Fransmannen är en dubbelnatur

Nedanstående, betitlat Franska bilder, skickades till mig via elposten från Frankrike, där Axel befinner sig. Han mår bra, meddelar han, även om han tycker att det blåser onödigt mycket. Han har emellertid besvär med datorn, vilket gör att han har vissa svårigheter att lägga ut texter på bloggen. Jag har varit honom behjälplig därvidlag. Men det är alltså Axel som är ”jag” i det som här följer. DvS

Härvidlag är det väl inga som lär protestera, eftersom våra vänner, grodlårsätarna, är ett mytomspunnet folk och fördomarna, om dem, sprutar. Även om jag, sedan 12 år tillbaka har haft möjligheten att studera fransmännen på nära håll har jag  inte för avsikt att sätta mig som någon typ av överdomare, men kan samtidigt inte bara sitta stillatigande och beskåda vissa fenomen utan att föra vissa iakttagelser vidare för läsarens bedömning.

Vad är det då för observationer som gjort att jag vill påstå att fransmannen är en dubbelnatur?

Igår, på väg till varuhuset, för att företa diverse inköp, körde jag vår bil i ett efter förhållanderna, lämpligt tempo. Strax blev jag ikappkörd av en liten blå Peugeot 207, med en starkt framåtlutad fransyska, bakom ratten. Avståndet oss emellan kunde knappt var mer än tio meter och jag kunde därför iaktta hennes irritation genom bilrutorna. Att jag körde vid pass 50 kilometer i timmen räckte naturligtvis inte, utan strax hade jag ett antal småbilar surrande bakom mig. Några möjligheter till omkörningar fanns inte, men väl framkommen till en rondell  fick min nyvunna franska bekantskap möjlighet att göra en omkörning – i rondellen! Nu hade hon tagit täten och bakom mig låg nu istället en annan Peugeot 207, med en lika stressad fransyska, men nu röd.

Väl framkomna till varuhuset visade det sig att båda  fransyskorna hade samma ärende som jag – att företa dagens marchandise.

Vi fyllde våra kundvagnar i fullständig okunnighet om varandras identiteter. Jag utgår från att det bara var jag som registrerat de båda damerna.
Efter en halvtimme hamnade vi så i samma kö – och när jag säger kö så handlar det kanske inte så mycket om turordning, utan mer om den tidsrymd som nu tar sin början. På svenskt manér tittar jag därför mig oroligt omkring och jämför innehållet i kundvagnarna i ”konkurrerande” köer. Och se där! Närmast till höger står två flickor med varsin baguette och varsin veckotidning, bakom en dam som redan lastat upp sina varor på bandet. Naturligtvis byter jag kö.
Men mina stressade bilbekantskaprer står lugnt kvar.

Damen som fått upp sitt veckoinköp på bandet får telefon, men kassörskan låter sig inte störas utan scannar metodiskt  in matberget , dom byter sida om man nu kan ge en föreställning om hur det ser ut när varor för cirka 200 euro samlats i en enda hög. Vår telefonerande dam börjar strax att packa ner sin varor, varvid kassörskan lugnt väntar på nästa manöver. Tre minuter senare har vår dam sorterat färdigt och börjar nu gräva i sin sac à main efter betalningsmedel. Jag konstaterar nu att den efterkommande damen i min första kö packat i sina varor och börjar betala.
Med stigande irritation konstaterar jag att framförvarande dams handväska mer kan liknas vid en sjömanssäck, och någonstans i dess innanmäte döljer sig en check. Väl framme med checken saknas en penna. Min gamla kö har nu kört om mig totalt. Skall jag byta kö ännu en gång? Damen med checken men utan penna har nu fått låna en av kassörskan. Svetten lackar. Snart är det min tur. Bara två flickor med baguetter och veckotidningar. Genom fönstret ut mot parkeringen kan jag se en fransyska köra iväg med sin blåa Peugeot 207. Tysta ord som ”fa-an” ilar genom huvudet. Den första flickan har inte tillräckligt med pengar och måste låna av vänninan. Vänninan har inga kontanter. Hon vill betala med kort. ”Kan kassörskan möjligen börja om och slå in TVÅ baguetter och TVÅ veckotidningar på samma betalning?” Kassan måste nollställas. En baguette och en veckotidning slås in ytterligare en gång. ”F-a-an! Där åker den röda Peugeoten iväg …

Som sagt; fransmannen är en dubbelnatur.
Stressar i sina bilar för att komma före ”alla andra”, varefter man helt lugnt avvaktar sin tur i varuhuskön.
Själv känner jag mig som varande av en  mycket enkel natur.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s