Fortsättning följer

Jag läser i Dagens Nyheter Ekonomibilaga att  styrelseordföranden i Vattenfall, Lars Westerberg, sparkats av finansmarknadsminister Peter Norman i en brett uppslagen artikel.

Här framgår att tidigare VD:n Lars G Josefsson kunnat slicka i sig 12 miljoner extra, i strid mot gällande anställningsavtal.

I en analys i samma tidning anser skribenten att det var helt rätt att avsätta Westerberg och att det handlade om ett resolut handlande av finansmarknadsminister Norman. Analysen avslutas med ett antal frågor – bl.a. ”Vem är bolaget till för?”
Säkert en mycket relevant fråga, men dock saknar jag en fråga som kanske borde besvaras redan idag:
Hur mycket kan den sparkade styrelseordföranden slicka i sig?

Annonser

Inlagd i en annan värld

En annan värld

På den tiden, då jag var riktigt ung, hette det att ”man las in”, om man mot all förmodan blev sjuk. Det var ett sätt att berätta för omgivningen att det handlade om en allvarlig åkomma – man var riktigt sjuk … inga öroninflammationer, influenser eller dylikt. Då handlade det om barnförlamning, ljumskbråck och scharlakansfeber och man lades verkligen in. Man kom att avskärmas totalt från yttervärlden. Hade man oturen att hamna på epidemisjukhuset så kunde man på sin höjd få möjligheten att vinka till sina anhöriga genom fönstret, som väntade tåligt utanför i sjukhusparken. Isoleringen var total – och det i månader. Mitt under brinnande Koreakrig vet jag att jag ”låg inne” och faktum är att jag inte har ett enda minne av det fanns en yttervärld. Visserligen var jag endast i sexårsåldern, så mitt intresse för yttervärlden var säkerligen ytterst begränsat, men det hindrar inte att jag nu fått anledning att reflektera över begreppet ” att vara inlagd”.

Jag har varit inlagd, och ytligt set kan man säga att det handlar om samma sak. Man stoppas ned ned i en säng och presenteras för den ene efter den andre, som tar blodtryck, läser av eventuell feber, kontrollerar blodsockernivån, presenteras för olika frukostalternativ, samt besöks av opererande läkare som markerar rätt höft och ritar en glad gubbe på låret. Man verkligen känner att man blivit inlagd … ja, mer än så … man har blivit impregnerad. Och omvärlden kändes så främmande. Japaneländet och Libyen, som uppfyllde etern de senaste 24 timmarna av min vardag var som helt bortblåst. I dagrummet har en gammal dam ockuperat TV:n för att beskåda Solsidan – ett ganska symptomatisk val skall det visa sig.
Jag följer därför med en nyvunnen bekantskap som önskade samma sak som jag – att följa upp  utvecklingen i ”vår” omvärld, men på hans sal rullar redan Top Model nr 15. Vi går så vidare till mitt rum där en ishockeymatch strax skall starta på TV4 Sport.
Vi skiljs åt, önskar varandra ”lycka till” och går och lägger oss på respektive säng – imorgon bitti är det ju trots allt dags för operation.

Operationen är överstökad och jag är tillbaka på rummet. Nu rullar Japan och Libyen ”minut för minut” på samtliga TV-apparater på avdelningen. Samma nyhet rullar; först som nyhet, sedan som analys av nyhet, sedan som summering av nyhet, tills sändningarna tillförs av något ynka litet tillägg. Och så rullar det på. Framåt 19-tiden är man impregnerad.

Nästa gång jag blir inlagd hoppas jag att man fortfarande visar Solsidan – även om det bara är en repris.

 

P.S. Kanske som en följd av morfinet tänkte jag att jag aldrig hört talas om att man kan marinera inlagd strömming. Stor tanke då.

Lite flaneringshistoria

Vårt promenadområde

I dag, när vi alla går i andlös vänta på bulletinerna från sjuklägret på Akademiska, kan det finns anledning till att blicka tillbaka.

Någon kan med skäl fråga: Varför allt detta flanerande, och varför just ni? Svaret är, alltefter graden av benägenhet för predestination, Vet ej eller Ödet. Detta öde förde oss samman, inte i ett vägaskäl utan fastmer på Hemköp. Jag var där som bärhjälp åt Hustrun som skulle införskaffa lite av det livets nödtorft som utgörs av potatis, kardemummaskorpor och arrowrot, som allt går under samlingsbeteckningen livsmedel.

Axel kommer in, ser oss och styr stegen åt vårt håll. Vi talade lite på det där planlösa sättet man gör med bekanta som man inte träffar så ofta numera och inte vet vad de håller på med. Vi fann snart, Axel och jag, att vi båda just hade inträtt i ett slags friherrligt stånd, såtillvida att vi båda var avtalspensionärer och följaktligen fria att förfoga över vår tid. Detta har sedan dess förändrats, för min del, då jag funnit att pension är ett bräckligt käril när det gäller att vidmakthålla försörjningsförmågan. För Axel, som är omätligt rik, är situationen oförändrad. Jag frågade då, lite enfaldigt, hur han kommit in till staden och Axel sken upp och meddelade stolt att han gått in från Regins väg i Gamla Uppsala. Denna upplysning förfelade inte sitt syfte utan jag blev vederbörligen imponerad och frågade hur lång tid en sådan promenad kan tänkas ta. ”45 minuter, 40 minuter i medvind”, kom det rappa svaret. Jag började då undra om vi inte kunde fylla ut all denna nyvunna frihet genom att gå tillsammans, inte nödvändigtvis bara på sträckan Gamla Uppsala–Centrala staden – detta av logistiska skäl; skulle Axel först gå in till Uppsala och så går jag ut med honom tillbaka igen, för att sedan ensam vandra hem? Vi sökte en neutral mötesplats och vi fann att Svandammen kunde vara en lämplig sådan. Så skedde. Vi lärde av denna första promenad att ytterligare en faktor måste medräknas, nämligen tidsuppfattningen. Axel, som åker kommunalt, är punktlig, jag, som har hund att valla och annat att skylla på, är det inte.  Nästa gång upptäckte vi ytterligare en aspekt som påverkar våra möjligheter till framgångsrika möten. I detta fall var det geografin, som vi inte var överens om. Vi skulle träffas på halva vägen, vid Tunabergsskolan, där vi båda hade haft söner som gått. Jag kom dit i vad jag uppfattade som god tid, det vill säga inte alls så särskilt sen, men ingen Axel. Jag väntade en kvart. Jag väntade två. Ingen Axel. Detta var före mobiltelefonernas tid, åtminstone innan jag skaffade sådan, så jag kunde inte ringa och fråga vad som hänt. Dessutom kunde jag inte numret. Efter ytterligare en stund gick jag in och letade mig fram till någon sorts expedition, där jag av förstående medmänniskor fick låna en telefon och en telefonkatalog. Jag ringde till bostaden. Efter en stund svarade hans väna maka och meddelade på min fråga att Axel hade gått för länge sedan men att hon kunde ringa honom på mobilen, som hon trodde han hade med sig, och meddela att jag väntade på utsatt plats, framför Tunabergsskolan.

Jag gick tillbaka till min väntplats, framför Tunabergsskolan, och blickade mot Tunabergskolonin, som låg i vinterskrud. Ytterligare tid förlöpte. Ingen Sjöstedt. Jag gick in igen och fick åter låna telefonen. Jag fick då beskedet att jo, Axel stod framför skolan och väntade på mig och hade så gjort i närmare en timme. Förvirring uppstod. Jag gick tillbaka och letade, men ingen Sjöstedt. Eftersom jag nu visste att han fanns i trakterna, började jag tvivla på att jag stod vid rätt skola och gick i brist på annat ett varv runt skolan. Och träffade på en lätt irriterad Sjöstedt, som, i mina ögon, väntat bakom nämnda skola. Men han hade alltid lämnat sin son på den sidan, så det måste i hans ögon vara framför skolan. I stället för att råka i dispyt om vilket framför som är rätt, så började vi gå. Och det har vi fortsatt med sedan dess. Vi har inte alltid samma uppfattning – om Gud, kungahus och vad intellektuellt kapital är, till exempel – men vi har levt efter principen att ”agree to disagree”. Det har gått bra. Ändå tills det inte gick att gå längre, på grund av Axels höft och mina arbetsåtaganden. Men om nu allt har gått bra (ni märker fixeringen vid verbet ”gå”), så har han vid det här laget fått en kula till. I höften, om det nu är någon som undrar.

Jag har just talat med den nyopererade patienten, som blivit upplivad av att doktorn påpekat att han har kraftig benstomme. Även i övrigt mår han efter omständigheterna väl, låter han meddela från sjuksängen.

Att spå om framtiden

är svårt, vilket är något vi lärt oss av den schweiziske teologen Markus M Ronner. Det är alltså han och ingen annan som kom på det här med att det är svårt att sia, i synnerhet om framtiden. Visste ni det?

Nej, vi vet så lite, och allra minst om framtiden. När Berit Andnor, uppenbart stolt över sitt eget arbete, presenterade den som skall leda socialdemokratin in i framtiden, trodde hon, och de flesta av oss andra, att denna nyhet skulle dominera massmedierna den närmaste tiden. Jag tänker inte kommentera just själva valet och hur det presenterades, för det finns det så många andra som kan bättre, men jag tänkte försöka knyta an till det Axel skrev i går om att se in i framtiden.

Vi hann få reda på att Juholt var rolig, vilket är en ovanlig egenskap i politiken. Tidigare har det ju varit Göran Hägglund som sagts vara den roligaste i partiledarkretsen, så det kan bli riktigt dråpliga debatter i fortsättningen, när det finns två personer som kan säga roliga saker. Men blir politiken roligare för det? Men sedan vi väl tagit del av denna nyhet, så blev det tyst om Juholt, socialdemokratin och svensk inrikespolitik. Annat tog över och det var välgörande att höra att André Pops, som Axel inte gärna försummar att påpeka kommer från Eskilstuna, när han i Vinterstudion, efter ett nyhetsavbrott, nästan urskuldar sig och säger att det ibland känns futtigt att prata om idrott. På samma sätt känns i dag Juholt väldigt lättviktig i nyhetsvärderingen. Så han kunde ha fått en bättre start.

Vad vet vi då om den som skall representera oppositionen under den här mandatperioden? Att han har stora ögonbryn och mustasch. Att han kan försvarspolitik, men just inget annat vad någon vet. Och då det där med att han är rolig. Det vill säga, vi vet inte att han är det, men folk säger att han är det. Men räcker det för att vända trenden och göra Socialdemokraterna till ett vinnande parti? Eller är han en skänk från ovan för Alliansen? Därom veta vi platt intet.

Och just nu sk-t-r jag i det. Det kommer säkert en dag då nyhetsinslagen inte uteslutande handlar om allt elände Japan har drabbats av, och då skall jag göra mitt bästa för att intressera mig för svensk inrikespolitik. Men nu kan jag inte ens låtsas.

Tro mig – jag vet!


Så var då valförslaget gjort. Håkan Juholt.

(Som första åtgärd fick jag lägga in namnet i mitt rättstavningsprogram.)

Jag har naturligtvis ingen aning om vem karln är och kan därför inte kommentera hans framtida kapacitet (det gör så många andra), utan min reflektion baserar sig på två iakttagelser av mer allmän art, i samband med att man släppt ut vit rök från Sveavägen 68.

1. Under ett antal månader, fram till nu, har vi matats med spekulationer och svar runt frågeställningen: Vem kommer att efterträda Mona?
2. Nu när valet är gjort väntar  nya frågeställningar och nya förutsägelser som för oss in i framtiden: Kommer han att lyckas?
Båda frågeställningarna och framförallt svaren, har dock en gemensam nämnare: Vad vet dessa ”iniframtidenseende” om just det – framtiden?

Förr – alltifrån Nostradamus, via bondepraktikan och fram till dagens journalistik – har människan alltid sökt blicka in i framtiden. Att spå i sump eller spå väder efter färgen på abborrarnas fenor har väl alltid betraktats med visst överseende. Men sedan har siarkonsten kommit att betrakta som en mer seriös sysselsättning. Man baserar sina antagande på historiska kunskaper, observationer av nyliga händelser, uppblandat med mer eller mindre verifierade specialkunskaper. Och var landar vi? Jo; till sist verkar många tro är de besitter egenskaper som kan upphöja tro till vetskap. (Obs! att ordet vetenskap ligger snubblande nära.)

Idag på mitt gym stötte jag på en mycket sympatisk person, tillika mycket välkänd fotbollskommentator som, som han själv uttryckte det, har ett jobb där ”det förväntas att jag skall kunna förutsäga vad som skall hända; och kan jag inte det så är jag ingen expertkommentator längre.”
Jag tror att denne man är ett utomordentligt exempel på hur vår värld – primärt mediavärlden – fungerar nuförtiden.

Min slutledning blir nu att verkligheten tycks inte locka längre, utan man måste hela tiden kittla sin publik med det okända. Det spelar ingen roll nuförtiden om expertkommentatorns, ”jag tror”, skulle komma att tolkas bokstavligt – ingen skulle tro ändå honom.
(Denna slutledning baserar sig på historiska kunskaper, observationer av nyliga händelser, uppblandat med mer eller mindre verifierade specialkunskaper, samt efter ett samtal med en sympatisk man på mitt gym.)

SvD DN

Ett gammalt pussel

För ett antal år sedan visade Sven Melander hur man lägger pussel.

Filmen är faktiskt en god illustration till den artikel man kan läsa i ett inlägg på dagens debatt i DN.

Tre regionalpolitiker har plockat fram en kartong med bitar från 1631 – de gamla länen – och försökt, efter eget gottfinnande, skapa en ny bild av Sverige. Detta är naturligtvis ogörligt, eftersom de gamla bitarna är så förändrade och förvanskade sedan Axel Oxenstierna lade pusslet första gången.
Det vore naturligtvis förmätet av mig och komma med en egen bild, men min undran går ut på att betrakta det län som jag själv tillhör – Uppsala län. Denna gamla pusselbit skapades då länet var ett agrart samhälle med en domkyrka och ett universitet som avvikande företeelser.

Efter ha studerat debattörernas förslag må jag säga att jag, med bästa vilja i världen, inte kan se vitsen med att pussla in denna bit i en region, som skulle omfatta Uppsala, Västmanland, Sörmland, Örebro, Dalarna och Gävleborgs län.

Länsstyrelsen primära uppgifter handlar om regional tillväxt, infrastrukturplanering, hållbar samhällsplanering och boende, energi och klimat, kulturmiljö och kanske skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar. Utifrån det perspektivet kan jag inte se vad Uppsala kommun, som nästintill kan betraktas som en förort till Stockholm, har gemensamt med Norra Dalarna, eller Tierps kommun för den delen. På sikt ser jag Uppsala och Stockholms kommuner som en enhet, med starka gemensamma behov att lösa, framför allt inom områdena regional tillväxt och infrastrukturplanering – ett område som ökar med cirka 40.000 medborgare varje år.

Nej, det kanske är dags att slänga det gamla pusslet och skaffa ett nytt med nya fräscha bitar, men med samma motiv – Sverige.

/Axel

Äldre revolutionärers dag*

”Lika lön för lika arbete” har varit ett slagord som man kunnat lyssna till genom åren.
Jag måste tillstå att jag aldrig någonsin riktigt förstått den debatt som förekommit i frågan. Det handlar ju om en självklarhet, så för mig har jag uppfattat diskussionerna som något pseudobefryndad. De avdelningsläkare, sjuksystrar, SAS-piloter, ambulansförare, tingsnotarier, försäkringstjänstemän m.fl. som jag kommit i kontakt med under senare tid har alla vidimerat att de har erhållit samma lön för lika arbete. Men kanske förklaringen till att diskussionerna i ämnet upplevts som något kvasi,  kanske kom, i ock med dagens artikel i SvD, på den internationella kvinnodagen, författad av två representanter för Feministiskt initiativ.

I artikeln som i ingressen innehåller den den chockerande uppgiften att Sammanlagt saknas det över 70 miljarder per år i kvinnors lönekuvert för att kvinnor ska ha lika hög lön som män. Det är tydligen inte småpotatis det handlar om. Men är detta möjligt i ett land som under det närmaste seklet dominerats av socialistiska jämlikhetssträvanden?
Jag läser vidare och får då kanske förklaringen – äntligen? Skribenterna skriver:
Förenklat handlar det om skillnaden i värdering mellan det arbete som görs i vården och verkstaden, eller mellan Ica och IT.

Detta förklarar naturligtvis en hel del av att alla tidigare diskussioner gått så snett. I grunden handlar det alltså inte om ”lika lön för lika arbete” utan frågan gäller tydligen att lönerna är olika i olika branscher, och att en del yrken är mer att betrakta som kvinnoyrken.

Artikeln, som är ett politiskt aktstycke, vimlar av ord och uttryck som ”jämställda löner”, ”strukturella löneskillnader” och andra odefinierade fack-uttryck, samtidigt som konstaterandet att ”det saknas 70 miljarder i kvinnors lönekuvert”, baserar sig på ”senast tillgängliga statistik”, utan någon som helst källhänvisning. Den andas tyvärr också mer av ”en måsteartikel p.g.a. dagens betydelse.” än att skingra dimmorna i detta svåra ämne – jämställdhet – som har så många andra sidor att förhålla sig till. Könsfrågan är bara en.

Artikeln klingar, efter genomläsning tvenne gånger, sent 60-tal, då vi i studentkorridorerna diskuterade vad som menades med jämställda löner och då uttrycket ”den solidariska lönepolitiken” var högsta mode. Jag kommer ihåg att ”kamrater” på den yttersta vänstern, numera välbeställda läkare och jurister, propagerade för en statlig lönebildning, där alla löner skulle fördelas av staten. Alla skulle, oavsett  yrkesutbildning, få samma lön.

Om det är det som dagens skribenter syftar till så kan jag konstatera att de har en lång väg kvar att gå.

*Min överskrift till dagens reflektion associerar  jag till Tage Danielssons Postilla där han konstaterade att ”det var mer rulle på 30-talet”.
Fritt travesterat så upplever jag efter att ha läst dagens artikel i SvD att, det var mer rulle på 60-talet.

/Axel

Mer Waldorf and Statler

Axel lade ut ett tänkvärt bidrag häromsistens, illustrerat av de båda häcklande gråhårsmännen i Mupparna, Waldorf and Statler, som vi i allt högre grad har kommit att känna oss befryndade med.
Det problematiska var att jag såg detta just nu, när jag tänkt skriva om frågor besläktade med dessa åldringars kverulans.
Det sägs ofta, och tyvärr mestadels med sanning, att man blir allt grinigare med åren. Det kan bero på att det så att säga slutgiltiga bäst före-datumet kommer allt närmare – och i vissa avseenden redan passerats med råge. Det är exempelvis ingen uppbygglig känsla att ens topprestationer inom idrotten utfördes för mer än ett halvsekel sedan och att ens Sturm und Restaurang-period – den period som en krullhårig bekant brukar säga att man så här i efterhand skäms över med sådan stolthet – tog slut för för omkring fyra decennier sedan, i ett helt annat millennium.
Den ständigt aktuelle Tom Lehrer har i presentationen av en av sina låtar vänt på det hela och sagt något i den här stilen: ”It’s a sobering thought, for example, that when Mozart was my age, he had been dead for two years!” Och det var för över fyrtio år sedan, och Tom Lehrer lever såvitt jag vet än.
En annan stor humorist, som tyvärr inte lever i dag, är Lasse Eriksson. Jag blev i går påmind om något som han sagt, återigen återgivet ur minnet. Han har på scenen frågat publiken om de tänkt på att vi som finns nu är de enda som lever, alla andra är döda. Efter att ha låtit detta sjunka in och samtidigt betraktat auditoriet, har han sagt: ”Och när man ser sig omkring och förstår att detta är skapelsens krona, då blir man som trött!”

Tödde och Mödde*.

– Hej Tödde!

– Hej Mödde!

– Vad kan jag hjälpa dig med idag Tödde?

– Idag har jag tre problem, Mödde. Sjukvårdsköer, el-brist och järnvägskaos.

– Det låter inte bra, Tödde.

– Nej, men vad skall jag göra, Mödde?

– Det är enkelt, Tödde.

– Vaddå enkelt, Mödde?

– Jo, du minskar på antalet sjukhusbäddar, så att folk inte har någonstans att ta vägen, utan stannar hemma när de blir sjuka … och köerna minskar … förstår du Tödde?

– Jamen, då kanske de dör Mödde?

– Ja men då minskar ju köerna, Tödde!

– Ja, men el-bristen då, Mödde?

– Det är väl inga problem. Höj skatten! Tödde.

– Men då har ju inte medborgarna och industrin råd, utan måste spara, Tödde.

– Men då försvinner ju bristen på el, Tödde?

– Men så har vi det här med järnvägskaoset, Mödde?

– Men ställ in tåg och ha färre avgångar, Tödde.

– Men då kommer ju inte folk till jobbet och måste stanna hemma Mödde?

– Ja, men då är allting löst. Inget mer trafikkaos Tödde.

– Tack Mödde. Tur att ni räknenissar finns.

– Ingen orsak Tödde. Men om tre år är det val och då kanske vi får räkna om … förstår du Tödde?

 

* Tödde och Mödde  heter i själva verket något helt annat. Eventuella likheter med nu levande personer är en tillfällighet.

Medmänniskan Olof Palme

Under den gångna veckan har vi kunnat lyssna till ett otal hyllningskörer vad gäller den mördade Olof Palme.

Bara det faktum att en människa är död gör att vi i Sverige reagerar reflexmässigt – en avliden person talar man aldrig illa om, även om den dödes antecedentia kan vara av det, mer eller mindre, tvivelaktiga slaget. Därför kändes det märkligt, att i veckan få läsa en artikel av kolumnisten Peter Kadhammar, och det i Aftonbladet, där personligheten Olof Palme, lindrigt sagt, får sig  en törn av det mindre smickrande slaget. I alla fall i min värld, som just läst den mäktiga biografin Underbara dagar framför oss av Henrik Berggren.
Men åter till Peter Kadhammars kolumn. Där kan man läsa om  ”Kloakråttan med de gula betarna och den nakna svansen”.
Men vad är nu detta?
Jo, det visar sig vara ett omdöme som Olof Palme avgivit om journalisten Peter Bratt. Tyvärr framgår inte av artikeln från vilket sammanhang Palmes omdömeslöshet emanerade och om det nu är sant, vilket föranledde mig att snabbläsa Jan Guillous bok Ordets makt och vanmakt; där borde väl man kunna kontrollera sanningshalten och om huruvida det var ett omdöme som avgivits mer eller mindre offentligt.
Men ack, ack, ack.
Och det visade sig värre än jag kunnat föreställa mig. I Guillous bok (pocketupplagan) hittar jag på sidan 331ff historien som utspelade sig på den kanske mesta officiella platsen man kan tänka sig – på Publicistklubben. Han beskriver här ingående händelsen.
Med väl inprickad pausering, som den skicklige retorikern Palme alltsomoftast numer betygssatts som, fick han skrattarna på sin sida genom att  ge sin dom över Peter Bratt. ”Vad vi sett i aktion här, var kloakråttan med de gula betarna och (paus) … den nakna svansen”.
Jag kan se den överlägsne retorikern framför mig. Den högintellektuelle oratorn som likt en kobra såg sitt byte … och högg.

Jag tänker: Man kan skriva en bok på mer än 700 sidor, som Henrik Berggren gjort, om ”en fascinerande person och politiker, människorna omkring honom, den nation han ledde och den internationella scen han intog med lidelse och självklarhet” … så, vad det spelar den för roll … då en sådan mäktig biografi kan överflyglas av ett kort omdöme, avgivet om en medmänniska: Kloakråttan med de gula betarna och den nakna svansen.

Många gånger har jag återkommit till Havamals andemening: ”Dom över död man är det enda som består”.

 

/Axel