Jag – en källsorterare

Även Jan Berglin har funderingar

 

Jag vill så gärna vara duktig och källsortera.

Mitt miljömedvetande är väl inget att skryta med eftersom det är av så gammalt datum. Jag är nu inte någon miljöhjälte bara för att jag släcker i rummet som jag lämnar – för det har jag alltid gjort. (Vi 40-talister var inte bortskämda med el. I bästa fall fanns det två lampor i ett rum – en i taket och en fotlampa. TV och radio var inte utrustade med standby-lägen. De var oftast inte påslagna eftersom programutbudet var så ytterst begränsat.)
Och när vi handlade på stan så bar man hem sina varor i en korg eller i en rejäl smärtingbag.
Men för att inte förvirra: så visst är det så att mitt nuvarande miljötänkande betingats av en större insikt. Det började med Rachel Carsons Tyst vår och min faders slutledning därav – lämpligheten att utfordra hönsen på gården med betat utsäde.

Allt det där är nu historia. Jag som alla andra har nu fått lära oss att källsortera. Batterier, burkar, glas, tidningar, hårdplast, mjukpalats och pappersförpackningar och … …
Under diskbänken finns  flera kärl, förrådet är fyllt med brännbart, men återvinningsbart, material och vid husknuten står en varmkompost. Jag är tuktad och fostrad och gör som överheten befallt.
Men det är en liten detalj – liten förresten – som jag börja undra över mer och mer. Och det är det här med förpackning – en av världens mest expansiva näringar. Jag undrar om det finns någon vetenskaplig studie som  studerat tarakoffecienten – det vill säga förhållandet mellan varans vikt och förpackningens?

Många gånger har jag slitit och förbannat svensk förpackningsindustris senaste påfund. För att få fram ett par skosnören eller en tandborste ur sina platsförpackningar, behöver man en hel arsenal av verktyg. Förpackningshysterin går igen överallt men landar till sist hos oss indoktrinerade källsorterare – säkert med avsikten att hålla oss sysselsatta och inte ställa dumma frågor.

Men nu är det inte bara det materiella som skall förpackas och sådant skapar problem.

Men nu är det ju inte bara saker som förpackas utan allt mer märker man att även det immateriella vävs in i allehanda fiktiva förpackning. Ur radioapparaterna strömmar musik dygnet om som alla världens skivbolag vill marknadsföra. Eller författare (gärna journalistkollegor) får breda ut sig om sin senaste bok. Sveriges Radio börjar mer och mer likna ett omslagspapper. (Och för källsorteraren återstår endast att stänga av radio.)
De publika TV-kanalerna börjar mer och mer att domineras av förtäckt reklam. Bo Kaspers orkester har dokumenteras två gånger och ett tredje program är på väg och program som Eurovision Contest, Idol, Så skall det låta, m.fl. fungerar just inte på annat sätt än som omslagspapper. (Samma sak här – det är bara att stänga av TV:n.)

På min brevlåda har, med hjälp av mina gröna grannars försorg anslagits en liten lapp på vår brevlåda: Ingen reklam tack. Men eftersom jag säkert inte är ensam om detta tilltag, måste ju reklamproducenterna hitta nya vägar, vilket också skett. Min dagliga tidning har utvecklats från att vara ett lokalt nyhetsorgan, till att omvandlas till omslagspapper för reklam. Ur tidningen dråsar allehanda reklambroschyrer och i värsta fall är förstasidan dessutom utrustad med en liten klisterlapp.
Jag vet inte om innehållet i tidningen tagit skada, men nog känner jag det som den blivit tunnare.

Men mitt största problem är i alla händelser nu att jag kommit i beråd vad gäller källsorteringen. Man vill ju göra rätt!
Skall min UNT sorteras som tidningsavfall eller pappersförpackning?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s