Svensk tv-dramatik

Jag vet inte om jag är rätt person att uttala mig, jag som aldrig står ut med mer än något enstaka avsnitt av någon tv-serie, men det är något konstigt som hänt och händer med svensk tv-dramatik. Medveten som jag är att jag vänder mig till en åtminstone medelålders läsekrets, känner jag att jag utan alltför mycket förklarande kan hänvisa till den svenska tv-teaterns storhetstid. Man visade Molière, Strindberg, Ionesco och Shakespeare, i fantastiska uppsättningar, i några fall i samarbete med Dramaten. Svenska folket, som kanske inte gick till teatrarna så ofta annars, kunde alltså se världsdramatiken och den något mindre välrenommerade folklustspelsrepertoaren (alla minns säkert Monica Z i Söderkåkar, som pigan som kom ut med snapsglas på en bricka och tittade efter herrbekanta som skulle komma och sa att ”Karlar, de’ är mitt liv dä, se!” eller Georg Rydeberg, Tor Isedal och min kusin Anna Sällström i en fantastisk uppsättning av Ett resande teatersällskap).

Och vad får man se nu? Stefan och Krister-buskis och överspelade polisserier med repliker med en tonträff som skulle ha gjort Mrs Miller grön av avund. Och så har vi Arn, som var i det närmaste oläsbar som bok, och nu som tv-serie blivit närmast parodiskt övertydlig i sin ”dolda” politiska agenda. Samtidigt levererar danskarna den ena fullt sevärda tv-serien efter den andra, med början i klassikern Matador. Trösten är att BBC finns att tillgå, med serier som As time goes by, To the manor born, Yes, minister och Foyle’s war, som kan ses i hur många repriser som helst utan att intresset mattas.

Vad kommer det sig alltså att ett land som skapat stor tv-dramatik, som Hemsöborna, Hedebyserien och alla Lars Molins filmer, nu plötsligt är fullkomligt impotent vad gäller originell tv-dramatik? Det kan ju inte vara så att all genialitet dog med Allan Edwall, som var en ständigt återkommande centralpunkt i många produktioner, Eller, och nu börjar jag närma mig det jag oroar mig för, är det så att man inte längre tror tittarna om att ta till sig kvalitet mitt i all Let’s dance-sörjan?

Jag önskar att SVT, för det är väl där vi har anledning att fästa de starkaste förhoppningarna, snart eftertryckligt bevisar att jag har fel.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s