Några ord till min dunjacka.

Nedanstående bidrag har inkommit från Mats Josephsson, vår utrikeskorrespondent  för Skåne och övriga Europa, som insett vikten av riktig beklädnad.

Vår insnöade vän från Skåne

När jag var liten hade jag en trenchcoat som min mamma sytt av pappas utnötta. Till den hade jag motorcykelhuva och kraghandskar. Jag såg inte riktigt klok ut tycker jag nu, men då var jag mycket stolt över kraghandskarna. De kunde man nämligen ha när man spelade ishockey också.
När jag blev lite äldre, tonåring, hade jag duffel. Och traktordäck d.v.s. skor med grova sulor. På huvudet hade jag ingenting för det skulle man inte ha även om man frös. Lida pin var ordet. Och lida gjorde man för inte heller duffeln var särskilt varm. Den gick ju inte att knäppa ordentligt med de där pinnarna. Vem kan ha hittat på något så odugligt att sätta på de stackars brittiska sjömännen?
Nu, vid mogen ålder, har jag dunjacka. Jag hade aldrig trott att jag någonsin skulle köpa en dunjacka, detta typiska och dyra modeplagg. Och särskilt inte sedan jag flyttat till Skåne. Men så, en dag i slutet av mars, var det utförsäljnings-REA, ”allt skall bort”, på sportbutiken i Simrishamn, och där hängde den. Elegant mörkblå och med ett känt märke på kragen som syntes för den som gick bakom.
Jag slog till, eller rättare sagt hustrun tyckte att jag skulle göra det och så blev det. Det här var år 2002. Sedan dess har jag tagit fram jackan ett par gånger per år när det blåst som värst, men för det mesta har den fått hänga där i garderoben uppe på vinden.
Men så kom vintern i år och tänk vad du, kära dunjacka, fått vara med om. Redan till Lucia fick du komma ner från vinden. Varje morgon gör vi sällskap till brevlådan för att se om det kommit någon tidning och ganska ofta har det legat en tidning i lådan. Sedan har vi skottat snö. Även det nästan varje morgon. Och så har vi sågat och burit ved, skrapat rutan på bilen, pulsat ut med fågelmat, gått till brevlådan en gång till för att se om det kommit någon post och kanske tidningen som inte kom i morse.
Ja, det har varit ett schåå. Men det har även varit lata dagar. Då du bara behövt åka med i bilen. Att åka ensam utan dig har jag inte vågat på flera månader, eftersom jag inte vill köra fast i en snödriva utan att ha dig som sällskap.
Men säg det som varar för evigt. Idag skiner solen och det börjar droppa från taken. Snart kommer den tid då du måste tillbaka till garderoben uppe på vinden. Men innan det är dags vill jag tacka dig för den här vintern och jag beklagar att det blivit en hel del övertid.
Kanske blir det bättre nästa år. En helt normal vinter med dimma från november till mars och bara någon enstaka snöstorm till påsk.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s