Långt ifrån plakatpolitik

Som uppväxt under bokstavsvänsterns blomstringstid borde man ha vant sig vid politiska floskler och slagord. Men jag kan fortfarande inte – som den ordcentrerade människa jag är – förstå hur fullt normalbegåvade, och ofta mer därtill, människor tror att enkla slagord skall påverka omvärlden ideologiskt. Vissa ord har under olika tider haft olika vikt vid spridandet av det politiska budskapet. Minns ni till exempel ordet ”solidaritet”? Det förekom lika ofta som skola-vård-omsorg i en valdebatt och olika falanger lade in olika betydelser i begreppet. Ordet ”radikal” var ett annat ord som med de då rådande värderingarna och vänsterns tolkningsföreträde förväntades bli uppfattat som vänsterradikal. Och det var ett honnörsord. ”Han är radikal!” sades det och tanken var att man skulle bli lite imponerad av detta. Nu används detta ord, liksom för övrigt det nyss nämnda ordet solidaritet, inte så ofta. Nu ses det mer i betydelsen ”extrem” eller rent av som liktydigt med fundamentalistisk. Och det är inte lika positivt laddat.

Så långt de olika slagorden. Sedan sättet att sprida dem. Under Vietnamrörelsens era var det demonstrationer tämligen regelbundet, och det kanske inte vann några nya anhängare men just ihärdigheten tillvann sig viss respekt, precis som måndagsdemonstrationerna för ett från Sovjetinflytande fritt Baltikum. Men slagorden var mest något som sades för att det inte skulle vara tyst i leden. För ingen ändrade väl åsikt i sakfrågan för att man ropade att USA var imperialister eller att vissa var Lyndons lakejer?

Anledningen till dessa stilla reflexioner är att det sattes upp ett klistermärke vid vår dörr där man manade till kamp mot rasismen. Förbipasserande har redan börjat pilla bort delar av det, men det sitter kvar, om än oläsligt. Frågan är vilka man vänder sig till, och emot. De som inte tycker om rasism, blir de stärkta i sin övertygelse av att man satt upp en dekal? Och blir de som tycker att rasism är bra mer tveksamma och börjar ifrågasätta att rasist är det de vill beteckna sig som ifall de får se en klisterlapp med texten Krossa rasismen! som sitter på en husvägg eller en soptunna nära dem? Jag tror inte det. Vad är då meningen med denna form av politiska manifestationer? Är det bara till för att de som klistrar skall veta att det där har vi gjort eller finns det något annat skäl?

Men det som kan bevittnas just nu i Kairo är kanske så långt man kan komma från plakatpolitik.

Vi följer utvecklingen på DN och SvD

Annonser

Skäms vi svenskar? Skäms!

"hur har han stått sig?"

Vid gårdagens uppsummering av den gångna veckan fanns det mycket att samlas kring – Tunisien, Egypten, Obamas tal till nationen m.m. – men lustigt nog kom Daniel och jag att börja tala om den svenska kultursjälen. Vi hade viss anledning därtill, eftersom vi just denna dag fått svar från Namngivningsnämnden i Uppsala, om att de mottagit vår ansökan om att staden måtte komma ihåg Sven Delblanc som en av Uppsalas största författare genom alla tider och därför uppkalla en gata, ett torg eller något annat lämpligt till hans minne. Detta är naturligtvis glädjande att processen är på gång, men entusiasmen lär infinna sig först sedan skylten med Sven Delblancs namn kommit på plats. Nog hoppades vi att detta skulle kunna ske i samband med Svens 80-årsdag om han levat, men det lär nog vara lite väl optimistiskt att tro på en sådan snabb behandling. Kanske vi får sikta in oss på 2012 i stället – det vill säga 20 år efter det att Sven avled. Läs gärna tidigare inlägg ”Giv åt Delblanc en gatstump även”.

Parallellen ligger inte nu långt bort – det här med den svenska kultursjälen.

Hösten 2007 skrev Strindbergssällskapet och Strindbergsmuseet till kulturdepartementet och berättade att de stod till förfogande inför jubileet, men brevet besvarades inte. I höstas ansökte de om bidrag men kulturdepartementet avslog ansökan.

Det jubileum som avsågs var naturligtvis förberedelser inför 100-årsdagen av August Strindbergs frånfälle. Som vi fått oss till livs via pressen så är inte aktiviteten större nu, utan det verkar som kultursverige med Kulturdepartementet i spetsen hoppas kunna tiga ihjäl vår mest internationelle gångbara författare.

Man må tycka vad man vill om Strindberg men det går inte att komma undan det faktum att han är starkt levande fortfarande även om det politiskt korrekta Sverige inte kan fördra en ”avvikande och stridbar” person. I skuggan av Jantelagen kan inte ens en titan nå värdig uppskattning. Nej Kultursverige slår sig för bröstet och tycker sig nått olympiska höjder då man konstaterar att vi innehar världens främsta deckargenre.

Lustigt nog konstaterade Sven Delblanc 1962 följande i en artikel i Arbetarbladet:

Femtio år har förlupit sedan Strindberg dog. Nationen står lydigt upp och jubilerar – (det var då det; min anmärkning). Den gängse frågan vid sådana här tillfällen är: ”hur har han stått sig?” På något sätt verkar den frågan meningslös i fallet Strindberg. Han har skrivit så obegripligt mycket, har prövat så många olika genrer, stilar stämningar och idéer. Han står som en ferm, gammaldags hökare bak disken i sin fullmatade divershandel och är redo att tillgodose alla önskemål. Kristendom? Finns på lager. Socialism? Stor sortering. Romantik? Gärna det. Poesi, prosa, dramatik lagret är kurant och välsorterat.

Efter att ha läst dessa rader av en litterär gigant kan man undra: Skäms vi svenskar över våra kulturpersonligheter? Borde vi inte då skämmas?

Maud Olofsson – en katastrof?

Men hon börjar ju bli en katastrof! Om det stämmer, det som förmedlas via SvD.
I
en artikel slår hon sig för bröstet och berättar om hur hon, en klok och förutseende kvinna, redan på 70-talet tilläggsisolerade sitt hus.. Och nu uppmanar samma kvinna att vi skall göra detsamma.
Har hon inte förstått vad som håller på att hända?

Ett tidigare monopol har genom myndigheternas försorg kommit att sakta att övergå i till ett oligopol – på väg mot en kartellmarknad.
Tre operatörer, Vattenfall, Fortum och E.ON. har tagit över marknaden och delar upp den sinsemellan. Allt via ett skämt som kallas ”den nordiska elbörsen”, och som skall ge sken av att den s.k.  ”marknaden”  är en garanti för optimal konkurrens.
Jag har i tidigare inlägg ifrågasatt E.ON:s senaste annonskampanj, som uppmanar oss till att spara på energi och deras motiv för att uppmana oss att dra ner på kraftbolagens intäkter.

Kära Maud Olofsson. Välj sida! Kund- eller producentperspektiv?
Jag börjar nu förstå att du är ifrågasatt.

Hälsningar från Axel

Skälen, Fredrik Reinfeldt! Skälen?

I gårdagens Studio Ett mötte statsminister Fredrik Reinfeldt svenska folket i ett nästan två timmar långt telefonväktarprogram. Efter att ha lyssnat på statsministerns svar på mer eller mindre vinklade frågor från svenska folket, kan jag inte annat än beundra hans tålamod, hans kunnighet och i många stycken mycket väl balanserade uttrycksätt … men så uppkom en fråga där han tycktes falla helt ur ramen. Den gällde nedläggningen av ambassaden i Vietnam.
En frågeställare som ringde in till programmet –  ända från Vietnam dessutom – ställde samma fråga som intresserat mig och som jag kommenterat i ett tidigare blogginlägg.

Vad är skälet till att lägga ner av just ambassaden i Hanoi?

Till leda har vi under de senaste veckorna fått lyssna till utrikesminister Carl Bildts utläggningar i detta inrikes tjabbel, men hittills har denne aldrig lyckats redogöra för skälen. Och nu var det alltså statsministerns tur. Och vad svarar han– statsministern?
Ja, inte svarar han på den direkta frågan, utan istället ägnar sig,även han, till att berätta om hur oppositionen, i samarbete med Sverigedemokraterna, tvingat fram denna besparing … osv, osv, osv …
Men varför svarar inte karlen på frågan och redogör för de verkliga skälen för att just den svenska ambassaden i Vietnam skall läggas ner?
Lyssna på hans svar i Studio Ett, och man blir inte imponerad. Här får man lyssna till en statsman, som likt en ödla som blivit tagen vid svansen och därför tappar densamma i hopp om att dilemmat är löst, men likt förbannat har den kvar.

Och ännu mer undrar jag över skälen sedan jag läst vad Désirèe Pethrus, riksdagsledamot (KD), skriver i SvD.
I inlägget får man en uppräkning av alla tungt vägande skäl för regeringen till att inte fullfölja sitt, vad det verkar, idiotiska beslut.

Det måste finnas andra motiv!

När nej är ett nej!

Måste inte processen kännas något bedagad och framför allt kränkande – att driva en process där ett nej! inte betyder någonting?

Nejsägare emiritus

Jag tänker nu inte på förspelet till en sexuell relation utan fastmer på den urvalsprocess som socialdemokraterna bedriver just nu.
I Sverige har vi en relativt stark lagstiftning vad gäller våldtäkt och ett antal närliggande brott som skapats för att undvika att ”ett utvalt offer” alltid skall kunna respekteras. Detta för att bryta en antikverad kultur där ”hänsyn till den svagare” skall respekteras.

Men se – socialdemokraterna hänvisar städse till en gammal kultur inom partiet – då man menar att ”man ställer alltid upp då partiet kallar”. En kulturyttring som tycks vara lag för samtliga socialdemokrater och går ut på att ”makten”  – den innersta kretsen – alltid skall segra. Nu senast gäller processen Per Nuder.
Jag hoppas att det faktiskt är den sista gången vi får betrakta detta ömkliga spel där ett nej inte kan respekteras.

Låt mig citera Esaias Tegnérs Det Eviga:

Väl formar den starke med svärdet sin värld,

väl flyga som örnar hans rykten;

men någon gång brytes det vandrande svärd,

och örnarne fällas i flykten.

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,

det dör som en stormvind i öcknen bort.

Läs: SvD DN Aftonbladet Expressen

”Giv åt Delblanc en gatstump även!”

I december månad fick jag ett debattinlägg infört i Uppsalatidningen, som primärt handlade om att uppmärksamma en av Sveriges främste epiker – Sven Delblanc.

Ill. Reinhold Ljunggren

Jag vet inte om det fordras en formell framställan till Namngivningsnämnden i Uppsala kommun, för att den skall reagera, men hittills har det varit förlamande tyst. Stadsbiblioteket i Uppsala har visserligen skapat en liten utställning om inspelningen av Sveriges främsta TV-serie och i morgon kväll  gives tillfälle att lyssna till professor Christer Åsberg, som berättar om Sven Delblancs Uppsalaår; men i övrigt är det tyst.
Min och Daniels förhoppning är att stadens borgare på olika sätt, aktivt börjar verka för att bevara minnet av Svens litterära gärning. Han är värd att uppmärksammas!

Skriv gärna Du också till Namngivningsnämnden i Uppsala kommun.

För att ytterligare klargöra sammanhangen publicerar jag mitt tidigare inlägg i UT ånyo:

”Giv åt Delblanc en gatstump även!”

Det har säkert inte undgått kulturellt intresserade personer att Namngivningsnämnden i Uppsala kommun, under senare tid, uppmärksammat två kulturprofiler med stark Uppsalaanknytning. De har fått ge sitt namn till ett gångstråk genom Engelska parken, Gösta Knutssons promenad, respektive en gatstump, Ingmar Bergmansgatan, det som tidigare vara norra änden av Nedre Slottsgatan.

Nu är det dags för en tredje!

För snart åttio år sedan föddes författaren Sven Delblanc i Swan River i Manitoba i Kanada, närmare bestämt den 26 maj 1931.

Om man läser något av Sven Delblancs alster, om det så handlar om romaner, noveller, essäer eller tidningsartiklar, så skall man finna att mycket av det han skrivit avspeglar hans olika livsmiljöer.

Fadern hade försökt att etablera sig som jordbrukare, men efter några år fick familjen återvända till Sverige och trakten mellan Trosa och Vagnhärad. Hans författarskap har därför djupa rötter i barndomens landskap i Sörmland, vilket om inte annat, blivit känt genom den så kallade Hedebysviten – en tv-dramatiserad serie baserad på den självbiografiska romansviten i fyra delar. Titlar som Åminne, Stenporten, Vinteride samt Stadsporten är välbekanta för många svenskar.

Även om mycket av vad han skrivit kan relateras till barn- och ungdomens Sörmland, så var det Uppsala som blev centralpunkten för hans författarskap. Redan som 21-åring sökte han sig efter avslutad militärtjänstgöring till Uppsala, för att studera historia och litteratur. Man kan påstå att hela hans livsgärning som skribent utfördes här. Här skrev han sina romaner, dramer, artiklar, brev och artiklar. Sven Delblanc intar genom sin i alla avseenden rika produktion platsen som en av Sveriges största författarprofiler, varför han är värd att få en egen gata uppkallad efter sig.

1959 avlade Sven Delblanc sin licentiatexamen i litteraturhistoria och börjar straxt därefter sin akademiska lärarbana. Han disputerade 1965. Dåvarande litteraturvetenskapliga institutionen var då förlagd till Villaägen, och man kan tänka sig att han på väg till sin andra arbetsplats, Carolina Rediviva, många gånger passerat den anonyma passagen som löper utanför den nuvarande filologen,

Språkvetenskapligt centrum, och förbi nuvarande ingången till Campus Engelska parken, där Litteraturvetenskapliga institutionen nu ligger, på väg mot Engelska parken och Carolina.

Sven Delblanc framstår som en av de allra största författarna i svensk efterkrigslitteratur. Därför anser jag personligen, och säkert många med mig, att det är nu dags att hedra honom med en egen gata. Den ovan nämnda passagen, från Villavägen, med kyrkogårdsmuren på ena sidan och de humanistiska institutionerna på den andra, kunde vara ett mycket lämpligt val – ett gångstråk som på något sätt balanserar och illustrerar denne mångskiftande författare, med sin mångomtalade svartsyn som ofta genomlyses av en burlesk humor.

Så med rubrikens Runebergsparafras vill jag uppmana stadens fäder och mödrar: Giv åt Sven Delblanc en gatstump även!

Som sagt … Skriv gärna Du också till Namngivningsnämnden i Uppsala kommun.

Ständigt denna rädsla!

Omslaget till Ture Sventon, privatdetektiv, med illustration av Sven Hemmel, hämtad ur den nu aktuella Ture Sventon i Paris.

Det har skrivits tillräckligt om det lite larviga i att den politiska korrektheten satt käppar i hjulet för återutgivningen av Åke Holmbergs barnboksklassiker Ture Sventon i Paris. Jag utgår ifrån att de flesta har läst sig till att förlaget, Rabén & Sjögren, vill ta bort ordet ”neger” som förekommer i boken men att Sveriges författarfond, som förvaltar Åke Holmbergs verk, säger nej. Det finns olika turer i den här historien som till dels kan följas i SvD men som inte i detalj behöver återges här. Problemet med otidsenliga ord och åsikter ökar med nödvändighet med tiden, det ligger på något sätt i sakens natur, och otidsenligheten stannar inte vid att berättaren skildrar hur Herr Omar (från Arabiska öknen, med ”ögon outgrundliga som den arabiska natten”) har målats svart för att som förklädd till n-g-r fortsätta spaningsarbetet i mysteriet med det försvunna slottet. Hela serien av Ture Sventon-böcker är förstås otidsenlig, men det är en del av charmen, med barn utstyrda i numera otidsenliga hårrosetter och golfbyxor, och man får inte glömma att det förhatliga ordet inte hade samma klang när boken kom ut, för snart 60 år sedan, som det har nu.

Jag vill sannerligen inte bagatellisera ord som kan uppfattas som stötande, men visst är det märkligt att barn som dagligen i skolan och i kamratlivet  får räkna med att kallas såväl rövhål som hora skall ta sådan skada av att läsa ordet neger i en text som de alldeles självklart uppfattar som kommen från en annan tid. Liknande skönhetsoperationer som den här planerade görs inte så ofta i vuxenlitteraturen, troligen med tanken att en vuxen läsare kan förstå skillnaden i bokens språkmiljö och dagens. Men vad är det som talar för att inte barn, med några förklarande ord som inledning eller i värsta fall som fotnot, skall kunna förmås att förstå att ordet inte är avsett att nedvärdera någon folkgrupp? Jag tror helt enkelt att barn förstår att boken är rolig och att den språkliga stilen är en viktig del i detta och att det roliga inte ligger i att en folkgrupp framställs som komisk eller på annat sätt avvikande. Men det kanske är så att de vuxna, de som är så livrädda att gå över gränsen för det politiskt korrekta, är de som inte har tillräckligt med humor. Tror barn att ”Kommandoran” i Astrid Lindgrens Emilböcker är en i dag social realitet eller förstår de att så var det förr men så är det gudskelov inte längre? Jag tror barnen om att förstå att ordet neger är olämpligt att använda i dag men att det inte var anstötligt när boken skrevs. Jag tror, kort sagt, att politisk korrekthet är en styggelse lika mycket när den vänds mot barn som när den används som pekpinne för vuxna.

Och hade det här bråket inte startat tror jag inte att så många barn hade reagerat nämnvärt, utan bara som alla andra glatts åt att få läsa ännu en svensk barnboksklassiker. Åke Holmbergs böcker är tillräckligt hotade av att dränkas i marknadens slätstrukna massutbud ändå. Det vore önskvärt att det inte går prestige i detta utan att en för alla godtagbar lösning kan finnas. Annars får man nöja sig med att de viktigaste Ture Sventon-böckerna ändå kommer eller redan kommit ut i ny upplaga. För det är Ture Sventon, privatdetektiv, Ture Sventon i öknen, Ture Sventon i London och Ture Sventon i Stockholm som är de verkliga juvelerna i denna krona bland svenska barnböcker.

Pandoras ask

Daniel visade ”Rött kort” och vi konstaterade samtidigt att ”det känns som det föreligger en dold agenda vad gäller Sveriges hållning i utvisningsfrågor. Å ena sidan värnar vi om arbetskraftsinvandring – å andra sidan utvisar vi viktigt intellektuellt kapital.”

Vi skall inte gå händelserna i förväg, men nog skall det bli intressant att följa kommentarerna på det som SvD förmedlat i dagens tidning. För att alludera till Ture Sventons mest kända replik – ständigt denna läcka – så tror jag att det kommer att vara en av de vanligaste replikerna på på Bildt och Billströms departement idag.
Den enda kommentaren som förmedlats hittills står att läsa i artikeln.
”Vi kommenterar inte innehållet i de dokument som släpps från Wikileaks, eftersom det är uppgifter/rapporter/tolkningar från tredje part. Det gäller även i detta fall”, skriver Carl Bildts pressekreterare Anna Charlotta Johansson i ett mejl till SvD.
Men det verkar mer som ett önsketänkande. Att täta läckor är en svår konst!

P.S. I myten försökte Pandora stänga asken, just precis innan Hoppet som var allt som fanns kvar, skulle lämna asken.
Fortsättning följer.

Vi skriver nu den 22 januari och det börjar hetta till. Mona Sahlin är tydligen fortfarande oppositionsledare och är den som använder klarspråk i vad folk tycker och tänker. I kvällens SvD via nätet kallar hon det som förevarit hittills för ”skandalöst”, och jag förstår henne.
Man sluter definitivt inte Pandoras ask genom tystnad.
Som sagt; fortsättning följer.

Agnar och vete

En gigant i vardande?Kvällen är sen och de flesta tyckarna har dragit sig tillbaka men som ett sista försök att locka läsare söker en skribent på SvD att hitta en säljande vinkel på ett besök av vår statsminister, Fredrik Reinfeldt, i London. ”Härmapor” är det mest förnedrande som denne gigant till skribent kunde hitta på i sin intellektuella nöd . Inte vet jag vad syftet med hans artikel är, men utan att döma, kan man med konstatera att han inte lyckats nå den höjd som jag förväntar av en skribent på SvD. Jag förstår att han likt alla andra journalister söker skapa sig ett namn, men vägen till framgång verkar bli knagglig om han tror att hans namn, Olle Zachrison, kommer att stå i eldskrift bland andra hyllade journalister. I ock för sig försöker han gömma sig bakom masken ”krönikör”, men bristen på takt, ton och finess skymmer.
Som kontrast kan man läsa om samma besök i DN och förstår då genast att det finns en viss tyngd i vad som föranleder besöket.

Läs och begrunda!

/Axel/

P.S. Journalistiken tyngs mer och mer av det faktum att man sorterar agnarna från vetet – och publicerar agnarna.

Rött kort, Sverige!

Jag vet, jag vet alldeles för lite, men det hindrar inte att jag blir oerhört förbannad, när Sverige utvisar irakier till Irak, mot bättre vetande och trots att andra organ varnar för vad som kan hända dem som utvisas. TV 4 visade i kväll ett fall, där en man, en kurd, som sedan två år är gift och har barn här i Sverige, har jobb och såvitt jag har förstått inte varit till något problem, i natt skall visas ut till Irak. Kanske har de svenska myndigheterna – jag är så less på alltihop att jag inte ids ta reda på vilka – garantier för att allt skall gå bra, kanske – och troligare – har de det inte.

Vad skulle vi förlora på att låta sådana som han få stanna kvar? Att vi får betala socialstöd i någon form? Klarar vi inte det? Är de pengarna mer värda än det dåliga rykte landet – och regeringen – drar på sig inom och utom landet genom ett sådant här beslut?

De enda som är nöjda med beslutet är väl Sverigedemokraterna.

Läs om den pågående utvisning i SvD och DN