Skäms vi svenskar? Skäms!

"hur har han stått sig?"

Vid gårdagens uppsummering av den gångna veckan fanns det mycket att samlas kring – Tunisien, Egypten, Obamas tal till nationen m.m. – men lustigt nog kom Daniel och jag att börja tala om den svenska kultursjälen. Vi hade viss anledning därtill, eftersom vi just denna dag fått svar från Namngivningsnämnden i Uppsala, om att de mottagit vår ansökan om att staden måtte komma ihåg Sven Delblanc som en av Uppsalas största författare genom alla tider och därför uppkalla en gata, ett torg eller något annat lämpligt till hans minne. Detta är naturligtvis glädjande att processen är på gång, men entusiasmen lär infinna sig först sedan skylten med Sven Delblancs namn kommit på plats. Nog hoppades vi att detta skulle kunna ske i samband med Svens 80-årsdag om han levat, men det lär nog vara lite väl optimistiskt att tro på en sådan snabb behandling. Kanske vi får sikta in oss på 2012 i stället – det vill säga 20 år efter det att Sven avled. Läs gärna tidigare inlägg ”Giv åt Delblanc en gatstump även”.

Parallellen ligger inte nu långt bort – det här med den svenska kultursjälen.

Hösten 2007 skrev Strindbergssällskapet och Strindbergsmuseet till kulturdepartementet och berättade att de stod till förfogande inför jubileet, men brevet besvarades inte. I höstas ansökte de om bidrag men kulturdepartementet avslog ansökan.

Det jubileum som avsågs var naturligtvis förberedelser inför 100-årsdagen av August Strindbergs frånfälle. Som vi fått oss till livs via pressen så är inte aktiviteten större nu, utan det verkar som kultursverige med Kulturdepartementet i spetsen hoppas kunna tiga ihjäl vår mest internationelle gångbara författare.

Man må tycka vad man vill om Strindberg men det går inte att komma undan det faktum att han är starkt levande fortfarande även om det politiskt korrekta Sverige inte kan fördra en ”avvikande och stridbar” person. I skuggan av Jantelagen kan inte ens en titan nå värdig uppskattning. Nej Kultursverige slår sig för bröstet och tycker sig nått olympiska höjder då man konstaterar att vi innehar världens främsta deckargenre.

Lustigt nog konstaterade Sven Delblanc 1962 följande i en artikel i Arbetarbladet:

Femtio år har förlupit sedan Strindberg dog. Nationen står lydigt upp och jubilerar – (det var då det; min anmärkning). Den gängse frågan vid sådana här tillfällen är: ”hur har han stått sig?” På något sätt verkar den frågan meningslös i fallet Strindberg. Han har skrivit så obegripligt mycket, har prövat så många olika genrer, stilar stämningar och idéer. Han står som en ferm, gammaldags hökare bak disken i sin fullmatade divershandel och är redo att tillgodose alla önskemål. Kristendom? Finns på lager. Socialism? Stor sortering. Romantik? Gärna det. Poesi, prosa, dramatik lagret är kurant och välsorterat.

Efter att ha läst dessa rader av en litterär gigant kan man undra: Skäms vi svenskar över våra kulturpersonligheter? Borde vi inte då skämmas?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s