Altruism eller självbevarelse?

Dessa dagar blir, som jag tidigare skrivit, alla inlägg futtigheter i jämförelse med de bokstavligen omskakande händelser som sker runt om i världen. Men att kommentera storpolitiken får andra sköta, vilket nog är till alla sidors bästa. Men jag kommer att tänka på vad en god vän sa, efter att vi diskuterat en fråga i månader, med ideliga bordläggningar av frågan som följd, äntligen fattade ett beslut: ”Vi har i dag fattat ett viktigt beslut, men icke dess innebörd.” Arabförbundets generalsekreterares uttalande efter de allierades angrepp mot vitala punkter i Khadaffis/Gaddafis stridskrafter pekar på en sådan sen insikt om vad för beslut han egentligen varit med om att fatta. Vad de allierade hade tänkt göra stod väl klart redan från början.

Men det var inte als detta jag tänkt utbreda mig om. På min väg till mitt arbete i centrala Uppsala passerade jag, som så ofta tiggar’n, inte i Luossa utan den som brukar stå utanför Dea. Jag gick min vanliga väg runtomkring honom, med något litet dåligt samvete. Min tanke var att ingen står på knä med en pappmugg från McDonalds framsträckt för sitt nöjes skull och att det klart att det är synd om karlen. Längre än så sträckte sig inte min empati, utan jag tänkte mer på den dagen för ett par veckor sedan, då jag gick samma omväg förbi honom och såg en kvinna som gick fram med en varmkorv, med bröd, som hon räckte till honom med orden: ”Här får du”. Den häpnad han uppvisade var sevärd. Han insåg emellertid att hans image skulle ta skada om han satt kvar där på knä och mumsade på en varmkorv, så han reste sig och gick med ett lite förvirrat leende på läpparna och gick mot Stora Torget till. Fem minuter senare stod han på sin vanliga plats igen.

På min fortsatta vandring mot S:t Pershuset såg jag en överviktig dam som satt på kanten av den avstängda fontänen och viftade håglöst på en tamburin. Genom att hon på marken placerat en burk eller vad det var drog jag slutsatsen att hon förväntade sig att folk skulle belöna hennes spel genom att lägga dit en slant. Jag påmindes då om historien om grosshandlaren som sitter på krogen och störs av restaurangtrion som spelade oupphörligt. Han gick därför fram mot den arme pianisten under det han tog fram sin pluska (se där ett utrotningshotat ord!) och frågade: ”Spelar ni på begäran?”. ”Javisst”, svarade restaurangpianisten med blicken på den svällande plånboken. Grosshandlaren tog då fram en sedel, räckte den till musikern med orden: ”Gå då ut i köket och spela ett parti femkort, så jag får äta i fred!”

Dagen efter upplevde jag ett exempel på denna konflikt mellan musikutövande och ofrivillig åhörare när jag gick över Forumtorget (detta bisarra dubbeltårtenamn), där en yngling spelade öronbedövande starkt på en mycket förstärkt gitarr. Där hade jag gärna betalat ett par spänn för att få tyst.

Min tanke, om det nu är en sådan, är om det är den rena altruismen som styr om man lägger en slant till de allt oftare förekommande tiggarna och gatumusikanterna, eller om det är som tack för att ha blivit underhållen under de få sekunder man passerar dem. För att få tyst på dem  krävs det nog mer än ett par spänn.

Annonser

En reaktion på ”Altruism eller självbevarelse?

  1. Nu är det ju inte bara gatumusikanter som låter på Svartbäcksgatan. Vid min promenad från St Torget mot Hugos noterade jag att två butiker monterat högtalare på utsidan av lokalen och förpestade utemiljön. Förr kunde man undvika att gå in i butiker som jagar kunderna med musik. Nu blir man jagad även på utsidan. Vet myndigheterna om det här ?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s