Avkoppling

Som den uppmärksamme läsaren (jag vet, jag borde vara politiskt och språkligt korrekt och skriva ”den uppmärksamma”, eftersom det är den könsneutrala formen, men det låter på något vis bättre så här) har kunnat märka är det ingen vidare fart på bloggandet. För Axels del beror det på att han åkt ”upp” till Stockholm för att lyssna på sonen. För min del på att jag dels inte har något av värde att delge mänskligheten, dels på att jag inte haft tid. Jag har en massa som måste skrivas och för att koppla av från det så – skriver jag här.

Tro inte att jag inbillar mig att det jag annars delgett läsarna har varit något av värde – det är inte min roll i den här bloggen – men jag är inte ens förbannad, vilket annars brukar vara ett bra incitament för att skriva. Jag är inte ens förbannad på att jag skall punga ut med en massa pengar för att jag förbrutit mig mot trafikstadgan, men jag kan samla mig till att med lite god vilja bli lite gammelmansirriterad på hiphoppare. De står där på scenene, eller lufsar planlöst omkring, med en skärmmössa som pekar åt alla de håll en skärm inte är avsedd att peka, eller också går de omkring med en huva neddragen över anletsdragen och mumlar på haltande meter fram rimmade rader som gör att ens egna första trevande försök att som sexåring hitta på julklappsverser framstår som poetiska snilleprov. Annars hade vi ett föredöme eller snarare en mall att gå efter, där hemma. Om man inte kunde komma på något, så gjorde vi som vår moder och skrev: ”Tag denna omkring halsen/när du träder ut i valsen!” Detta rim gjorde stor succé första gången mamma extemporerade det – mammor hade mycket begränsad tid att skriva julklappsverser på den tiden – då det dessutom beledsagade en vacker slips till någon av mina många bröder. Styrkt av framgången tog hon till samma vers nästa jul, då till ett paket som innehöll en yllehalsduk. Viss relevans tyckte vi kunde skönjas, även om man sällan bär yllehalsdukar när man dansar. Dessutom var det ju så att vi inte ens på den tiden med någon större entusiasm trädde ut just i valsen. Nog av. Nästa gång det vankades julklappar, tog mamma till rimmet på jag vet inte vad – en ny penna, eller en ”rolig bok”, som pappa lite nedsättande kallade skönlitterära verk. Sedan var dammluckorna sprängda; alla använde vi rimmet om att vi skulle ta något omkring halsen när vi trädde ut i valsen, oavsett om det var mina ständiga pudervippor till storasystern eller en Louis Armstrong-skiva till bror Calle. Alla fick de samma vers; standardversen var född. Men medge att den är bättre än de grammatiskt defekta, kvinnoföraktande rader som hiphoppare, ofta mot betalning, lufsar omkring och framkväder till en matta av basgångar och trumbeats.

Så ni ser: Jag hade inget att skriva, men nu är det gjort och jag kan ägna mig åt att skriva om en 85-årig smärtläkare som hade mycket intressant att berätta. Men hur återge det?

Annonser

Bocken som örtagårdsmästare

Vem döljer sig här då?

Jag vet inte om gårdagens TV-utfrågning av  Mona Sahlin gjorde att hon kom närmare sin hett eftertraktade position, att bli Sveriges första kvinnliga statsminister, men en sak fick jag klart för mig.

Tidigare i veckan i Ekots partiledarutfrågning svarade hon att Carl Bildt var den borgerliga politiker som hon skulle kunna tänka sig att samarbeta med – Urban Ahlin må ursäktas.

Därför kan man förstå nu, så här i efterhand, då fru Sahlin försökte bringa reda i det av oppositionens framtagna utrikespolitiska dokument i vilket USA specifikt utpekas, bland andra länder, som den makt som skall dra sig tillbaka, speciellt med sina kärnvapen.
Carl Bildt är säkert bara ett önsketänkande – eller ”en lek”, som Mona Sahlin utrycker det (efter 19 minuter i intervjun).

Men …
visst är det konstigt att en sådan central handling som oppositionens utrikespolitiska dokument skall behöva förklaras – i efterhand. Och om detta dokument skall ligga till grund för svensk utrikespolitik bör nu inte Urban Ahlin – utrikespolitiske talesman för (S) – bara känna sig hotad från höger. Bocken i örtagården lurar mer till vänster.

Läs även Per Gudmunssons artikel i dagens SvD

Stackars Mona

Tilt?

Lyssnade igår morse till Lars Ohly i P1:s partiledarutfrågning. Hal som en ål slingrade han sig genom frågedjungeln. När det passade sökte han framhålla ”de röd-gröna”, och då det inte höll fullt ut, talade han om sig och sitt parti som det enda som förde en rättvis politik*. Stackars Mona!
(Jag har tidigare kommenterat den oheliga alliansen som blev ett faktum 2008, efter det att Mona Sahlin kungjort samarbetet med Miljöpartiet, men fick backa inför trycket från de mer radikala fackföreningspamparna.)

Och så nu – denna morgon – var det så dags för Mona att bekänna färg … ljusröd, rödgrön eller kanske rosenrasande röd? Och detta i skuggan av ytterligare en opinionsundersökning.
Ja, inte blev man klokare av denna utfrågning, men definitivt kunde man förmärka att frågorna och svaren handlade nu mest om ”socialdemokratisk politik”.  De ”röd-gröna alternativet” hade tonats ned. Det är helt uppenbart att den socialdemokratiska strategin ändrats. Nu gäller det att lansera Mona. Hur många gånger sade hon inte – ”om jag får regera”, eller ”om jag får bestämma”, eller det är mitt tydliga besked till väljarna.

Jag konstaterar att det är synd om Mona. Inte nog med att hon skall försöka härma Alliansens grepp att gå samman, som  för fyra år sedan, dessutom skall hon visa på sin trovärdighet som ledare för socialdemokraterna och inte minst skapa förtroende för sin lämplighet som statsminister. En mädchen für alles! Det kan bara sluta på ett sätt.

Stackars Mona!

*Läs även Annika Ström-Melins ledarstick i dagens DN.

P.S. Apropå ovanst. illustration.
Jag tackar för P1:s partiledarutfrågning, som mest påmint om ett flipperspel. Programledarna sköt fram en ”kula”, och sedan fick partiledaren flippa frågan – än hit, ändit – tills den till sist försvann  …i  intet.

Är våra barn pedofiler?

Nej, jag har inte blivit tokig, men jag tror att vissa lagstiftare blivit det.  För visst kan man undra hur det står till i vissa lagstiftares hjärnor när de kommer på sådana vanskapligheter som den barnporrlag efter vilken man nyligen dömt en serieöversättare för innehav av barnporr, nämligen den japanska mangaserie han just höll på att översätta åt ett av våra större bokförlag. Och vari låg då det brottsliga? Jo, på hans hårddisk fanns en bild ur serien föreställande ett barn utan kläder.

De japanska serierna har förvisso en annan tradition än vår och där finns åtskilligt som utan kan klassas som ren pornografi – och är avsedd som sådan. Den får såvitt jag vet säljas utan inskränkningar, men om det i en serie riktad till barn och ungdomar – och för all del också vuxna –  finns tecknade bilder av barn som med en snedvriden fantasi kan uppfattas som upphetsande, då är det lagstridigt. Nota bene, om den finns på datorn. Har man en egenhändigt tecknad bild av samma sak, eller värre, så är inget brott begånget, utan det är när möjligheten till mångfaldigande föreligger som det blir kriminellt.

Det är möjligt att det finns finesser här som jag – och en stor del av den läskunniga allmänheten – inte har uppfattat, men att detta är moralpanik råder det inget tvivel om.

Det är inte så ofta som man delar uppfattning med Jan Myrdal, men här har han rätt när han kallar lagen en ”omoralisk absurditet”. På polisens sajt lär det stå att ”Barnpornografisk text helt utan inslag av bild eller film betraktas i nuläget inte som barnpornografi.” Märk väl: ”i nuläget”. Så ännu en tid kan man få läsa Nabokovs Lolita utan att ha polisen utanför dörren med stora beslagssäckarna beredda. Det intressanta är ju att detta är ett brott utan offer, eftersom det inte finns något verkligt barn som kränkts, vilket jag tycker är ett rimligt krav för att utkräva ansvar för brott mot en lag mot barnpornografi. Som det nu är är ju lagen en moraliserande lag, en lag mot potentiella men icke aktiva ”fula gubbar”. ”Bilderna innebär en kränkning av alla barn” skall enligt DN-journalisten Fredrik Strage en tjänsteman på justitiedepartementet ha sagt.

Är alltså alla de miljoner barn, ungdomar och vuxna som till exempel läst några sidor i serien Dragonball – som i Sverige har givits ut i 42 album av Bonnier Carlsen och förmodligen är den största försäljningssuccén i serievärlden – att betrakta som brottslingar, som nidingar? Därav den kanske skruvade rubriken. Den kunde lika gärna ha lytt ”Lånar stadsbiblioteket ut barnporr?”.

Jag har hittills inte hört någon ta lagen i försvar. Utom möjligen barnombudsmannen i Uppsala, Ida Bylund Lindman, som i en krönika i Uppsalatidningen inte berör just de här frågorna men hävdar att det är en väldig skillnad mellan en bild av ett naket barn och en pornografisk bild av ett naket barn. Jovisst, det låter säga sig. Men vem skall avgöra vilken bild som är barnpornografisk och vilken inte? Det finns olika åsikter i fråga om nakenhet. En bekant, som lät sina barn leka nakna vid en liten pool i sin inhägnade trädgård i Kanada blev polisanmäld för osedlighet av en granne, som upprördes av att de 2- och 3-åriga barnen jublade omkring utan textilier. Skall samma godtycke gälla här? I domen mot serieöversättaren verkar ribban för vad som räknas som pornografiskt ha satts utomordentligt lågt.

Jag vill inte riskera åtal, så därför lägger jag inte ut någon av de tusentals bilder av de flickor av obestämbar ålder i korta kjolar som utgör ett vanligt inslag i japansk manga. Och så vet jag inte vad copyrightlagstiftningen tillåter heller. Men googla så ser ni själva. Det är ingen fara. I alla fall har jag inte upptäckt något som är åtalbart. Men man vet som sagt aldrig . . .

Ett anspråkslöst förslag*

T-vättkön ringlade ända från T-Centralen

Tyvärr har årets valrörelse verkat fastna i pipe-line som det så fint heter.
Först kommer ingenting … och sedan kommer ingenting … men sedan i söndags verkar all skit komma på en gång.
Och då blir det stopp. Och skiten stiger upp och drabbar oss alla, även utanför det lokala avloppssystemet, då media vet sin uppgift att sprida smörja ”vidare”.

Följaktligen har väljarna i Sverige fått reda på att “proppen” denna gång tycks, av alla kommentarer och bloggar att döma, sitta i Stockholm, genom att S, därstädes, gjort ett utspel om Butlers i T-banan.

(Man kan ju undra varför S söker tvätta sin ”kulörtvätt” i Stockholms tunnelbana.)

* I Jonathan Swifts anda skulle jag vilja föreslå att det kanske vore lämpligare att tvätten lämnades in till Stadshuset där politikerna på lediga stunder kunde bättra på sitt anseende och tvätta Ruts men även andras smutstvätt.

P.S. Vad kan väl vara lämpligare än att döpa om Blå hallen till Tvätt-hallen.

När det dolda blir synliggjort

Här, där fädrens aska döljer sig

Dagens balad gick över högarna, där ”fädrens aska” gömmer sig och påminner oss om en process som ständigt pågår – det vi idag kallar ”Sveriges historia”. Men vad som döljer sig under ytan vet väl endast gudarna.

… vi hade inte gått långt förrän jag började ondgöra mig över den valrörelse som ligger framför oss. Först och främst ondgjorde jag mig nog över P!-Morgons just startade intervjuserie med partiledarna. Först ut var KD:s Göran Hägglund som grillades av tvenne journalister. Jag vet faktiskt vad som är avsikten med denna lättsamma utfrågning där intervjuarna, i stället för att ge oss lyssnare en bild av ett partis politik, primärt försöker nita fast sitt offer genom att spela ställa ett antal banala frågor. Ibland handlade det om försåtliga frågor – ibland om s.k.korta och lättsamma frågor – typ ja- eller nejfrågor.

Väldigt ofta talar man om politikerförakt, men efter att ha lyssnat på P1 Morgons utfrågning av Göran Hägglund kan man undra om inte detta fenomen är skapat av dålig journalistik. Här använder två, säkert mycket dugliga journalister, den mesta tiden för att söka ”nita” sitt intervjuoffer. Han (denna morgon gäller det Göran Hägglund) får svara på ett antal enfaldiga detaljfrågor, som hans parti önskar lagstifta om , allt i akt och mening för att underminera partiets uttalade önskan om individens frihet. Ambitionen verkade vara att söka skadskjuta och nervärdera i stället för att söka skapa information för oss väljare.

Faktum är att till sist börjar man undra över intervjuarnas egna politiska hemvist. Handlade  intervjun om att försöka klargöra KD:s politik, eller handlade den om att visa journalistikens makt?

Oberoende journalister … jo, pyttsan!

– – –

Knappt hemkommen efter dagens balad möts man av ”nyheten” i SvD att en medarbetare på TV4 blivit sparkad på grund av sitt samröre med ett specifikt parti.
Frågan för dagen måste därför bli: Börjar det inte bli dags för våra s.k. ”oberoende journalister” och alla dessa expertkommentatorer att deklarera sin politiska hemvist – för alla torde väl ha en politisk hemvist? – på det att allt kanske skulle bli lite mer trovärdigt.

Broder fyra procent?

Göran Skytte

Valet är nu inte mer än någon månad bort och allt fler börjar kanske först nu fundera på hur de skall rösta.Göran Skytte har i SvD pläderat för taktikröstning, det vill säga att man inte nödvändigtvis röstar på det parti som står en närmast utan på det parti som löper störst risk att falla för fyraprocentsspärren. För dem med en snarare borgerlig än rödgrön grundsyn – hur den rödgröna grundsynen skulle se ut har väljarna inte riktigt fått reda på än – kanske det då kan bli fråga om rösta på exempelvis Kristdemokraterna. Så de gamla tidernas vänsterröster på ”kamrat fyra procent” eller vilket namn kommunisterna för tillfället gick under för att få ett lydigt stödparti till Socialdemokraterna kan nu vändas till en röst på ”broder/syster fyra procent”!

Det är lustigt med Kristdemokraterna. I de valkompasser som olika tidningar håller oss med förvånas jag ständigt av att bli placerad som KD-sympatisör. När jag klagat över detta för min omgivning. visar det sig ofta att också de är smygkådisar. Är det så att allmänt borgerliga värderingar numera klassas som kristdemokratiska, med samma märkliga logik som när alla beskriver sig som liberaler men bara ett fåtal röstar på Folkpartiet? Jag skulle nog aldrig själv komma på tanken att rösta på KD. Även om jag en gång rått min gamla mor att rösta på dem, när hon inte visste vad hon skulle rösta på när hon inte riktigt gillade den som då var ledare för Moderaterna –  hon tyckte att den bästa valaffischen var den som bar budskapet ”Rösta på Gösta!” – och var tillfälligt vilse och funderade på att låta bli att rösta. Jag vet inte hur hon gjorde, men jag tror det blev regeringsskifte – från sossestyre till borgerlig regering. Men jag minns inte.

Men det värsta tycker jag är att man – i alla fall jag – redan är så hjärtinnerligt trött på den lättköpta partiretorik man får höra i tv-snuttarna och snart från högtalare vid en valstuga nära dig. Skall den sista månaden bli ett enda långt hållande för öronen när man går över Stora Torget?

Om kunskap

Kunskap kan man inte få för mycket av, kan man tycka. Men om det är så, varför tappar man då oavbrutet en massa nyttiga kunskaper som man hade förr, om inte för att det inte längre finns plats för dem? Och varför stannar fullkomligt meningslösa kunskaper envetet kvar i skallen?

Jag har förstås inget svar på mina frågor ovan, så de får väl betecknas som rent retoriska.

I dag hade vi veckoavslutning på Fågelsången, inte för att vi gjort något tidigare i veckan som skulle motivera en avslutning, men på fredagar kl 15 är det alltid veckoavslutning, även om vi, som nu, inte setts sedan sommarledigheterna började. Vi kom där att tala om Wittgenstein, som vi inte visste just något om, men jag kunde i alla fall på vägen hem utöka Axels kunskapsfond med att göra honom medveten om att Mälarö kyrka, succésingel från 1968 med Lenne Broberg, skrevs av tv-mannen Sven Lindahl, som också gjort sig odödlig genom att komponera Hambostinta i kort-kort för Mona Wessman. Tidigare under kaffestunden hade Axel i sin tur ingående berättat om en för mig okänd inner i IFK Eskilstuna, som genom en osviklig kombination av bakfylla och dribblingsteknik var så irrationell att backlegenden Sven Axbom satte honom som snäppet värre att möta än Garrincha i Brasiliens VM-guldlag 1958.

Kanske det är så att man till slut bara sitter inne med en massa fullkomligt meningslöst minnesgods som för en uttråkad omgivning omtjatas i ett? Man får hoppas att det inte är så, för man vill ju inte gärna bli till en börda för de närmaste. En gemensam, krullhårig, bekant – gammal klasskamrat till mig – brukade när vi var på väg till en annan av våra klasskamrater, då boende i Storvreta, förmana oss (dvs sig själv och mig) att inte berätta så många historier om vår gemensamma uppväxt i Sundsvall, eftersom det lätt kunde upplevas som lite tjatigt för fruarna, som inte haft lyckan att växa upp med oss i Sundsvall. Detta lovade vi dyrt och heligt och höll också vad vi lovat ända tills vi kom fram till dörren och ringde på. Då öppnade vår vän dörren och sa något allmänt välkomnande och någon av oss svarade ”Ja, det är precis som när . . .” Och så var det i gång.

Så det är kanske bara att acceptera faktum. Och visste ni att det i dag inte bara är fredag den trettonde, utan också De vänsterhäntas dag? Hur skall man tolka det?

Språket och dess avarter

”Ord är intressanta eftersom de betyder något”, brukar Expressens gamle kultur- och chefredaktör Bo Strömstedt säga och citerade i sin tur sin gamle lärare Olle Holmberg. Och visst är det så, även om man börjar undra när man läser och hör politiker i valdebatten. Dels har alla sina egna tolkningar av vad orden betyder, som när Moderaterna i förra valet till allas förvåning sade sig vara ett arbetarparti eller när förre kommunisten Ohly menar att hans parti värnar demokratin. Då krävs det att läsarna eller de som lyssnar förstår vad de just nu lägger in i orden.

Ibland verkar man inte ha tänkt alls, som när Reinfeldt halkade till och på en Moderatstämma sa att hans parti skulle bli ett ”statsbärande parti”. Då hade han alldeles glömt bort vad de riktigt statsbärande partierna i öst var för ena, före murens fall.

Annars är det hur språket används av politiker för att avsiktligt misstolka de politiska motståndarna som är det mest anmärkningsvärda. Den taktiken har utvecklats av Thomas Östros till om inte direkt fulländning så sin yttersta extrem – eller i riktigt svåra fall snarast ”exkrement”. Han talar om för den som vill höra på – allt färre, verkar det – att det Allianspolitikerna menar är inte det de säger utan det han säger att de menar. Det är politiskt språk, där orden missbrukas till att förleda folk att tro att de betyder något annat än vad de betyder.

Vågar man hoppas att politikerna nu mot slutet av valkampanjen använder orden som de är tänkta att användas och inte som ett sätt att hävda tolkningsföreträde vad gäller vad motståndaren sagt?