Jazzen – ett ljus i mörkret

Nu är det beckmörkt. Men vi närmar oss …

… just det, om precis 1 månad inträffar vintersolståndet. Igår, klockan 23.38. den 21 december  ”gick vattnet” och den 23 mars 2011 ser vi dagens ljus. Då återgår vi till sommartiden och allting startar på nytt.

Ja, så uppfattar jag årets gång nuförtiden.
”Hur står ni ut undrar våra franska grannar” när vi anträder vår resa tillbaka till Sverige och mörkret, och det är faktiskt en fråga som inte går att besvara. Det handlar nämligen om kultur. Frankrike har sin och vi vår.
Visst kan vi berätta om Nobelfesten, adventsljusstakar, gnistrande snö, tystnaden, Lucia, julgranen … men svaret blir ändå bara ett kort ”Aha!”, för kultur kan man bara uppleva på stället. Och som sagt; fransmännen har sitt och vi har vårt.
Men så anger vi som skäl, att vi skall åka hem för ” för att gå på en jazzkonsert i Stockholm den 11 december” och då säger samma franska grannar ””Ahá”, fast nu med en annan betoning – för det förstår man. Musikkulturen är nämligen universell.

Många gånger har jag funderat på musiken som människans kanske bästa kommunikationsmedel. Och då allra helst jazzen – en musikform som förenar på ett närmast påtagligt sätt. Ursprunget till jazzen är den afro-amerikanska kulturen som spritts över hela jorden. Överallt kan jazzmusiker förenas i jam sessions och skapa ett fruktbart utbyte av musikaliska idéer.
Men det finns ett mörker, eller en hägrande kulturskymning om man så vill.
I gårdagens TV kunde jag se en nordkoreansk musikprofessor som fördömde jazzen som moraliskt förkastlig, och dels, höra om Sverigedemokraternas faiblesse för svensk folkmusik. Utgångspunkten för dessa företrädare var gemensam. Båda uttalar sig lika provinsiellt, men observera att det är inte fel på musiken. Felet är när ”politiker” annekterar musiken för sina ”ädla” syften. Se upp i mörkret!

Och det är då, när man lyssnar till dylika företrädare för kultur som det känns skönt att veta att det finns musik som förenar i stället för att splittra … ett ljus i mörkret!

Denna insikt har sonen – Martin Sjöstedt – tagit fasta på då han spelade in sin senaste skiva Whereabouts. Inspiration har han hämtat från sin turnéer i USA, Sydamerika, Sydafrika och Europa.

Jag ser verkligen fram emot den 11 december och i väntan på detta ”ljus” i mörkret lyssnar jag till … What now?

Gör det du också.

Annonser

2 reaktioner på ”Jazzen – ett ljus i mörkret

  1. Du har rätt, Axel. Det är något särskilt med jazzmusik. Det är förstås något särskilt med all bra musik – det är något särskilt med Mozart och Beatles också. Men det här med känslan att musiken föds i ögonblicket är speciell.
    Tidigare har jag tyckt mig se att med stigande ålder har mitt intresse förskjutits mot allt äldre jazzmusik. Den kom till Louis Armstrong, det är ju på något vis riktkarlen inom all jazzmusik, men nu börjar intresset nog omfatta också modern modern jazzmusik, mycket tack vare Martin och hans gelikar. Jazzen lever!

  2. Ja, Axel, jag kan inte annat än instämma. En förnämlig ljuspunkt i oktobermörkret bjöds i Uppsala Konserthus B-sal i lördags. Big Band Explosion , ett litet storband med proffsmusiker fick oss jazzfans att gunga och glädjas. Dessutom hade man fått hit en fullkomligt ljuvlig sångerska, Carin Lundin, som förde tankarna till Anita O´Day i jazzfilmen Jazz on a Summer´s Day. Ett sammanträffande var att basisten råkade heta Martin Sjöstedt. En kajbeprydd recension i UNT ser vi fram emot, vi som enligt Lasse Eriksson är som en enda stor, grå ryamatta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s