Våren nalkas

Gammal tomhylsa menar på

Gammal tomhylsa menar på

Våren sägs vara på väg och jag trodde därför att den tilltagande nästäppan var orsakad av oskyldiga pollen som virvlat i vårvindar friska, men Hustrun säger sig förstå att det är frågan om en vanlig bondförkylning.
Aldrig får man vara glad. Som salt i såren eller, om det föredras, grädde på moset, meddelar hon ankommande barn att fadern är förkyld och följaktligen retlig och allmänt outhärdlig. Jag försöker efter bästa förmåga upplysa henne om att jag visst inte är otrevlig utan fast mer solig och glad, men det hör hon inte eftersom min stämma också är anlupen. Så jag ligger i paulunen, läser om Hjalmar Bergman och läser Hemvärnsnytt.

En och annan som känner mig kanske höjer något på ögonbrynet, eller rent av på båda brynen, eftersom jag aldrig varit någon större försvarsvän. Men det är i tjänsten, kan jag nu lugna alla oroliga, för penningar. Å andra sidan har jag med åren inte blivit mer krigisk men något mer positivt ställd till försvaret. Mina egna erfarenheter, från början av 60-talet, grundar sig på umgänget med enfaldiga underbefäl som skulle tala om hur tillvaron såg ut för nykläckta studenter som ansåg att de visste allt därom. Men att helt ta bort försvaret, som tidigare regering i ohelig allians med centern gjort och som den nuvarande regeringen fortsätter med, det är inte bara enfaldigt utan också olyckligt.

Militärtjänsten var förr, på den tiden detta var en uteslutande manlig sysselsättning – tanken var den att kvinnor hade mens och födde barn, så de har sitt helvete, så då får vi grabbar ta på oss det här – en socialt utvecklande erfarenhet, i och med att det var det i stort sett enda tillfället då folk från alla samhällsklasser fick tillfälle att träffas – och samarbeta. Någon sådan arena för umgänge finns inte längre, och det är skada. Nu kan återigen fördomar om ”dom andra” tillåtas att växa sig starka, och klasskänslorna börjar sticka upp sina fula trynen här och var. Och, som jag någon gång tidigare varit inne på, det konstiga är att den enda socialt accepterade bördshögfärden förefaller vara den som uttrycks av dem som kommer från vad de själva med någon tänjning av begreppet gärna kallar arbetarklassen. För det är i de sammanhangen finare att stamma därifrån än från låt oss säga borgarklassen. Som om någon någonsin har kunnat välja sitt ursprung!
Jodå, jag märker att jag nu börjar jag bli lite kitslig, men dumhet har tyvärr den effekten på mig. Stolta över sitt ursprung får alla vara, men högfärdiga – icke!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Lärdomar och fördomar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s