Om anpassning

Axel, som tror sig känna mig, tycker att jag skall skriva om anpassning till förändringar, vilket naturligtvis får mig att börja fundera.

Är jag verkligen en sån där muppgubbe på teatern som ständigt ropar ut sarkasmer till de agerande på scenen, de levandes scen, rent av? En annan fråga man kan ställa sig är om han faktiskt känner mig särskilt väl. Och om han gör det och säger så till mig, skulle jag då egentligen inte bli förb-nn-d?

Men något ligger det i vad han säger. För visst är det roligt att gnälla. Det är väl bland det roligaste man har nu för tiden, bidande döden. För det är väl annars den optimala svårigheten: att anpassa sig till insikten att livet är ändligt och att man osvikligen har närmare till slutet än till början? Jag har ofta haft anledning att tänka på det hinsides, och inte blir man munter. Man kan å ena sidan tänka sig att allt tar slut. Entgültige Lösung, typ. och det är ju inte så kul. Å andra sidan har man evighetslöftet som kyrkan erbjuder. Och då uppstår frågan vad man skall göra i en hel evighet. Tanken att fördriva den med lovsång och harpospel tilltalar mig inte, och vad lovsången beträffar just ingen annan heller. Jag menar, min lovsång kan inte just vara något uppbyggligt i ens den bästa av världar. Och det är väl i en sådan man skall tillbringa evigheten. Möjligheterna till att förbättra en sådan blir då också begränsade, om allt redan är perfekt. Så vad f-n skall man göra däruppe i himlen? Alternativet tror jag inte alls på. Det verkar för enfaldigt att ständigt få huvudet avbitet av något sataniskt monster och grillas i en alltför väl uppvärmd bostad. Det tror jag inte Gud om att tycka vara en bra lösning. För tanken är väl att han/hon skall vara klokare än de flesta. Och apropå hon, vad får i övrigt fullt normalbegåvade människor att än i dag uppröra sig över kvinnliga präster, hänvisandes till att detta inte är förenligt med Guds vilja? Är inte tanken att Gud skulle vara så enfaldig att han fäster avseende vid vilken genital utrustning den har som sprider hans ord den ultimata heresin?

Ställd inför de ovan anförda alternativen framstår det som att det bästa man kan göra är att fortsätta att leva. Men det kan man ju inte heller hålla på med i evighet . . .

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s