Flanörfunderingar

Dottie avporträtterad av Sven-Olof Ahlgren

Dottie avporträtterad av Sven-Olof Ahlgren

Jag var i dag ute och gick med min hund, som inte utan skäl heter Dottie. Jag blev där jag gick på trottoaren passerad av en bil, som bromsade in, stannade och backade sedan emot mig (ja, det var ju förstås föraren, som gjorde allt detta, men det trodde jag ni skulle förstå). Föraren lutade sig över mot mig och frågade: ”Har du bytt ut Sjöstedt?” Jag kunde inte annat än att förklara sammanhanget och medge att detta mitt sällskap kunde ses som att jag bytt upp mig. Jag funderade en del över det där, men det blev just inget.

En stund senare såg jag hur någon ställt ut ett litet hus, nästan som en vaktkur, modell mindre, på promenadvägen men ändå inne på sin tomt. Den innehöll ingenting utom ett papper som satt fastspikat i väggen.

På papperet stod en dikt, som jag nu inte kan erinra mig, men den var bra. Den var av TS Eliot och handlade om barnaskrattets oemotståndlighet och barndomens överlägsenhet över alla andra tider i livet. Då började jag också tänka, nämligen på vilken dikt han – eller hon – skulle sätta upp när denna dikt förbleknat, av solen och av tiden. Kanske den där om Ferlins grå lilla fågel som inte ens finns på den andra sidan eller hur det var. Men det tycker nog folk är trist.

Så där kan man fundera, när man går ensam med sin hund. Hunden har sitt att tänka på och har föga sinne för poesi. Därvidlag skiljer hon sig inte särdeles från Axel, som säger sig inte förstå ”vitsen” med poesi. Jag brukar då kontra med att påpeka att han ju gillar musik. ”Jaa?”, brukar han svara och inser inte sammanhanget. Det senare är förstås lögn, men det är sådana friheter man får ta sig när Sjöstedten är i främmande land och har problem med uppkopplingen så att han inte i förstone kommer sig för att skriva ett genmäle. Om det i synen på poesin finns gemensamma drag mellan mina följeslagare på promenader, Sjöstedt och hunden, så finns det också skillnader. Hunden springer med liv och lust och hämtar pinnar som jag slänger i väg. Det gör inte Axel. Det vill säga, jag utgår ifrån att han inte gör det. Jag har aldrig prövat. Men man pratar mer när man går med Axel än när man går med hund, för även om folk har vant sig vid att se folk gå och prata till synes för sig själva när de i själva verket för ett animerat samtal med hjälp av mobiltelefon, så finns det folk, i min ålder, som tror att folk, i deras ålder, som går och talar med sin hund nog inte är fullt kuranta å huvudets vägnar. Och så tokigt vill jag ju inte att folk skall tro!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s