Om att bo

För 45 år sedan kom jag till Uppsala för att för första gången leva utanför familjen, i egen bostad. I mitt fall blev det som inackorderad hos en prostänka på Övre Slottsgatan 1. Jag minns att jag för ett diminutivt rum innanför köket betalade 130 kr/mån. Några månader senare blev ett större rum ledigt och jag flyttade dit. Hyran för det var lägre, med förklaringen att det inte hade ”egen ingång”. Tidigare hade jag kunnat gå in köksvägen, något jag inte utnyttjade.

Detta kom jag att tänka på eftersom studenter nu allt oftare tvingas köpa sina studentbostäder. Och apropå det så tänkte jag på tandläkaren, violinisten och människan – fast inte nödvändigtvis i den ordningen – Pelle Fahlén, som ondgjorde sig över att det första folk gjorde när de bildade familj var att köpa villa. ”De bor ju för faan för hela pengen. De har ju inte ens råd att köpa brännvin!”.

Jag fick emellertid av min prostänka reda på att jag inte skulle få bo kvar där, eftersom Sida skulle inrätta en studiegård i huset.
– Kandidaten får röka så mycket han vill, för sedan kommer det bara negrer hit och då blir det svart på väggarna  alla fall, sa hon, gud hjälpe henne.
Jag fick då leta efter ett nytt rum och fick reda på att en nationskamrat skulle lämna ett rum på vinden på Övre Slottsgatan 11 C.Anledningen till flytten, sa han, var att de andra som bodde på vinden var så tråkiga. Dessa förment tråkiga grannar har nu i 45 år varit mina synnerligen goda vänner. Det är tur att folk har olika smak!
Men det var inte alls detta jag skulle skriva om. I förrförra veckan skrev Gillis Herlitz en klok krönika i Uppsalatidningen om påfundet bland fastighetsmäklare att låta stylister möblera om de våningar som skall försäljas. Och i kväll satt jag i min avskilhet i ett litet avskilt rum och läste senaste bostadsbilagan från UNT, där några människor ville visa hur man skulle inreda ett sovrum. I skrämmande bilder visade man hur man omkring en naken four poster bed hade placerat ett par rangliga sängbord, där man inte ens kan tänkas lägga ifrån sig sina glasögon, än mindre ett antal böcker att läsas vid sänggåendet. I stället hade man på borden ställt till synes antika urnor, somliga med blommor i, andra bara som dekoration. Och på golvet, där man skulle sätta sina tofflor, stod en stor skål, till brädden fylld av frukter, möjligen plommon. Var man skulle göra av kärnorna om man mumsat på plommonen i sängen framkom inte.
Min fråga är nu: Vem i hela friden skulle vilja bo på det viset? Finns det ett samband mellan dessa båda fånerier, home stylingen och inredningsbisarrerierna?
Är bilderna och tipsen bara avsedda som porr för möbelfetichister, eller vad har man tänkt sig?
Detta är några av de tankar som upptagit mig, så här strax före sänggåendet.

Annonser

Språkpolisen ingriper

Medan vi alla väntar på Budskapet från Frankrike tänkte språkpolisen i mig sticka fram sitt fula tryne och mena på.

Som somliga har märkt pågår fotbolls-VM. Därvid uppträder olika experter och ger sina synpunkter på det som sker, har skett eller skall ske. Det är gott och väl, men ibland skall somliga briljera med att de varit i Spanien och talar om den eller den spelaren som spelar i Sevi:ja [uttal, jag kan inte tillräckligt mycket fonetisk skrift för att ange det bättre]. Effekten av denna deras vilja att briljera med sina spanskkunskaper – Sevilla uttalas ungefär Sevilja på spanska – är att de avslöjar sin obildning. För ett uttal av ett utländskt ortnamn på originalspråket är inte rätt uttal på svenska. På svenska uttalas Sevilla Sevilja, på samma sätt som vi säger London om London och inte Land’n eller så. Och Barcelona uttalas ungefär så på på svenska, inte Barthelo’na med läspljud. På samma vis får vi acceptera att utlänningar uttalar svenska ortnamn ”fel”. För den skull behöver vi inte vara larviga och säga Gothenburg i stället för Göteborg när vi talar med utlänningar. Vi har rätt att uttala våra egna ortnamn på vårt sätt och behöver inte låtsas tala någon sorts halvengelska – ens om Lilla London!

Det var allt denna för gång. För jag ids inte ta upp den allt mer spridda dumhet som består i att man betraktar media som någon sorts singularisform och säga – och skriva! – groteskerier som ”i tyskt media”. Pluralformer av latinska ord som slutar på -um i singularis skall på svenska få pluralform på -er eller ingen plural alls: ett centrum – flera centrum, ett forum – flera forum, ett medium – flera medier, ett akvarium – flera akvarier, ett kollegium – flera kollegier. Varför kan jag återkomma till om jag blir på det humöret. (Det har bland annat att göra med att man inte kan böja de  där -a-formerna i best form plural. ”Mediana”?. Nej, knappast!) Jag går inte så långt som DN:s förra språkvårdare Catharina Grünbaum som sa att det är obildat att säga exempelvis ett forum, flera fora, men det är missriktad snobbism.

Slut för i dag.

Glad midsommar!

Det är snart midsommardag och vi har just ätit vår midsommarmiddag. Jordgubbarna fick vara till en annan dag – ingen i familjen är så värst beroende av dem för att känna att det är svensk sommar, framför allt som de som går att få tag på kommer från Belgien.

Axel tror sig nu vara on speaking terms med sin dator, men det kräver att den talar franska, om jag förstod honom rätt. Eller att han gjorde det. Språkförbistring råder i någon form i vilket fall.

Inte nog med att de inte sparkar fotboll med någon framgång, de förstår inte utländska heller. Det är synd om fransmännen. De är inte vad de tror att de är och har heller aldrig varit det, annat under en kort tid på 1700-talet, då kulturen var fransk. Men det är länge sedan. Jag säger inte att det är bättre nu, när ”kulturen” (här avsiktligen satt inom citationstecken) är amerikansk (nu förstår ni citattecknen).

Så vi har stora ting att vänta från södra Frankrike, nu när den sjöstedtska datorn fungerar igen.

Jag är valpvakt, när hundens husse och matte (min dotter) är på bröllopsresa. Ett vällovligt syfte. men varför till Kanada? Där pratar ju en del franska?

Men för att det inte skall framgå alltför tydligt att jag ätit en bättre måltid, med vad därtill hörer, så slutar jag detta meddelande härmed.

Glad midsommar!

Nyhetstorka?

Det Kungliga Bröllopet är lyckligen genomfört och professor Dick Harrysson hävdar att det lyckade arrangemanget inte kan leda till annat än ett ökat stöd för kungahuset. Det må därmed vara som det vill, men det är onekligen så att alla politiskt korrekta och lätt snusförnuftiga inläggen av typen ”jo visst, men i alla fall” blir lite tröttande. I går, dagen efter begivenheterna, försökte politiske chefredaktören Håkan Holmberg i Upsala Nya Tidning mana till sans och måtta i en ledarartikel. Jag orkade läsa en tredjedel. Jag kände någon samvetsbetänklighet – jag känner ju honom sedan åren på UNT som en förnuftig person med någon svaghet för det politiskt korrekta – och frågade min lagvigda om hon läst artikeln. ”Nej, jag orkade inte”, blev svaret.

Man skall kanske inte döma ut en artikel som man inte har läst, men även det faktum att två läskunniga personer var för sig känner sig oförmögna att ta sig igenom en tidningstext säger också en del. Jag skall alltså inte recensera ledaren som jag inte läst – även om tekniken inte är ovanlig i recensionssammanhang – utan mest fundera kring företeelsen. Folkpartister har en tendens att låta ideologiskt oantastliga åsikter totalt skymma horisonten och reagerar ryggradsmässigt mot det som enligt deras mening är ”fel”. Detta är naturligtvis politikerns uppdrag, men det får gärna ett inslag av puerilt och nyfrälst världsförbättrarnit över sig, och sådant är alltid prövande. Ett exempel är ju kampanjen mot kårobligatoriet, där principen, att ingen skall tvingas vara delaktig av något han eller hon inte själv valt, tar över på bekostnad av ett väl fungerande och av dem det drabbar, studenterna, sällan kritiserat eller ens ifrågasatt system. Kungahuset är naturligtvis en orimlighet, men vad är det för fel med orimligheter? Vi har ju annat orimligt i samhället som vi stillatigande godtar – och då bortser jag här från rena plågor som schlagerfestivaler och annat – som att vi skall underhålla en överklass av politiker, för att värna demokratin kan tänka, som just inget annat gör än att inte sitta i riksdagen och som sällan eller aldrig avhörs annat än under valkampanjer, då de oombedda dyker upp både här och där för att visa sitt intresse för samhällets alla funktioner. Och konstigt nog är det alltid ett pressuppbåd med vid varje dagis- och industribesök. Skillnaden här är att folk uttryckligen önskar det här besynnerliga statsskicket, som en koppling tillbaka till gångna tider och som ett uttryck för tradition och sedvänja. Men jag tror ingen dagisfröken har bett att Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt skall komma dit och störa mitt i fruktstunden eller fikarasten, utan här dikteras besöken helt av politikernas behov att få synas i medierna. Jag menar, det är ju inte kungahuset som bett om all uppståndelse i samband med bröllop och annat, utan de spelar sina roller i ett av statsmakterna och andra intressenter hårt regisserat spel. För det lustiga är ju att det ofta är samma människor som pockar på kungligheternas medverkan för att skapa intresse kring Sverige och svenska företag vid utlandsresor och annat som ”i princip” motsätter sig samma kungligheters position.

Ja, man blir trött. Och vad skall tidningarna skriva om nu, efter Bröllopet? Om Sahlin och Reinfeldt? Nej, det verkar som om det säkraste kortet är att, som Håkan Holmberg, skriva om kungahuset, med en kritisk knorr. För då får man i alla fall fler läsare ån om man skriver om valet. Och som ett brev på posten kommer alltid argumentet att det blir så dyrt med apanage och anat. Är det någon som tror att en republik, med val vart fjärde år och med minst samma representation, skulle bli billigare? Nej, det är med kungahuset lite som det som jag tror var Winston Churchill som sa om demokratin eller parlamentarismen: Det är ett mycket uselt system, men det är det bästa vi hittills har kunnat hitta på. Men finns det inget annat att skriva om. Bröllopet var ju uttjatad redan i april och jag var väl inte den enda som inte iddes sitta och titta på när andra gifter sig.

Gudskelov finns det fotboll!

Bröllopsyra


Jag undrar vilka som är mest drabbade av den rådande bröllopsyran. Förutom journalisterna då, för de är ju skyhögt över alla andra i myntslageri av det förestående kronprinsessliga biägret. Tror de, stackarna som sitter på Skeppsbron dag ut och dag in och berättar i tv  om vad som komma skall,  verkligen att de vänder sig mot en lika intresserad allmänhet? Vad jag vet fanns det en klausul i Journalistförbundets avtal som sa att man kunde tacka nej till ”förnedrande uppdrag”. Borde den inte kunna tillämpas här? Och nya bröllopsbilagor är det i kvällstidningarna varje dag.

Sedan slår tydligen republikanerna mynt också, genom att människor som är utleda på allt tjafs söker sig till dem. Men det roligaste – om nu ”roligt” är rätt ord – var en tjej som sa i samband med något som anordnas som man kallar Real love, i protest mot det stundande rojalistiska bröllopet. Hon svarade på frågan om inte det var ”real love” också mellan kronprinsessan och hennes Daniel (snyggt namn, för resten): ”Jo, fast här handlar det ju mer om makt och så . . . och om heterosexuell tvåsamhet”.

Så nu vet vi det, att det är den heterosexuella tvåsamhet som är det stötande. Inte det rojalistiska. Och den makt som det här är frågan om är väl ganska begränsad, så kringskuren som kungamakten numera och med all rätt är.

Sedan är det ju det att det kostar så mycket pengar med bröllopet. Är det ingen som tänkt på att det kanske är en god affär för Sverige, när alla de massmedier som inte är i Sydafrika finns posterade kring Lejonbacken och trakterna däromkring? Och kungen pytsar ju i alla fall upp hälften av vad det kostar enligt Aftonbladet eller vad det var. Och då måste det ju stämma. Apropå att kungen betalar så kom jag att tänka på att en mer historiskt bildad person i bekantskapskretsen, historiker till professionen, alltså. Han sa en gång att vi inte skall gnälla så mycket över vad kungahuset kostar. För hade vi inte haft den kungafamilj vi nu har så hade vi inte haft vare sig Lapplandsfälten eller stora delar av Västerbotten. Efter svensk-ryska kriget ville ryssen nämligen dra gränsen till Sverige (Finland hade de ju redan) söder om Lapplandsfälten, som väl då knappast var upptäckta. Men då skall, enligt samme sagesman, Carl Johan ha gått in och med egna pengar – han hade ju krigat en del i Europa och fått ett och annat krigsbyte kan tänka – betalat vad det kostade att få gränsen mot Finland där den nu går. Och sedan donerat det inköpta till staten. Good will-skapande, ja visst, men det har kommit lite pengar från de där Lapplandsfälten sedan dess. Och så mycket har nog inte de kungliga apanagen varit att de tagit mer än någon enstaka procent av de inkomsterna.

Men jag själv kan inte hetsa upp mig över det stundande bröllopet. Jag har redan upplevt Årets bröllop, när dottern Anna och hennes Rikard gifte sig i pingstas. Och vad är Storkyrkan mot Domkyrkan i Uppsala? Det är blaha blaha det!

Heja Schweiz!

Alternativ till vuvuzelan?

Fotbolls-VM är en allvarlig sak som det här inte skall skojas med eller raljeras över. Men visst är det något befriande när ett lag som Schweiz går och slår en favorit till slutsegern som Spanien? Det skrivs annars bara om att det låter så mycket av de där plasttrumpeterna som jag aldrig lär mig namnet på, så ibland kan det vara på sin plats att skriva om själva fotbollen.

Jag har själv ett kluvet förhållande till fotboll. Jag älskar att titta på fotboll men har aldrig själv lyckats nå någon som helst grad av skicklighet i sporten. I skolan kom en dag pingstpastor Stanley Sjöberg till läroverket i Sundsvall och sjöng då ”Klippa du som brast för mig”, en för oss okänd from sång eller psalm. Men somliga uppsnappade innehållet, för redan under första gympalektionen därefter brast mina klasskamrater – om nu ”kamrater” är rätt ord – ut i sång när jag som back rundades av en mer lyckosam klasskamrat i motståndarlaget. ”Klippa du som brast för mig!” sjöngs det upprepade gånger, för det var det enda vi kunde och det var väl som försvarsklippa jag egentligen skulle ha fungerat, där placerad eftersom jag – och troligen alla de andra – visste med mig att jag inte skulle vara så framgångsrik i anfallet heller. Och värst – och säkert initiativtagare till psalmsången – skrålade en liten krullhårig sak, som här skall få vara anonym.

Men jag fortsätter att heja på Schweiz, för alla andra nationer blandar ändå ihop Sverige och Schweiz, för vi kan gott på det viset åka lite snålskjuts på alplandets framgångar, nu när vi för en gångs skull inte själva får vara med och leka. Fast jag tror nog att Sverige skulle ha klarat sig ganska bra där nere. Och vana vid kyla är ju di svenske också, något som andra mer ömhudade nationer verkar ha problem med, påpälsade som de är under matcherna under den sydafrikanska vintern som nu råder.

Fransmannen är en dubbelnatur

Nedanstående, betitlat Franska bilder, skickades till mig via elposten från Frankrike, där Axel befinner sig. Han mår bra, meddelar han, även om han tycker att det blåser onödigt mycket. Han har emellertid besvär med datorn, vilket gör att han har vissa svårigheter att lägga ut texter på bloggen. Jag har varit honom behjälplig därvidlag. Men det är alltså Axel som är ”jag” i det som här följer. DvS

Härvidlag är det väl inga som lär protestera, eftersom våra vänner, grodlårsätarna, är ett mytomspunnet folk och fördomarna, om dem, sprutar. Även om jag, sedan 12 år tillbaka har haft möjligheten att studera fransmännen på nära håll har jag  inte för avsikt att sätta mig som någon typ av överdomare, men kan samtidigt inte bara sitta stillatigande och beskåda vissa fenomen utan att föra vissa iakttagelser vidare för läsarens bedömning.

Vad är det då för observationer som gjort att jag vill påstå att fransmannen är en dubbelnatur?

Igår, på väg till varuhuset, för att företa diverse inköp, körde jag vår bil i ett efter förhållanderna, lämpligt tempo. Strax blev jag ikappkörd av en liten blå Peugeot 207, med en starkt framåtlutad fransyska, bakom ratten. Avståndet oss emellan kunde knappt var mer än tio meter och jag kunde därför iaktta hennes irritation genom bilrutorna. Att jag körde vid pass 50 kilometer i timmen räckte naturligtvis inte, utan strax hade jag ett antal småbilar surrande bakom mig. Några möjligheter till omkörningar fanns inte, men väl framkommen till en rondell  fick min nyvunna franska bekantskap möjlighet att göra en omkörning – i rondellen! Nu hade hon tagit täten och bakom mig låg nu istället en annan Peugeot 207, med en lika stressad fransyska, men nu röd.

Väl framkomna till varuhuset visade det sig att båda  fransyskorna hade samma ärende som jag – att företa dagens marchandise.

Vi fyllde våra kundvagnar i fullständig okunnighet om varandras identiteter. Jag utgår från att det bara var jag som registrerat de båda damerna.
Efter en halvtimme hamnade vi så i samma kö – och när jag säger kö så handlar det kanske inte så mycket om turordning, utan mer om den tidsrymd som nu tar sin början. På svenskt manér tittar jag därför mig oroligt omkring och jämför innehållet i kundvagnarna i ”konkurrerande” köer. Och se där! Närmast till höger står två flickor med varsin baguette och varsin veckotidning, bakom en dam som redan lastat upp sina varor på bandet. Naturligtvis byter jag kö.
Men mina stressade bilbekantskaprer står lugnt kvar.

Damen som fått upp sitt veckoinköp på bandet får telefon, men kassörskan låter sig inte störas utan scannar metodiskt  in matberget , dom byter sida om man nu kan ge en föreställning om hur det ser ut när varor för cirka 200 euro samlats i en enda hög. Vår telefonerande dam börjar strax att packa ner sin varor, varvid kassörskan lugnt väntar på nästa manöver. Tre minuter senare har vår dam sorterat färdigt och börjar nu gräva i sin sac à main efter betalningsmedel. Jag konstaterar nu att den efterkommande damen i min första kö packat i sina varor och börjar betala.
Med stigande irritation konstaterar jag att framförvarande dams handväska mer kan liknas vid en sjömanssäck, och någonstans i dess innanmäte döljer sig en check. Väl framme med checken saknas en penna. Min gamla kö har nu kört om mig totalt. Skall jag byta kö ännu en gång? Damen med checken men utan penna har nu fått låna en av kassörskan. Svetten lackar. Snart är det min tur. Bara två flickor med baguetter och veckotidningar. Genom fönstret ut mot parkeringen kan jag se en fransyska köra iväg med sin blåa Peugeot 207. Tysta ord som ”fa-an” ilar genom huvudet. Den första flickan har inte tillräckligt med pengar och måste låna av vänninan. Vänninan har inga kontanter. Hon vill betala med kort. ”Kan kassörskan möjligen börja om och slå in TVÅ baguetter och TVÅ veckotidningar på samma betalning?” Kassan måste nollställas. En baguette och en veckotidning slås in ytterligare en gång. ”F-a-an! Där åker den röda Peugeoten iväg …

Som sagt; fransmannen är en dubbelnatur.
Stressar i sina bilar för att komma före ”alla andra”, varefter man helt lugnt avvaktar sin tur i varuhuskön.
Själv känner jag mig som varande av en  mycket enkel natur.

Gårdagens nyheter

I går intervjuades Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund i Dagens Nyheters pågående presentation av partiledarna inför valet. Som nästan alltid i sådana här intervjuer framstod Hägglund som en tämligen eftertänksam person utan tvärsäkra åsikter om allt och alla. Han var tapper nog att, uppmanad av intervjuaren, än en gång försöka förklara vad han menade med det i politiken ovanligt lättbegripliga uttrycket ”verklighetens människor” som inte minst massmedierna medvetet har gjort vad de kunnat för att missförstå. I dag kom resultatet: i den senaste TV 4-undersökningen har KD  halkat under fyraprocentsspärren till riksdagen.

Min medkänsla med Hägglund har inget att göra med mina privata resultat av olika valkompasser, som envisas med att beteckna mig som kristdemokrat. Varför förstår jag inte, jag har mig veterligt aldrig haft några sådana böjelser. Men med statistik kan man ju inte diskutera. Däremot medger valhemligheten att jag, utan att dessa barometrar får reda på det, fortsätter att rösta på annat parti.

I dag intervjuades Miljöpartiets Maria Wetterstrand och gjorde ett sympatiskt intryck, där hon bland annat gav uttryck för ogillande av Socialdemokraternas och Vänsterpartiets starka betonande av statens inflytande, på bekostnad av individens. Vi får vänta och se om det kommit en ny opinionsundersökning i morgon, och se om Miljöpartiet också dyker ner i opinionssiffrorna.

Flanörfunderingar

Dottie avporträtterad av Sven-Olof Ahlgren

Dottie avporträtterad av Sven-Olof Ahlgren

Jag var i dag ute och gick med min hund, som inte utan skäl heter Dottie. Jag blev där jag gick på trottoaren passerad av en bil, som bromsade in, stannade och backade sedan emot mig (ja, det var ju förstås föraren, som gjorde allt detta, men det trodde jag ni skulle förstå). Föraren lutade sig över mot mig och frågade: ”Har du bytt ut Sjöstedt?” Jag kunde inte annat än att förklara sammanhanget och medge att detta mitt sällskap kunde ses som att jag bytt upp mig. Jag funderade en del över det där, men det blev just inget.

En stund senare såg jag hur någon ställt ut ett litet hus, nästan som en vaktkur, modell mindre, på promenadvägen men ändå inne på sin tomt. Den innehöll ingenting utom ett papper som satt fastspikat i väggen.

På papperet stod en dikt, som jag nu inte kan erinra mig, men den var bra. Den var av TS Eliot och handlade om barnaskrattets oemotståndlighet och barndomens överlägsenhet över alla andra tider i livet. Då började jag också tänka, nämligen på vilken dikt han – eller hon – skulle sätta upp när denna dikt förbleknat, av solen och av tiden. Kanske den där om Ferlins grå lilla fågel som inte ens finns på den andra sidan eller hur det var. Men det tycker nog folk är trist.

Så där kan man fundera, när man går ensam med sin hund. Hunden har sitt att tänka på och har föga sinne för poesi. Därvidlag skiljer hon sig inte särdeles från Axel, som säger sig inte förstå ”vitsen” med poesi. Jag brukar då kontra med att påpeka att han ju gillar musik. ”Jaa?”, brukar han svara och inser inte sammanhanget. Det senare är förstås lögn, men det är sådana friheter man får ta sig när Sjöstedten är i främmande land och har problem med uppkopplingen så att han inte i förstone kommer sig för att skriva ett genmäle. Om det i synen på poesin finns gemensamma drag mellan mina följeslagare på promenader, Sjöstedt och hunden, så finns det också skillnader. Hunden springer med liv och lust och hämtar pinnar som jag slänger i väg. Det gör inte Axel. Det vill säga, jag utgår ifrån att han inte gör det. Jag har aldrig prövat. Men man pratar mer när man går med Axel än när man går med hund, för även om folk har vant sig vid att se folk gå och prata till synes för sig själva när de i själva verket för ett animerat samtal med hjälp av mobiltelefon, så finns det folk, i min ålder, som tror att folk, i deras ålder, som går och talar med sin hund nog inte är fullt kuranta å huvudets vägnar. Och så tokigt vill jag ju inte att folk skall tro!

Nu är det klippt, sa Axel

För en tid sedan skrev Axel om att han hade klippt sig. Jag vet inte vad han väntade sig, kanske trodde han att alla läsare skulle kasta sig över tangentborden och höra sig för med frågor om hur det blev och om han blev snygg (!). Jo, faktiskt folk kan fråga de mest befängda saker. Snygg?

Jag kom helt apropå att tänka på en liten krullhårig kamrat från Sundsvallstiden som uppgivet sa angående sitt utseende: ”Men mamma tycker i alla fall jag ser trevlig ut!”

Först därefter kom jag att tänka på att också jag skrivit om att bli klippt, fast inte här utan i Upsala Nya Tidning. Där kan man tala om att det var klippt!

”Vådan av att vara kåsör

Jag har emellanåt försett denna och liknande sidor med texter som med någon grad av god vilja kan klassas som kåserier. Sedan detta blivit känt har det hänt att släkt, vänner och bekanta har kommit med allsköns välmenande uppslag om vad jag skulle kunna skriva om.

På senare tid har jag – och den närmast omgivande familjen – lagt märke till att omständigheterna alldeles på egen hand förser mig med mer än tillräckligt av kåseriuppslag. Mest är det frågan om situationer av typen ”Om tio år kommer vi säkert att kunna skratta åt det här!” Och det som är lite illavarslande är att de situationerna verkar bli allt vanligare.

Sådana vardagliga förtretligheter kan man leva med. I alla fall har ett relativt långt liv tvingat mig till att lära mig att göra det. Livet är sådant, helt enkelt.

Dock är det lite svårare att inta denna upplysta, distanserade hållning just i det ögonblick dessa situationer uppstår, vilket med något slags självklarhet är när man minst anar det.

Min dotter har någon tid erbjudit sig att klippa mig. Jag vet, den genrekänsliga läsaren vet nu att eländet närmar sig och har också någorlunda hum om inom vilket område det kommer att drabba mig. Man kunde då tycka att också kåsören själv skulle känna genren så väl att han vet vad som är på gång. Problemet är att kåsören inte bara är kåsör, han är pappa också. Dessutom hade det gått bra förr. Och med så lite hår som jag har, vad kunde egentligen hända?

I vilket fall som helst, min dotter satte i gång under ett regnavbrott i utomhusarbetet. Det har ju varit ett och annat sådant under semestern. Jag fick samtidigt en förevändning att under klippningen slötitta på en fotbollsmatch på tv. Efter en stunds tyst arbete gick min dotter in till sin moder, min hustru, och bad henne hjälpa till. Hon lovade göra så men ville först läsa ut kapitlet. Kapitlet var nog rätt långt, för efter en bra stund gick dottern in till modren igen och bad henne, nu något mer pockande, att komma och hjälpa till. Kanske borde jag här ha anat oråd, men  matchen var i all sin medelmåttighetet ändå förhållandevis fängslande. Efter ett tredje, nu rätt desperat rop om hjälp kom modren, min hustru.

Jag vet inte hur jag skall beskriva det som sedan hände, men min lagvigda kom in i vardagsrummet/frisersalongen och tittade på mig. Sedan blev det alldeles tyst, men bara en kort sekund. Sedan kom gapskrattet. Min hustru är en ganska munter person och hennes sinne för humor har alltid varit något jag uppskattat mycket. När hon, frustande av skratt, ursäktade sig och sa att hon måste gå avsides för att inte kissa på sig av skratt var jag inte så säker på att hennes skämtlynne var det jag just då älskade mest hos henne.

När hon kom tillbaka såg jag på henne att hon försöka samla ihop sig. Det erkännandet skall hon ha. Då kom min yngste son in i rummet. Han är en mycket välartad pojke som på alla sätt försöker vara sin far till lags. Han kastade en blick på min nacke och bröt samman. Där stod nu Hustrun och sonen, i ohelig allians, och gapskrattade hysteriskt. Min dotter hade redan lämnat huset. Efter en stund ville jag gärna veta vad det var som var så roligt och framställde en, i mitt tycke, modest förfrågan om detta. Det var som att kasta bensin på en majbrasa. Skrattet övergick i ett frustande och gurglande hickande, som jag trots allvarliga försök inte kunde tyda.

Jag hade dock mina farhågor om att allt inte stod rätt till.

Jag hade rätt. Detta kunde jag konstatera när jag rest mig upp ur min stol, gått ut i badrummet och försedd med en extra spegel där kunde se hur jag såg ut i nacken. Jag vet inte om läsarna har sett hur vissa idrottsmän bett frisören med något redskap fräsa ut de olympiska ringarna i deras snaggade frisyrer. I mitt fall hade cirklarna ersatts av mer eller mindre horisontella linjer, där de mörka linjerna bestod av kvarvarande nackhår och de ljusare av vinterblek huvudsvål.

Den här historien har ingen egentlig poäng eller slutknorr. Den har inte ens någon moral. Den är, som jag tidigare antytt, lite som livet självt.

Vad man ändå kan lära sig är möjligen att det krävs ett visst mått av personligt mod att åka till affären och köpa mjölk när man har en för personer i min ålder överraskande frisyr. Till åldershandikappet hör också att man inte utan att väcka oönskad uppmärksamhet kan dra en sån där stickad luva över huvudet som dokusåpakändisar och andra halvfigurer uppträder i även i varm väderlek.

Men, som sagt. Om tio år kommer jag säkert att kunna skratta år eländet. Och kanske har då håret vuxit ut.”