Monthly Archives: februari 2011

Rättsrötan är en ”man”*

Mina barn var 8 respektive 5 år gamla. Jag tror att det var lördag morgon – ledig från arbetet – och jag låg fortfarande i min säng då jag slog på radion vid 8-tiden. Jag vet inte om jag uppfattade något mer än att jag lyssnade till en taxichaufför som berättade att han svängde över sin bil på motsatta sidan av Sveavägen där någon blivit skjuten. Eftersom jag arbetade på det ”dåtida” Skandias huvudkontor, S44, hajade jag till. Jag var ju familjär med området kring Sveavägen 44 där taxi chauffören befann sig, men jag uppfattade inte att det var något realt i radioutsändningen. Jag uppfattade programmet mer som ett  repriserande av något banalt teaterstycke – i stil med ”RADIOTEATERN GER”.

Jag kommer faktiskt inte ihåg  hur resten av dagen artade sig, men vad jag minns så reagerade jag ganska rationellt och reagerade först på kvällen då jag bevittnade en basketmatch. Jag kommer ihåg att speakern påbjöd  en tyst minut … men sen var det tillbaka till det normala … dvs till basketen.

Sedan började cirkusen.
Det var kurder; det var PKK –  som visade sig vara detsamma –, det var Balkanspåret, Sydafrikaspåret, fantombilder och längst bort fanns ”ett ljus i tunneln”.
Jag vet inte vad som hände, men plötsligt inträffade det faktum att känslan för en individ som blivit mördad övergick i ett kriminaldrama där teoretisk spårbildning och intellektuell kapacitet kom att stå i centrum. Plötsligt hade det skett en förflyttning  från ett ett tragiskt mord av en levande människa till fokusering av kapaciteten av svenskt polisarbete. En katastrof visade det sig.
Hans Holmér – ett polisiärt kalhygge – ledde utredningen … åklagare kom och gick och så småningom sjönk det svenska folket ner i någon sorts dvala. Fokus förflyttades mer och mer över till att hitta syndabockar. JO-anmälningar haglade. JK hade fullt upp. Organisationsanalytiker tog överhanden.
Nu, idag är det alltså 25 år sedan Olof Palme mördades. Och fortfarande har ingen dömts för mordet.

Visst kan man skriva intressanta böcker och artiklar om Olof Palme som politiker, men för mig handlar Palmemordet primärt om ett brottsbalksbrott som inte kunnat styrkas, men framför allt, rättssamhällets oförmåga att revidera sin egen insats.
Ser man bakåt så kommer jag att tänka på två rättsfall i Sverige, som inte bara upprör, utan där rättssamhället tycks vara mer intresserad av att skydda sitt eget anseende, än att verkligen ta i tu med vad som närmast kan betecknas som inbyggd rättsröta. Ett av fallen är naturligtvis Palmemordet där inkompetens blandat med förtäckt kåranda gett resultatet att man än idag talar om ett s.k. polisspår. Det andra är det s.k. da Costafallet, där samhället på ett obehagligt sätt låter två icke dömda läkare, och därmed  oskyldiga, kränkas i rättssäkerhetens namn. (En bra sammanfattning av  eländet ges på Anders Carlgrens blogg.)

Jag hade höga tankar och förhoppningar om att tidigare JK, Göran Lambertz, skulle vara den som vågade ta bladet från mun och läxa upp rättssamhällets företrädare – detta efter att ha lyssnat till hans sommarprogram 2007. (Lyssna på de första 10 minuterna, så förstår ni).
I det pekade han på den samhällsskadliga kårandan, primärt inom polisen – men även inom domstolsväsendet.
Men sedan, någonstans på vägen, lyckades ”man”* tona ner hans ambitioner och nu är han avväpnad – som justitieråd.

Dessa tankar är de som uppkommer då vi idag påminns om 25-årsdagen av Palmemordet.

* ”Man” är ibland något dubbeltydigt  eftersom ständigt måste undra – <vem är ”man”?
Min titel på denna blogg alluderar dock på boken om ett justitiemord begånget i rättsstaten Sverige – Döden är en man.

Lämna en kommentar

Filed under Politik & samhälle

Politiskt intresse?

I våra brev diskuterar vi det vi inte kommit åt att prata om under de promenader vi inte längre kan gå på. Och eftersom Akademiska överraskats (?) av att folk kommer in med brutna ben efter halkskador så var det första beskedet Axel fick när han kom hem att det inte blir någon inläggning nu i morgon utan först om ett par veckor. Detta skulle jag förstås ha låtit Axel själv  meddela omvärlden, men jag ville ha med bakgrunden.

Sitt senaste brev om intresset för politik avslutade han med följande PS, som jag alltså också knycker rakt av:

”PS. Jag hörde en person som var medlem i tre olika partier för att han var politiskt intresserad. Att vara med i ett parti – “då är man inte intresserad av politik; då är man intresserad av ett parti” var hans enkla analys.”

Jag undrar hur man tänker när man går med i ett parti. För mig är politik att väga olika åsikter mot varandra och sedan fatta beslut, men inom partipolitiken verkar beslutsgången vara den motsatta: ”Vi har de här åsikterna i vårt parti, alltså tycker jag så.” Hur mycket utrymme för eget tänkande och reflexion finns det med en sådan utgångspunkt?  ”Att vara liberal, det är att vara kluven”, skrev visserligen Karl Vennberg, salig i åminnelse, ofta på kultursidan i Aftonbladet – som var bra på den tiden, med den fritänkande innerspalten som huvudnummer. Men är det inte bra att vara kluven? Att vilja se saker från flera håll och inte ta den rådande åsikten för given? Detta är en av anledningarna till att jag är djupt misstänksam till allt som verkar ha den minsta bismak av politisk korrekthet. Det politiskt korrekta kan vara alldeles utmärkt, men det är det där axiomatiska i pk-tänket som jag har så svårt för. Tråkigt nog finns detta mycket väl representerat inom liberala kretsar, och ledarsidan i UNT sticker väldigt sällan ut från det politiskt korrektas väl upptrampade stigar.

Men det finns dumheter också på andra politiska kanter. Alldeles bredvid vår dörr har någon, säkert välmenande  men knappast så djupt reflekterande, satt upp en affisch med texten ”Inga nazister på våra gator” med, tror jag, en knytnäve som illustration (den kombinationen har i alla fall förekommit på liknande plakat). Vad man menar  torde vara rätt klart, nämligen att budskapets avsändare vill att det inte skall finnas några nazister på våra gator. Att det ändå finns sådana – med den definition av begreppet nazist som nu är gängse, nämligen svårartat konservativ med starka rasistiska eller allmänt xenofobiska inslag – på våra gator är numera uppenbart, med Sverigedemokraternas inträde i rikspolitiken och med öppet nationalsocialistiska partier som demonstrerar i Uppsala. Att man önskar att så vore är emellertid inget fel, men knytnäven utgör en komplikation. Är tanken att man skall driva bort dessa tänkta nazister från våra gator med våld eller hot om våld? Är det i så fall ett beteende som kan anses vara demokratiskt föredömligt? Och tror man att nazisterna i fråga skulle sluta vara nazister om man hotade med att ge dem stryk? Och hur skulle det se ut om man använde samma slogan om andra oönskade partischatteringar?  Skulle affischer med texten ”Inga kommunister på våra gator!” tolereras? Man har ju från Vänsterpartiet, som ju numera säger sig inte ens vara kommunistiskt längre, sagt att blotta tanken på att göra en liknande lärobok i vår nutidshistoria som den antinazistiska ”Om detta må ni berätta” som skulle beskriva kommunismens illgärningar vore en ren provokation. Så hur långt sträcker sig den demokratiska acceptansen på den kanten?

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Man kan få utslag för mindre …

I st. f. reklam

Det är inte varje dag jag sänder en tacksamhetens tanke till Eva Hamiltons fögderi – dvs svensk public service TV.
Just hemkommen från Frankrike har jag haft möjligheten att jämföra vad som bjuds i de olika ländernas programutbud. Och det är bara att konstatera att svensk TV vinner i kvalité; med hästlängder. Naturligtvis är jag helt införstådd med att språkförståelsen gör att det väger över till fördel för SVT1 och SVT2, men det är inte där nu skon klämmer, utan det är primärt all denna förbaskade reklam som omöjliggör att producera ett kvalitativt program i någon fransk kanal över huvud taget, som gör att jämförelsen faller ut till svensk TV:s fördel.

Varje kvart avbryts programmen i båda de franska publicservice-bolagen, France 2 och France 3, för allehanda naiva reklaminslag. (Att de övriga mer eller mindre 17 reklamfinansierade  kanalerna fungerar på likartat sätt; det får man ta.)
Men när man nu är tvingad till att följa de franska programmen, så gäller det att göra något av eländet. Istället för att bara sitta passiv och irriteras, började jag föra anteckningar över vad som visades i de olika reklaminslagen.

Jag kan härvid konstatera att det franska folket är ganska så likt sina nordiska vänner. Båda folken läcker till den milda grad om man betraktar den tid som åtgår för att göra reklam för allehanda botemedel. Är det inte unga sportiga damer, så handlar det om strålande, något mindre sportiga, men inkontinenta herrar och damer. Och läcker man inte så städar man eller äter ostar … mmm …
Dessutom konstaterar jag att det är bara unga kvinnor som tvättar håret. Jag har under en veckas intensivt studerande  av TV-reklam inte sett en enda herre varken tvätta sig – än mindre sitt hår. Männen gör stället som våra perukprydda 1700-talsgustavianer – de maskerar ev. odörer, men nu genom att mumma sig lite lätt i armhålan. Och strax smyger sig då en sval kvinna upp vid mannens sida med tindrande ögon. I nästa inslag tar han sig varsamt om hakan efter att rakat sig och fortfarande med en beundrande kvinna vid sin sida. Den nakne, muskulöse mannen med bar överkropp har dock strax fått på sig kavaj och slips och försvinner med en rivstart i sin nya BMW. Kvar blir kvinnan med en igenkalkad diskmaskin, men strax är det så dags för henne att tvätta håret – igen.
Så här pågår det från tidig morgon till sen natt, varje dag … dag ut  och dag in … 365 dagar om året … år ut och år in …

Det var inte utan att det kändes tryggt att komma hem till den svenska TV:n och se att Helena Johansson spå väder utan att ens snegla mot det glättade livet som fransk TV förmedlar.

/Axel

P.S.

Och dessutom är allting dubbat. Men det kan väl inte vara så farligt kan man tycka tills dess man hört Louis Armstrongs röst i High Society -dubbad!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Bloggstiltje

Som ni har märkt har det inte tillkommit något nytt under den senaste veckan. Detta beror främst på att den flitigaste av oss, Axel, varit i främmande land och vilat upp sig för vad som förestår honom. Att jag inte upprätthållit bloggaktiviteten beror på lika delar lättja och arbete. Lättja genom att jag inte utnyttjat de lediga stunder jag naturligtvis haft, arbete genom att jag för att vara pensionär haft ovanligt mycket sådant att utföra.

Dessutom skall man naturligtvis helst ha något att skriva om och det har jag inte haft. Man skulle tycka att när de tidigare mest oomkullrunkeliga diktaturer börjat svaja så borde det finnas ämnen att skriva om. Men då skall man också ha insikter och information som inte alla har och att kommentera världsläget som allmän nyhetskonsument känns inte särskilt meningsfullt. Och inte är jag sportskribent så att jag känner att jag vill analysera Sirius framgångar i bandy eller annat för icke Uppsalabor totalt likgiltigt. Däremot har jag funderat över varför man inom vissa sporter känner sig föranledd att spetsa till gamla klassiska klubbnamn med något på utrikiska, vanligtvis engelska. Inte skulle ett etablerat fotbollslag som IFK Norrköping eller Malmö FF kalla sig Dolphins eller Redhawks men basketlag respektive ishockeylag i samma städer kan det. Och de skäms inte ens! För mig är ett lag som Västra Frölunda ett nytt lag, som skapats genom att kapitalstarka krafter på 1960-talet köpte ihop de bästa spelare de kunde få tag på och fick därför kallas Främlingslegionen. Men nu heter de Indians eller något i den stilen. Klassiska lag som Skellefteå AIK och Brynäs heter väl bara så, hoppas jag. Är det varumärkena som behöver förstärkas eller är det bara så att de som sysslar med ishockey och basket är lite mer puerila än låt oss säga fotbolls- och bandyentusiaster? För jag har svårt att tänka mig att en Siriussupporter i sin bandyportfölj skulle packa ner halsdukar med en kaja mot blåsvartrandig bakgrund eller att fotbollssupportrarna för samma lag skulle stå på Västra sidan  och skrika sig hesa med ramsor som ”Go, Jackdaws*, Go!”, när det blev hörna. Etablerade sporter behöver ingen förstärkning av det lag som ett engelskt (amerikanskt) lagnamn skulle kunna ge eller använda andra engelskspråkiga termer än hands och offside. Inte skulle lagledaren för ett knattelag i fotboll i pausen inskärpa vikten av att ”diifense” som basketcoacher gör? Nej, de talar om försvaret och jag tror att ungarna förstår det med.

Men, som sagt, något väsentligt att meddela min omvärld har jag inte. Men det var ju roligt att svenskarna slog norskarna i skidåkning. Det är vi inte bortskämda med.

* Undrar ni över Jackdaws? Det är det engelska ordet för kajor, förstås!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Tips från coachen

En och annan undrar kanske hur det går till när vi skriver våra djupsinnigheter här på bloggen.

– Diskuterar ni ihop er innan ni skriver? frågar en.

– Skriver ni ihop? frågar en annan.

Svaret är både ja och nej. På båda frågorna.

I morse fick jag ett sms från Axel med följande lydelse: ”DN idag. Färre avgångar på SJ OCH färre bäddar på sjukhusen kan lösa alla problem. blogga. Lämnar nu paris.”

Vi sms:ar inte nämnvärt till varandra, så detta kom som en överraskning när jag satt på Stockholmståget för att bedriva privat uppdragsforskning på KB. Men jag blev lite imponerad av hans vilja att gå till botten med samhällsfrågorna, även när han flyr landet och kylan för att dofta på mimosa (doftar den?) nere vid Medelhavet. Inte hade jag hunnit läsa DN på morgonen heller, för hunden fick ont i en tass och måste tas om hand och när omhändertagandet var klart så måste jag rusa till tåget. Så vad han menade fick jag inte klart för mig förrän vid lunch, när jag satt i KB:s restaurang Sumlen och snabbtittade i den anbefallda avisan. Väl hemkommen kändes det lite sent att uppresa sig över sakernas tillstånd, särskilt som en glad norrman å personalens vägnar tackat oss resenärer för alla vänliga tillrop i det tåg som fick vänta någonstans på den uppländska slätten på grund av ett signalfel i Märsta. Och på något sätt känns det gjort, detta att raljera över SJ. Så jag giver Axel:s uppmaning en god dag i det avseendet. Och det här med att lösa sjukvårdskrisen genom att ha färre sjuksängar, det ville jag läsa mer om. För så enkelt som att de tror att det skulle bli bättre för att de minskar antalet bäddar, det tror jag inte dem om att tro själva ens. Jag anade rätt. Vår maxim trogen ville jag alltså problematisera hellre än att komma med de enkla lösningarna, som vi ju tycker hör politiken och den allmänna debatten till.

Men jag har i alla fall gjort honom till viljes och bloggat om det han tyckte borde behandlas. Även om ingen, allra minst jag, har blivit något klokare på kuppen.

Jag får väl läsa i DN och se om det hjälper. Och det kan jag uppmana er andra att göra också.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Medier

Att baladera* är likt en vision.

Baladernas mästare blickar städse framåt

Käre Daniel;
Du försöker i en kommentar till mitt inlägg ”Visionslöst-i-repris” klargöra hur du uppfattat skillnaden i mina definitioner av mål och vision. Jag kan därvid konstatera att du har tagit del, men tydligen ej förstått vad jag sökt bibringa dig, under vårt ändlösa flanerande i Uppsalas omgivningar. Men ändå kan jag spåra en viss insikt eftersom vi kommit till samma slutledning.

Men när du skriver;  … ”så du menar att en vision det är när man snubblar, halvt vilse, omkring bland blåbärsris och klafsar ner i kärr och över planteringar med skogsägaren ilsket vrålande efter en men ändå tar sig i mål omsider …, så gör du mig mållös!
… men bara en liten stund.

Alltså:
Jag har gång på gång försökt likna våra balader vid visioner. När vi anträder vår fysiska och intellektuella resa så vet vi inte varthän det bär. Men städse har vi en färdriktning  – att komma hem. Och istället för att  snubbla, halvt vilse, omkring bland blåbärsris och klafsa ner i kärr, så väljer vi andra vägar dock utan att tappa färdriktningen. Jag kan hålla med dig om att vi ibland tappar fokus och far ut i intellektuella tassemarker, men detta fenomen har vi ju alltid klarat av genom att tänka ”vidare”.

Jag vill till sist påminna dig om dina egna ord, varvid du så vältaligt, som bara du förmår, formulerat vårt baladerande:
Men oavsett vi blickar framåt eller bakåt, så söker vi skapa oss insikter i skilda ämnen, som i sin tur ger oss utsikter för framtiden. Dessa, i sin tur, formar vissa åsikter som vi gärna vill redovisa. Men observera – våra avsikter är aldrig att skapa några lösningar – varför resonemangen tycks bli eviga.

Men nu tillbaka till mitt inlägg.
Vad jag menar, med ovanstående resonemang i  åtanke så ser jag på socialdemokraterna som  sprungit på samma bana – varv efter varv … år efter år. Och vart fjärde år har de gått i mål. Men så plötsligt står de där ute i verkligheten, utan karta, utan kompass och allra minst utan idéer om vad man skall ta vägen.

De kanske borde baladera mera.

Hälsningar Axel

* efter det franska reflexiva verbet ”se balader” som översatt betyder – ja, just det – att flanera.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Visionslöst i repris

Nous nous rappellonts le temps des anciens matins

Socialdemokraternas kriskommission har tänkt klart och lägger idag fram sitt förslag till ny inriktning för partiet enligt Sveriges Radio. Först ut var en ordförande för kommissionen, Anna Johansson, som lät sig intervjuvas i P1 Morgon, och jag kan inte annat än känna besvikelse över resultatet.
Efter allt rabalder, alla skriverier och framför allt partiets självkritiska hållning, såg i alla fall jag fram emot en annorlunda färdriktning. Ett sätt att profilera ”de nya socialdemokraterna”. Men därav blev intet.
Visst kunde man lyssna sig till att en viss självkritik, men annars var det som om man var tillbaka till det första valnederlaget 2006. Allt som sades var totalt visionslöst. Partiet hade inte varit tydligt nog i olika frågor. Man hade haft en framtoning utan självförtroende … man hade inte vågat ta ut svängarna … …
Repliker som ”landet håller på att dras isär” är inte annat än politisk retorik. Frågan om högre skatter  besvarades med något i stilen  … ”för vem vill väl inte ha bättre skola eller bättre järnvägar?”. Inget annat än opportuna uttalanden.

Att man, inom kriskommissionen, inte uppfattat att politik måste bäras av visioner förstår man när man lyssnar till allt snömos som presenterades via radion.
Problemet är snarast att man inte kan skilja på visioner och mål*.

Det verkar som om man tror att ”skruvar vi lite här och lite där” så uppnår vi målet – att vinna valet 2014. Som om valet är någon sorts politisk festival. Men tydligen – nu gäller det först att skaka fram en Idolvinnare. Läs SvD

Min förhoppning är, efter att ha tagit del … ”men kanske inte förstått” …  att socialdemokraterna drar sig tillbaka och formulerar en utmanade vision. Det är de skyldiga – om inte annat gentemot den sittande regeringen.

Och jag tycks inte vara den ende som undrar. SvD och Aftonbladet gör sammalunda.
*(Som jag försökt lära Daniel, i mina strävanden att förklara vad som menas med intellektuellt kapital, kan man skapa en idrottslig metafor. På löparbanan springer man mot ett mål, och även om man gör detsamma i en orienteringstävling, så är det färdriktningen som kan liknas vid en vision.)

4 kommentarer

Filed under Politik & samhälle