Varför skola mänskor strida?

Jag såg en liten stund på partiledardebatten i dag och blev väl inte så där väldigt mycket klokare. Det jag såg var när Jan Björklund ställde frågor till Håkan Juholt som svarade med att ställa andra frågor till hr Björklund. Så där höll de på. Jag tyckte de klarade sig ganska bra alla jag hörde, för det är ju inte det intellektuella utbytet som är det som räknas utan hur många poäng den ena eller andra debattören tar, eller hur den ena eller andra hindrar sin motpart att ta poäng.

Jag har alltid trott att vi betalar riksdagsmännen och riksdagskvinnorna för att de skall sköta landet åt oss andra. Går det inte att göra utan att göra motståndaren så dum som möjligt? Får vi större förtroende för en partiledare om han täpper till käften på sin motståndare? Jag tror inte det. Alla minns väl – av dem som var med då, vill säga – hur Olof Palme inte bara knockade den sympatiske men lite norrländskt sävlige Torbjörn Fälldin i en slutdebatt eller vad det var i Scandinavium i Göteborg, utan bildligt talat sedan sparkade på honom när han låg. Resultatet blev att Fälldin fick alla sympatierna och vann valet. Efteråt har man ju sett att Palme inte var den gudomlighet som hans meningsfränder har velat göra honom till. Han skulle säkert ha blivit en tillgång i någon internationell organisation som FN, men Sverige blev för futtigt för honom, fick man intrycket av. Min mening är inte att ta heder och ära av Olof Palme, det vore bara enfaldigt att försöka, men tänk så skönt om all den intelligens han utan tvivel besatt kunde ha använts till något konstruktivt annat än att förminska sina motståndare med en giftig ironi som hans belackare avskydde men hans meningsfränder beundrade. Tänk om han, liksom naturligtvis hans motståndare, hade utgått ifrån att motståndarna vill väl och inte är ute efter att störta landet i elände? Tänk om man fick höra Fredrik Reinfeldt säga till, låt oss säga Fridolin: ”Det där låter väldigt förnuftigt. Det skall jag fundera på. Kan jag få återkomma när jag tänkt färdigt?” Och vice versa.

Skulle man inte få större förtroende för dem då? I stället blir det nu så att 50 procent av väljarnas representanter kör över de andra femtio procentens representanter, för det blir ju aldrig mer än precis över eller, som nu, under det där femtioprocentstrecket som regeringsföreträdarna når. Är det då demokrati att halva Sverige bestämmer hur hela Sverige skall styras? Och kom inte dragandes med ideologier, för dem hör vi bara talas om under valkampanjer, annars är det Makt som det hela kretsar kring.

Som det nu är får partier göra avsteg från sina hjärtefrågor för att få vara med och bestämma i andra. För hur trovärdig låter Andreas Carlgren när han nu talar sig varm för kärnkraften, som han tidigare avskydde så intensivt? Och hur helhjärtad kan Juholt vara i sitt fördömande av den när han vet att en stor del av fackföreningsrörelsen, som han är beroende av, vill ha den kvar?

Hoppande majoriteter låter väl inte så roligt och är det inte heller, men det har det goda med sig, att man i skilda frågor tvingas försöka finna samarbete över blockgränserna, att man får diskutera igenom frågorna lite mer affektbefriat.

Eller är jag för naiv?

I övrigt gäller sommarstiltje.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Medier, Politik & samhälle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s