Bilden av …

Med anledning av att ha blivit publicerad drivs jag ytterligare en gång att försöka förklara ett begrepp – ett begrepp som jag använt mig av när jag försökt förklara det här med intellektuellt kapital för Daniel.
Lördagens utgåva av UNT innehöll inte bara en kria om mitt tillstånd mellan åren 1945 och 2010, utan även en bild – ett fotografi – av föremålet för artikeln. Visst känner jag igen mig själv på bilden, men samtidigt får jag, än en gång, anledning att reflektera över väsentligt begrepp ”bilden av …”. Ett begrepp som vi oftast sladdar över utan att tänka ”vidare” på.
Säkert känner de flesta till den belgiske konstnären René Magrittes paradoxola bild ”Ceci n´est  pas une pipe.” För visst är det en pipa?
Nej just det – detta är inte en pipa – det är en bild av en pipa … det ser och förstår ju alla, men vad har nu detta med intellektuellt kapital att göra?
Jo; den matriella delen –  pipan – kan man skänka bort eller sälja, det vill säga pipan byter ägare. Men se; en bild av en pipa kan man dela med sig av, samtidigt som det materiella är kvar i den ursprunglige ägarens händer. Ett intellektuellt kapital med andra ord. Ett kapital som kan mångfaldigas, ett dolt värde som kan förräntas.
(Ex, bilden av pipan kan likställas med kunskap och kunskap kan delas med andra och blir då mångdubbelt värd.)

Men nu var inte det här resonemanget som jag fördjupade mig i när jag såg artikeln om mig själv i Upsala Nya Tidning, utan fastmer bilden som illustrerade innehållet.
Bilden av vad?

Ceci nést pas Axel Sjöstedt

Som sagt; visst känner jag igen mig själv.  Men det är som sagt en bild av mig, och ingenting annat. Inget framgår av bilden hur jag mår, hur jag känner, hur jag tänker, vad jag tycker. Samma sak gäller naturligtvis för min medtrafikant – Daniel.

Ceci nést pas Daniel von Sydow

Det är därför vi ses!

Se varandra – och ofta!

Annonser

En lära för livet

Häromdagen läste jag en artikel Aftonbladet om matematikens betydelse för ett antal grundläggande värden. Det är inte utan att jag känner att jag kan sympatisera med artikelförfattaren, Eva-Lotta Hultén, just i denna fråga.

Det var på hösten 1963 då jag fick min nådastöt i matematiken. Det var upprop i första ring på realgymnasiet. Den förrättades av en matematiklärare av den gamla stammen – en skallig 63-åring med, vad jag kan minnas,  elaka ögon bak ett par coca-colaglasögon.
”Andersson? … Bengtsson? … Carlsson? … och efter en stund … Sjöstedt?
Gubben tittar upp och frågar med sökande blick: Sjöstedt … jaha där är du … är du månne släkt med Carl-Erik Sjöstedt?
Jag ser antagligen mer än förvånad ut eftersom jag kunde besvara frågan till mer än femtio procent – någon Carl-Erik var för mig i den stund en helt okänd figur – och dörför ruskade jag försiktigt på huvudet.
– Aha! det skall vi snart utröna sa min plågoande och reste sig från katedern. Han började med strax skriva på svarta tavlan, med en
gniiisslande krita, ett antal formler , teorem och bevis. Ibland vände han sig om och bad mig fylla i. Men jag satt  där – moltyst. Mina nyvunna klasskamraters blickar brände som svetslågor. Och gubben fortsatte sitt malande … nåå? …  2x + 1 < 3, kan uttryckas som 2 < 3 … nåå?

Nå! Ni!

Efter 10 minuters plåga var all min solbränna borta, och till och med mina kamrater började inse möjligheten av att … nästa gång så är det kanske min tur …
Läraren avslutade (helt uppgiven) så småningom pinan med repliken: … jag kan konstatera  att ni är inte släkt … NI och Carl-Erik Sjöstedt*.(se nadan)

Nu kan man bagatellisera den lilla incidens och säga att det tyvärr handlade om en lärare av den gamla stammen, som inte visste bättre, men jag vill faktiskt invända och konstatera att problematiken ligger på ett djupare plan. Denne ”insnöade” lärares pedagogik byggde på något förlegat kan man tycka, men dessvärre tycks samma pedagogiska insikt leva kvar. Matematik är ju, gu´bevars, en empirisk vetenskap som kan användas för att bedöma om något är rätt eller fel. 1+1 är= 2. Och den som påstår att 1+1 är =11 – den personen klassas som mindre vetande … ??

Någon – vem det nu är – har trott sig veta att matematik är ett så viktigt ämne,  så att det upphöjts till det finaste man bli i skolundervisningen – till  ett s.k. basämne. Utan godkänt betyg i matematik är man inte längre behörig till vidare studier – man värderas som en en andra klassens medborgare.
Men se; jag har levt, i snart 60 år med basala kunskaper i de fyra räknesätten, jag kan räkna procent, vet skillnaden mellan reella och imaginära tal m.m. m.m. – och jag har klarat mig bra med dessa basala kunskaper, samtidigt som jag har full förståelse för att professorerna på KTH sliter sitt hår när de får starta extrakurser i matematik för kandidaterna som sökt sig därstädes.

Faktiskt tror jag det börjar bli dags att inse skillnaden på matematiken som basbehov och som specialitet och inte fortsätta med att knäcka människor med att den som inte hänger sig åt matematik – den är dum i huvudet.

* För den oinitierade kan jag tillägga att Carl-Erik Sjöstedt var undervisningsråd och författare av läroböcker i natematik. Detta kanske bör tillägas för helhetens skull.

Att skjuta på sittande fågel

Vi har den uppdelningen här i flanera.se att Axel tar de tunga frågorna, om världens skötsel, intellektuellt kapital och jazzmusik, medan jag inriktar mig på sånt som jag förstår mig på: att irritera mig på dumheter.

Just nu pågår en reklamkampanj från något företag, glömt vilket, om att man skall sluta ha telefonjack. Det har aldrig klart framgått vari mänskligheten skulle ha något att vinna på att göra sig av med fast telefoni, men det har säkert med någon form av teknikoptimism att göra. Mobiltelefoner kanske. Samtidigt, och kanske föranlett av samma krafter, vill man tala om att vi bör göra oss av med våra telefonkataloger. En lieman skrider in i någons hem, börjar kasta saker omkring sig, tar telefonkatalogen och säger, på finlandssvenska (vilket förmodligen är för att lugna åskådaren, att övertyga oss om att liemannen vill oss väl), något om att han bara skulle hämta telefonkatalogen. Och glider sedan ut ur rummet.

Vad kunna vi lära av detta? Jo att det finns de som tycker att a) fast telefoni är onödigt eller rent av skadligt och b) att vi inte behöver telefonkataloger (det finns ju Eniro eller motsvarande).

Det må vara dem tillåtet att tycka så, men det är bra enfaldigt. För är det något man vet så är det att a) mobiler är sårbara och upphör emellanåt att fungera, medan fasta telefoner är mer pålitliga och b) att Eniro och andra nättjänster är ett elände, ety att de inte talar om vad folk har för telefonnummer, eller det gör de i någon mån, men de talar inte om alla telefonnummer. Skall jag t ex ta reda på vilket telefonnummer Axel Sjöstedt har, så får jag på Eniro faktiskt reda på det, den här gången, med välliknande fotografi till och med. Men vid tidigare försök har jag bara fått reda på hans mobiltelefonnummer och fått söka på Lena Sjöstedt för att få reda på fasta telefonens nummer och vilket nummer på Regins väg de bebor. Jag vet detta med någon säkerhet, för bland mina uppgifter när jag skall få tag på någon för att komma överens om intervju hör att hitta telefonnummer och adress till den som skall intervjuas. Och då måste jag i allmänhet lita på att jag vet vem den tilltänktes fru/man är för att vara säker på att jag fått rätt telefonnummer och rätt adress.

Det är ju bra att det blivit bättre, och visst är det bökigt att leta reda på telefonkatalogen. Men när nättjänsterna inte räcker till är papperskatalogen bra att ha.

Så om liemannen kommer hem till er och vill knycka telefonkatalogen, så kasta ut honom. Och gör samma sak med de där beskäftiga typerna som rycker ut jacken ur väggen. Men de kanske bara finns på tv!