Materialsportsnostalgi

Axel har i dag frossat i idrottsnostalgi, och jag är inte sen att haka på. Näst musik är gamla idrottsminnen de mest nostalgiskapande jag i en hast kan komma på, men i detta fall är det inte de stora idolernas prestationer jag återvänder till utan mina egna.
Ingen skall inbilla sig att jag är eller någonsin har varit en stor idrottsman. Ja, att jag inte kan ha varit stor när jag var liten är ju självklart, men vad jag ville ha sagt är att jag aldrig har varit särdeles framstående. Det enda som skulle kunna motsäga detta är att jag gick på en skola som var landets bästa simmarskola och våra lagkappslag hade inga motsvarigheter på någon annan skola i Sverige. Men det var materialsporter jag tänkte på.
I sitt inlägg framkastar Axel tanken på att alla skulle kunna få jämbördiga skidor att åka på. Frågan är hur det skall gå till. Det finns ju banracingtävlingar där alla förare kör samma sorts bil. Jag vet inte om de olika stallen sedan får trimma efter bästa förmåga, vilket kan vara en parallell till vallateamen, där väl alla kör på samma vallamärke, som det verkar. ”Men det gäller att kunna läsa vad det står på burken”, som den finländske vallningsexperten sa som en gliring till de svenska misslyckandena.
Själv vet jag mig aldrig ha vallat några skidor. Och oavsett om jag gjort det aldrig så bra, så var mina bastanta träskidor med bindningar som knäpptes på sidan av klacken aldrig riktigt jämförbara med mina mer utrustningsmässigt mer lyckligt lottade kamraters. Jag minns med viss ångest en tävling som skolan anordnade i närheten av hoppbackarna i Kubikenborg i Sundsvall, där jag utan framgång försökte tävla med de andra folkskolekillarna och sedan fick stanna kvar, därtill uppmanad av min manager, min mor, som låg bakom mitt tävlande och som inte hade mycket beröm att komma med efteråt.
Något senare i livet hade jag ärvt ett par andra skidor av mina otaliga storebröder, som efter vad jag minns hade mycket tjusigare laggar. Jag tog då saken i egna händer och körde in i en snöhög och sedan bände till framåt. Skidorna var som sagt rejäla, men det var också deras enda förtjänst. Men till slut lyckades jag, sedan jag hjälpt till med händerna, bryta av spetsen på ena skidan, vilket jag med väl spelad sorgsenhet uppvisade för mina ömma föräldrar vid hemkomsten. Jag bar min moders klander över min oförsiktiga framfart med jämnmod och gick så småningom, med materialförvaltaren/modern, och inhandlade ett par nya, som jag fortfarande har kvar. De var moderna, så till vida att de hade kandaharbindningar och till och med utrustats med låg fästpunkt så att de kunde hart när omvandlas till slalomskidor. Som jag inte kunde åka slalom, blott hjälpligt åka utförs, så hade jag inte stor nytta av dessa finesser. Dessutom hade min hund, en mycket vacker men inte lika klipsk irländsk setter till ovana att när han skällande av lycka sprang nedför backarna plötsligt tvärstanna alldeles framför mig och börja gnaga bort snöklumpar som fastnat mellan trampdynorna. Till att väja undan räckte inte mina kunskaper utan jag fick vackert välja mellan att kasta mig åt sidan eller köra på hunden. Jag tyckte för mycket om hunden för att göra det senare så det blev en hel del vurpor ide sammanhangen.
När det gäller andra vintersporter var jag mer gynnad, eftersom jag tillhörde hockeygenerationen medan mina äldre bröder mer låg åt bandygenerationen. Så jag fick redan på 50-talet både hockeyhandskar, benskydd och hjälm, dock ej av Spapstyp utan av Jofas, som sedermera blev VM-hjälmen. Där var jag något mer framgångsrik och valdes bland de första när kamratgänget ”delade” på Läroverksplan. Detta till skillnad mot en liten krullhårig typ, som inte fick vara med utan fick mest cirkla omkring och titta på. När vi sedan slutat spela, kom han körande mot snövallen, där jag satt och snörade av mig skridskorna och ämnade göra en stoppsladd men misslyckades kapitalt och for med huvet före in i snömassorna. Han lät sig emellertid inte bekomma av detta, reste sig upp, skakade av sig snön och sa: ”Hej, min pappa är också överläkare!” Så var isen som man säger bruten och vi har umgåtts mer eller mindre dagligen sedan dess. Så idrotten förbrödrar.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s