Polis, polis … plåtpolis

Efter att ha läst om Daniels iråkade belägenhet kan jag inte annat än beklaga honom, men en sak skall han vara dj-fligt glad över – ett öde som många gör vad som helst för att det skall uppfyllas. Han har blivit sedd! Alltså finns han!

Han finns

Symptomatiskt dock för honom är hans sätt att beskriva sitt öde, läs Nyhetstorka, och de kommentarer som han refererar till, är att han likt en ståndaktig tennsoldat inte vill att andra skall utsättas för samma öde – att bli sedda. Således refererar han till ”En, som är advokat och med eftertryck länge hävdat att advokater är ett pack” eller ”En annan, som för många decennier avlade en jur kand-examen och därefter inte befattat sig med juridiken”. Jag kan naturligtvis inte gå i god för vem det handlar om som anser sig tillhöra ”packet”, men under rådande omständigheter, läs Daniels öde, vill jag framträda som den som gömmer sig bakom ”jur-kanden och som inte befattat sig med juridiken”. Det är jag!
Men Daniel skall veta att detta är en grov anklagelse som påminner mig om ett liknande scenario.
Det handlar om författaren och nobelpristagaren Harry Martinson, som på en fråga av församlingsprästen, varför man inte såg herr Martinsson i kyrkan, svarade: ”Jag anser mig nämligen vara religiös”.
Nu skall du, käre läsare, inte missuppfatta mig, när jag hänvisar till Harry Martinson, inga jämförelser, men faktum är att jag varken är tillhörande ”packet”, än mindre det fiskala, men jag anser mig värna om rättvisan. Därför mitt utbrott angående Daniels fortkörning. Jag uttryckte mig kort och koncist – det är för djävligt – och jag vet att det inte är korrekt i juridiska kretsar att uttrycka sig så, men jag vidhåller det jag då sade till Daniel. Jag menar att rättvisan får inte döljas bakom ett anonymt angivarsamhälle – vilket det handlar om i det här fallet – då en person kan anklagas för en förseelse som man inte är medveten om. I det här fallet har Daniel passerat en s.k. plåtpolis, som registrerat hans ”vilda” framfart och som ett brev på posten får han så se sig i bild. Han är sedd utan att vara medveten om detta faktum. Men plötsligt finns han!

Men jag – och alla vi andra – som näst intill varje dag, mestadels omedvetet, kanske överskrider en gällande fartbegränsning vi kan trösta oss med att vi finns inte.
Och det är det, som är för djävligt.

Annonser

Nyhetstorka

Ovanstående rubrik är naturligtvis både direkt felaktig och ett uttryck för cynism, för rättegångar i Kambodja, folk som kläms ihjäl i Tyskland och avgående BP-direktörer är naturligtvis nyheter.

Men något som rör de smala segment av tillvaron som här behandlas har inte satt några större avtryck i tidningar, radio och tv. Så det kan jag här inte behandla.

"Jag"

Jag går i stället till ett av mina favoritämnen: mig själv. Vid återkomsten till staden möttes jag av ett brev från Rikspolisstyrelsen som inte omfattats av den eftersändning av posten som jag för dyra pengar föranstaltade om före semestern. Där meddelades det mig att jag var skäligen misstänkt för att ha kört 81 km/tim på en 70-sträcka i Vänge i slutet av juni och jag ombads att erkänna förseelsen eller bestrida densamma. Det var kanske inte det välkomnande jag hade tänkt mig. Men jag började fundera, så gott det nu gick efter att dels ha kört en lång sträcka i eländigt väder och just inträtt i en lufttom och blötklibbigt varm stadsvåning.

Jag är ju inte jurist, men jag rådfrågade några jag kände. En, som är advokat och med eftertryck länge hävdat att advokater är ett pack, svarade att jag borde skriva något i stil med: ”Ja, nu är ju inte smygfotografering min grej, men om ni gillar det så.” Riktigt hur det skulle främja min sak framgick inte, kanske menade han just att saken inte just gick att främja. Men, som sagt, advokater är ju ett pack. En annan, som för många decennier avlade en jur kand-examen och därefter inte befattat sig med juridiken, blev förbannad och tyckte att det är fel (min formulering, han använde ett kraftigare uttryck, som inte lämpar sig i en blogg) att statliga myndigheter skall utkräva 2 000 för en sådan förseelse när annat och mycket värre får passera opåtalat. En tredje, en doktor i rättshistoria, påtalade att ”skäligen misstänkt” är  den lägre misstankegraden, vilket hon tyckte borde vara föremål för vidare funderingar.

Mitt problem är att jag varken kan erkänna, för jag vet inte att jag kört för fort vid just detta tillfälle (det kan säkert ha skett någon annan gång, men hur det var den 26 juni vet jag inte), eller bestrida, av samma skäl. Och hur är det, skall jag bevisa min oskuld eller är det farbröderna och tanterna i Rikspolisstyrelsen som skall bevisa min skuld? Och vem avgör vem som har rätt? De som sitter uppe i Kiruna och tittar på bilder?

Sedan är det en annan sak att man inte skall köra för fort. Det bestrider jag alls inte, men själva tillvägagångssättet är lite olustigt.

Förlåt mitt dåliga humör, men det är sådant väder som skapar lågtryck även inombordsoch något måste man rikta sin irritation mot.

Kofösarna

VARFÖR – jag frågar mig än en gång varför? Varför skall vi handlas som boskap? En känsla man får när man läser ett inlägg på SvD:s Brännpunktsida.

Författarna, en f.d statsminister och hans protegé rider likt två kofösare runt i manegen och kastar sin lasso lite på måfå. Jag förstår målen för deras agerande , men jag antar att inte ens kofösarna själva vet vad de skall göra sen, om de mot förmodan skulle lyckas fånga något stackars kreatur. Att de redan märkta husdjuren hittar till sitt bås vet artikelförfattarna, men att tro att man skulle kunna kunna utöka sin besättning med så enkla medel och så tunn argumentation som artikeln ger vid handen; det känns genant.

Med värdeladdade ord som ”straffbeskattning” och ”barnfattigdom” svingar man sin lasso. Och upphetsning ger till sist upphovet till följande slutkläm: Den borgerliga regeringen har gett ett tydligt besked – pensionärer ska betala mer i skatt än löntagare. Vårt besked är det motsatta: (Det motsatta? Betyder det att löntagarna skall betala mer i skatt än pensionärerna?) Och sedan fortsätter man: Pension ska beskattas som lön. Pension är inget bidrag utan uppskjuten lön, och ska beskattas som sådan. Det ska löna sig att arbeta och det ska löna sig att ha arbetat.
Men ursäkta; och jag som trodde att lön var lön och något som man kan påverka, medan pension är pension och ett resultat av nedlagt arbete, och samtidigt, utgör grunden för våra pensioner.

Verklighetens folk

Verklighetens tepresentanter?

Föregående vecka brann det, s.m.s – i busken. Men likt en pyrande majbrasa återstår just ingenting av den s.k. Littorin-affären.  Ett antal journalister försöker bita sig fast i historien, med den stora skillnaden att nu handlar det mest om Aftonbladets vandel och en typ av friskrivning från Aftonblades t.f. ansvarige utgivare, Lena Melin. Den gångna veckans palaver har inte riktigt landat där man skulle kunna tro, med minskat förtroende för Moderaterna och Fredrik Reinfelt och därmed ökat förtroende för Mona Sahlin. Men så kommer uppgifter i DN om att utfallet av SKOP:s senaste undersökning blivit det motsatta?

Som av en händelse stötte jag samman med en representant  för ”verklighetens folk” på gatan – en man av den gamla stammen som alltsedan tidigt 50-tal alltid röstat på Socialdemokraterna. Hans politiska övertygelse ligger så djupt så att han knappt kan skilja på Uppsalas fotbollsstolthet Sirius och sossarna. Vann Sirius så blev han övertygad om att Partiet skulle gå framåt i valet. Men det var då det. När jag träffar honom idag och frågar hur han kommenterar Monas minskande förtroende, svarar han och skakar på huvudet:
– Ohly så klart!
– Ohly?
– Ja, Ohly! … gör man som Sahlin och släpper, som första statsminister, in en kommunist i regeringen … nä, då får det va´… Det blir soffan!
Och dessutom går det uttför me´ Sirius … ja,  å de också …

Kvotering

Med anledning av att nu även EU kanske skall föreslå kvoteringsregler för kvinnlig representation i styrelser vill jag citera Grönköpings Veckoblad (GV), som har en fantastisk förmåga att sätta fingret på, s.m.s., ömma punkter.

Naturligtvis öser man bäst ut GV:s nyhetsflod direkt från källan, men då denna lilla blänkare inte ligger på nätet, tar jag mig friheten att citera densamma.

Red. Ljusterdal fyller kvoten.

ETT FÖRSLAG som nyligen har inlämnats till kommunfullmäktige av en engagerad medborgare kräver, att inkvotering till styrelser omedelbart skall verkställas, så att underrepresenterade grupper får större inflytande. Enligt förslaget är det främst allmänt kompetenta personer som är klart underrepresenterade i alla slag av styrelser i närområdet.”

Ord vs Ord

Så har då Sven-Otto Littorin framträtt i DN.
Och Lena Melin tjattrar vidare i sitt eget blad.

Det vore  faktiskt intressant att sitta på läktaren och beskåda detta spektakel, om det inte vore för att underhållningen tycks bli mer och mer enfaldig.

Efter det att ”the champ”, Sven-Otto, framträtt och kungjort att han vill inte vara med och slåss, under förevändning att han redan fått stryk på annat håll, kunde man tro att utmanaren, Lena, skulle låta nöja sig – men ack nej. Hon vet ju att det är hennes chans att få dela ut en snyting.

I ena ringhörnan står en tom pall, i den andra sitter hon otåligt och väntar på att få dela ut ett knock-out-slag. Publiken har fått veta att hon är hästsko i handsken, men likt en Ferdinand får hon sitta där och lukta på sina blommor. Visst; sekonderna, domarna och ett antal ”berusade” åskådare rusar omkring och får det att verka som om matchen kommer att bli av, men många i publiken har redan börjat resa sig för att se om inte det politiska livet har något annat att erbjuda än ett antal rallarsvingar. Men hon – Lena – vill inte lämna ringen än. Möjligheterna finns ju att Sven-Otto ramlar omkull och slår sig själv, och då kan ju faktiskt hon ta åt sig äran av att det var hon som indirekt förorsakade Sven–Ottos fall.

Hurra!  Hurra vad jag är bra!

P.S. Boxning är mig veterligen den enda ”sport” där det är förbjudet att slå under bältet.

Nånannismen och KS

Så har det hänt igen.

Enligt ABC-Nytt så får medborgarna i Stockholms Läns Landsting betala dubbelt. Det har Förvaltningsdomstolen bestämt.
Nyheten som förmedlades var att Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge skall böta en halv miljon kronor för att man inte åtgärdat allvarliga fel, som hotar patientsäkerheten. Redan i september månad 2009 fick man påpekanden från Socialstyrelsen, men tydligen har ingenting hänt.

Nånannan?

En halv miljon hit eller dit gör väl varken till eller från, kan man tycka, men nog är det väl ett konstigt samhälle vi får uppleva, där ansvar tycks ha blivit en biprodukt, som får handhas av ”nånannan”. Landstinget tar naturligtvis av sina skattemedel och betalar böterna, och så var den saken ur världen.

Man måste fråga sig. Är det verkligen medborgarna som skall drabbas?

Man måste verkligen börja ifrågasätta huruvida böter alltid är det bästa ”straffet” för att en offentlig myndighet skall ta reson. I detta, relaterade ärende, heter motparten ”Landstinget”, och där slutar ansvaret, vad jag kan förstå. Det skulle faktiskt vara intressant att se vad som sker internt.
Att innevånarna i Stockholms län får mindre vård (för 500.000:-) är väl det enda som står helt klart.

Men som sagt; en halv miljon hit eller dit gör väl varken till eller från … eller?

I stället för burka

Just hemkommen från Frankrike läser jag i Svd och DN att idag är dagen för den något upphaussade omröstningen i Nationalförsamlingen om ett förbud mot att bära burka.

Livets paradoxer är en utomordentlig startplattform för reflexion.
Paradoxerna är oftast både lättolkade och uppenbara, och blir därför absurda, som t.e.x. när fältkaplanerna på varsin sida en krigsfront  ber Gud om hjälp att vinna det stundande slaget. Andra kan återigen vara väldigt påtagliga men samtidigt blir paradoxens innehåll  ändå svårtolkad, eftersom det uppenbara  överflyglar djupare tankar. Paradoxen har många bottnar.

Sålunda låg jag i det 25-gradiga Medelhavet och betraktade badgästerna på den lilla stenstranden. Att bada var en fysisk nödvändighet, eftersom lufttemperaturen hölls sig kring de 33 graderna.  Normalt brukar som bestående minne av en dag på stranden mest handla om vad man upplevt genom att  sitta på stranden och betrakta de badande, men denna dag var det tvärtom. 
Det mest anslående på en badstrand är de badandes olika åtgärder för att skydda sig mot en brännande sol, med solparasoller, solhattar och åtminstone skyddsfaktor 15. Men så finns också de s.k. solbögarna som vänder sig i solen med en teknik som påminner om hur man tillagar kebab. Och slutligen noterar  man de grisskära – vanligtvis nyanlända engelsmän, eller korttidssemestrande europeer från mindre soliga trakter,för vilka tid, pengar och bronsering hänger intimt ihop.
Så ser det vanligtvis ut på en sydfransk strand vid Medelhavet i juli månad.
Men se; denna dag kunde man beskåda ytterligare en kategori – en muslimsk kvinna och hennes man, sittandes i varsin solstol. Mannen, med hårigt bröst och tungt guld hängandes kring halsen, iförd endast ett par minimala badbyxor – XS? Hustrun däremot hade han lindat in i allehanda tyger, från topp till tå – som mest påminde om en kåldolme. Det var inte mycket av hennes gestalt som man kunde ana. Och om jag förstått denne muslimske mans avsikt, handlade det om att skydda sin ägodel från andra mäns lystna blickar. Men den där tanken var just ingen nyhet – den ursäkten hade jag stött på  tidigare. Det som fascinerade mig denna gång var mannen som snott in sin ”vackra” hustru – i hans ögon får man väl anta – men som nu satt och beundrade andras barbröstade hustrur runtomkring, och som  verkar vara det – av egen fri vilja.

Jag undrade därför, där jag låg i badet vid Medelhavets strand  …  i konsekvens namn och  Allahs namn … borde inte mannen bära ögonbindel ?

P.S. Och beslutet blev det väntade. Kvinnorna får bara blotta sig inför sina förblindade män.

Underbud och överbud i Almedalen

Varje dag översköljs vi av nya smaskigheter från Almedalen. Är det inte politiska självmords à la FI:s pengabål så är det tidningarnas kamp om att bjuda under varandra om vem som gjort färst (jo, ordet finns numera) pressetiska övertramp i samband med Sven Otto Littorins avgång som minister. Lena Melin, som jag alltid haft visst förtroende för, hävdade att de just inte alls skrivit om honom på senaste tiden och skriver i dag att anledningen till hans avgång är en helt annan. Expressens chefredaktör meddelar att de absolut inte gjort sig skyldiga till några övertramp och Britt-Marie Matsson på Göteborgs-Posten talar om för alla som vill höra på att Littorin inte alls avgick utan fick sparken. Så menar de att Littorin är en så vanvettigt skicklig skådespelare att han har lyckats lura i oss alla att hans ena son blivit uppringd på sin mobil i skolan och tillfrågad om pappa är sjuk och att andra barn inte kunnat komma hem för att pressfolk omringat det Littorinska hemmet?

Jag har ingen aning om var sanningen ligger, men när det gäller trovärdighet ligger till och med politiker högre än journalister.

Är det inte underbud i dessa frågor så är det överbud inom politiken. Alla partier skall nu ge mest till välfärden, och Mona Sahlin säger att de rödgröna överbuden är helfinansierade genom utlovade skattehöjningar. Fast i andra bisatser kommer den verkliga sanningen fram, den som gäller båda sidorna i dragkampen, att löftena skall infrias om de ekonomiska förutsättningarna finns. Det är en viktig skillnad mellan ett löfte att göra något no matter what och att göra något om det går.

Och det går inte att komma ifrån Feministiskt initiativs redan världsbekanta brasa med tusen hundralappar. Min dotter och svärson som kom hem från Kanada i går (torsdag) hade läst om eländet i såväl International Herald Tribune och Frankfurter Allgemeine på hemvägen. Men är det verkligen så att reklamens tes om all publicitet är god publicitet? Tror någon att brasan i Visby kommer att göra att fler människor röstar på FI? Tror de själva på det? Gudrun Schyman berättade i tv att det var en manlig (obs, viktigt!, tydligen) välgörares pengar som bränts upp. Men blir symbolhandlingen mindre associerad med andra bål i andra samhällsskick genom att det är en manlig välgörare som skänkt virket till brasan? Blir inte de ensamstående kvinnor som intervjuades i Almedalen i går bara ännu mer förbannade över att pengarna inte kunde användas bättre? En och annan välbeställd sympatisör kan tänkas tycka att det var bra gjort – det kostar kanske 100 000 kr att få några minuters uppmärksamhet? Det blir bara bisarrt när Gudrun Schyman i samma andetag som hon talat om detta med varifrån pengarna kommer uppmanar grävande journalister att ta reda på vad allt rosévin och annan alkohol som makthavare, lobbyister och press bjuder/bjuds på i Almedalen.

Men den viktigaste frågan i all denna galenskap, med över- och underbud och brända pengar, är vad detta säger om politikernas och journalisternas uppfattning om fattningsgåvorna hos ”de vanliga människorna” – se där ett uttryck som också diskuterats i Almedalen, och nu plötsligt utan alla de gliringar som Göran Hägglund fick förra gången. Tror de verkligen att folk går på det här snömoset?

Vet Mona det här?

Jag ondgjorde mig i går över att alla partier verkar vara likadana. Det kändes därför skönt att läsa Dagens Nyheter i dag om Vänsterpartiets biståndsorganisation Vänsterns internationella forum, VIF. Det är alltså helt klart att min gamle vän Niklaus Lapukins, ledarskribent och kommunistätare på Upsala Nya Tidning, hade alldeles rätt när han hävdade att kommunisterna alltid är desamma. Man kunde alltid känna igen hans ledare, osignerade som de var på den tiden, genom formuleringar som ”vänsterpartiet – kommunisternas parti –”. Han skulle ha uppskattat Fredrik Malms artikel på Dagens debatt där man kan få läsa att Vänsterpartiets biståndspengar – som partiet får av skattemedel – konsekvent har använts till att bland annat stödja diktaturer och rent kommunistiska partier och gerillagrupper runt om i världen.

Sadev, Institutet för utvärdering av internationellt biståndsarbete, har konstaterat att VIF använt biståndsmedel för att stödja Partido Comunista Colombiano, som man definierar som ett ”icke-reformerat marxistiskt-leninistiskt parti” och därigenom finansierat delar av partiets valkampanj och ”marxistisk-leninistisk träning” i Colombia. Men detta är inget olycksfall i arbetet, om nu någon skulle tro det, utan VIF stöder också en allians av grupper på yttersta vänsterkanten i Filippinerna, som avser att med våld störta Gloria Macapagal-Arroys regering och inrätta en ”revolutionär övergångsregering”, där lokala miliser, kommunistiska folkkommittéer och planekonomi skulle införas. Man samarbetar med regimen i Vietnam, vars pressfrihet Fredrik Malm beskriver som endast marginellt bättre än den i Nordkorea. Man stöder också andra regimer med taskig pressfrihet, som Chávez Venezuela, som enligt Freedom of the Press survey för 2009 har försämrats så till den grad att den är i klass med den i Brunei och Burundi.

Det är lite förbluffande att läsa detta, och detta förefaller ju inte vara allmänt tyckande utan ordentligt grundade åsikter och fakta som presenteras. För är det sådant som Vänsterpartiet i en tänkt regeringsställning tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer att driva? Och om man inte tänker driva det, varför gör man det som självständigt parti?

Vet Mona om det här?