Konsten att nå ut

Vi har, Axel och jag, naturligtvis frågat oss varför vi inte har fler läsare än vi har. Vi är ju naturligtvis oerhört mycket mer intressanta än, låt oss säga, alla dessa blonda damer som skriver om olika kläder som de fått av företag för att skriva om på bloggen. Mer av en slump har vi förstått vad det är som avgör om en blogg skall få många läsare. Vi har levt i tron att det är De Stora Frågorna – som livet och döden, vad det var som fick oss att rösta på Tommy och inte på Elvis när man på 50-talet hade möjligheten att välja (Tommy Steele vann) eller varför de riktiga lagen, som IFK Norrköping, IFK Eskilstuna och GIF Sundsvall inte vinner allsvenskan eller varför politik måste vara så enfaldig – som skulle locka läsare.

Fel, fel, fel, som Brasse Brännström sa.

Vad som krävs är att man skriver något som folk söker svaret på. Vi såg ljuset när vi i samband med ett inlägg som Axel skrivit om att Systembolaget aldrig skulle överleva i Frankrike, där folk köper sitt vin på söndagsförmiddagarna, då Systemet håller stängt. Det hette ”Systemets öppettider” och hade länge de ojämförligt högsta besökssiffrorna. Vi förstod då, eller efter ett tag, att det läsarna sökte inte i första hand var vad Axel tyckte om Systemets öppettider utan fastmer faktisk information om när sagda bolag håller öppet.

Vi tänkte därför mycket på vad läsarna kunde tänkas vilja leta efter. ”Billigt brännvin” var ett förslag, men det föll eftersom vi inte ville förfalla till alkoholskämt. Axel hade förslag på läsarlockande rubrikord, men eftersom han är en vän vill jag inte återge det. Eftersom både han och jag har döttrar som, i likhet med andra, mer mediala personer, skall gifta sig inom kort kunde man tänka sig en, sann, rubrik som ”Vi blev bjudna på bröllopet”.

Efter att ha misslyckats med att hitta slagkraftiga rubriker, som skulle kunna locka den stora läsekretsen, har vi emellertid insett att vi vill ha läskunniga läsare. Så vi har bestämt oss för att fortsätta med smala ämnen för smala läsargrupper. Men osvuret är bäst.

Annonser

Svensk tv-dramatik

Jag vet inte om jag är rätt person att uttala mig, jag som aldrig står ut med mer än något enstaka avsnitt av någon tv-serie, men det är något konstigt som hänt och händer med svensk tv-dramatik. Medveten som jag är att jag vänder mig till en åtminstone medelålders läsekrets, känner jag att jag utan alltför mycket förklarande kan hänvisa till den svenska tv-teaterns storhetstid. Man visade Molière, Strindberg, Ionesco och Shakespeare, i fantastiska uppsättningar, i några fall i samarbete med Dramaten. Svenska folket, som kanske inte gick till teatrarna så ofta annars, kunde alltså se världsdramatiken och den något mindre välrenommerade folklustspelsrepertoaren (alla minns säkert Monica Z i Söderkåkar, som pigan som kom ut med snapsglas på en bricka och tittade efter herrbekanta som skulle komma och sa att ”Karlar, de’ är mitt liv dä, se!” eller Georg Rydeberg, Tor Isedal och min kusin Anna Sällström i en fantastisk uppsättning av Ett resande teatersällskap).

Och vad får man se nu? Stefan och Krister-buskis och överspelade polisserier med repliker med en tonträff som skulle ha gjort Mrs Miller grön av avund. Och så har vi Arn, som var i det närmaste oläsbar som bok, och nu som tv-serie blivit närmast parodiskt övertydlig i sin ”dolda” politiska agenda. Samtidigt levererar danskarna den ena fullt sevärda tv-serien efter den andra, med början i klassikern Matador. Trösten är att BBC finns att tillgå, med serier som As time goes by, To the manor born, Yes, minister och Foyle’s war, som kan ses i hur många repriser som helst utan att intresset mattas.

Vad kommer det sig alltså att ett land som skapat stor tv-dramatik, som Hemsöborna, Hedebyserien och alla Lars Molins filmer, nu plötsligt är fullkomligt impotent vad gäller originell tv-dramatik? Det kan ju inte vara så att all genialitet dog med Allan Edwall, som var en ständigt återkommande centralpunkt i många produktioner, Eller, och nu börjar jag närma mig det jag oroar mig för, är det så att man inte längre tror tittarna om att ta till sig kvalitet mitt i all Let’s dance-sörjan?

Jag önskar att SVT, för det är väl där vi har anledning att fästa de starkaste förhoppningarna, snart eftertryckligt bevisar att jag har fel.

Snömosdemokrati

Ett Brännpunktsinlägg i SvD har föranlett Daniel och mig att fundera över demokratins problem.
Vår vän Herbert Tingsten ( som vi känner genom äldre bildning) har redan beskrivit detta – vårt yttersta problem i den representativa demokratien, OM ANSVARET – i sin kanske viktigaste bok. Läs den!

Herbert Tingsten

Men låt oss ta det hela från början.
Vi , Daniel och jag, – har lärt oss att vi alltid gått till val för att utse ”valda ombud för Sveriges folk” – och i den villfarelsen(?) lever vi  fortfarande. I vår värld har det inneburit att om vi röstat på ett parti så kommer det att företrädas av representanter som sympatiserar med den politik som ett parti offentliggjort i sitt partiprogram eller genom sin underliggande ideologi.
Men så på senare tid har man, sedermera, skapat någon typ av hybrid, där enskilda kandidater kan föra en personlig valrörelse och låter sig, i bästa fall, ”kryssas in” som företrädare för ett parti. (Observera att dessa kandidater kryssas in lokalt, men kan komma att spela en rikspolitisk roll som politiska vildar i enskilda frågor.)

Men vad innebär nu detta? Jo, hux flux har man rundat det grundläggande kriteriet – att representera ett  parti –  även om man , i huvudsak, bekänner sig, detta fall, till folkpartiet. (Se Brännpunktsinlägget)
Det vi börjar känna är samma gamla frågeställning som vi fick lära oss på 70-talet : Kan man hoppa halvvägs från Empire State Buildings? (Eller för er som inte var med på den tiden – kan man kompromissa i alla frågor?)
Vårt svar är definitivt … NEJ! … i denna fråga.
Antingen har vi en demokrati byggd på ett partiväsende.
Eller annars får vi ändra till ett system, t.ex. likt det engelska, majoritetsval i enmansvalkretsar. För ytterst handlar det om endast en sak – väljarnas möjlighet att utkräva ansvar.
Idag kan vi utkräva ansvar av partiernas politik. Vi kan genom våra röster säga Ja eller Nej till en föreslagen politik.
(Men vi har ingen makt över de figurer som genom internt slagsmål lyckats slå sig fram till en nominering.)
Därför:
Låt oss hålla till den ordning som gäller, men låt oss gärna diskutera framtiden.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/valjarkontrakt-mot-datalagringsdirektivet_4442703.svd

Under galgen

Förlåtaren

Förlåtaren

Tänka sig.
Ibland kommer sanningen ifatt även den mest inbilske. När anklagelserna om sexuella övergrepp på unga människor står som spön i backen, då försöker påvestolen släta över och acceptera sanningar som utsades för mer än 40 år sedan. Enligt DN, som refererar till Vatikanens officiella tidning, L´Osservatore Romano, förlåter påvestolen Beatles för deras övertramp när John Lennon bl.a. hävdade att ”kristendomen kommer att krympa och försvinna”.

Den naturliga ”förlåtelsen” kanske i stället borde lyda: Om vi fortsätter på det här sättet kommer vår uttolkning av kristendomen att krympa eller försvinna.”

Daniel i lejongropen

Tack Daniel för ditt bidrag till kulturen.
Det är intressant att det äntligen kommit på pränt och kanske renderar det dig– vem vet – en plats i den nuvarande kulturella sfären. Men inte mer. Att du försökt använda dig av samma trix som på Wårtans tid, [se din egen artikel nedan], och felstava ett efternamn känns dock lite billigt.

Den felstavade

Att Carl Barx fick sitt namn förvanskat, och att du därvid kom att spela en viss roll i det kulturella livet, stod säkert denne ut med,  men att ge sig på, och felstava, en så känslig person som Jan Guillou – det är att leka med elden.

Du skall veta att tiderna förändrats. Visst kunde dåtidens, av dig uppräknade kulturpersonligheter, tillvita varandra för allehanda övertramp, men idag räcker det med ett förfluget ord och du kan hamna inför skranket. Eller värre – du kan hamna på Aftonbladets eller Expressens kultursidor där, som bekant,  det intellektuella djupet nätt når upp till fotknölarna. Som ett talande exempel finns en artikel i AB. Läs den och begrunda.

Mitt råd till dig är i alla händelser om du vill delta i dagens kulturliv – håll dig till Kalle Anka.

* En kulturdebatt är en offentlig debatt som förs mellan intellektuella i medierna, företrädesvis på tidningarnas kultur- och debattsidor. /Wikipedia/

Dagens kulturdebatt

Min medvandrare Axel har uppmanat mig att skriva något dräpande om dagens kulturdebatt och har därigenom gett ett gott exempel på begreppet tulipanaros: något som är enklare att säga än att göra.

På något vis är det förstås smickrande, men samtidigt är det inte så smickrande för den gode Axels omdöme. Hur skall jag, en sketen korrekturläsare, fälla en dom över dagens kulturdebatt, när jag själv inte just deltagit i densamma. Jo, en gång har jag faktiskt startat en kulturdebatt på UNT:s kultursida. En god vän och granne vikarierade som kulturredaktör, då ordinarie chefen, Wårtan, som vanligt om somrarna befann sig på pensionat på Orust.

Beskuren Anka

Han tog då in en recension av en praktbok med Disneyserier, betitlad Jag, Kalle Anka, som jag efter bästa förmåga sablat ner, eftersom man beskurit och våldfört sig på den store Kalle Anka-tecknaren Carl Barks fantastiska bilder.

Carl Barx?

Denna recension hade jag skrivit när boken var jämförelsevis ny, föregående höst, men ännu inte funnit nåd inför Wårtan, vilket medfört att boken sedan dess redan hunnit gå på rean. Det som emellertid satte i gång själva debatten var inte bara att jag tagit mig för att kritisera en visserligen usel utgåva av det som ändå var det bästa som någonsin skapats i serieväg, utan fast mer att jag stavat Carl Barks namn fel. Detta var egentligen inte så konstigt, Disney hade i årtionden velat hemlighålla vem Den riktige tecknarn var, varför namnet bara traderats muntligt kännare emellan. Till detta skall läggas att detta skedde i början av 70-talet. Så jag, olycklige, stavade namnet Barx, troligen influerad av hur en då för tiden högt uppburen politisk tänkare stavade sitt namn. Detta ledde till att jag fick gå i svaromål, inte bara en utan två gånger – med honorar båda gångerna!

Men jag tror inte att det var detta Axel avsåg med sin uppmaning. Jag hade berättat att jag under privat uppdragsforskning tröskat mig igenom ett otal brev till och från Dag Hammarskjöld till och från olika kompisar i hemlandet: Pär Lagerkvist, Herbert Tingsten, Carl Ragnar Gierow, Sten Selander, Eyvind Johnson, makarna Myrdal, Uno Willers, Bo Bergman, Erik Lindegren, Anders Österling, Hjalmar Gullberg med många flera. Där kan man tala om kulturdebatt. Jag undrar hur många av dem som nu med liv och lust deltar i den svenska debatten, som Jan Gullou, Björn Ranelid,  Camilla Läckberg, Carina Rydberg och Liza Marklund. kommer att vara kända till namnet, än mindre vara lästa, om så där en femtio år? Axel tyckte om mitt påpekande att det liksom var mer resning över de äldre kulturpersonligheterna, vilket nog dock säger mer om mina preferenser än om den egentligen omöjliga frågan om vilka som är ”bäst”. Men jag vet att jag hellre läser en roman av Lagerkvist eller till och med alla volymerna i Tingstens memoarer än vad som helst av någon av dem i den senare gruppen.

Ur påvens skägg

För drygt ett år sedan upplyste herr Benedictus XVI världen om att användandet av kondom var av ondo. Då gällde det HIV/AIDS, men i bakgrunden skymtade en icke officiellt förd diskussion om ökad promiskuitet – (läs sex innan det heliga äktenskapet mellan man och kvinna).

Men nu är det tyst från påvestolen . Nu är det tyst överhuvud taget, för nu gäller det herr Benedictus egna disciplar. Denna gång gäller det inte HIV/AIDS, men i bakgrunden skymtar en icke önskvärd diskussion om ökad promiskuitet – (läs sex utom det heliga äktenskapet mellan Gud och prästerskapet).

Jag hörde på radion i morse två reflekterande herrar, som undrade varför herr Benedictus XVI varit så tyst i frågan. Inte ens i sitt påsktal, berörde han frågan. En av herrarna i radion, som sade sig vara ”icke-professionell katolik” efterlyste en ökad transparens inom kyrkan för att undvika sådana beklagliga händelser som uppdagats i många länder.
Men jag måste då undra: Är det inte så att en maktsfär tappar sin makt om transparensen ökar? (Det gäller för övrigt alla  maktsfärer, men inom hemliga ordnar i synnerhet.)

Tänk om kardinalskollegiet eller konciliet skulle bli öppna tillställningar – vad skulle då vara kvar av den katolska kyrkans makt? Tänk om påvens brev till sina disciplar skulle bli offentliga? Och tänk om det då kom ut att påven uppmanat sina desciplar att använda kondom?

Sscchh ...

Som sagt – med salig August Blanche i åtanke – det skall fan vara påve!

Dolda värden

Det Vincent såg

Många gånger är de, då jag sökt berätta för Daniel vitsen med att fördjupa sig i vad som menas med Intellektuellt Kapital.

Intellektuellt Kapital handlar i stor utsträckning om att kunna värdera det immateriella, men även att att synliggöra s.k. ”dolda värden” – värden som av olika anledningar inte redovisas i organisationerna. Förutom okunskapen om hur man redovisar dessa värden så handlar det om att inte ens veta om dessa värden.

Vad jag inte fick se

Under min senaste vistelse i Provence kom detta begrepp – dolda värden – att bli mer än påtagligt.
Jag besökte en fornlämning – Glanum – inte långt ifrån den lilla staden St-Rémy-de- Provence. Staden är primärt känd av tre anledningar; Glanum, Vincent van Gogh och Nostradamus – den senare kan vi lämna därhän. Han föddes bara i den här staden 1503, men desto mer intressanta är de två övriga.

Glanum handlar om romerska ruiner i klass med Forum Romanum i Rom, men – och nu kommer det i mitt tycke mest fascinerande – på den plats där Glanum ligger stod Vincent van Gogh och målade några av sina mest berömda tavlor, Vetefält med cypress och Ravin. Åren 1889-1890 var han intagen på ett mentalsjukhus, St-Paul-de-Mausole och målade som en besatt, vilket står väl beskrivet i Irving Stones biografiska roman Han som älskade livet. St-Rémy-de-Provence och dess omgivningar är väl beskrivna i boken; bl.a. omnämns själva mausoleet, men resten av Glanum låg dolt för Vincent. Utgrävningarna började först 1921, och det som Vincent såg och målade, var bara sädesfält och olivlundar, med de bakomliggande bergen. Aldrig kunde väl han ana vad som fanns under ytan.

Jag tror att ett bättre exempel på vad som menas med dolda värden kan jag knappast föreställa mig. Det vi ser idag må vara fantastiskt, men samtidigt får man inte bli blind för att det finns kanske andra värden som värda att beakta.
Samtidigt som det kan vara en intressant reflektion, i detta speciella fall, att föreställa sig en värld utan van Goghs cirka 150 tavlor som han presterade här är svårt, där samtidigt ett av Frankrikes märkligaste fornminnen låg.

(Glanum grundlades c:a 400 f.Kr. och romarna byggde vidare under kejsartiden. Orsaken till att det mesta av Glanum ligger i ruiner är goternas framfart 480 e.Kr.)

(Den mycket uppmärksamme iakttagaren av Vincents tavla från 1889 och dagens fotografi kan kanske med lite god vilja, skönja den lustiga bergsformationen – bestående av två hål. Och håll med om att Vincents bild innehåller ett mervärde i förhållande till dagens verklighet.)

Vad Vincent inte fick se

Dolda världen

Efter att ha levt en hel månad utom cybervärlden är jag så åter i densamma. Naturligtvis är det inget fel på den franska elektroniska världen i Bandol, men sitter man med hustruns dator och hon tyvärr glömt bort lösenordet, så spelar det ingen roll hur många nätverk det än finns att koppla upp sig emot. Vi – hustrun och jag –har under 3 veckors tid sökt memorera alla upptänkliga uppslag – alltifrån hustruns namn, barnens -, vänners -, för att så småningom – 2 veckor senare – börja beta av  Gamla Uppsalas gatunamn. Lägg därtill kombinationen små och stora bokstäver. Aldrig tidigare har jag uppfattat gemener och versaler på annat sätt än att det handlade om bokstävernas storlek.

Det gemena Bandol

Men nu vet jag att det inte är någon tillfällighet att stammen är ”gemen” … Det är tarvligt, illvilligt, skamligt, ovärdigt, ja kort sagt; det är gement att vi först efter 3 veckor i Bandol prövade lösenordet ”bandol” med bara gemener. Men då var det så dags – att packa och åka hem.
Men som sagt – nu är jag tillbaka i cybervärlden.

Våren nalkas

Gammal tomhylsa menar på

Gammal tomhylsa menar på

Våren sägs vara på väg och jag trodde därför att den tilltagande nästäppan var orsakad av oskyldiga pollen som virvlat i vårvindar friska, men Hustrun säger sig förstå att det är frågan om en vanlig bondförkylning.
Aldrig får man vara glad. Som salt i såren eller, om det föredras, grädde på moset, meddelar hon ankommande barn att fadern är förkyld och följaktligen retlig och allmänt outhärdlig. Jag försöker efter bästa förmåga upplysa henne om att jag visst inte är otrevlig utan fast mer solig och glad, men det hör hon inte eftersom min stämma också är anlupen. Så jag ligger i paulunen, läser om Hjalmar Bergman och läser Hemvärnsnytt.

En och annan som känner mig kanske höjer något på ögonbrynet, eller rent av på båda brynen, eftersom jag aldrig varit någon större försvarsvän. Men det är i tjänsten, kan jag nu lugna alla oroliga, för penningar. Å andra sidan har jag med åren inte blivit mer krigisk men något mer positivt ställd till försvaret. Mina egna erfarenheter, från början av 60-talet, grundar sig på umgänget med enfaldiga underbefäl som skulle tala om hur tillvaron såg ut för nykläckta studenter som ansåg att de visste allt därom. Men att helt ta bort försvaret, som tidigare regering i ohelig allians med centern gjort och som den nuvarande regeringen fortsätter med, det är inte bara enfaldigt utan också olyckligt.

Militärtjänsten var förr, på den tiden detta var en uteslutande manlig sysselsättning – tanken var den att kvinnor hade mens och födde barn, så de har sitt helvete, så då får vi grabbar ta på oss det här – en socialt utvecklande erfarenhet, i och med att det var det i stort sett enda tillfället då folk från alla samhällsklasser fick tillfälle att träffas – och samarbeta. Någon sådan arena för umgänge finns inte längre, och det är skada. Nu kan återigen fördomar om ”dom andra” tillåtas att växa sig starka, och klasskänslorna börjar sticka upp sina fula trynen här och var. Och, som jag någon gång tidigare varit inne på, det konstiga är att den enda socialt accepterade bördshögfärden förefaller vara den som uttrycks av dem som kommer från vad de själva med någon tänjning av begreppet gärna kallar arbetarklassen. För det är i de sammanhangen finare att stamma därifrån än från låt oss säga borgarklassen. Som om någon någonsin har kunnat välja sitt ursprung!
Jodå, jag märker att jag nu börjar jag bli lite kitslig, men dumhet har tyvärr den effekten på mig. Stolta över sitt ursprung får alla vara, men högfärdiga – icke!