Allt går igen – Gott Nytt År!

Allt tycks gå ... igen!

Jag tackar Daniel för att han sökt hålla grytan kokande och  sprida viss julstämning under min elektroniska frånvaro.  Stackars Daniel ligger antagligen utmattad i sin paulun efter den intellektuella utmattning som måste blivit följden av allt bloggande på egen hand, men nu stundar andra tider och återkommen till civilisationen ser jag det som min skyldighet att avlösa Daniel och sätta lite fart på honom – och världen. Han klagar över att ingenting händer och konstaterar att ”Intet av värde kommer ur min dator denna dag.” ( Daniel den 28 december 2010.)
Men faktum är att det var samma visa förra årsskiftet. Då skrev han: ”Nu när Axel återvänt från fjällvärlden kan det konstateras att särskilt mycket inte har hänt, varken på bloggen eller i stora världen. Man har ju blivit så nyhetstrött att man inte reagerar för att några tänksvaga människor har sprängt sig själva och omgivningen i luften.” (Daniel – ett år tidigare – den 4  januari 2010.)

Jag kan inte annat än att hålla med. Det blir jul, folk spränger sig i luften i tron att världen skall bli bättre, tågen står stilla och snön vräker ner … ”men på fel ställen” säger Vattenfall, köldrekord, översvämningar i det tidigare söndertorkade Australien och de som räknar rösterna i de utlysta valen är de som räknas och ser till att de gamla diktaturerna består … Ja, listan kan göras lång, men allt verkar gå igen.

Men detta hindrar mig inte från att se ljust på allas vår gemensamma framtid och tillönska dig ett Gott Nytt År!

/Axel/

Annonser

”. . . under en sömnlös stund på min arbetsplats”

Rubriken syftar på ett inledningsanförande som Moltas Erikson höll på en Boliviaafton i Universitetsaulan och som han sa att han skrivit under dessa omständigheter. Det är ett uttryck som jag, med viss förtjusning, burit med mig sedan dess. Boliviaaftonen i övrigt förstördes av min granne, en god vän som hade en obotlig böjelse för dåliga ordvitsar. Under inledningsanförandet sade den engagerade engelsktalande arrangören  att  ”Since 1967 there has been a military dictatorship in Bolivia”. Då vände sig min granne, låt oss kalla honom Mats, till mig och teaterviskade ”I don’t Bolieve ya”. Så höll det på hela kvällen. Det meddelades bland annat att nästa inslag skulle vara en sång på det gamla inkaspråket från Peru. ”Vad kan det peru på?” kom nästa viskning. Och så vidare.

Men det var inte alls det jag skulle skriva om. Vad jag har på hjärtat är dock inte helt klart, ens för mig. Jag är i vilket fall som helst på min arbetsplats — vaken  — och väntar på att få något att göra. Jag kan själv inte åstadkomma något i detta skede utan har bara att vänta på att få sätta tänderna (bildligt talat) i det mina kolleger åstadkommit och där så erfordras göra några smärre korrigeringar.

Axel är i fjällvärlden, tämligen avskuren från civilisationen. Det är klart, han har radio och tv och understundom tillgång till dator, men han är förhindrad att utbyta djupa tankar med mig på Konditori Fågelsången. Det vilar alltså egentligen på mig att se till att ni, kära läsare, får något att läsa, nu när julklappsböckerna väl snart är slutlästa. Därvidlag måste jag dock göra er besvikna. Intet av värde kommer ur min dator denna dag.

Men man kanske kan få besvära om ett gott nytt år?

Jul igen

Julen är upprepningarnas högtid. Hustrun öppnade lucka nummer 24 och det var Jesusbarnet som låg där nyfött och glatt, precis som det gjorde 1935, då en identisk upplaga av scouternas julkalender gavs ut första gången. Och säkert har motiven återanvänts flera gånger däremellan. På julafton när jag skulle hämta min dotter Ingrid på hennes gruppboende hörde jag Arne Domnérus orkester spela några Songes av J L Almqvist i arrangemang av Bengt Hallberg. Det var en återutsändning av delar av Domnérus lp-skiva Come Sunday från 70-talet, där styckena interfolierade Stig Claesons uppläsning av julevangeliet. Det hade jag aldrig hört förut och blev tvungen att sitta kvar i bilen tills jag hört slut. Det var alldeles onödigt vackert.

Sedan åt vi jullunch hos min andra dotter och hennes man och trakterades med oväntat god julmat av vegantyp. Sedan julklappsutdelning och alla hade glömt bort vad de gömt sina paket, så resten fick lämnas över i dag sedan de lyckligen påträffats och äldste sonen anlänt från Stockholm, halsflussig och dan. Sedan åktes det hem till oss, där Ingrid fick ”vanlig” julmat och sedan kördes till ”hemmet” via stationen där den sjuke sonen upphämtades. Sedan hem för sen julmiddag med alla ingredienser, inklusive brännvin som jag på grund av chaufförsåtagandet inte tidigare kunnat njuta. Och sedan, långt senare, lämnades resterande julklappar ut, utan julverser huvudsakligen. Det vill säga allt var som vanligt.

Och varför skriver jag nu detta? Jo, delvis för att inget skrivits på denna plats på ett tag och ni, kära läsare, naturligtvis sitter och längtar efter nya meddelanden. Dels för att det här med upprepningar nog är ganska viktigt. Vi har stämt av det där, Axel och jag, och funnit att jultraditionerna visserligen är olika i våra respektive familjer men ändå pålitligt återkommande. Och julen är ju mer traditionstyngd än någon annan helg. Ni märker att jag inte ens har nämnt Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson utan bara uppehållit mig vid övriga jul-måsten. Jag ringde vår vän Gillis Herlitz häromdagen för att fråga om när den, som jag uppfattar den, välska och nya seden att lägga julklapparna under granen uppstod i vårt land. Han hade ingen aning. ”Nu kommer jag inte att kunna sova i natt bara för det!” klagade han. Det kan han gott ha, för han har sagt att Sven Delblanc knappast får någon gata uppkallad efter sig förrän ett antal kvinnor har hedrats på detta vis. Men han jobbar oförtrutet vidare i sitt tunga uppdrag som centerpartistisk ledamot av namngivningsnämnden. ”Ta detta som ett gediget löfte men får ej användas mot mig i officiella sammanhang och som sådana kan alla sammanhang betraktas där mitt namn nämnes!” skriver han i ett brev varur inte mycket annat går att citera.

Men nu verkar rödkålen vara nästan färdig, så nu lämnar jag er, önskande eder alla en fröjdefull jul. Eller fortsättning därpå.

En liten historia i juletid

Detta är en liten julhistoria – kanske en blivande faktoid – vad vet jag.

Historien handlar i alla händelser om en liten gosse, som – trots sin ungdom – vid 6 års ålder fick dispens att delta i barnkyrkokören i Gamla Uppsala kyrka. Därför vet man att tilldragelsen går att hänföra till december månad 1984.

Denna gång hade man lärt sig att sjunga psalm 21, Härlig är jorden.

Dessutom; för förståelsen av denna lilla historia är det viktigt att veta att den lille gossen ännu inte var läskunnig.

I alla händelser kom han hem, efter en körrepetition och berättade stolt för sina föräldrar:
Nu vet jag var jorden ligger!
– ???
Som varande tåliga och förstående föräldrar ställde de sig något frågande inför detta djärva påstående, men såg ingen anledning att pressa sin son på var och hur han lyckats komma till denna insikt.
Sonen fortsätter dock.

– Jo, idag här vi lärt oss sjunga, här ligger jorden …

För den som undrar vad som hände med denne unge man, kan jag bara berätta att han fortsatt sitt liv genom att uppfatta tillvaron på sitt sätt.

Livet en rätt bra idé

Dottie i vintersnön. Foto: Rolf Hamilton

Jag är kanske inte känd som någon muntergök och brukar mera likna Ior än Nalle Puh. Jag har kort sagt ganska lätt att hitta saker och ting som gör mig dyster. Men emellanåt drabbas jag av vad jag gärna vill se som klarsyn och tycker att det hela är rätt okej.

Jag har just nu varit ute i snövädret (märk att jag inte skrev snöovädret) med hunden. Hon sprang fram och åter, pulsande i snön, i sin jakt efter den pinne jag kastade åt olika håll och fann stort nöje i detta. Något som liknade dåligt samvete slog mig då: Om hon, ett oskäligt djur, kan finna sådan glädje över ett meningslöst springande, så borde väl jag kunna nöja mig med det jag har. Jag kan koka mig en kopp kaffe, trots att jag inte behöver, och ägna mig åt saker som jag gillar – saker som hunden kan ifrågasätta värdet av, med samma rätt som jag ifrågasatte hennes nöjen – som att skriva inlägg på bloggen, spela Snood och andra meningslösheter. Om det inte vore för det här med jul, och allt som egentligen borde göras inför den, så vore livet just nu riktigt drägligt. I alla fall om man betänker alternativet.

// Daniel

Vad var det vi sa!

Svårt att få jobb?

Minnesgoda läsare kanske drar sig till minnes att jag berättat om att en krullhårig kamrat och jag under sedan länge flydda dagar diskuterade  om det inte var ett handikapp för

Lätt att få jobb?

en tjej att vara snygg när hon söker jobb, Vi hade rätt, men det dröjde 40 år för forskningen att komma i fatt våra iakttagelser. Vi var som man säger före vår tid.

I en artikel i DN i dag står det om just detta, men en sak var i alla fall en nyhet för mig och det var att snygga killar har fördelar när de söker jobb. Enligt forskarna har detta samma förklaring som att tjejer har det motigt: det är kvinnor som gör den första sållningen bland ansökningarna, och då ryker de snygga tjejerna men de snygga killarna går vidare.

Fast jag vet inte vad jag skall tro. Inte tycker jag att jag har haft någon hjälp av min skönhet . . .

// Daniel

M vs M

Den moderate politikern i Örebro, Kent Persson, som enligt uppgift skall ingå i den moderata idégruppen för M:s framtida politik, har på sin blogg behandlat begreppet frihet – ett begrepp som M tydligen vill göra till en viktig del av sitt framtida varumärke.

Att använda sig av ordet frihet låter naturligtvis tjusigt, men när man så kommer fram till att konkretisera innebörden så blir det svårare, vilket framgår av hans blogg. Först använder han frihet att vara synonymt med valfrihet, för att strax, efter ytterligare ett antal svepande formuleringar som jag tror att all demokratiskt sinnade människor kan skriva under på, dyka ner i det moderata paradgrenen ekonomisk frihet. Denna frihet mynnar naturligtvis ut i krav om ytterligare skattesänkningar. Han skriver:
Örebro kommun har idag en alltför hög skatt. Min bedömning är att den kommande mandatperioden finns ett ekonomiskt utrymme i den kommunala ekonomin att sänka skatten med cirka 50 öre. Ser man fram till 2018 borde målsättningen vara att kunna sänka skatten med 1 krona. Vi behöver göra det för att kunna vara konkurrenskraftig med andra kommuner. Ska Örebro kunna locka till sig företag och medborgare måste välfärdsverksamheterna ha toppkvalité samtidigt som skatten är rimlig.

Huruvida denna passus skulle vara ett incitament för ökad frihet har jag svårt att förstå, allra helst som jag samtidigt läser en intervju med Thomas Idergard i SvD. Här handlar det verkligen om att skapa frihet för medborgarna – inte bara sänka skatten, med några öre. För att exemplifiera vad han menar säger han bland annat:
Medelklassflirten får ha en gräns. Om medelklassen vill ha kommunalt subventionerade äventyrsbad att bubbla i på helgerna, måste medelklassen få höra att det kommer de inte att få förrän skolan och äldrevården har de resurser som behövs inom ramen för det samlade skattetryck som är rimligt. Bubbla får man göra på sin egen bekostnad.

Detta menar jag är att ta tag i begreppet frihet. Han menar att den mest centrala frågan är – Vad ska det offentliga göra och vad ska det inte göra?
Men den debatten kanske Kent Persson och den idégrupp som han sitter i inte vågar ta. Det vore ju att begränsa friheten för våra politiker – att bestämma!

Vårt behov av blåkopior

"Jag kommer igen ... det kan jag lova"

Satt en stund och följde nobelprisceremonin från Stockholms stadshus.
Att sitta så här framför TV:n ger ungefär samma intryck och upphetsning som då man betraktar ett antal travhästar springa runt på TV-skärmen i en ytterst vanlig spelbutik. Jag har faktiskt alltid förundrat mig över de människor som tycks fördriva sin tid här på jorden, genom att betrakta en TV-skärm där ett antal ”kameler” antingen ”ligger i dödens” eller i bästa fall ”tagit spets”. (Jag har till och med uppfattat att ekipaget ”pullar” – vad det nu innebär). Hur som helst; det spelar absolut ingen roll för mig okunnige, huruvida det som visas är direktsändning eller om det handlar om gårdagens eller t.o.m. förra veckans lopp. Alla lopp ser likadana ut; men jag förstår – man spelar och hoppas på att lyckan skall stå en bi och förändra hela ens liv.

Men nu handlade det alltså om nobelprisutdelningen.

In vandrar ett antal ”laureates” i sakta mak, som om de kommit direkt från Antarktis och kommit till Stockholms konserthus för att tina upp. Och till detta spelas pompös musik. Precis som när hästarna paraderar på Solvalla. (Och i år var det väldigt påtagligt – associationen till Solvalla – inte ett enda sto så långt ögat kunde nå. Bara hingstar; och alla iförda samma vojlock.)

Ja, det är lätt att göra sig lustig över Nobelfestligheterna; men jag vet Nobelprisets betydelse för lilla Sverige. Det hindrar dock inte att jag ändå förundras av samma anledning, som då jag betraktar spelarna i ATG-butiken.
Vad är det som gör att detta evenemang, som löper av sin stapel den 10 december varje år, lyckas fånga närmare 2 miljoner, och som sitter och tittar på något som man redan sett? Inte sitter man där i hopp om att vinna några pengar; nej, man får bara titta på dem som fått pengar.En efter en träder de fram och får ett diplom och mottar en medalj ”ur kungens händer” för en prestation som vi som som tittar inte förstår ett dyft av. Trumpetfanfarer och applåder … och så var det klart för i år.

Men till nästa år igen kommer hanvår gamle vän, ty det har han lovat.

 

SvD; och DN, kanske har svaret.

Om divors uppfattningar

Börje Ahlstedt är en känd skådespelare, som enligt kvällspressen är ”folkkär”. Det senare har jag svårt att uttala mig om, mina erfarenheter är från de pjäser, tv-program och filmer jag sett honom medverka i. För ”folk i allmänhet”, vilka det nu är, är han väl mest känd som pruttande onkel i Fanny och Alexander och naken motspelare till Lena Nyman i någon eller några av Nyfikenfilmerna, för vilken senare insats han fick en utmärkelse som hette något som har med ”gummi” att göra och som åsyftade på att hans roll därvidlag inte hade den resning man hade kunnat förvänta sig i de erotiska scener som utgjorde majoriteten av speltiden i filmen. Om detta har gjort honom ”folkkär” har jag svårt att avgöra, möjligen kan hans roll i Ronja rövardotter ha förskaffat honom den äran. Dock knappast hans insats i tv-programmet Stjärnorna på slottet, där han mest var larvigt självcentrerad. Men det verkar höra till saken.

Nu har en av dem som uppenbarligen är med i årets, ännu ej visade, slottsvistelse, Ulf Brunnberg, känt sig kallad att tala om för pressen att de andra som medverkat i programmet varit ”mediahoror”, vilket inte vittnar om någon större aktning för ordets valörer. Dels heter det mediehoror, men det finns det många som anser sig arbeta inom ”media”, dvs inom massmedierna, som kan låta undsläppa sig, dels är det ett svepande omdöme som mest verkar ha som syfte att tala om att han därvidlag skulle vara av bättre halt.

Jag ifrågasätter inte dessa båda aktörers rätt att säga vad de vill, men det faktum att de tycker att de måste göra det säger rätt mycket om dem själva. Särskilt gäller detta Börje Ahlstedt som i en bok känner sig kallad att gå till rätta med kolleger som åtminstone, och då tar jag inte i, är minst lika stora som han. Apropå storleken, så har den som bekant viss betydelse, även när det gäller kroppslängden. Napoleon opponerade mot att en av hans marskalkar, jag tror att det var Ney, skulle ha kallats ”grand”, dvs stor. ””Il n’est pas grand, il est long” (Han är inte stor, han är lång), skall den undersätsige despoten ha sagt, dymedelst avslöjande en öm punkt. Jag tror samma sak gäller här, för Ahlstedt citerar den annars utmärkte Ingvar Hirdwall, som tröstat Ahlstedt med att påpeka att långa skådespelare sällan är stora skådespelare (Hirdwall är själv inte så reslig).

Vad jag undrar över är varför dessa utmärkta skådespelare känner sig nödgade att för allt folket omtala sina antipatier för kolleger. Blir de själva i sina egna ögon större därigenom? Knappast. Blir de i andras, publikens, ögon större av att racka ner på sina, ofta mer kända, kolleger? Absolut inte. Så vem vinner då på skitsnacket? Jo, som alltid när det gäller skitsnack: kvällspressen.

Processer är inga nyheter

Stora och smärre saker inträffar mest hela tiden.
Wikileaks droppar som en otät kran och USA förfasar sig och vet inte hur man skall täta läckorna. Att internet skapar ett mer öppet samhälle är ingen nyhet – det är en process som pågått länge.
Kina brottas med likartade problem men här handlar det om hur man skall tysta en person som läcker om kinesernas ofrihet. Detta är inte heller någon nyhet  – det är en ständigt pågående process.
Om några månader så har dessa händelser sannolikt sjunkit undan för färskare och då, mer säljande nyheter.  Nyheter säljer medan processer får pågå till det blir en nyhet. Sådan är medialogiken.

Det finns alltså processer som rullar och går – sådant som inte inträffar vid en viss tidpunkt och skapar därför inte några direkta nyhetsrubriker – men nu kommer frågan; hur skall sådana processer kunna återspeglas i media för att skapa en medvetenhet hos mänskligheten.

Häromdagen fick jag ett nyhetsbrev från ReAct … (ni vet, den där organisationen som vi skrivit om ett flertal gånger och som arbetar med att informera om antibiotikaresistens.) Den här gången handlade det om vad internationella media skriver i ämnet – och det är mycket – men inget dramatiskt kan man tycka vid första påseende. Inget pang och bom. Ingen rök … ingen eld. Inga lik på gatan.
Men så faller ögonen på en liten notis om en liten flicka.

”In Guangdong province a little girl was born in the 25th week of pregnancy and weighing only 650 grams. Surprisingly she was already resistant to seven types of antibiotics. The treatment of the little girl was therefore a special challenge for physicians, Chin’s People’s Daily reported.
It is suggested that the cause of this antibiotic resistance is because the mother during her pregnancy ate meat and eggs that contained large amounts of antibiotic residues.
När man läst denna lilla blänkare börjar i alla fall jag att fundera: Hur  skall en nyhet vad gäller antibiotikaresistensen se ut för att den skall anses vara värd att uppmärksammas av media. Här pågår en dödlig process – nu föds människor med resistens mot antibiotika – men vem bryr sig?
Ingen tydligen, så länge det bara inte händer mig.
Därför: det är på oss alla som ansvaret faller att hålla oss informerade. Låt inte denna process, plötsligt bli en nyhet!
Börja prenumerera på ReActs Newsletter – redan nu.