Jag (Daniel) talar ut – igen

För en tid sedan kom jag med förstuckna antydningar om att jag kunde tänka mig att, kanske inte precis som en hämnd men i alla fall som något slags kompensatoriskt uttryck, i bloggen införa ett längre prosastycke. Jag skrev det för ett antal år sedan, kanske rentav i begynnelsen av det Axel och jag kallar vårt Walk & Talk-projekt. Det publicerades i en här i staden ledande dagstidning. Situationen i dag är snarlik, och jag vill bara komplettera framställningen med att Hustrun, även denna gång, i onsdags, samma dag som Axel med maka kommit till Bandol, sade mig att man på tv:s väderleksrapport meddelat att vädret på södra Medelhavskusten var ovanligt bistert. Hur jag reagerade vill jag här inte vidare utveckla, men jag kan inte skryta med att jag då gav prov på ädlare känslor än förra gången.

Det hör inte till vanligheterna att obemärkta personer som jag talar ut i dagspressen. Detta är något som normalt är förbehållet mer framträdande personer i samhället som Big Brother-Linda, Robinson-Robban och andra med en dokusåpa häftad vid förnamnet. Även i äldre tider har folk talat ut, men då rörde det sig oftast om Lill-Babs, som under flera decennier oftare talade ut i veckopressen eller där gav anvisningar om hur läsekretsen kunde virka Lill-Babs eget överkast än uppträdde inför betalande publik.

Men nu är det alltså min tur. Det är ingen som har bett mig, tro inte det. Det är mer ett inre behov som pockar på att få komma till uttryck.

Jag är avundsjuk, tarvlig och skadeglad. Ja, en dålig människa, kort sagt.

Nu när detta är sagt kanske jag kan gå tillbaka till sängen där jag kastat mig av och an under nattens timmar, sömnlös av allehanda anfäktelser. Men om man nu för en gångs skull talar ut i dagspressen, så bör man kanske tala om vad det hela handlar om.

Jag har en kompis, avtalspanscho som jag, som jag går ut och går med. Vi avhandlar under dessa promenader i stadens omgivningar allehanda ämnen och löser så där i största allmänhet livets gåtor.

Alltnog, nu har vi promenerat drygt en månad och har ännu många frågor kvar att avhandla. Vad gör då min kamrat? Jo, han åker ner till sitt hus i Sydfrankrike! Med order till mig att se till att promenadvägarna är snö- och isfria när han kommer hem. För då är han van vid annat, tror jag mig förstå av hans anvisningar. Under Frankrikevistelsen skall hans dotter ta med honom på promenader, före frukost, för att förbränningen skall bli optimal. När jag då framkastade att han väl då kommer tillbaka som en vinthund, skakade han på huvudet och sa: ”Det finns andra faktorer som motverkar!” Och antydde att mat- och dryckförhållandena där nere skiljer sig från våra breddgraders. Han antydde också att han skulle skörda sitt citronträd. Jag tror att det var där någonstans, vid citronträdet, som något brast för mig. För dem som kan sin OA räcker det kanske att nämna att jag tyst mumlade för mig själv: ”Säger du snöripa så slår jag ihjäl dig!” De som inte kan sin OA bör se till att de gör det till nästa gång jag citerar honom.

Men nu till det som så att säga ryckte tappen ur min ömklighets tunna. Jag kunde till nöds bära att jag kände avund. Inte missunnsamhet, men avund. Då kommer dödstöten för min självkänsla. Hustrun läser på text-tv och meddelar att det snöar och är minusgrader i Nice med omgivningar. Och jag fnissade till. Jo, gud hjälpe mig, det är alldeles sant. Sedan ordnade jag anletsdragen och sa: ”Vilken osis, just nu när de precis har kommit ner dit!”

Vad var det Voltaire sa om skadeglädjen? Jo, att det är den enda sanna glädjen.

Men jag vet ändå inte om det just är den enda sanna glädjen jag känner just nu. Sann är den, det tillstår jag. Men den enda?

Annonser

5 kommentarer

Filed under Kultur

5 responses to “Jag (Daniel) talar ut – igen

  1. grand

    Visst förekom Lill-Babs ofta i veckopressen men onte så ofta som hon uppträdde. En ironisk släng kan vara effektiv men den bör innehålla ett visst mått av sanning!

  2. Haha, det här gillar jag!

    Äpplet faller inte långt från trädet antar jag…

    Det roliga är att när du skrev detta hade du ingen aning om att din son snart skulle ha en dokusåpa häftad vid namnet, han också. Och talat ut har jag gjort dessutom!

    Jag och Liunda är som two peas in a pod!

    Kram

    //Sonen, d.ä.

  3. Anders

    Och jag som sitter vid skrivbordet bredvid ditt, kommer ju inte att kunna undvika att komma in på mitt påskresmål, som ligger strax söder om din gångarkamrats. Kan till och med tänka mig att sådär lite förstulet lägga en väderleksprognos på kanten av mitt skrivbord, just precis så nära ditt att du inte kan undvika att se den.
    Kanske kommer jag även att visa en bild av mitt resmål?
    Eventuellt kan jag tänka mig att delgen dig lite om våra planerade måltidsvanor, icke att förglömma dryckjomen därtill.
    Om jag sedan ser lite skadeglad ut, så är det helt oavsiktligt……

  4. Margareta

    Snart är det påsk och Trollkollen med omgivningar, läs Oxeviken, är inte dumt det heller – fast mitt olivträd har dött. Isen glittrar i viken, fåglarna kvittrar och allting tyx fungera efter denna hårda vinter – mot alla odds. Kanske skall jag satsa på ett citronträd istället så att du kan bli nöjd. Om vinrankan har överlevt får vi se så småningom – en sak i taget. Satsa på ett stiligt tal till brudparet föreslår svägerskan

  5. Tyvärr måste jag meddela att, som det mesta här i livet, allt kommer till ett slut. Sålunda har vädergudarna i trakterna av Provence ändrat sig och jag kan därför meddela att jag numera skördar våra citroner i flödande sol och 17-gradig värme!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s