Åsikter och insikter

Jag skall här inte närmare kommentera Axels inlägg om UNT:s försök med att sätta betyg på all kultur, för detta skall säkerligen bli ett av samtalsämnena i eftermiddagens veckoavslutning på Fågelsången. (Är det för övrigt inte märkligt att detta ställe, med sina genuint nedsuttna möbler – man känner fjädrarna i baken i vissa av sofforna – och med en inredning som möjligen var modern på 50-talet ändå besitter en så hög trivselfaktor. Jag ger avgjort fyra kajor.)

Men jag kom att titta på ett avsnitt av Malou von Sivers soffprogram i TV4, där Jan Guillou medverkade. Jag vet inte vad de talat om tidigare, men när jag kom dit meddelade Guillou  – i vanlig ordning som en sanning, nästan som ett axiom, inte som sin personliga åsikt – att Sverige måste dra hem sina soldater från Afghanistan. På frågan från programledaren om han hade något att fråga ÖB som senare skulle medverka i programmet så blev svaret, med den sedvanliga Guillouska ödmjukheten: ”Om jag hade fått ställa den direkt till honom, kanske. men eftersom han vägrar att diskutera med mig så är det ingen mening.” Jan Guillou har ju gjort sig känd som en av landets mesta tyckare när det gäller mellanösternfrågan och besläktade konflikter, och han har säkert satt sig in i frågorna. Men hur mycket av hans åsikter är just åsikter, styrda av hans politiska eller annan agenda, och hur mycket är grundat i rena insikter?  Och vad skulle ÖB ha för nytta av att diskutera Afghanistanfrågan med Guillou? Man får utgå ifrån att hans värderingar och hans planer för de svenska styrkorna är grundade i militära avväganden som i sin tur bottnar i de uppdrag riksdag och regering gett honom. Utrymmet för hans egna åsikter blir där litet. Och intresset för och nyttan av att höra en lekmans åsikter blir då än mer begränsat. På samma sätt tror jag att Guillou inte gärna skulle vilja diskutera sina böcker med kritiker, annat än för att avfärda dem som idioter som inte förstått hans storhet. För han må vara en emellanåt lysande journalist, men någon stor författare är han knappast, vilket kritiken med jämna mellanrum meddelat. Skillnaden mellan kritikernas uppdrag, att så objektivt som möjligt värdera ett konstnärligt verk, är ju något helt annat än att uttala sig om exempelvis politik. I det förra är det insikterna som dominerar, i det senare åsikterna. Eller så borde det i alla fall vara.

Frågan är därför snarare om man inte borde bedöma ännu mer genrebundet än man gör. Att spänningsböcker bedöms för sig, diktsamlingar för sig, konstutställningar för sig – så man inte förleds att tro att Christer Sjögrens nya julskiva är bättre (eller sämre i sitt slag) än en skulpturutställning i Bror Hjorths hus. Risken med en enhetlig kajbedömning är att jag kan recensera ett seriealbum jag gillar på samma sida som någon bedömer en operauppsättning och serieboken får fler kajor än operauppsättningen. Läsaren kan då kan få för sig att serierna är bättre än operan (vilket naturligtvis är fullt möjligt men inte något jag haft anledning att reflektera över när jag recenserat tecknade serier.) Bättre då med olika varianter på kajorna: pistoler för spänningsromaner, elgitarrer för pop och rock, saxofoner för jazz, fioler för ”klassiskt”, pratbubblor för tecknade serier, teatermasker för teater  och paletter för bildkonst. Etcetera.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Medier

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s