Jul igen

Julen är upprepningarnas högtid. Hustrun öppnade lucka nummer 24 och det var Jesusbarnet som låg där nyfött och glatt, precis som det gjorde 1935, då en identisk upplaga av scouternas julkalender gavs ut första gången. Och säkert har motiven återanvänts flera gånger däremellan. På julafton när jag skulle hämta min dotter Ingrid på hennes gruppboende hörde jag Arne Domnérus orkester spela några Songes av J L Almqvist i arrangemang av Bengt Hallberg. Det var en återutsändning av delar av Domnérus lp-skiva Come Sunday från 70-talet, där styckena interfolierade Stig Claesons uppläsning av julevangeliet. Det hade jag aldrig hört förut och blev tvungen att sitta kvar i bilen tills jag hört slut. Det var alldeles onödigt vackert.

Sedan åt vi jullunch hos min andra dotter och hennes man och trakterades med oväntat god julmat av vegantyp. Sedan julklappsutdelning och alla hade glömt bort vad de gömt sina paket, så resten fick lämnas över i dag sedan de lyckligen påträffats och äldste sonen anlänt från Stockholm, halsflussig och dan. Sedan åktes det hem till oss, där Ingrid fick ”vanlig” julmat och sedan kördes till ”hemmet” via stationen där den sjuke sonen upphämtades. Sedan hem för sen julmiddag med alla ingredienser, inklusive brännvin som jag på grund av chaufförsåtagandet inte tidigare kunnat njuta. Och sedan, långt senare, lämnades resterande julklappar ut, utan julverser huvudsakligen. Det vill säga allt var som vanligt.

Och varför skriver jag nu detta? Jo, delvis för att inget skrivits på denna plats på ett tag och ni, kära läsare, naturligtvis sitter och längtar efter nya meddelanden. Dels för att det här med upprepningar nog är ganska viktigt. Vi har stämt av det där, Axel och jag, och funnit att jultraditionerna visserligen är olika i våra respektive familjer men ändå pålitligt återkommande. Och julen är ju mer traditionstyngd än någon annan helg. Ni märker att jag inte ens har nämnt Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson utan bara uppehållit mig vid övriga jul-måsten. Jag ringde vår vän Gillis Herlitz häromdagen för att fråga om när den, som jag uppfattar den, välska och nya seden att lägga julklapparna under granen uppstod i vårt land. Han hade ingen aning. ”Nu kommer jag inte att kunna sova i natt bara för det!” klagade han. Det kan han gott ha, för han har sagt att Sven Delblanc knappast får någon gata uppkallad efter sig förrän ett antal kvinnor har hedrats på detta vis. Men han jobbar oförtrutet vidare i sitt tunga uppdrag som centerpartistisk ledamot av namngivningsnämnden. ”Ta detta som ett gediget löfte men får ej användas mot mig i officiella sammanhang och som sådana kan alla sammanhang betraktas där mitt namn nämnes!” skriver han i ett brev varur inte mycket annat går att citera.

Men nu verkar rödkålen vara nästan färdig, så nu lämnar jag er, önskande eder alla en fröjdefull jul. Eller fortsättning därpå.

Annonser

1 kommentar

Filed under Kultur

One response to “Jul igen

  1. Pingback: Allt går igen – Gott Nytt År! | Flanera.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s