Miljöpartiet (S)


Den så kallade Oppositionen har väl inte haft någon av sina vassare veckor, under den senaste tiden. Utan att döma eller utvärdera de kompromisser som kommit ut från deras förhandlingarn, så kan man knappast med bästa vilja i världen påstå att argumentationen i oppositionens presentationer varit helt igenom genomtänkt. (Det är inte utan att sketchen om Tödde och Mödde  i Tage Danielssons version dyker upp i huvudet.)

Som sagt;

Först ut var Mona Sahlin som fick det stora nöjet att köra över sin tidigare statsrådskollega Karin Jämtin vad gäller Förbifart Stockholm, och dessutom i stället för att få tala trafikpolitik, fått en debatt om huruvida regeringen kan besluta över det kommunala självstyret.
Sedan var det dags för Peter Eriksson som framträdde som miljöns förkämpe nr 1 genom att föreslå höghastighets tåg. (Kanske känner  vinterns tågresenärer att det finns viktigare saker att satsa på vad gäller tågresande.)
Och så igår var det dags för Maria Wetterstrand att framträda i Aktuellt och rädda miljön; och det genom att vaccinera det svenska folket mot den instundande ”oljeprischocken”, som kommer att drabba oss ”inom den närmaste 5-10 årsperioden”.
– Vi förbereder oss … för dom som kommer att drabbas” när oljechocken slår till.
Om hon fått framträda i gårdagens Aktuellt och i stället fått basunera ut att;  ”för miljöns skull har oppositionen beslutat om en skattehöjning om 2 kronor”, då hade jag kanske förstått att Miljöpartiet menat allvar. Men nu fick Maria Wetterstrand chavottera men samtidigt upprätthålla Miljöpartiets retorik. Men motargumenten blev ändå desamma.

Nu väntar jag bara på Lars Ohlys tur. Men kanske han, vår siste f.d. kommunist är så slipad sedan tidigare, så han överlåter andra att hoppa halvvägs från Empire State Building.

Annonser

Nu är det klippt

Simson

Jag har klippt håret!
Likt Simson kände jag att jag successivt förlorade min kraft under denna procedur eftersom jag fick en kaskad av ord över mig av salongens Delila.

Min frisör kommer från Iran. Hon har väldigt bestämda åsikter i skilda ämnen men oftast kommer vi bra överens i skilda frågor, förutom att hon tycker att jag borde ha längre hår(?).
Idag talade vi om mest om alldagliga ting som den sena våren, Uppsala som stad att leva i och om vädret i sydeuropa men specifikt i Frankrike. Och då brann det till.
– I Frankrike där vågar dom! Och i Belgien!
Vi hade kommit in på ämnet burka/nibqa-förbud.
– När jag lämnade Iran 1979 kunde jag bära bikini. Idag kan jag inte återvända för att jag har en son med en man som jag inte var gift med. Och här i Sverige pratar vi om frihet att få gå klädd som man vill. Om en mördare bar jeans när han dödade – inte börjar man tala om jeansförbud … man dömer honom för mord. Men här hålls kvinnor ”fängslade” av sin män … och vad pratar vi om … om det vi ser … kläderna. Våga prata om vad det egentligen gäller … om förtryck … så försvinner burkan och nibqan av sig själv … …

I den egentliga skrönan växte Simsons hår ut och han blev som förut. Personligen skall jag fortsätta att klippa mig.

Simson & Delila.

Bakgrund: SvD / SvD / DN

Makt och relationer

I söndags morse lyssnade jag, som vanligt, till P1:s sammanfattande veckoprogram – Godmorgon Världen. Dagens krönika,som framfördes av Svante Weyler, handlade om människors drivkrafter – primärt om en drivkraft som man helst inte talar om – människors sexualitet. Upphovet till hans reflektioner var den uppbrutna förlovningen mellan prinsessan Madelaine och herr Jonas Bergström, och frågeställningen var – hur mycket betyder en av mänsklighetens största drivkrafter, sexualiteten, egentligen? Är den av underordnad betydelse eller är den nedtystad och tabubelagd i bästa samförstånd. Men när den väl kommer upptill ytan, då rämnar fördämningarna.

Det var inte många dagar sedan Dagens Eko presenterade, visserligen en dåligt underbygd undersökning om sexualitetens betydelse inom skådespelarväsendet – (något som Daniel och jag tidigare ondgjort oss över).  Om den undersökningen istället dokumenterat makt- och spänningsförhållandena mellan regissörer, producenter å ena sidan och skådespelare – speciellt kvinnliga eftersom ”de styrande” oftast är män – skulle det givit en ”vidare” bild av hur människors drivkrafter kommer till uttryck. Att fixera på eventuella sexuella kränkningar är bara toppen på ett isberg och pekar oftast år fel håll. Relationer innehåller så mycket mer.

Dolda värden

Det är naturligtvis av central betydelse för hur ett samhälle regeras. Historien redovisar, utan blygsel, kvinnors och mäns betydelse för varandra, men samtiden låter sig inte belysas på samma sätt. Den skyddas av både tabun och rådande maktstrukturer. Men visst är det relevant för oss medborgare att få reda på vilka relationer som styr.  De, skulle jag vilja påstå, är kanske viktigare än de officiella proklamationer som ”vässats” på partikanslier och anknutna reklambyråer.

Kanske vore det därför dags för media för nästa steg – att  löpande börja penetrera politikernas ”intima/mellanmänskliga” sfär och vilken betydelse den har för dem i deras beslutsfattande och vilka maktstrukturer som byggs upp i politiken. Politiken vimlar av relationer – mer eller mindre intima. Som ett exempel kan nämnas de nomineringsval som hållits inför årets val. Ett kvinnligt kommunalråd i Uppsala, som fick se sig nedflyttad, konstaterar kallt att ”det är inte i valen som politiken blir smutsig, utan det är i de interna förvalen”. Mig veterligen har hennes kompetens aldrig ifrågasatts utan hennes degradering beror på relationer som aldrig redovisas öppet. Och det är förståeligt. Makt handlar om dolda agendor som antagligen skulle vara förödande för de inblandade om de kom till allmänhetens kännedom. Men jag tycker inte att detta förhållande bör hindra media att bevaka för allmänheten dolda maktrelationer. Men det verkar som tabuförestälningar lägger hinder i vägen. Toblerone eller bostadsrätter i all ära; men mänskliga tillkortakommanden – är inte de väsentligare?
Men tyvärr är det först i memoarer och biografier som vi får reda på vilka mänskliga krafter som styrt vår dåtid. Och då är det kanske så dags.

.

.

Urarva SEKO

Så har då åter mitt liv berikats. Jag har dels exporterat Daniel till Tjörn, varför jag under en veckas tid har ”fritt löp”. Ingen moderator, ingen som vet och kan bättre –  men framför allt ingen språkpolis. Det andra som berikat mitt liv är när jag återigen får uppleva hur di har de – de enögda. (Det heter visst att i de blindas rike är den enögde kung). Denna morgon berikades, som sagt, jag och samtliga Uppsalabor med en gratistidning – UppsalaDemokraten – som väl inte skall ses som en tidning, utan fastmer ett annonsblad från S. I alla händelser bläddrade jag igenom tidningen, varvid min föreställning om att mediernas roll är att stå fria för att utöva en kritisk granskning, snabbt kom på skam. (Jag har ofta tyckt synd om de stackars människor som måste förfärdiga skvallertidningar – inte bara en gång, utan veckovis. År ut och år in. Och samma känsla väcks när jag bläddrar igenom UppsalaDemokraten.)

Kungarikets ordförande

Det är svårt att återge denna tidnings innehåll, men i en annons i tidningen hittar jag följande annons. Den är läsvärd eftersom den skapar en oöverträffad insikt om hur en del människor, (läs fackföreningsmänniskor), tror att ett samhälle byggs. Annonsen klarlägger SEKO:s urarva insikt, d.v.s. oförmågan att erkänna arv från gångna tider. När jag läser annonsen tycker jag, som sagt, uppriktigt synd om upphovsmännen. Det måste göra ont att skjuta sig själv i foten. Här beskrivs och utlyses en pristävling som går ut på att rösta fram den ”Svenska modellens dödgrävare”, som om de vore några ”fenomen” som, underförstått, den borgerliga regeringen skapat. Jag vågar mig på en gissning att på den topplista över dödgrävare som skall presenteras i sinom tid, kommer inte en enda socialdemokrat, än mindre tillika fackföreningspamp, att återfinnas.
Som exempel på faktorer, som tillhör den så omhuldade svenska modellen och, som så sakteliga håller på att nedmonteras tas vården, skolan och omsorgen upp.
Inser man inte på SEKO att ett demokratiskt samhällsbygge – en process som bygger på en mängd faktorer, i vilken människor väljer. En annan synvinkel skulle kunna vara att se den Svenska modellens dödgrävare som de som misskött sitt mandat och därmed bäddat för förändring i samhället.

Som sagt: I de blindas rike är den enögde kung.

Nationellt prov

Med sikte på framtidenDet har tydligen varit nationellt prov för niondeklassare i de svenska skolorna. Genom en väns försorg fick jag, och sedermera min baladekamrat Daniel, tillgång till uppgifterna. Fråga numero ett(!) i formuläret löd: En burk med te väger 400 gram när den är helt fylld. Burken väger 280 gram när den är halvfylld. Hur mycket väger en tom burk?
Som du, käre läsare, säkert känner till är matematik inte min starkaste sida, (se tidigare bekännelse), varför jag genast stressades till oanade höjder och försökte genast sätta upp en andragradsekvation med både x och y. Strax biträder hustrun mig – som gammal latinare och halvklassiker – och förklarar helt frankt ” … så här … å  så här …  så  – ja det säger sig ju självt  … det är ju ren logik …
En timme senare konfronterar jag min baladekamrat Daniel med uppgiften,  innan vi ger oss ut i Stadsskogen för den fysiska delen av vårt projekt. Visserligen är han också latinare, men ger sig ut, i diskussioner med mig, som varande både kunnig och intresserad av matematik. Efter en stunds fundering, som utmynnar i en hänvisning till ”brist på sömn”, vill Daniel ha papper och penna.

Som sagt; vad kunna vi nu lära oss av detta. Ja, inte mer än att  vår väns man, som är professor på KTH, kanske kommer att börja fundera över värderingar som han tidigare uttalat: ”Det var bättre förr ”, men i sanningens namn – det här vad jag tror: Vi som genomgått en stor del av livet är präglade av vad vi lärt oss i ett tidigare stadium. Jag – och kanske Daniel – har på ett tidigt stadium fått krav på oss, medan hustrun har fått behålla sin förmåga till logik – i detta fall.

P.S. Daniel har, efter påpekande, låtit meddela att han löste problemet – så småningom.

Vi som vet UPA

Aktieanalytikerna hade i snitt räknat med en förlust på 157 miljoner euro, enligt Reuters sammanställning /SvD 16 april 2010/
Rapportperioden har fått en kanonstart. SKF, Scania, Autoliv, Sony Ericsson och H & M går alla betydligt bättre än vad analytiker har räknat med./SvD 16 april 2010/

Se här ovan två rubriker från förra veckan tagna ur samma tidning – rubriker som egentligen kunnat hämtas från vilken tidning som helst, vilken dag som helst. Men observera, att det finns en minsta gemensamma nämnare i artiklarna – ekonomianalytikerna – som givit upphov till en fundering:

Analytikerna ...

Vilka är dessa?  Dessa (över)-människor som dag efter dag, månad efter månad, år efter år uttalar sig så självklart om allas vår framtid?
När jag växte upp så fanns det inga analytiker utan den ekonomirapportering som man fick sig till livs hette; ”Börsnoteringarna … efter tidssignalen”.
”Alfa Laval plus ett … LM Ericsson oförändrad … Tändstickor B minus 50 öre  …”

Så återspeglades, i alla händelser, den tidens förväntningar på ett begränsat antal bolags utveckling, men sedan har något inträffat. (Var det månne ett tidens tecken, att börsnoteringarna kom efter meddelanden om den exakta tiden?) Men nu , nu handlar det inte längre om förväntningar, utan idag spekuleras i förväntningar på förväntningarna – hur man gör pengar av pengar.
Här sitter ”utbildade”(?) förståsigpåare och gissar hejvilt om hur framtiden kommer att te sig. I arsenalen ingår ett antal begrepp som ”världsekonomin”, ”inflationen”, ”marknadens förväntningar”, ”världsläget”, ”Asienbörserna”, ”Dow-Jones index” och som grädde på moset – ” de flesta analytikerna”.

Ekonomianalytikernas spelplan är världens alla storbanker, fondbolag och allehanda finansinstitut. I vilken utsträckning dessa ekonomibjässar, som handhar våra pengar och våra pensioner, låter sig påverkas av sina egna spåmän låter jag vara osagt, men räddningen – än så länge – tycks vara att analytikerna tycks vara oense om det mesta. Det verkar mest som om bankerna skaffat sig analytiker ”för att alla andra har det”, och det är ytterst sällan man läser om att Nordea, SEB eller Handelsbanken tror något om framtiden, utan istället gömmer man sig bakom sina ekonomianalytiker, som därvid fått en fri roll. Bankernas själ UPA!
Och megafoner saknas inte. Då ekonomianalytikerna spekulerar i uppgång eller nedgång. En del är rosa och kallar sig affärstidningar, andra åter har egna bilagor, radio och TV har separata nyhets- eller kommenterande program, i vilka ”utbildade”(?) förståsigpåare gissar hejvilt om hur framtiden kommer att te sig. I arsenalen ingår ett antal begrepp som ”världsekonomin”, ”inflationen”, ”marknadens förväntningar”, ”världsläget”, ”Asienbörserna”, ”Dow-Jones index” och som grädde på moset – ” de flesta analytikerna”. Med alla dessa faktorer kan media fylla sina sidor i alla oändlighet – som ovanstående rubriker vittnar om.

Denna reflektion tycks vara aktuell varje dag -–läs dagens SvD där det står att läsa; Samtliga fyra storbanker har lyckats slå analytikernas förväntningar. Och det är inga små förväntningsmissar det handlar om.

Snömosdemokrati II

Herbert Tingsten talar till oss fortfarande

Vi har tidigare skrivit om den representativa demokratien i tidigare inlägg, i vilket vi hänvisade till Herbert Tingsten och hans bok Demokratins problem. I den beskriver han vikten, för väljarna, att i ett kommande val kunna utkräva ansvar. Han pekar på detta faktum som vårt yttersta problem för den representativa demokratien.

Helt klart är att den makthungriga oppositionen inte läst vår blogg den 13 april, för då skulle man inte ha lagt fram ett så ogenomtänkt förslag som den om folkomröstning angående ”Förbifart Stockholm”. Eller åtminstone bläddrat i Herbert Tingstens bok. I tron att man desarmerat en partiskiljande fråga och skjutit fram avgörandet till 2012 , så tror man att man rundat problemet. Och eftersom folkomröstningar i Sverige endast är rådgivande så har man lite svulstigt sagt att man skall respektera valresultatet. Men kära nån; då är man ju tillbaka på ruta ett. De som skall representera och respektera utfallet av en folkomröstning – de skall ju väljas i årets riksdagsval. Vi kallade detta förfarande i vårt tidigare inlägg ”snömosdemokrati” och nu väntar vi bara på nästa geniala grepp. Kanske kommer det ett förslag om JA eller NEJ till folkomröstning.

Det är inte utan att man påminns om Vilhelm Mobergs uttalande: ”När en politiker säger att vi sitter i samma båt, var på din vakt – det betyder att det är du som skall ro.”

Läs som bakgrund: SvD och DN

Arbetslinjen?

Valda ombud för Sveriges folk

Idag är det bara 5 månader kvar till valet då 349 svenska medborgare skall utses för att företräda dryga 9.300.000 medborgare. Representativ demokrati kallas det. Men det känns ibland som om representationen primärt avser ett sätt att försörja ett antal medborgare. Jag tänker inte då på middagar, cocktailpartyn och annan representation utan på det som utspelar dig vart fjärde år – då de politiska partierna, i bästa fall,  lyckas intressera sin valboskap att, i sin tur, intressera sig för rikets styre, med resultat att den 20:e september bör 349 personer vakna upp som valda ombud för Sveriges folk, som det så vackert heter – och representationen kan därmed börja.
Vi alltså fått 349 individer som skall styra över dryga 9.300.000. medborgare.  Det låter kanske inte bara som en fest – kanske snarare rent av betungande.
I runda slängar innebär det att varje valt ombud representerar cirka 26.000 medborgare.
Att de bara orkar – jag menar då – De styrande?

Men så, av purt intresse, satte jag mig att studera ett antal länder i Europa, som vi alla betraktar som demokratier, och kan konstatera att de tydligen inte förstått vilken potential de har. Tyskland, till exempel, borde ha, med samma representation som Sverige,  3280 ledamöter i Förbundsdagen, Frankrike 2440 i Generalförsamlingen och ”lilla” Nederländerna skulle ha 640 valda ombud i sin Tweede Kamer. Men i själva verket har de 622, 577, respektive 150 i Nederländerna. Ett snitt på 100.000 medborgare per representant.
Men i Sverige har vi sedan länge anammat den s.k. arbetslinjen – och sådant ger resultat.

Vi har som sagt 349 folkvalda , och arbetslinjen har därmed, i europeisk jämförelse, gett oss 259 extra arbetstillfällen.
Men så här 5 månader till valet – kanske inte så mycket att skryta med.
Borde det inte bli dags att accentuera ”Den svenska modellen”, och spä ut demokratin än mer – allt i den välsignade arbetslinjens namn?

P.S.
Grönköpings Veckoblad (GV) har en fantastisk förmåga att sätta fingret på, s.m.s., ömma punkter. (Naturligtvis öser man bäst ut GV:s nyhetsflod direkt från källan, men då denna lilla blänkare inte ligger på nätet, tar jag mig friheten att citera densamma.)

ETT FÖRSLAG som nyligen har inlämnats till kommunfullmäktige av en engagerad medborgare som kräver, att inkvotering till styrelser omedelbart skall verkställas, så att underrepresenterade grupper får större inflytande. Enligt förslaget är det främst allmänt kompetenta personer som är klart underrepresenterade i alla slag av styrelser i närområdet.”

Jämnt skägg

Var uttrycket i rubriken kommer ifrån har jag ingen aaaning om, men det är det mindre problemet bland dem som möter oss.

En god vän, som tänkt åka till Amsterdam i kväll men snällt fått stanna hemma, berättar att man i England säger: ”First Iceland burnt our cash, now we get their ash”. Och det är klart att detta att inga flygplan är i trafik är säkert bra för miljön, men den minskade föroreningen är nog försumbar i jämförelse med vulkanaskans effekter. Detta sagt utan att raljera om koldioxidfaran, som jag vet för lite om för att våga uttala mig. Det värsta är att andra, som politiker, som lyssnar på de forskare som säger det som passar just deras ideologi bäst, uttalar sig med så mycket större självsäkerhet. För att inte tala om journalister.

Så kommer en ny väljarbarometer och säger det som de brukar säga, nämligen att avståndet mellan blocken minskar men att oppositionen leder betryggande. Vad som är värst av oppositionens pest eller alliansens kolera är svårt att säga, men det känns så att säga som om det finns vaccin mot kolera. Om någon förstår vad jag menar, som gentlemannen Oliver B Bumble brukar säga i serien Tom Puss, den klokaste av dagstidningsserier av följetongskaraktär. Men i valet mellan den förhållandevis resonerande Anders Borg och den bandhundsskällande Thomas Östros är det ingen tvekan om vem som är att föredra. Och Mona Sahlin har ju inte ens förtroende hos sina egna. Så det är ett bisarrt utgångsläge inför valkampen: en regering vars medlemmar (med något undantag; Beatrice Ask har inte precis rosat marknaden) har större förtroende än oppositionens har ändå sammantaget sämre stöd än oppositionen, som ännu inte kunnat presentera en samlad politik.

Men gräset är inte alltid grönare på andra sidan gärdsgården.

Hönan Agda

Hela 79 procent uppger att man har stort förtroende för SR och det är en ökning jämfört med 2008.
Detta står att läsa i pressinformation från Sveriges Radio och det är väl så jag känner det också. Till idag – lördag morgon. Inte för att procenttalet gått ned drastiskt, men visst fick det sig en knäck. Jag lyssnade till ett utomordentligt radioinslag i programmet Medierna*. Där granskades ett  braskande Eko-inslag om sexuella trakasserier inom film- och skådespelargenren, som fick stark genomslagskraft i övriga media. Ja, t.o.m. riksdagens kulturutskott tog upp ämnet i en hearing.
Jag rekommenderar: Lyssna till programmet. (Repris söndag kl.18.00.)

På Ekots hemsida från den 15 februari kan man läsa: Var tredje kvinna som jobbar inom svensk teater och film har blivit sexuellt trakasserad. Det visar den granskning som Ekot gjort. Värst drabbade är kvinnliga skådespelare. Nästan varannan svarar ja på frågan om de blivit sexuellt trakasserade och det är vanligt att just arbetsledaren är den som trakasserar.


Efter ha lyssnat till programmet är det inte utan att man kan börja reflektera över vissa journalisters syften med vissa producerade inslag. I en genomförd enkät avseende skådespelare om huruvida det utsatts för sexuella trakasserier fick man 132 svar från kvinnliga skådespelerskor, som ansåg sig vara trakasserade. Att 4000 personer inte var med i enkäten på grund av att de inte tillhörde Teaterförbundet och att lika många inte var med p.g.a. att de inte hade mail framgick just inte. Att det sedan,dessutom blev ett bortfall på närmare 60% framgick inte heller. Kvar blev en fjäder, men det hindrade inte den ansvarig journalisten, Jesper Lindau, att skapa en höna. (Eller heter det anka i radion också?)
Pressad av Medias reporter svarar till sist ansvarig Eko-reporter, Jesper Lindau:
– Jag är journalist, jag är inte statistiker … det är ingen nyhet.
Däri ger jag honom rätt – men aktualiseras samtidigt inte frågan om det  kanske  börjar bli aktuellt med att legitimera även denna yrkeskår**.

Läs även Maria Schottenius i dagens DN – 19 april.

* Medierna är ett fristående(?) produktionsbolag som gör program ”på uppdrag av Sveriges Radio”
**Jan Stridh på JMG och Claes Andersson på SCB kan säkert lära ut grunderna i statistik.