Monthly Archives: maj 2011

Är vi intresserade av detta?

Eftersom jag inte skrivit så mycket på ett tag och egentligen inte hinner hitta på något nytt tar jag upp ur papperskorgen något jag ratat tidigare. Men på något sätt tycker jag att det är relevant i dag med. Gårdagens intervju med kungen var ett inslag i ett medialt drev som väl inte heller kan sägas vara journalistikens stoltaste stund. Så det är hög såväl som låg som drabbas av den sorts hyenejournalisik som jag försöker komma åt. Jag tror nämligen att folk i allmänhet skiter i om kungen tittat på nakna damer på skumma krogar eller ej. Det frågan skulle gälla är väl de gangstrar som florerar i ytterkanten av det hela och som nu, med god hjälp av en bok som riskerade att falla i glömska och som därför behövde få lite extra strålkastarljus på sig, nu försöker göra sig en hacka på omdömeslösa människor i kungens närhet. Som sagt, ingen stor dag för massmedierna.

Läs vidare i Aftonbladet, SvD, DN m.fl.

Egentligen hade jag tänkt skriva något i stil med ”Ny skandal i Robinson” eller ”Kikki bröt ihop”, för det är ju sådant som folk vill läsa om. Så då kunde jag efteråt se om det satte några spår i besöksstatistiken här på bloggen. Men jag lät bli. Lite självaktning har man ändå. Men får de så kallade kändisarna ha det? Häromdagen stod det i tidningen om hur olika hel-, halv och åttondelskändisar hade reagerat på en tv-kanals propåer om att ordna en såpa, där de medverkande skulle få tala ut om sina alkohol- och liknande besvär och sedan under programseriens förlopp delta i avvänjningskurer inför påslagna tv-kameror. Det meddelades som en överraskning att de flesta hade tackat nej.

Min fråga, eller en av dem, i sammanhanget är: Är folk verkligen intresserade av att se på sådant? Och om svaret på den frågan är jakande, blir nästa fråga: Varför? Varför inte lika gärna bjuda kändiseliten på dålig mat och hindra dem från att gå på toaletten när magen säger ifrån tills de skriver under ett kontrakt om att tv skall få följa med in på dass och sedan filma resultatet innan de får spola? Det är väl ungefär samma nivå?

Vad är det som driver folk till att titta på när folk beter sig illa? För det verkar av löpsedlarna att döma vara det som förenar program som Robinson och Kungarna på Tylösand, andra att förglömma. Jag tillhör den där malliga sortens människor som inte sett något sådant program (jag har tidigare sett delar av ett Robinsonprogram, men jag förstod inte vad det gick ut på och stängde av). Inte för att jag är så värst mycket finare – okej då, lite finare är jag kanske – men jag har inte tyckt att jag har haft tid till det. Om man, som vi människor har, bara har ett begränsat antal år, månader, dagar och timmar att leva, varför skall man lägga tid på att se på sånt? Eller finns det folk som på fullt allvar tycker att det är intressant att se på hur folk köar på Ullared? Räcker det med att bjuda tillräckligt urblåsta wannabes på sprit och slå på kameran och se vad som händer för att åstadkomma ”bra tv”?

Nu har jag gnällt nog. Nu skall jag gå in och se om det är någon rolig boxning på tv.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Lärdomar och fördomar, Medier, Politik & samhälle

Att höras är att synas!

Goder afton!

Redan när jag skriver detta så vet jag att ni är inte så många som kommer att läsa vad jag skriver.
Men det gör inte så mycket för jag har förstått att det spelar väldigt liten roll. Genomslaget är ändå minimalt, såvida det jag skriver inte länkas eller refereras i TV.
Men jag kan ändå  inte annat göra än att skriva om detta pinsamma faktum, sedan jag lyssnat till programmet Publicerat.
(Nu exkluderar jag mig själv i fortsättningen.)

Ett antal kulturarbetare  har skrivit ett upprop som uppmärksammades i programmet, med den generella anklagelsen att media negligerar s.k. icke kommersiellt musikutbud. Som ett ”bevis” framförde författarna av uppropet fokuseringen på Eurovision Contest.

Att symbiosen kultur och säljande lösnummer  hängde ihop vidimerades mycket målande av musikkritikern i Expressen, Gunilla Brodrej, då hon uttryckte hon hellre var ”med vid förlossningen än att stå vid respiratorn” – syftande till de fenomen som uppropet åberopade.

Jag har sedan länge konstaterat att äktenskapet mellan (kvälls)-press och TV är det som regerar svensk kulturpolitik.
När jag växte upp så hette det på affischerna ” Känd från radio och TV”, så fenomenet är inte nytt, men numera har företeelsen accelererat.
Syns du inte så finns du inte! Syns du inte i TV, så skriver inte heller tidningarna.

Låt mig ge ett närstående exempel.
Min son – Martin Sjöstedt är idag en 33-årig musiker, (erkänd som både basist och pianist), aktuell med en världsomspännande turnéer. Han har genom gediget arbete, sedan 13-årsåldern, samlat på sig ett gigantiskt nätverk med unga svenska som internationella musiker. Han övar, repeterar, förkovrar sig cirka 5 timmar per dag,  undervisar på Musikhögskolan samt uppträder kanske vid cirka 200  konserttillfällen per år, samtidigt som han administrerar sin verksamhet. Han har ett antal fasta engagemang  samtidigt som han driver ett antal egna ensambler, allt för att föra svensk jazztradition vidare.
Men han klagar inte.
Han är faktiskt en av få som kan försörja sig på sitt värv.
Han är sprungen ur det rika musikliv som alltid funnits i Uppsala. Även om vägen till jazzmusiken inte varit spikrak, så fanns det faktorer som spelade in. Alltsedan en musikintresserad far spelat sönder alla sina skivor från jazzens guldålder (50-talet), en jazzintresserad lärare i stadens musikklasser samt kontakten med en av hemstadens basister,  har han alltid haft en ambition att bli hörd – som musiker.
Men det räcker inte.
Med förundran har han insett,  som 33-åring,  att det inte räcker.

Man måste bli sedd också.

När Martin började på akademien som 19-åring kände han sig sedd; eller snarare uppmärksammad. Martin var uttagen för sina konstnärliga kvalitéer. Av alla sökande, av alla jazzspelande basister, hade kan – Martin – blivit uttagen. Varför uttagningskommittén valt just honom framgick väl aldrig, men vem brydde sig? Bekräftelsen på att han fanns – som jazzbasist – kom i brevlådan.

Men sedan slöts dörrarna.Han blev en av alla elever på en skola – en högskola som utbildade unga talanger för att stå kulturen i samhället till tjänst.

(Med en grov generalisering kan man påstå att högskolan primärt utbildar instrumentalister till landets fåtaliga symfoniorkestrar – det är fin kultur. I andra hand utbildas musiklärare som har som uppgift att hålla grytan kokande i all evighet – till finkulturens fromma. Och så finns det en grupp till.)

Martin hade blivit antagen att spela kontrabas på ”afro-linjen”. Denna linje är definitivt inte skapad för att underhålla den suktande finkulturen, ej heller för att skapa kulturella utbildningsresurser. Linjen är kanske mer tillkommen för att svara upp mot samhällets underliggande krav på rebellism. Att sedan innehållet i undervisningen var allt annat än rebellisk är en helt annan sak. (Bara att benämningen ”brukspiano” användes – på en del av undervisningen – säger en hel del om den rebelliska andan på högskolan.)

I alla händelser ger högskoletiden kontakter med en massa andra musiker. De flesta utanför högskolemiljön, för det är där som jazzkulturen spirar – och frodas. Det är där som de får möjlighet att utvecklas som konstnärer. Och bli hörda.

Men så en vacker dag står han utanför högskoleporten och livet som fristående musiker – och egen företagare börjar. Härtill ges ingen utbildning. Det vilar en anda av en osynlig hand inom högskolevärlden, som ser till att allt ordnar sig till det bästa bara du delgivits grundläggande insikter inom ditt ämnesområde. Vem lär dig marknadsföring? Vem lär dig fakturering, bokföringens grunder, vårt skatte- och bidragssystem? Vem lär dig något om musikens sociala struktur? Vilka rättigheter och skyldigheter du har gentemot förlag? Vad gäller för regler vad avser upphovsrätten? Och om SAMI och Statens kulturråd? Och vem lär ut hur man skall bli synlig?

Nej, det är tydligen utanför högskolevärlden som kunskapen om det reella skall inhämtas. Genom mun till mun-metoden i jazzen och dess närstående kretsar.

Om du vill bli hörd så måste du bli sedd.

Nu efter femton år har Martin blivit sedd – och blir förhoppningsvis hörd.

Därmed inget ont sagt om ”Hellström”!

P.S. Som ett synligt bevis på Martins (p)  förmåga vill jag gärna förmedla Anna Sise då hon sjunger Fine and mellow;  det syns verkligen att det svänger.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Flashback

Som någon kanske har upptäckt behöver man inte ha något märkvärdigt att meddela sin omvärld när man skriver här. Jag vet inte om jag har det eller ej, men alldeles nyss kom jag att tänka på en sak. Eller till och med flera saker. Axel och jag har ofta talat om att det inte finns några stora profiler inom journalistikens område, ingen Jolo, ingen Bang, ingen Torsten Tegnér och ingen Herbert Tingsten. Detta har vi beklagat, även om jag, ju mer jag läst Tingstens lite fjäskande brev till Dag Hammarskjöld med frågor om att få komma på middag hos Den Store Svensken i New York för att direkt därefter i sina ledare och annorstädes göra sitt yttersta för att förlöjliga honom, antingen själv eller genom sin handgångne man Olof Lagercrantz.

Hustrun går just igenom tidningsurklipp. Det handlar mest om matrecept som hon lever i tron att hon någonsin kommer att bringa i någon sorts ordning. Hon visade mig baksidan av ett sådant recept. Där stod delar av en notis, av typen minnesord, över Per Engdahl, Nysvenska rörelsens grundare och ledare. I notisen stod att han aldrig ångrat sitt ställningstagande för Tyskland under kriget men att han förnekat att han någonsin haft rasistiska åsikter. Jag minns då ett fragment av ett samtal i radio, kanske tänkt som debatt, mellan honom och Tingsten. Tingsten försökte på alla sätt att få Engdahl att förstå hur tokig Engdahls hållning var, men Engdahl slingrade sig vant ur alla grepp. Till slut ledsnade Tingsten och sa något i stil med: ”Men du måste väl ändå hålla med om att det orimligt att försvara en rörelse som tog livet av sex och en halv miljon judar!” Engdahl fnissade till och sa: ”Sex och en halv miljon judar? Det var ju inte mer än fem miljoner!”

Då blev Tingsten tyst. Och det var enda gången jag märkt att han blivit svarslös.

Detta leder till ett annat ständigt återkommande samtalsämne: om den så kallade 68-vänstern. Axel påpekade i dag på vår veckoavslutning på Fågelsången (kaffe och napoleonbakelse) att han läst att KFML som i olika formeringar väl nu utgör Sveriges kommunistiska parti, ett parti som aldrig, inte ens under den allra mest illröda vänstervågen, samlade mer än en halv procent av Sveriges väljare. Och ändå hade de ett sådant inflytande, över medierna, i kulturlivet och även här på universitetet. Vi undrade hur det kunde komma sig att de fått denna genomslagskraft. Framför allt undrade vi hur de då övertygade marxisterna och marxist-leninisterna nu ser på hur de resonerade då, då allt skulle leda till den stora Revolutionen. Hur tänkte de att det skulle gå till, hur skulle livet i detta revolutionära Sverige se ut? Att det inte skulle se ut som i Sovjet eller Kina, det förstod man, ”för de var inga riktiga kommunistiska regimer”, hävdades det.

Det skulle vara intressant om någon ville förklara för oss, för vi kan ärligt talat inte förstå hur de, ofta de mest begåvade av våra samtida, kunde falla för en så romantisk ideologi som så framgångsrikt slog, om inte blå, så djupröda, dunster i ögonen på folk. Nu är de ofta utomordentligt konservativa, på sin höjd socialdemokrater (vilket väl i någon mening är att vara konservativ i dag: att vilja att allt skall vara som det alltid har varit) eller miljöpartister. Men att de än i dag framhärdar i sin övertygelse, på samma sätt som Per Engdahl framhärdade i sin, det vill jag inte tro.

Lämna en kommentar

Filed under Lärdomar och fördomar, Medier, Politik & samhälle

Likhet inför lagen?

Det finns en klassisk historia om Stockholmsjournalisten som besökte den lappländska nordmarken för första gången efter en strapatsrik resa:

– Det var väldigt vad långt det var hit!

– Ja, tet beror ju vat man kom fråm, svarade lappgubben.

Samma scen ligger nära till hands när man läser en artikel i Svenska Dagbladet.
Den berömda Rialavargen beter sig tydligen på ett sätt som förorsakat  Länsstyrelsen i Stockholms län ett visst bryderi och som öppnat för s.k. skyddsjakt.
– Vi hamnar i ett läge där vi möjligen får acceptera att vargar beter sig annorlunda här än i mindre bebyggda trakter, eller acceptera ett visst inslag av skyddsjakt i reviret, säger Hanna Dittrich Söderman vid länsstyrelsen.
Visst låter det tjusigt när man lagt ut beslutanderätten vad gäller skyddsjakt på de lokala länsstyrelserna. Besluten skall fattas nära medborgarna. Men hur i helsicke skall man kunna föra en anständig rovdjursdebatt i det här landet så länge man gett enskilda beslutsfattare på olika länsstyrelser att fatta lokala beslut.
Kan någon sunt tänkande individ tänka sig att domstolarna skulle börja tolka vår svenska brottsbalk och ta lokal hänsyn …?
– Vi hamnar i ett läge där vi möjligen får acceptera att människor beter sig annorlunda här än i mer bebyggda trakter, eller acceptera ett visst inslag av …

????

1 kommentar

Filed under Kultur, Lärdomar och fördomar, Politik & samhälle

Hr Juholt – fågel eller fisk?

F.d. justitieminister Thomas Bodström har suttit och betraktat sitt gamla parti lite så där från sidan – eller lite von oben tycker en del. Eftersom jag inte läst boken (Inifrån – Makten, myglet, politiken – än mindre tänkt att göra det, så får jag vara försiktig med omdömenena, men efter vad jag läst mig till i allehanda referat i SvD, DN, Aftonbladet och Expressen, så har han bl.a.  ”stuckit hål på myter”, ”huggit folk i ryggen”, ”baktalat f.d. partikamrater”, ”avslöjat myglet”, med mera med mera.

produktionsstället

Jag förstår förtrytelsen hos de utpekade f.d. kamraterna, (får man förmoda), allra helst som det mesta av det interna maktspelet inom S framgått av en artikel i tidningen Fokus och därmed kom att besannas av Bodströms bok. Men att som huvudpersonen, hr Håkan Juholt (pk)* börja med efterslängar, typ ” … denne mediokra deckarförfattaren …” och att han (Bodström) spelat fotboll längre än han sysslat med politik …” ** imponerar inte. Han uppvisar en brist på respekt för sina meningsmotståndare och det gör primärt den vars argumentation är svag.

Jag är ledsen att säga det, men det är något i hela hr Juholts framtoning som gör att man har svårt att ta karln på allvar. Visserligen är han ny i sin roll och visst kan man skämta, även i politiken, men samtidigt måste man förhålla sig till politikens realiteter. Annars blir det lätt Kiviks marknad av det hela.

* (pk) står för pratkvarn
** SvD:s ledarsida 

P.S. Läs artikeln i tidningen Fokus – den ger en bra och genomarbetad bild av hur det ser ut inne i det (S)-tora partiet.

Lämna en kommentar

Filed under Ankdammen, Kultur, Politik & samhälle

En enkel fråga

Så har det då hänt igen. DN rapporterar från kvällens skånederby mellan Malmö FF och Helsingborg. Matchen fick avbrytas.

Det skall böjas i tid ...

Precis som jag undrade för några dagar sedan, undrar jag om inte fotbollen börjar gå en felaktig väg.
Återigen refererar  Svenskan, med hänvisning till en tidigare incidents i en tidigare match, mellan Syrianska och AIK, vilka påföljder som kan förväntas Malmö FF:  Händelsen på fotbollsstadion i Malmö kan leda till hårdare straff då det denna gång även var en supporter som tog sig in på planen och attackerade en spelare. Utöver böter kan disciplinnämnden utdela poängavdrag. Malmö riskerar även att få spela matcher inför tomma läktare.

Denna typ av kollektiv bestraffning kommer att bli förödande för svensk fotboll.

Är det inte förövaren/-na som skall straffas?

I alla händelser verkar det som om man nu på officiellt håll börjar inse detsamma
– Klubbarna måste ha hjälp av myndigheter för att underlätta identifiering och genom sekretesslagen få utrymme att stänga av de här idioterna så att myndigheterna även kan ta tag i dem och straffa dem civilrättsligt, säger generalsekreteraren för Svensk elitfotboll Tommy Theorin till Aftonbladet och likaså Sportbladets krönikör.

2 kommentarer

Filed under Kultur, Politik & samhälle

Självbefläckelse – vad är det?*

Den motvillige monarken har idag avlösts av den motvillige pretendenten. Den storskillnaden är naturligt vis att den förste söker vända blad men har ingenting för det, medan den senare har inga blad att vända men gör det istället för att möjligen tjäna en hacka.

I skuggan av DSK: s befläckade rykte (sic!), uppträder nu en stackars kungavän och bekänner sin synd och skuld, i akt och mening att försöka skydda sitt majestät från hans befläckade rykte. Och Majestätet självt tar naturligtvis avstånd från allt vad befläckelse – egen som annans – och bedyrar sin oskuld via ombud.
Mitt upp i denna sago- som sex-lika röra framträder då den motvillige pretendenten från andra sidan atlanten och lägger ut texten om ruttenheten inom det socialdemokratiska partiet.
Det enda som skiljer den motvillige monarkens –  och DSK:s –  situation från pretendentens är att den senare berättelser behöver inte köpas fri av vänner.

I politiken finns nämligen inga vänner!

* Ja – vad är det egentligen?

Lämna en kommentar

Filed under Ankdammen