Svensk Jazz ≈ två asptrappor

Jag har idag återstartat min prenumeration på Orkesterjournalen .

För mer än 45 år sedan hade jag skaffat min första tidningsprenumeration. Året var 1960 och jag hade genomgått en, vad man kan kalla, en metaformos. Jag var nykonfirmerad – men min omvandling låg inte på det religiösa planet. Snarare tvärtom. Min konfirmationspräst – pastor Lars Rune – legendarisk präst i värmländska Gräsmark, gjorde säkert allt för att vi konfirmander skulle undfå sakramenten, men som 15-åring fanns saker som attraherade än mer. Sonen i huset – Nils Rune – introducerande mig i den – för mig – moderna jazzen. När mina konfirmationskamrater satt på sina kamrar och nötte in psalmverser och annat religiöst gods, satt jag och spisade Miles Davis´”senaste”. (Skivan – Milestones –  var visserligen inspelad i mars 1958, men på den tiden betraktades ett års fördröjning som att skivan fortfarande var het.)
Resultatet av min sejour i Gräsmark blev i alla händelser en prenumeration på tidningen OrkesterJournalen.  Och som sagt; nu är jag tillbaka. Efter 45 år!
Men varför?

Saken är den att Daniel och jag passerade Islandsbron, på väg till konditori Fågelsången för det sedvanliga veckoavslutningskaffet, under vilken man kan beskåda den i Uppsala berömda Asptrappan. Den lär ha kostat 4,3 miljoner att bygga.
Strax innan hade jag varit på Stadsbiblioteket och läst senaste numret av OJ. I ett ledarstick hade jag fått informationen om att svensk jazz uppbär 10 miljoner i statsbidrag och om man dubblerade detta anslag så skulle det överhuvudtaget inte märkas ens som avrundning i statsbudgeten.
Och mot bakgrund av detta betraktade vi asptrappan.

Då fattade jag beslutet – stöd jazzen!
Varför inte bygga en jazztrappa?

P.S. (Stockholms- och Göteborgsoperan uppbär cirka  800 miljoner i statsbidrag. Kommentarer?)

Annonser

1 kommentar

Filed under Kultur, Politik & samhälle

One response to “Svensk Jazz ≈ två asptrappor

  1. Nils Rune

    Vår son Anders länkade över din blogg. Jag är den där sonen som tillsammans med dig spisade Miles Davis. Mycket roligt att läsa. Fortfarande är ”Milestones” oerhört bra, en klassiker. Mitt ex, nästan sönderspelat, finns numer på vårt sommarställe tillsammans med bl.a MJQ, John Coltrane, Cannonball Adderly etc.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s