Hr Juholts gungbräda

En annan "fin" gungbräda

I skuggan av den offentliga debatt, där den svenska idrottsrörelsens ledare framstår som potentiella pedofiler, lever hr H Juholts debattartikel i DN om sin kultursyn vidare. Fortfarande strömmar inläggen in och det kanske inte är så konstigt. Kultur berör alla. (Även subkulturer som sagt!).

I alla händelser har jag läst artikeln både en och två gånger och vid första genomläsningen så kändes det mesta angeläget, men vid senare studier så börja man undra. Vad är det hr Juholt försöker säga? Definitivt ingen konkret kulturpolitik utan mest handlar det om snömos – eller vad sägs om hans högstämda deklaration: Jag ser på kulturen som samhällets värderingsmätare. Min utgångspunkt är enkel. Ett gott samhälle där konsten får ta plats och där vår öppenhet och nyfikenhet mot omvärlden, historien och framtiden, frodas. Det ska finnas plats för både den lättillgängliga och den provocerande, både den kommersiellt gångbara och den obekväma.

Tänk om han försökt tryffera sitt snömos med en enda konkret åtgärd.
Angelägna frågor som fildelning, kulturrådets uppgift eller ”finkulturens roll” är alldeles för heta potatisar – och livsfarliga för en politiker. Han kan ju därvid betraktas som en som vill styra kulturen. Följaktligen håller då hr Juholt tyst. Men är det inte politikerns roll – att vara konkret?
Nej bättre är det då att sitta i båda ändarna på den kulturella gungbrädan. Hr Juholt skriver: Det mest fantastiska med kulturen är att den i grunden alltid är fri och obunden. Den har lika många ansikten och uttryck som det finns människor och tankar. Den känner ingen annan herre än de begränsningar vi (?)själva sätter på vår kreativitet och fantasi.
(Är detta ett uttalande som gäller hr Juholt som partiordförande för sitt parti?)

Kanske hr Juholt borde tagit råd av en tidigare politiker, tillika ledare för bondeförbundet, som blev känd för sitt uttryck: Jag säger ingenting , så har jag ingenting sagt.
Eller kanske är det just det hr Juholt gjort?
Annonser

Saab – en guldgruva

Saab:s dilemma

I ett antal inlägg på denna blogg har jag beklagat Saab:s hädanfärd.
Det är aldrig roligt att följa någon till graven, men samtidigt våndas jag mer över hur den paliativa vården tagit överhanden.
Saab är dött – leve Saab utbrast jag den 19 december 2009. I det läget trodde jag att man kommit till insikt om att vidare tillverkning av bilar var dödfött och nu – äntligen skulle man kunna få räntabilitet på det gigantiska intellektuella kapital som skapats under de årtionden som Saab funnits till. Men icke så. Dödsmässan pågår fortfarande. Och beslutsvåndan är total.

Det är därför med glädje jag läser i dagens DN en signerad artikel av en ny vikarie på DN:s ledarsida, Petter Birgersson – men väl så insiktsfull.

Han skriver …”samtidigt kan stöd till blödande bolag i övermogna branscher hindra bildandet av nya företag i tillväxtsektorer”.

Läs hans artikel.

/Axel

Gonatt! Tomorrow is another day!

Tomorrow is another day

Innan jag intar nattens vila så är det saker jag förundras över  … att ”världen” inte tycks vara mer klarsynt.

Jag må ha utrustats med sällsynt dåligt omdöme i kombination med ett emaljöga – men nog verkar det ha hänt något uppenbart i vår superekonomiska värld där pengar verkar förblinda allt vett och sans. Vi tycks i tvenne fall ha kommit till vägs ände, även om inte ens mitt emaljöga ger mig möjlighet att se ”vidare”.
En oligark sitter och förhandlar med Riksgälden om Saab:s framtid – en framtid som torde varit uppenbar för alla som sett kejsaren i sina nya kläder. Och därtill kommer nya siffror från Grekland som liknar Saab:s –  i kubik.

SvD och DN rapporterar om Saab respektive EU:s predikament på ett sådant sätt så jag befarar att jag kommer att vakna till en annan verklighet!

Go´natt Saab!
Go´natt EU!

/Axel

Lex ”Hjalmar från Kalmar”.

Hjalmars pärleport

Det känns faktiskt lite genant att beskriva den verklighet som jag växte upp i vad gäller ”lek och idrott” – i alla fall sedan man läser i reportage om vad som idag tycks vara legio på våra fotbollsarenor.

Jag uppfostrades i den anda som rådde på Tunavallen i Eskilstuna under 50- och 60-talet. ”Kamraterna” sprang in på plan och publiken applåderade och hurrade. Möjligen saknades ”Hjalmar från Kalmar” i publikhavet, sedan länsman betraktat honom varandes i det tillståndet att han inte skulle varken uppfatta, än mindre uppskatta vad som skulle hända på fotbollsplanen. Det enda busaktiga som förkom var det välkända korvtricket, som gick ut på att en slyngel köpte en varmkorv med extra senap för att sedan använda den som tillhygge då han trängde sig fram till staketet närmast plan. Detta under varning till alla som var rädd om sina kläder: Akta korven! Akta korven!
Visst hände det att någon överförfriskad tycktes i länsmans ögon hejade något mer ljudligt än vanligt inne på arenan, men som sagt; fyllerilagen gällde även sedan man betalat entré.

På den tiden nådde svensk lagstiftnings jurisdiktionsområde även innanför grindarna. Tyvärr verkar dagens idrott tycks lida av en förlåtande attityd gentemot lymlar och huliganer – de ingår ju i kollektivet. Ett kollektiv där man för enkelhetens skull dragit alla över en kam.
Att våldet som utövas på innerplan har en egen lagstiftning kan man ju verkligen undra över. Omvänt skulle man kunna åtgärda en misshandel ute i samhället med att gult kort och förmaningen att ”gör du så här en gång till så får du ett rött kort”. Naturligtvis skulle inte något kunnat inträffa, men nu gäller det som sker i skydd av kollektivet. Mycket av det som sker inne på dagens idrottsarenor utförs av individer som definitivt skulle föranleda polisens ingripande, men här verkar det handla om resursbrist och därmed ökad tolerans för en subkultur som skulle t.o.m. vara ”Hjalmar från Kalmar” helt främmande.

Att inkompetensen och rädslan att stöta sig med allehanda ekonomiska intressen inom idrottsvärldens skyddade värld gör att vi nu skördar den draksådd som det alltmer tolererande samhället givit oss under de senaste årtiondena.

Låt svensk lagstiftning gälla överallt och lagför de enskilda individer som begår brott innanför som utanför grindarna

Jag tror faktiskt att ”Hjalmar från Kalmar” i sin himmel skulle le gillande för en sådan enkel åtgärd.

/Axel

P.S. Strax framträder ett antal riksdagsledamöter och har synpunkter på idrottens – läs fotbollens – förfall. En centerpartist, Johan Linander, tillika rättspolitisk talesperson och vice ordförande i justitieutskottet uttrycker sig sålunda i SvD :
– Det behövs göras mer för att förhindra för den här typen av huliganer att förstöra idrotten för alla oss andra.

Men kära nån. Räcker det inte med att att tillämpa svensk lag?
Och som Mårten Schulttz förfäktar i dagens blogg i DN: ”Vi måste städa upp skiten gemensamt” – och det via skattsedeln.

En osannolik historia

Som framgår av en artikel i dagens SvD, så faller dom i högsta instans i det så kallade Nordmalingsmålet.
För den oinsatte är frågan kanske inte av större intresse, eftersom det handlar om ett oändligt bråk mellan ren- och markägare.
Den mesta argumentationen har haft som huvudargument att ”vi var här först!”
Ytterst handklar det om  renbetesrätten på privata marker som nu skall få sitt slutliga avgörande av HD – tror man. Naturligtvis blir det även denna gång ett slag i luften eftersom tvisten gäller drygt hundra små markägare mot tre samebyar i trakterna av Nordmaling.

Att söka skipa rättvisa med historisk argumentation båtar föga. Som Isaksson klargör i sin artikel, är alla förlorare, på grund av ”statens oförmåga” att lagstifta om ”minerad mark”. Och när det handlar om att alla är förlorare handlar det inte bara markägare och samer utan även andra näringar som drabbas indirekt. Turistnäringen är ett utomordentligt exempel på hur den olösta samefrågan kommit att hämma utvecklingen på grund av avsaknaden av ett fungerande regelverk.

De som praktiskt är satta att administrera den s.k. samefrågan – Länsstyrelserna – har inte en möjlighet att agera utan hänvisar t.o.m. i vissa fall till en klar oklar lagstiftning.

Jag skall kort redovisa ett fall.
En fjällanläggning i norra Dalarna har en önskan om att bygga en toppstuga på fjället. Syftet är att ge turism och friluftsliv en möjlighet att beskåda den magnifika fjällvärld som breder ut sig i denna ödemark. Problemet är att mellan fjällanläggningens liftsystem och den toppen  egentliga toppen ligger en liten svacka, vilket omöjliggör för många turister att ta sig upp till toppen. Länsstyrelsen i Dalarna har beviljat byggandet av toppstugan, men nekat till en förlängning av befintligt liftsystem – det handlar om 3-4 ledningsstolpar – under motivering att svackan ligger inom ”renbetesområdet”. (Inom parantes kan nämnas att det handlar om mest stenskärvor i dalsänkan varför något egentligt bete handlar det inte om, vilket också vidimerats av samerna själva.)
I alla händelser frigör sig Länsstyrelsen helt från ansvar genom att överlåta till fjällanläggningen att ”lösa samefrågan”.
Man må här förstå att samerna strider för all betesmark som står till buds och att ett nej i samrådet mellan fjällanläggning strandar på statens oförmåga att ge klara regler.
Sammanfattningsvis skulle man säga att Länsstyrelsen i Dalarna lämnat följande beslut: Bygg gärna ett hus på toppen, men ni får inte komma dit förrän ni löst den svenska samefrågan … med tillägget Lycka till!

Kommunistisk tankeoreda

Jag har i flera tidigare inlägg undrat hur folk tänker och emellanåt också ifrågasatt att de tänker alls. Tyvärr finns det anledning till att återkomma till den frågan. I senaste numret av Uppsalatidningen skriver den lokalt famöse Mario Sousa, Kommunistiska Partiet, och en inte lika belastad Oscar Carlstedt, från RKU, som väl får förmodas vara partiets ungdomsorganisation, under rubriken ”Hur ställer ni er till kriget i Libyen?” Frågan ställs till Vänsterpartiet och Ung Vänster eftersom de båda undertecknarna ”med förfäran” sett att ”Vänsterpartiet och förbundsledningen i Ung Vänster gör gemensam sak med de svenska krigshetsarna och aktivt stödjer ett svenskt deltagande i Libyen”. De frågar vidare ”Anser ni att Sverige skall delta i Natos krig om den libyska oljan eller skall vi fortsatt lita på ert deltagande i en bred antiimperialistisk rörelse i Uppsala?”

Här finns det anledning att undra hur de har tänkt. Menar man, i linje med det gamla tänkesättet ”min fiendes fiende är min vän”, att eftersom USA är allt onts upphov och USA ogillar Gaddafi så måste Gaddafi vara deras vän? Skulle att anfalla Gaddafi vara rätt, om USA inte följt FN:s resolution? Eller är det helt enkelt så att Kommunistiska Partiet tycker att i valet mellan att stödja en frihetsrörelse som vill få bort Gaddafi eller  låta Gaddafi med sina överlägsna maktmedel slå ner upproret så föredrar man det senare, eftersom också USA vill få bort Gaddafi? Eller skall man dra slutsatsen att man inom Kommunistiska Partiet gillar Muammar Gaddafi? Jag menar, det har ju förekommit tidigare att kommunistiska grupperingar har stött andra diktaturer, när de krossat folkresningar, som i Ungern, Tjeckoslovakien och Polen. Det är mycket som är oklart.

Under vänstervågen på 60- och 70-talet talade man ofta, med visst fog, om ”tokvänstern”. Det verkar som om den lever och frodas, i form av Kommunistiska Partiet och RKU, än i dag.

/Daniel

Är tankeverksamhet förbjuden?

Ni har säkert sett på tv om kurdiska kvinnor som hotats till livet av sina närmaste och därför flytt hit men som ändå inte anses böra få uppehållstillstånd i Sverige. Ett telefonsamtal återgavs, där fadern lovade (jo, det var det ord som användes) att döda henne så fort hon återvänt hem. Alternativt skulle han åka hit i samma syfte. Och klarade inte han av det, så skulle hennes bröder ta vid, bedyrade fadern. Jag skall inte dyka ned i det träsk av obildning och bristande insikt i vad som menas att vara människa som utgör grogrunden för dessa så kallade hedersmord (ett i sammanhanget makabert olämpligt ord). Någon heder i vanlig mening finns naturligtvis inte med i spelet, bara vilja att behärska och ställa villkor.

Att dessa, som sagt, ofta djupt obildade människor inte vet bättre är en sak, men att åtminstone nödtorftigt utbildade tjänstemän på Migrationsverket och andra statliga organ inte kan förmå sig till att inse att vår heder kräver att de drabbade skall få stanna här och få det skydd som står att uppbringa, det är åtminstone för mig totalt obegripligt. Det går inte att skylla på regelverk om det är det som hindrar att uppehållstillstånd utdelas. I så fall är det tjänstemännens och -kvinnornas förbannade skyldighet att ändra på regelverket så att det blir möjligt. De skall kunna tänka själva. Tjänstemän inbillar sig ibland att de på något sätt står över den ”vanliga” människan och glömmer att de i själva verket är allas våra betalda drängar. Och det gäller politiker också. Vi har satt dem på de platser där de är för att utföra ett arbete som vi kan vara belåtna med. Blir vi inte belåtna med deras arbete, så skall de bort. Och även om jag ogillar bruk av vapen, så laddar jag min symboliska revolver varje gång jag hör någon blekfis till minister eller generaldirektör som skyller ifrån sig och säger att de inte kan uttala sig ”i det enskilda fallet”, när journalister frågor. Jo, det är just det enskilda fallet de skall uttala sig om när någon ställer en berättigad fråga om det enskilda fallet.

Jag tror det kom lite adrenalin där! För att muntra upp det hela vill jag hänvisa till Leif GW Perssons krönika i Expressen om Göran Persson.

/Daniel

Håll rågången ren

Idag är det söndag.

"Kejsaren" som har burkan bakom sig – det är ju val!

(Av tradition en dag för eftertanke, eftersom då, på den tiden det begav sig, inträffade sådana saker som det fanns anledning att begrunda. Oftast handlade det om lördagens fröjder med vidhängande Ågren, men som nu har övergått i stilla begrundan av veckan som varit.)

Så har då ytterligare en vecka förlupit och världen tycks leva vidare. Herrar som Gadaffi, Assad har hållit igång världens nyhetsprintrar och tillsammans med ett antal andra muslimska ledare lyckats hålla oljepriset uppe på en stabil nivå. Ibland ställer jag mig undrande till varför mesta delen av jordens energiresurser kommit att hamna i totalitära stater – stater där genusforskning ännu är ett okänt begrepp? (Att genusperspektivet hamnat i skottgluggen på närmare håll är tragiskt, men vi kan vara glada att Grekland i alla händelser endast producerar olja av olivtyp!)
Men som sagt – moder Jord strävar vidare mot allas vår framtid.

I förra veckans söndags ”eftertanke” – ett svårskött pastorat – framförde jag vikten av att hålla det sekulära och det religiösa samhället åtskilt. Men tyvärr; redan på måndagen denna vecka fick vi tyvärr  exempel på mänsklighetens oförmåga att hantera religion kontra ett sekulärt samhälle. Det franska burkaförbudet trädde i kraft och blev det bästa exemplet härpå. Frågan tycks vara både infekterad och komplicerad, varför Daniels och mitt favorituttryck tål att repeteras än en gång … ”För varje komplext problem finns det ett enkelt svar, och det är fel.”  Det franska sättet att lösa detta förhållandevis minimala problem verkar dock bli ett slag i luften, eller i kan värsta fall utvecklas likt fotogen på en ”pyrande trasa”.

I artikeln hittar jag en replik som jag tror väl illustrerar hur människor i gemen inte kan skilja på det sekulära och det religiösa samhället.
–Heltäckande kroppslöja är inte förenligt med vår västerländska syn på demokrati.

Jag vill härvid ställa en öppen fråga: Är inte religionsfrihet en viktig del i den västerländska demokratins synsätt?

Håll rågången ren!

/Axel

Juholt UPA

Hr Juholt UPA

Så är då valrörelsen igång – igen!

Omval skall ske i Västra Götaland, vilket man kan ha åsikter om. (Ett  demokratiskt val är en helhet där folket avger sin röst vid ett och samma tillfälle – eller är det en missuppfattning från min sida?)
I alla händelser ser hr Juholt möjligheten att skära pipor i vassen genom att på ett godmodigt, men genomskinligt sätt, och som inbiten Saab-ägare – vad det nu har med Saab-krisen att göra –  klanka på alliansregeringens handlingsförlamning.

Om jag skulle ge hr Juholt ett råd så är det att om man inte deltar aktivt i Saab-soppan, så skall man nog ligga lågt och inte uttala sig så grötmyndigt.
Höns som värper för stora ägg har en tendens att bli sladdriga i stjärten.

/Axel

Om enfald

Jag vet att Axel förbereder en längre drapa för att råda bot på spalttorkan i bloggen och jag vet på ett ungefär vad han skall skriva om, så jag försöker variera mig. Först som sist vill jag påpeka att rubriken inte har något med Axel att göra, om nu någon trodde det. Det har mer med det han skall skriva om, nämligen politik och politiker. Jag vill i sann liberal anda förtydliga mig och skriva att å ena sidan tycker jag att politik och dess företrädare kan framstå som enfaldiga men jag tror å andra sidan inte att de är dumma i huvudet, de som håller på med politik. Däremot tror jag att det politiska spelet är fördummande.

Jag tror alltså inte alls att Cecilia Forss, moderat kommunalråd i Uppsala, är korkad men anser att det hon skrivit om att alla moderata debattinlägg i Upsala Nya Tidning skall inhämta klartecken från Uppsalamoderaterna var enfaldigt. Ordet ”enfald” är bra, eftersom det har två sidor, dels den rena dumheten, dels det ensidiga. Och det är det senare jag avser här. Jag inser att det för en företrädare för ett parti naturligtvis kan vara irriterande att partimedlemmar framför andra åsikter än de som förankrats lokalt, men att skriva det till den som gjort ”övertrampet” och inbilla sig att han (i det här fallet var det en han) inte skall ge det vidare spridning, det är, om inte annat, naivt.

Nu är det ju inte bara inom Moderaterna som den politiska enfalden frodas, men den har kommit till uttryck allt tydligare sedan partiet blivit det dominerande inom regeringen – eller ”statsbärande”, som man där med osedvanligt dålig känsla för språkliga nyanser och associationer uttryckt det. Det är det odiskutabelt största partiet i Alliansen, men det innebär inte att man därför har rätt att köra över de andra regeringspartiernas hjärtefrågor, vilket emellertid är just vad som sker emellanåt. Det är mångfald, inte enfald, som är Alliansens styrka. Kristdemokraterna visar sin enfald i att öppet diskutera att – och när – Göran Hägglund, partiets enda egentliga tillgång, skall avgå och genom att släppa fram den oavbrutet talande och oavbrutet leende Ebba Busch i alla sammanhang. Finns det någon som efteråt kan minnas ett enda ord av det hon sagt? Fallet Maud Olofsson är lite annorlunda, hon är inte lika ensam, men Centerpartiet är ju inte ett parti som överflödar av skarpa hjärnor, om man säger så. Enfalden i den ”rödgröna röran” lämnar jag av utrymmesskäl därhän, men det finns exempel på den varan även på den kanten.

Jag nämnde Cecilia Forss kommunalrådstitel ovan, så att hon inte skulle blandas ihop med den utmärkta skådespelerskan med samma namn i Icareklamen och just nu på Uppsala stadsteater. I Icas senaste tv-reklam medverkar som kanske några sett Herman Lindqvist på ett sätt som fick honom att stiga i min aktning. Döm då om min besvikelse när jag läser att han blev ”urförbannad” över hur hans lilla föreläsning klipptes bort. Där kan man också tala om enfald.

/Daniel