Uppdrag: ilska

Min vandringskamrat, om nu ordet är relevant efter bortåt ett år av icke-vandrande, tycker att jag borde bli förbannad. Inte i första hand på honom, även om det till nöds kunde passera, för den goda sakens skull. Nej, min vredes skålar skulle i stället hällas, fullt synligt i bloggen. Vi börjar alltså närma oss samma publicistiska nivåer som i ”gammelmedier”, med dess koncentration på eländesskildringar och negativa rapporter, medan det positiva tiger still.

Jag kan förstå Axels önskan. Dels handlar det förstås om en önskan att få bli rejält överraskad, ”Kan Sydow bli förbannad?”, typ. Det är väl samma önskan vi alla har om att någon gång få uppleva något genuint oväntat, som en politiker som svarar att han eller hon inte vet, men lovar att ta reda på det. Eller en allianspolitiker som säger att en socialdemokrat kommit med ett riktigt bra förslag. Eller tvärtom.

Jag är ju annars en blid person, som sällan eller aldrig ens höjer rösten, än mindre vredgas, så det märks.

Detta innebär inte att jag är felfri, även om jag förstår att jag uppfattas så. Mitt bland alla  dessa förtjänster finns dock en något sämre sida: jag ljuger en hel del.

/Daniel

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Lärdomar och fördomar, Medier, Politik & samhälle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s