Nu är det klippt, sa Axel

För en tid sedan skrev Axel om att han hade klippt sig. Jag vet inte vad han väntade sig, kanske trodde han att alla läsare skulle kasta sig över tangentborden och höra sig för med frågor om hur det blev och om han blev snygg (!). Jo, faktiskt folk kan fråga de mest befängda saker. Snygg?

Jag kom helt apropå att tänka på en liten krullhårig kamrat från Sundsvallstiden som uppgivet sa angående sitt utseende: ”Men mamma tycker i alla fall jag ser trevlig ut!”

Först därefter kom jag att tänka på att också jag skrivit om att bli klippt, fast inte här utan i Upsala Nya Tidning. Där kan man tala om att det var klippt!

”Vådan av att vara kåsör

Jag har emellanåt försett denna och liknande sidor med texter som med någon grad av god vilja kan klassas som kåserier. Sedan detta blivit känt har det hänt att släkt, vänner och bekanta har kommit med allsköns välmenande uppslag om vad jag skulle kunna skriva om.

På senare tid har jag – och den närmast omgivande familjen – lagt märke till att omständigheterna alldeles på egen hand förser mig med mer än tillräckligt av kåseriuppslag. Mest är det frågan om situationer av typen ”Om tio år kommer vi säkert att kunna skratta åt det här!” Och det som är lite illavarslande är att de situationerna verkar bli allt vanligare.

Sådana vardagliga förtretligheter kan man leva med. I alla fall har ett relativt långt liv tvingat mig till att lära mig att göra det. Livet är sådant, helt enkelt.

Dock är det lite svårare att inta denna upplysta, distanserade hållning just i det ögonblick dessa situationer uppstår, vilket med något slags självklarhet är när man minst anar det.

Min dotter har någon tid erbjudit sig att klippa mig. Jag vet, den genrekänsliga läsaren vet nu att eländet närmar sig och har också någorlunda hum om inom vilket område det kommer att drabba mig. Man kunde då tycka att också kåsören själv skulle känna genren så väl att han vet vad som är på gång. Problemet är att kåsören inte bara är kåsör, han är pappa också. Dessutom hade det gått bra förr. Och med så lite hår som jag har, vad kunde egentligen hända?

I vilket fall som helst, min dotter satte i gång under ett regnavbrott i utomhusarbetet. Det har ju varit ett och annat sådant under semestern. Jag fick samtidigt en förevändning att under klippningen slötitta på en fotbollsmatch på tv. Efter en stunds tyst arbete gick min dotter in till sin moder, min hustru, och bad henne hjälpa till. Hon lovade göra så men ville först läsa ut kapitlet. Kapitlet var nog rätt långt, för efter en bra stund gick dottern in till modren igen och bad henne, nu något mer pockande, att komma och hjälpa till. Kanske borde jag här ha anat oråd, men  matchen var i all sin medelmåttighetet ändå förhållandevis fängslande. Efter ett tredje, nu rätt desperat rop om hjälp kom modren, min hustru.

Jag vet inte hur jag skall beskriva det som sedan hände, men min lagvigda kom in i vardagsrummet/frisersalongen och tittade på mig. Sedan blev det alldeles tyst, men bara en kort sekund. Sedan kom gapskrattet. Min hustru är en ganska munter person och hennes sinne för humor har alltid varit något jag uppskattat mycket. När hon, frustande av skratt, ursäktade sig och sa att hon måste gå avsides för att inte kissa på sig av skratt var jag inte så säker på att hennes skämtlynne var det jag just då älskade mest hos henne.

När hon kom tillbaka såg jag på henne att hon försöka samla ihop sig. Det erkännandet skall hon ha. Då kom min yngste son in i rummet. Han är en mycket välartad pojke som på alla sätt försöker vara sin far till lags. Han kastade en blick på min nacke och bröt samman. Där stod nu Hustrun och sonen, i ohelig allians, och gapskrattade hysteriskt. Min dotter hade redan lämnat huset. Efter en stund ville jag gärna veta vad det var som var så roligt och framställde en, i mitt tycke, modest förfrågan om detta. Det var som att kasta bensin på en majbrasa. Skrattet övergick i ett frustande och gurglande hickande, som jag trots allvarliga försök inte kunde tyda.

Jag hade dock mina farhågor om att allt inte stod rätt till.

Jag hade rätt. Detta kunde jag konstatera när jag rest mig upp ur min stol, gått ut i badrummet och försedd med en extra spegel där kunde se hur jag såg ut i nacken. Jag vet inte om läsarna har sett hur vissa idrottsmän bett frisören med något redskap fräsa ut de olympiska ringarna i deras snaggade frisyrer. I mitt fall hade cirklarna ersatts av mer eller mindre horisontella linjer, där de mörka linjerna bestod av kvarvarande nackhår och de ljusare av vinterblek huvudsvål.

Den här historien har ingen egentlig poäng eller slutknorr. Den har inte ens någon moral. Den är, som jag tidigare antytt, lite som livet självt.

Vad man ändå kan lära sig är möjligen att det krävs ett visst mått av personligt mod att åka till affären och köpa mjölk när man har en för personer i min ålder överraskande frisyr. Till åldershandikappet hör också att man inte utan att väcka oönskad uppmärksamhet kan dra en sån där stickad luva över huvudet som dokusåpakändisar och andra halvfigurer uppträder i även i varm väderlek.

Men, som sagt. Om tio år kommer jag säkert att kunna skratta år eländet. Och kanske har då håret vuxit ut.”

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s