bostadspolitiks största dilemma … vi har byggt hus där inga bor, samtidigt som vi inte har tillräckligt med bostäder till människor i överbefolkade områden … what shall vi do?
Den engelske ministerns enkla svar var enkelt: Go home … go home and pray!

Några ord till min dunjacka.

Nedanstående bidrag har inkommit från Mats Josephsson, vår utrikeskorrespondent  för Skåne och övriga Europa, som insett vikten av riktig beklädnad.

Vår insnöade vän från Skåne

När jag var liten hade jag en trenchcoat som min mamma sytt av pappas utnötta. Till den hade jag motorcykelhuva och kraghandskar. Jag såg inte riktigt klok ut tycker jag nu, men då var jag mycket stolt över kraghandskarna. De kunde man nämligen ha när man spelade ishockey också.
När jag blev lite äldre, tonåring, hade jag duffel. Och traktordäck d.v.s. skor med grova sulor. På huvudet hade jag ingenting för det skulle man inte ha även om man frös. Lida pin var ordet. Och lida gjorde man för inte heller duffeln var särskilt varm. Den gick ju inte att knäppa ordentligt med de där pinnarna. Vem kan ha hittat på något så odugligt att sätta på de stackars brittiska sjömännen?
Nu, vid mogen ålder, har jag dunjacka. Jag hade aldrig trott att jag någonsin skulle köpa en dunjacka, detta typiska och dyra modeplagg. Och särskilt inte sedan jag flyttat till Skåne. Men så, en dag i slutet av mars, var det utförsäljnings-REA, ”allt skall bort”, på sportbutiken i Simrishamn, och där hängde den. Elegant mörkblå och med ett känt märke på kragen som syntes för den som gick bakom.
Jag slog till, eller rättare sagt hustrun tyckte att jag skulle göra det och så blev det. Det här var år 2002. Sedan dess har jag tagit fram jackan ett par gånger per år när det blåst som värst, men för det mesta har den fått hänga där i garderoben uppe på vinden.
Men så kom vintern i år och tänk vad du, kära dunjacka, fått vara med om. Redan till Lucia fick du komma ner från vinden. Varje morgon gör vi sällskap till brevlådan för att se om det kommit någon tidning och ganska ofta har det legat en tidning i lådan. Sedan har vi skottat snö. Även det nästan varje morgon. Och så har vi sågat och burit ved, skrapat rutan på bilen, pulsat ut med fågelmat, gått till brevlådan en gång till för att se om det kommit någon post och kanske tidningen som inte kom i morse.
Ja, det har varit ett schåå. Men det har även varit lata dagar. Då du bara behövt åka med i bilen. Att åka ensam utan dig har jag inte vågat på flera månader, eftersom jag inte vill köra fast i en snödriva utan att ha dig som sällskap.
Men säg det som varar för evigt. Idag skiner solen och det börjar droppa från taken. Snart kommer den tid då du måste tillbaka till garderoben uppe på vinden. Men innan det är dags vill jag tacka dig för den här vintern och jag beklagar att det blivit en hel del övertid.
Kanske blir det bättre nästa år. En helt normal vinter med dimma från november till mars och bara någon enstaka snöstorm till påsk.

Dagstidningens död?

Som så ofta kommer uppslagen till något av det vi skriver om här från något av det vi läst i tidningen. Därför är det välgörande när Lars Linder i dagens DN skriver en anspråkslös notis om att en tysk tidningsman, Heribert Prantl, politisk redaktör för Süddeutsche Zeitung, avlivar myten om dagstidningens förestående död. Det är inte internet som hotar dagspressen. Det är de sjunkande ambitionerna hos ägare och chefredaktörer, skriver han. Är det inte det vi sagt under våra promenader och på Fågelsången under våra veckoavslutningar, detta att nedrustningarna av redaktionerna bäddar för att profetiorna om papperstidningens förestående död blir besannad. Han säger också att verksamheten har strömlinjeformats och att kunniga journalister ersatts av snabbproducerande spaltfyllare. Det som dödar pressen i USA är, säger han vidare, främst orealistiska avkastningskrav från ägarna, som strippat redaktionerna på resurser i tron att tunnare produkt ger fetare vinst.
Här i Uppsala har tendensen funnits att göra en tidning för 20-åringar, om 20-åringar, av 20-åringar. Problemet är att de yngre aldrig varit några flitiga tidningsläsare; det kommer längre upp, när intresset för bakgrundsfakta blir större än intresset för det snabbt förbifladdrande nyhetsskvalet. Varför inte göra en tidning för dem som läser tidningen? Det har varit ett framgångsrikt koncept förut!

När börjar historien?

"Averroes och grabbarna"

När jag undervisade i ämnet litteraturvetenskap på en extramural kurs* förlagd till folkhögskolan i Karlskoga för ett par decennier sedan ville jag ha en historieplansch föreställande det antika Grekland. En av mina elever var historielärare på folkhögskolan och sa att detta inte var möjligt. ”Du förstår, här på folkhögskolan börjar historien med franska revolutionen!” Det gick ändå att föreläsa om den antika grekisk litteraturen, för eleverna var medvetna om att det fanns en historia värd att känna till före 1789.
Frågan är nu hur det kommer att gå med den saken i den svenska skolan, eftersom det försports att man har för avsikt att kapa den äldre historien till förmån för den moderna, i syfte att förstärka elevernas förståelse för demokratins framväxt och betydelse. I en artikel i Expressen skriver Dick Harrisson att det nya förslaget till kursplan i historia härigenom ”är ett frontalangrepp på det svenska kunskapssamhället”. Man är böjd att ge honom rätt. Var det inte en av Folkpartiets hjärtefrågor detta att göra historieämnet till ett kärnämne? Eleverna förmenas på detta sätt inte bara möjligheten att inse att demokratin har äldre rötter än den franska revolutionen, de får inte heller chansen att lära sig att mycket av det vi kallar den västerländska bildningen har räddats till vår tid genom islams inverkan, genom att de gamla urkunderna fanns i arabiska avskrifter som bevarades och kommenterades av Averroes och grabbarna där nere. Det kunde vara bra motargument mot den ofta rätt korkade synen på islam som genom unkna kanaler sprids över västvärlden. Så inte bara skulle eleverna få bättre uppfattning om vår kulturs och demokratins vagga om historieämnet inte snöps på detta vis, de skulle också kunna förstå andra kulturer lite bättre. Och vad är det om inte att stärka demokratin? Eller menar byråkraterna på Skolverket att kunskapen om demokrati skall begränsas till att veta hur man röstar och att man röstar i kommunal-, landstings- och riksdagsval?
Ett sådant förslag som det nu beramade skulle man kunna tänka sig ha uppkommit under den förra regeringen, men inte gärna under en regerings egid, där historieämnet har betonats och satts i högsätet.
Men det kanske bara är ett elakt rykte. Man får hoppas på det.

* En extramural kurs är en universitetskurs förlagd ”utanför murarna”, oftast utanför universitetsorten. Universitetet var i detta fall Högskolan i Örebro, sedermera Örebro universitet, ryktbart för sitt val av Göran Persson som medicine hedersdoktor. Eftersom det är till en bildad läsekrets jag vänder mig, tyckte jag inte att jag behövde förklara begreppet. Men Axel ville att jag gjorde det . . .

Läs även Håkan Holmbergs artikel i dagens UNT

Anorexia economia – en ny näringsgren?

SAS drar ned på antalet flygningar och destinationer. Man skall spara.
SJ drar in kvällstågen mellan Stockholm och Uppsala. Det är för dåligt underlag.
SJ drar in tåg mellan Uppsala och Stockholm. Snön lägger hinder i vägen.

Det verkar som en ny näringsgren fått utvecklats – en näringsgren som framodlats av ekonomer.
Och deras fältrop lyder: SPARA! SPARA! SPARA! Jag vet att man förr kunde skämta i ämnet. Man väntade bara på att lunchrestaurangerna skulle hänga upp skylten STÄNGT FÖR LUNCH. Men nu är vi där! Nu är det allvar.

Igår – söndag – var hustrun och jag ute på en promenad i det vackra vintervädret. Och vi var inte ensamma. Folk strömmade i långa rader från Uppsala ut mot Gamla Uppsala. Där ligger förutom en mycket gammal kyrka, en restaurang – Odinsborg – och ett av Sveriges märkligaste fornminnen – Gamla Uppsala högar.  Lämpligt nog har man i denna miljö byggt ett museum, som, som av en händelse, skall informera, upplysa och kanske t o m skapa lite bildning kring denna märkliga plats. Allt är som upplagt för att detta museum skulle kunna uppfylla sin uppgift uppfylla … men ack nej! Museet är stängt.

Nu tror jag mig veta anledningen till att museet är stängt. Man måste spara! Man måste spara!

Jag vet inte vilken ekonomisk teoribildning som styr detta museum, men ”anorexia economica” ligger i farans riktning. Denna teori, som huvudsakligen betraktar människan som en kostnad vinner mer och mer spridning. Inte nog med att dessa teoretiker alltid betraktar anställd personal som en kostnad, som påverkar ”årets resultat” – nu verkar det som om man även börjat se ”kunderna|besökarna” som en kostnad. Någon annan förklaring kan jag inte se.

Att ”intäkterna” strömmade i horder utanför de låsta dörrarna, sådant tycktes inte dagens ekonomianorektiker ta någon som helst hänsyn till. De tycks resonera:
Stäng dörrarna och dra åt svångremmen. Att öka intäkterna är alldeles för osäkert – men än värre. Vi måste ju kanske anstränga oss och börja locka till oss besökare.

Min fråga blir därför: Är det tryggare att spara – till döds?

Vem har tolkningsföreträde?

Vid vår senaste promenad, som frös in och ersattes med den sedvanliga veckoavslutningen på Fågelsången, pratade vi om något som jag grunnat över en del.
På den gamla tiden, då alla demonstrerade för att USA skulle lämna Vietnam, fick man alltid höra att den som tyckte annorlunda, till exempel att kommunistsidan inte heller var så gullig och inte bara bestod av vietnamesiska patrioter, den hade ”gjort en felaktig analys”. Om man frågade hur de visste det, blev svaret ungefär att ”det är så för att det är så”.
Samma tolkningsföreträde förekommer inom andra religiösa och politiska ytterlighetsrörelser också i dag. ”Det är så för det står så i Bibeln/Koranen”. Om man säger att Gud, i valfri uppenbarelseform, inte sagt att han inte tycker att kvinnor skall få vara präster eller att homosexuella skall få gifta sig eller att kvinnor måste bära huvudduk, utan att det bara är människor som, efter begränsad förmåga, gjort uttolkningar av vad Gud menar, då anser somliga att man gör sig skyldig till heresi i någon form. Min tanke har hela tiden varit att den verkliga heresin ligger i att tilltro Gud en sådan enfald att han/hon/den/det anser att människans fortplantningsorgan skall vara avgörande för vem som får predika hans/hennes/dess ord. Det brukar inte falla i god tro.
På samma sätt är det med de avarter av djurrätten som ger aktivister rätt att förstöra annans egendom, pälshandlares eller pälsuppfödares, för att dessa aktivister inte tycker om det de håller på med – ofta på goda grunder, med ”antifascister” som med den starkes rätt i grupper misshandlar enskilda meningsmotståndare och med fanatiska abortmotståndare, som ligger i bakhåll vid abortkliniker i USA. Men det är inte så att man får  ta livet av pälsdjur för att de inte skall pli pälsar, slå ner Sverigedemokrater bara för att man tycker de har en taskig politik eller skjuta läkare som utför aborter. Allt detta sker, av folk som inte velat eller kunnat tänka efter. Det tycker att de har en moralisk rätt att gå utanför lagen, för att ändamålet är så gott. Men de har fel. Ett samhälle kan inte tolerera att folk, med i sina egna ögon aldrig så vällovliga motiv, tar sig rätten att bryta mot de lagar samhället beslutat om. För i så fall upphör samhället att fungera.
Utan vägen att gå är att förmå samhället att ändra på gällande lag. Vill folkflertalet ändra på lagen, så grattis! Och demonstrera gärna. Men om man förgriper sig mot någon annan eller hans/hennes egendom, då har man brutit mot gällande lag och är en brottsling och inget annat. Inte martyr, inte pionjär – åtminstone inte förrän lagen har ändrats.

Kafkaland

George Orwell,  Frans Kafka, Jesper Nilsson?
De två första namnen behöver säkert ingen presentation – men Jesper Nilsson? Vad har denne man presterat som gör att associationen blir naturlig? Läs och begrunda.
Inte vet jag vad som är sanning i denna helt overkliga historia, som refereras i dagens SvD: ”Jesper Nilsson tog bilder på två civilpoliser i tunnelbanan. Händelsen fick poliserna att både påstå att det var förbjudet att ta bilder i tunnelbanan och hota med att ta med Jesper till häktet om han inte raderade bilderna.”

Jag läste även SvD:s läsarblogg innan jag vågade gå till källan – Jesper Nilssons egen blogg.
Även om Jesper Nilsson tycks ha lyckats reparera de raderade bilderna och som bevis känns ganska grannlaga, så är det med spänning vi skall följa den fortsatta utredningen. Det kan väl inte vara så att polisen skall utreda polisernas agerande – igen? Eftersom händelsen JO-anmälts kommer det att ligga ett tungt ansvar på myndigheten och förhoppningsvis tar även JK upp fallet på eget initiativ.

Om inte denna ”lilla” incident utreds objektivt och med allra största öppenhet är faran mycket stor att det rättssamhälle som vi alltid tagit för givet, kommer att få sig en rejäl knäck.

Dum dom … dum DO

Ibland går vissa saker en förbi – kanske beroende på att man är utrustad med en självbevarelsedrift, som repellerar de mest idiotiska nyheterna. Sålunda drog Daniel upp en dom som avkunnats i veckan. I SvD sammanfattas idiotin. En 28-årig muslimsk man i Skåne får 60 000 kronor i skadestånd från Arbetsförmedlingen. Mannen fråntogs sin ersättning för att han vägrat skaka hand med en kvinna.

DO – Jo,jo

Kanske jag förbisett domen då jag inte förstått att frågan drevs av DO och att dess chef, Katri Linna,  dessutom kommenterat domen på ett obegripligt sätt. Till DN har hon bl.a. yttrat:
– Det är viktigt att alla ska kunna delta aktivt i arbetslivet, och speciellt viktigt i en tid då det höjs kritiska röster mot personer som har religionen som en aktiv del av sitt liv. Det drabbar i synnerhet muslimer. Personer måste få hälsa på olika sätt. Det är viktigt att ingen är oartig, men man måste kunna hälsa på olika sätt beroende på religion.

Tydligen är redan det mesta sagt i frågan – sent skall syndarn vakna – och vad Nalin Pekgul sagt i GP sammanfattar väl vår, Daniels och min ståndpunkt. Hon säger:
– Vissa värden kan man inte kompromissa om. Vi anser därför att översyn av lagen måste till, säger Nalin Pekgul. Tänk om mannen sagt att han inte kan ta homosexuella i hand på grund av sin religion.

Det mesta är säkert sagt om denna dom – möjligen känner jag det frestande och gå ut testa var gränsen går för att kränka sin omgivning under beskydd av min tro.

P.S. Jag känner en kvinna som på flyget mellan New York och Stockholm flyttades till ett annat säte på grund av en israelisk medborgare hävdade att hans tro förbjöd honom att förtära sin måltid i närheten av en kvinna.

Gamla Gamla Uppsala

Fimbulvinter*, Göjemånad** är två begrepp som blir väldigt påtagliga när man förlägger flanerandet till trakterna av Gamla Uppsala – eller för ett vara korrekt – gamla Gamla Uppsala.
Omgivningen och det vackra vintervädret ger tillsammans en atmosfär som gör att språkvetaren och tillika litteratören Daniel känner för att citera något som grädde på moset. Vad passar väl bättre än några rader ur Esaias Tegnérs epos Svea.

Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer, folk, som ärvt hjältars land och deras dygder glömmer!

Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer, folk, som ärvt hjältars land och deras dygder glömmer!

Raderna känns säkert antikverade för flertalet – det gjorde det för oss när vi, under tvång, läste  dikten i skolan – men nu, 50 år senare, blir raderna plötsligt något som kan uppfattas som en verklighet som berör en. Man blir medveten sin del i en ständigt pågående process.
Detta är nu ingen generell uppmaning till ”köttberget”*** att bege sig ut till ”högarna” i Gamla Uppsala, men faktum är att kombinationen, ett vitt snölandskap, en blek februarisol och en öppen vy mot staden – där livet pågår – ger en stark känsla och ett innehåll. En känsla av närvaro – i både tid och rum.

Staden på slätten

*     Fimbulvintern (av fornnordiska fimbulvetr = ”den mäktiga/stora vintern”) var i nordisk mytologi ett tecken på att Ragnarök obevekligen var i antågande.
**   I nordisk mytologi associeras namnet med Goe, dotter till kung Torre. Se artikeln om Goe, för förklaring över begreppet Göjemånad.
*** Köttberg är en benämning som tidigare svenske finansministern Pär Nuder i olika sammanhang använt på personer födda på 1940-talet