Vad vill Juholt?

Nej, varen lugna! Jag tänker inte ösa ur mina rika källor av politisk klokskap och säga något beskäftigt om valet av Håkan Juholt till ny ledare för Socialdemokraterna. Eller i alla fall inte så mycket.

Som vanligt finns det de som säger saker bättre på det området. En skribent som jag lärt mig uppskatta är Katrine Kielos i Aftonbladet. I går skrev hon på Aftonbladets ledarsida att Juholt inte får fastna i besvärjelser: ”Håkan Juholt vet hur man uttalar partiets besvärjelser och partiet behöver uppenbarligen få höra sin egna besvärjelser. Men svensk socialdemokrati kan inte stanna där.  I går talade Juholt till det socialdemokratiska partiet – inte till det svenska folket. Och det är utmärkt – så länge han förstår att det inte är samma sak. Inte längre. Och inte på väldigt länge.” Klokt skrivet, tycker jag, och i dag pekar hon på utländska initiativ på utbildningsområdet som är värda att ta upp i Sverige: ”Det är härifrån som man måste hämta energi. Inte från att tala om för folk att den Reinfeldt som de röstat på i två val i själva verket är ond.”

Den här polariseringen är begriplig i detta läge, när han just har tagit över rorkulten men ännu inte riktigt lärt sig hur den socialdemokratiska skutan reagerar på roderutslag, att han han talar i starkt retoriskt medvetna vi-och-dom-termer, men det håller inte i det fall han verkligen vill göra något åt Sveriges framtid, för då måste han räkna med att samarbeta med ett eller flera allianspartier. Hur det har gått att samarbeta med Miljöpartiet och Vänsterpartiet vet han ju redan.

Ett problem i sammanhanget är ju att Moderaterna och allra mest Fredrik Reinfeldt nu börjat tala om att bli eller vara ”statsbärande parti”. Han glömmer då att det faktiskt inte är så att han har fått mandat av väljarna att driva politiken i moderat anda utan i den anda som Alliansens övriga partier också kan stå för. Samarbete är nyckelordet, både mellan allianspartierna och med exempelvis Socialdemokraterna i vissa frågor och Miljöpartiet i andra. Så mycket inspiration att hämta i Vänsterpartiets agenda tror jag inte att någon finner.

Enligt de senaste opinionsmätningarna skall S ha gått upp något och närmat sig de – i och för sig historiskt sett urusla – valsiffrorna, men om denna uppgång skall kunna bli mer än ett uttryck för en tillfällig lättnad över att det nu äntligen blivit slut på det ledarlösa tillstånd som Socialdemokraterna levat i sedan Mona Sahlin meddelade att hon skulle avgå måste mer till. Partiet måste först inse att det inte är det enda tänkbara regeringpartiet – man har i dessa kretsar alltför mycket talat om att nuvarande maktförhållande bara är ett ”experiment” och något som måste ändras, så att normaliteten  med ett socialdemokratiskt lett Sverige kan återvinnas. Att Juholt gått ut med att S och facken måste samarbeta om pensionerna är i sammanhanget illavarslande och antyder en kvardröjande tro att socialdemokratin är den enda riktning som fackföreningsrörelsen har att vända sig till. Reaktionen har redan kommit från vissa delar av fackföreningsrörelsen som menar, helt rimligt, att detta är en fråga att diskutera med alla partier.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Medier, Politik & samhälle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s