Monthly Archives: juni 2010

Om att bo

För 45 år sedan kom jag till Uppsala för att för första gången leva utanför familjen, i egen bostad. I mitt fall blev det som inackorderad hos en prostänka på Övre Slottsgatan 1. Jag minns att jag för ett diminutivt rum innanför köket betalade 130 kr/mån. Några månader senare blev ett större rum ledigt och jag flyttade dit. Hyran för det var lägre, med förklaringen att det inte hade ”egen ingång”. Tidigare hade jag kunnat gå in köksvägen, något jag inte utnyttjade.

Detta kom jag att tänka på eftersom studenter nu allt oftare tvingas köpa sina studentbostäder. Och apropå det så tänkte jag på tandläkaren, violinisten och människan – fast inte nödvändigtvis i den ordningen – Pelle Fahlén, som ondgjorde sig över att det första folk gjorde när de bildade familj var att köpa villa. ”De bor ju för faan för hela pengen. De har ju inte ens råd att köpa brännvin!”.

Jag fick emellertid av min prostänka reda på att jag inte skulle få bo kvar där, eftersom Sida skulle inrätta en studiegård i huset.
– Kandidaten får röka så mycket han vill, för sedan kommer det bara negrer hit och då blir det svart på väggarna  alla fall, sa hon, gud hjälpe henne.
Jag fick då leta efter ett nytt rum och fick reda på att en nationskamrat skulle lämna ett rum på vinden på Övre Slottsgatan 11 C.Anledningen till flytten, sa han, var att de andra som bodde på vinden var så tråkiga. Dessa förment tråkiga grannar har nu i 45 år varit mina synnerligen goda vänner. Det är tur att folk har olika smak!
Men det var inte alls detta jag skulle skriva om. I förrförra veckan skrev Gillis Herlitz en klok krönika i Uppsalatidningen om påfundet bland fastighetsmäklare att låta stylister möblera om de våningar som skall försäljas. Och i kväll satt jag i min avskilhet i ett litet avskilt rum och läste senaste bostadsbilagan från UNT, där några människor ville visa hur man skulle inreda ett sovrum. I skrämmande bilder visade man hur man omkring en naken four poster bed hade placerat ett par rangliga sängbord, där man inte ens kan tänkas lägga ifrån sig sina glasögon, än mindre ett antal böcker att läsas vid sänggåendet. I stället hade man på borden ställt till synes antika urnor, somliga med blommor i, andra bara som dekoration. Och på golvet, där man skulle sätta sina tofflor, stod en stor skål, till brädden fylld av frukter, möjligen plommon. Var man skulle göra av kärnorna om man mumsat på plommonen i sängen framkom inte.
Min fråga är nu: Vem i hela friden skulle vilja bo på det viset? Finns det ett samband mellan dessa båda fånerier, home stylingen och inredningsbisarrerierna?
Är bilderna och tipsen bara avsedda som porr för möbelfetichister, eller vad har man tänkt sig?
Detta är några av de tankar som upptagit mig, så här strax före sänggåendet.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Språkpolisen ingriper

Medan vi alla väntar på Budskapet från Frankrike tänkte språkpolisen i mig sticka fram sitt fula tryne och mena på.

Som somliga har märkt pågår fotbolls-VM. Därvid uppträder olika experter och ger sina synpunkter på det som sker, har skett eller skall ske. Det är gott och väl, men ibland skall somliga briljera med att de varit i Spanien och talar om den eller den spelaren som spelar i Sevi:ja [uttal, jag kan inte tillräckligt mycket fonetisk skrift för att ange det bättre]. Effekten av denna deras vilja att briljera med sina spanskkunskaper – Sevilla uttalas ungefär Sevilja på spanska – är att de avslöjar sin obildning. För ett uttal av ett utländskt ortnamn på originalspråket är inte rätt uttal på svenska. På svenska uttalas Sevilla Sevilja, på samma sätt som vi säger London om London och inte Land’n eller så. Och Barcelona uttalas ungefär så på på svenska, inte Barthelo’na med läspljud. På samma vis får vi acceptera att utlänningar uttalar svenska ortnamn ”fel”. För den skull behöver vi inte vara larviga och säga Gothenburg i stället för Göteborg när vi talar med utlänningar. Vi har rätt att uttala våra egna ortnamn på vårt sätt och behöver inte låtsas tala någon sorts halvengelska – ens om Lilla London!

Det var allt denna för gång. För jag ids inte ta upp den allt mer spridda dumhet som består i att man betraktar media som någon sorts singularisform och säga – och skriva! – groteskerier som ”i tyskt media”. Pluralformer av latinska ord som slutar på -um i singularis skall på svenska få pluralform på -er eller ingen plural alls: ett centrum – flera centrum, ett forum – flera forum, ett medium – flera medier, ett akvarium – flera akvarier, ett kollegium – flera kollegier. Varför kan jag återkomma till om jag blir på det humöret. (Det har bland annat att göra med att man inte kan böja de  där -a-formerna i best form plural. ”Mediana”?. Nej, knappast!) Jag går inte så långt som DN:s förra språkvårdare Catharina Grünbaum som sa att det är obildat att säga exempelvis ett forum, flera fora, men det är missriktad snobbism.

Slut för i dag.

2 kommentarer

Filed under Kultur

Glad midsommar!

Det är snart midsommardag och vi har just ätit vår midsommarmiddag. Jordgubbarna fick vara till en annan dag – ingen i familjen är så värst beroende av dem för att känna att det är svensk sommar, framför allt som de som går att få tag på kommer från Belgien.

Axel tror sig nu vara on speaking terms med sin dator, men det kräver att den talar franska, om jag förstod honom rätt. Eller att han gjorde det. Språkförbistring råder i någon form i vilket fall.

Inte nog med att de inte sparkar fotboll med någon framgång, de förstår inte utländska heller. Det är synd om fransmännen. De är inte vad de tror att de är och har heller aldrig varit det, annat under en kort tid på 1700-talet, då kulturen var fransk. Men det är länge sedan. Jag säger inte att det är bättre nu, när ”kulturen” (här avsiktligen satt inom citationstecken) är amerikansk (nu förstår ni citattecknen).

Så vi har stora ting att vänta från södra Frankrike, nu när den sjöstedtska datorn fungerar igen.

Jag är valpvakt, när hundens husse och matte (min dotter) är på bröllopsresa. Ett vällovligt syfte. men varför till Kanada? Där pratar ju en del franska?

Men för att det inte skall framgå alltför tydligt att jag ätit en bättre måltid, med vad därtill hörer, så slutar jag detta meddelande härmed.

Glad midsommar!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Nyhetstorka?

Det Kungliga Bröllopet är lyckligen genomfört och professor Dick Harrysson hävdar att det lyckade arrangemanget inte kan leda till annat än ett ökat stöd för kungahuset. Det må därmed vara som det vill, men det är onekligen så att alla politiskt korrekta och lätt snusförnuftiga inläggen av typen ”jo visst, men i alla fall” blir lite tröttande. I går, dagen efter begivenheterna, försökte politiske chefredaktören Håkan Holmberg i Upsala Nya Tidning mana till sans och måtta i en ledarartikel. Jag orkade läsa en tredjedel. Jag kände någon samvetsbetänklighet – jag känner ju honom sedan åren på UNT som en förnuftig person med någon svaghet för det politiskt korrekta – och frågade min lagvigda om hon läst artikeln. ”Nej, jag orkade inte”, blev svaret.

Man skall kanske inte döma ut en artikel som man inte har läst, men även det faktum att två läskunniga personer var för sig känner sig oförmögna att ta sig igenom en tidningstext säger också en del. Jag skall alltså inte recensera ledaren som jag inte läst – även om tekniken inte är ovanlig i recensionssammanhang – utan mest fundera kring företeelsen. Folkpartister har en tendens att låta ideologiskt oantastliga åsikter totalt skymma horisonten och reagerar ryggradsmässigt mot det som enligt deras mening är ”fel”. Detta är naturligtvis politikerns uppdrag, men det får gärna ett inslag av puerilt och nyfrälst världsförbättrarnit över sig, och sådant är alltid prövande. Ett exempel är ju kampanjen mot kårobligatoriet, där principen, att ingen skall tvingas vara delaktig av något han eller hon inte själv valt, tar över på bekostnad av ett väl fungerande och av dem det drabbar, studenterna, sällan kritiserat eller ens ifrågasatt system. Kungahuset är naturligtvis en orimlighet, men vad är det för fel med orimligheter? Vi har ju annat orimligt i samhället som vi stillatigande godtar – och då bortser jag här från rena plågor som schlagerfestivaler och annat – som att vi skall underhålla en överklass av politiker, för att värna demokratin kan tänka, som just inget annat gör än att inte sitta i riksdagen och som sällan eller aldrig avhörs annat än under valkampanjer, då de oombedda dyker upp både här och där för att visa sitt intresse för samhällets alla funktioner. Och konstigt nog är det alltid ett pressuppbåd med vid varje dagis- och industribesök. Skillnaden här är att folk uttryckligen önskar det här besynnerliga statsskicket, som en koppling tillbaka till gångna tider och som ett uttryck för tradition och sedvänja. Men jag tror ingen dagisfröken har bett att Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt skall komma dit och störa mitt i fruktstunden eller fikarasten, utan här dikteras besöken helt av politikernas behov att få synas i medierna. Jag menar, det är ju inte kungahuset som bett om all uppståndelse i samband med bröllop och annat, utan de spelar sina roller i ett av statsmakterna och andra intressenter hårt regisserat spel. För det lustiga är ju att det ofta är samma människor som pockar på kungligheternas medverkan för att skapa intresse kring Sverige och svenska företag vid utlandsresor och annat som ”i princip” motsätter sig samma kungligheters position.

Ja, man blir trött. Och vad skall tidningarna skriva om nu, efter Bröllopet? Om Sahlin och Reinfeldt? Nej, det verkar som om det säkraste kortet är att, som Håkan Holmberg, skriva om kungahuset, med en kritisk knorr. För då får man i alla fall fler läsare ån om man skriver om valet. Och som ett brev på posten kommer alltid argumentet att det blir så dyrt med apanage och anat. Är det någon som tror att en republik, med val vart fjärde år och med minst samma representation, skulle bli billigare? Nej, det är med kungahuset lite som det som jag tror var Winston Churchill som sa om demokratin eller parlamentarismen: Det är ett mycket uselt system, men det är det bästa vi hittills har kunnat hitta på. Men finns det inget annat att skriva om. Bröllopet var ju uttjatad redan i april och jag var väl inte den enda som inte iddes sitta och titta på när andra gifter sig.

Gudskelov finns det fotboll!

Lämna en kommentar

Filed under Politik & samhälle

Bröllopsyra


Jag undrar vilka som är mest drabbade av den rådande bröllopsyran. Förutom journalisterna då, för de är ju skyhögt över alla andra i myntslageri av det förestående kronprinsessliga biägret. Tror de, stackarna som sitter på Skeppsbron dag ut och dag in och berättar i tv  om vad som komma skall,  verkligen att de vänder sig mot en lika intresserad allmänhet? Vad jag vet fanns det en klausul i Journalistförbundets avtal som sa att man kunde tacka nej till ”förnedrande uppdrag”. Borde den inte kunna tillämpas här? Och nya bröllopsbilagor är det i kvällstidningarna varje dag.

Sedan slår tydligen republikanerna mynt också, genom att människor som är utleda på allt tjafs söker sig till dem. Men det roligaste – om nu ”roligt” är rätt ord – var en tjej som sa i samband med något som anordnas som man kallar Real love, i protest mot det stundande rojalistiska bröllopet. Hon svarade på frågan om inte det var ”real love” också mellan kronprinsessan och hennes Daniel (snyggt namn, för resten): ”Jo, fast här handlar det ju mer om makt och så . . . och om heterosexuell tvåsamhet”.

Så nu vet vi det, att det är den heterosexuella tvåsamhet som är det stötande. Inte det rojalistiska. Och den makt som det här är frågan om är väl ganska begränsad, så kringskuren som kungamakten numera och med all rätt är.

Sedan är det ju det att det kostar så mycket pengar med bröllopet. Är det ingen som tänkt på att det kanske är en god affär för Sverige, när alla de massmedier som inte är i Sydafrika finns posterade kring Lejonbacken och trakterna däromkring? Och kungen pytsar ju i alla fall upp hälften av vad det kostar enligt Aftonbladet eller vad det var. Och då måste det ju stämma. Apropå att kungen betalar så kom jag att tänka på att en mer historiskt bildad person i bekantskapskretsen, historiker till professionen, alltså. Han sa en gång att vi inte skall gnälla så mycket över vad kungahuset kostar. För hade vi inte haft den kungafamilj vi nu har så hade vi inte haft vare sig Lapplandsfälten eller stora delar av Västerbotten. Efter svensk-ryska kriget ville ryssen nämligen dra gränsen till Sverige (Finland hade de ju redan) söder om Lapplandsfälten, som väl då knappast var upptäckta. Men då skall, enligt samme sagesman, Carl Johan ha gått in och med egna pengar – han hade ju krigat en del i Europa och fått ett och annat krigsbyte kan tänka – betalat vad det kostade att få gränsen mot Finland där den nu går. Och sedan donerat det inköpta till staten. Good will-skapande, ja visst, men det har kommit lite pengar från de där Lapplandsfälten sedan dess. Och så mycket har nog inte de kungliga apanagen varit att de tagit mer än någon enstaka procent av de inkomsterna.

Men jag själv kan inte hetsa upp mig över det stundande bröllopet. Jag har redan upplevt Årets bröllop, när dottern Anna och hennes Rikard gifte sig i pingstas. Och vad är Storkyrkan mot Domkyrkan i Uppsala? Det är blaha blaha det!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Politik & samhälle

Heja Schweiz!

Alternativ till vuvuzelan?

Fotbolls-VM är en allvarlig sak som det här inte skall skojas med eller raljeras över. Men visst är det något befriande när ett lag som Schweiz går och slår en favorit till slutsegern som Spanien? Det skrivs annars bara om att det låter så mycket av de där plasttrumpeterna som jag aldrig lär mig namnet på, så ibland kan det vara på sin plats att skriva om själva fotbollen.

Jag har själv ett kluvet förhållande till fotboll. Jag älskar att titta på fotboll men har aldrig själv lyckats nå någon som helst grad av skicklighet i sporten. I skolan kom en dag pingstpastor Stanley Sjöberg till läroverket i Sundsvall och sjöng då ”Klippa du som brast för mig”, en för oss okänd from sång eller psalm. Men somliga uppsnappade innehållet, för redan under första gympalektionen därefter brast mina klasskamrater – om nu ”kamrater” är rätt ord – ut i sång när jag som back rundades av en mer lyckosam klasskamrat i motståndarlaget. ”Klippa du som brast för mig!” sjöngs det upprepade gånger, för det var det enda vi kunde och det var väl som försvarsklippa jag egentligen skulle ha fungerat, där placerad eftersom jag – och troligen alla de andra – visste med mig att jag inte skulle vara så framgångsrik i anfallet heller. Och värst – och säkert initiativtagare till psalmsången – skrålade en liten krullhårig sak, som här skall få vara anonym.

Men jag fortsätter att heja på Schweiz, för alla andra nationer blandar ändå ihop Sverige och Schweiz, för vi kan gott på det viset åka lite snålskjuts på alplandets framgångar, nu när vi för en gångs skull inte själva får vara med och leka. Fast jag tror nog att Sverige skulle ha klarat sig ganska bra där nere. Och vana vid kyla är ju di svenske också, något som andra mer ömhudade nationer verkar ha problem med, påpälsade som de är under matcherna under den sydafrikanska vintern som nu råder.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Fransmannen är en dubbelnatur

Nedanstående, betitlat Franska bilder, skickades till mig via elposten från Frankrike, där Axel befinner sig. Han mår bra, meddelar han, även om han tycker att det blåser onödigt mycket. Han har emellertid besvär med datorn, vilket gör att han har vissa svårigheter att lägga ut texter på bloggen. Jag har varit honom behjälplig därvidlag. Men det är alltså Axel som är ”jag” i det som här följer. DvS

Härvidlag är det väl inga som lär protestera, eftersom våra vänner, grodlårsätarna, är ett mytomspunnet folk och fördomarna, om dem, sprutar. Även om jag, sedan 12 år tillbaka har haft möjligheten att studera fransmännen på nära håll har jag  inte för avsikt att sätta mig som någon typ av överdomare, men kan samtidigt inte bara sitta stillatigande och beskåda vissa fenomen utan att föra vissa iakttagelser vidare för läsarens bedömning.

Vad är det då för observationer som gjort att jag vill påstå att fransmannen är en dubbelnatur?

Igår, på väg till varuhuset, för att företa diverse inköp, körde jag vår bil i ett efter förhållanderna, lämpligt tempo. Strax blev jag ikappkörd av en liten blå Peugeot 207, med en starkt framåtlutad fransyska, bakom ratten. Avståndet oss emellan kunde knappt var mer än tio meter och jag kunde därför iaktta hennes irritation genom bilrutorna. Att jag körde vid pass 50 kilometer i timmen räckte naturligtvis inte, utan strax hade jag ett antal småbilar surrande bakom mig. Några möjligheter till omkörningar fanns inte, men väl framkommen till en rondell  fick min nyvunna franska bekantskap möjlighet att göra en omkörning – i rondellen! Nu hade hon tagit täten och bakom mig låg nu istället en annan Peugeot 207, med en lika stressad fransyska, men nu röd.

Väl framkomna till varuhuset visade det sig att båda  fransyskorna hade samma ärende som jag – att företa dagens marchandise.

Vi fyllde våra kundvagnar i fullständig okunnighet om varandras identiteter. Jag utgår från att det bara var jag som registrerat de båda damerna.
Efter en halvtimme hamnade vi så i samma kö – och när jag säger kö så handlar det kanske inte så mycket om turordning, utan mer om den tidsrymd som nu tar sin början. På svenskt manér tittar jag därför mig oroligt omkring och jämför innehållet i kundvagnarna i ”konkurrerande” köer. Och se där! Närmast till höger står två flickor med varsin baguette och varsin veckotidning, bakom en dam som redan lastat upp sina varor på bandet. Naturligtvis byter jag kö.
Men mina stressade bilbekantskaprer står lugnt kvar.

Damen som fått upp sitt veckoinköp på bandet får telefon, men kassörskan låter sig inte störas utan scannar metodiskt  in matberget , dom byter sida om man nu kan ge en föreställning om hur det ser ut när varor för cirka 200 euro samlats i en enda hög. Vår telefonerande dam börjar strax att packa ner sin varor, varvid kassörskan lugnt väntar på nästa manöver. Tre minuter senare har vår dam sorterat färdigt och börjar nu gräva i sin sac à main efter betalningsmedel. Jag konstaterar nu att den efterkommande damen i min första kö packat i sina varor och börjar betala.
Med stigande irritation konstaterar jag att framförvarande dams handväska mer kan liknas vid en sjömanssäck, och någonstans i dess innanmäte döljer sig en check. Väl framme med checken saknas en penna. Min gamla kö har nu kört om mig totalt. Skall jag byta kö ännu en gång? Damen med checken men utan penna har nu fått låna en av kassörskan. Svetten lackar. Snart är det min tur. Bara två flickor med baguetter och veckotidningar. Genom fönstret ut mot parkeringen kan jag se en fransyska köra iväg med sin blåa Peugeot 207. Tysta ord som ”fa-an” ilar genom huvudet. Den första flickan har inte tillräckligt med pengar och måste låna av vänninan. Vänninan har inga kontanter. Hon vill betala med kort. ”Kan kassörskan möjligen börja om och slå in TVÅ baguetter och TVÅ veckotidningar på samma betalning?” Kassan måste nollställas. En baguette och en veckotidning slås in ytterligare en gång. ”F-a-an! Där åker den röda Peugeoten iväg …

Som sagt; fransmannen är en dubbelnatur.
Stressar i sina bilar för att komma före ”alla andra”, varefter man helt lugnt avvaktar sin tur i varuhuskön.
Själv känner jag mig som varande av en  mycket enkel natur.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur