Att visa sorg?

Jag vet inte om jag är radikalt avvikande – men jag känner inte sorg.
Jag känner vanmakt och vämjelse över det som inträffat.
Jag är i ett stadium av vredesmod och djup undran över vad som komma skall, samtidigt som jag känner stor respekt för statsminister Jens Stoltenberg.
Men sorg … sorg är för mig något ytterst personligt, något som jag känner när jag blir direkt berörd – när en nära anhörig dör … ett barn eller en nära vän.
Jag känner inte sorg bara för att  jag läser om människor som dött. Jag känner inte sorg när jag läser tidningarnas dödsannonser.
Sorg är något som, för mig, berör mig som enskild och därför, varken kan eller bör värderas av andra.
När det står ”Vår sorg är outgrundlig” – en icke ovanlig fras i dödsannonserna – då förstår jag och visar respekt för dessa, deras känslor.
Men …

Inga jämförelser – men jag har goda vänner som förlorat sitt barn. En outgrundlig händelse som jag förskräckts av, men samtidigt har jag märkt att den sorg som föräldrarna känner kan jag endast besvara med att lyssna, vara nära och vara allmänt behjälplig. Min sorg hjälper föga. Och än värre är då att försöka trösta.

Att ett trauma, som  t.ex. hastig, ond, bråd död, utmynnar i en kollektiv typ av sorg – det är förståeligt. Och jag har full respekt för människor som vill manifestera sin sorg, men när sedan någon börjar vifta med fingret och peka ut de som, i deras tycke, inte sörjer tillräckligt – då tycker jag att man kränker dessa individer. (Läs DN)

– – – –

Ungefär så har jag tänkt de senaste dagarna, när debatten startat huruvida statsminister ”sörjt” tillräckligt och huruvida han synts tillräckligt.

En outgrundlig händelse har inträffat i Norge. Vår statsminister har valt att lyssna, vara nära och allmänt behjälplig. Och för det skall han kritiseras?
(Observera att vår statsminister inte ”stannat kvar på landet”, eller ”gått på teatern” eller gjort andra klandervärda fadäser.)

Jag undrar om inte herr Wolodarski i DN , Malin Ullgren , Lena Mellin i AB och många andra till exempel borde se sig själv i spegeln och respektera andras uttryck för sorg.

Annonser

Motvillig respekt

Det är inte ofta jag ger kriminella element kredit, i den moderna betydelsen att visa dem respekt, men de senaste dagarna har jag fått en allt större aktning för pyromaners yrkesskicklighet.

Jag vill på en gång betona att min aktning inte omfattar hur de använder denna skicklighet, tvärtom. När jag nu upprepade gånger försökt elda upp en hög med skräp, kvistar, löv och hö, i ett hörn av trädgården, så kan jag inte annat än svärja över hur illa pyromaner använder sin skicklighet. Kunde de inte stå till buds med att hjälpa till med att få regnvåta skräphögar att brinna, under kontrollerade former, i stället för att ställa till med ohägn?

Det är bara att inse att svenska somrar sällan är lämpliga för braständning. Antingen är det för varmt, och då är det så torrt i markerna att man riskerar att ställa till med elände, eller också blåser det, och då kan det gå lika illa. Men mest, som nu, är det att allt som travats upp i den tilltänkta brasan har utsatts för regn, dag in och dag ut, ibland också i veckovis.

Detta mitt bestyr är också en av anledningarna till att jag inte skrivit något på ett bra tag. Men det har ju Axel i stället skött om så mycket mer. Han har skrivit om de stora frågorna medan jag inte förmår samla mig till mer än denna jeremiad om de små förtretligheterna i livet. För att begränsa pinsamheterna, sätter jag punkt här.

/DvS

As time goes by

För 18 månader sedan skrev jag följande:
SAAB är ett ganska typiskt industriföretag där  traditionella finansiella tillgångar som tunga maskinparker, fastigheter och liknande redovisas ,  samtidigt som det kanske finns (?) ett gigantiskt intellektuellt kapital som t.ex. goodwill, teknologi, kompetens varumärken m.m., men som är dolt – och snart kanske begravt , om man inte passar sig.

Idag läser jag följande i SvDJag har (därför) beslutat undersöka möjligheten med att vidta rättsliga åtgärder, inkluderat men inte begränsat till skadeståndsanspråk, som kan vara av intresse för olika parter inklusive mig själv, mot EIB, vissa tjänstemän på EIB, svenska regeringen och vissa regeringsrepresentanter personligen.

Så talar en sagesmannen – en rysk oligark. (Inga namn.)

Utan att talat med denne ”gigant”(?) kan jag ta gift på att han inte ens kan stava till intellektuellt kapital. Här talar nämligen en rysk charlatan som samtidigt söker framträda som en industrialismens Messias.

Och stackars SAAB-anställda som tytt sig till denne kannstöpare.

Jag mår illa, samtidigt som jag känner för alla hårt arbetande människor som låtit sig förledas av kapitalismens verkliga baksida.

Se även tidigare skriverier: 19 december 2009   28 januari 2010  31 mars 2011  26 april 2011

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sverige – en rättsstat?

I DN:s ledarstick denna morgon kan man läsa: I en rättsstat har även massmördare rätt till ett professionellt försvar. Advokat Geir Lippestad får inte vackla utan måste sätta sin klients intressen främst.

I måndags fick jag anledning att kommentera samma ämne under rubriken Norsk demokrati står stark.
I princip skrev jag då om samma väsentliga demokratiska faktum att rättsstaten fungerar  eller som DN uttrycker det: …detta är grunden för ett land som är byggt på lag och rätt. Alternativet är ett juridiskt gungfly som leder bort från rättssamhället.

Anledningen till min inlägg den 25 juli var att jag under den gångna veckan läst boken Döden är en man och då noterat en svensk professor i processrätt vid Stockholms universitet, professor Christian Diesen, uttala sig om försvaret för, i hans ögon en läkare, skyldig till styckmord. Det ligger därför inte långt bort att undra huruvida denne professor, i skenet av det som i dagarna sker i Norge, fortfarande står för sitt uttalande: ”Bengt Nilsson, varför försvarar du en likskändare? En advokat med personlig moral tackar nej till att försvara en person, som saknar varje av moral – han överlåter åt någon likasinnad med den misstänkte att utföra försvaret …” 

”Verkligheten” kanske inte ligger alltför långt bort?

Vi har fått löss i pälsen.

Stackars Jimmie Åkesson.
Han har fått löss i pälsen.
I alla fall kan man få det intrycket när man läser artiklar i SvD och DN.

En halländsk partikollega, (Erik Hellsborn SD), har råkat uttala partiets politik – det som har varit SD:s officiella politik hela tiden – men ack, så illa tajmat. På sin blogg uttalar han sig om vem som bär ansvaret  för terrorn i Norge.
”Det yttersta ansvaret ligger alltid på gärningsmannen, men ska man diskutera de bakomliggande orsakerna som drev honom så var ju det orsakat av mångkulturen, förtydligar Hellsborn för Hallands Nyheter.

Efter bästa förmåga försöker nu SD:s Jimmie Åkesson att ta avstånd från gärningsmannen och Erik Hellsborn och deras gemensamma tankegods. Konsekvenserna av den politik som SD hela tiden argumenterat för – motståndet mot ett mångkulturellt samhälle – har blivit oöverskådliga. Till och med för SD och Jimmie Åkesson.

Uppenbart är att det är inte Jimmie Åkesson som påstår att han fått löss i pälsen när kollega Erik Hellsborn uttalat sig otaktiskt – det är den västerländska kulturen som fått löss i pälsen!

P.S. Jag har just läst Martin Petersons artikel på Brännpunkt i SvD. Läs den.

Norsk demokrati står stark

Norsk demokrati står stark. Från första stund, efter terrorangrepp och bestialiskt mördande på Utöya, har det norska samhället och dess ledare uppvisat det demokratiska samhällets styrka. Uppriktig sorg, allmänt deltagande samt en handfast ledning, där primärt primärt statsminister Jens Stoltenberg och utrikesminister Jonas Gahr Störe kommit att stå som garanter och stöttepelare för det ”öppna samhället”, har kännetecknat de senaste dygnens trauman. Vad vore väl lättare än att inskränka demokratin och att ropa på hämnd; men tvärtom. Samhället lever vidare som en verklig rättsstat. Polisutredning, häktningsförhandlingar och en framtida rättegång … allt efter rättsstatens principer.
Säkert är det många som undrar över hur en människa kan bli så djuriskt brutal och önskar  att ”rättvisan” hade en enklare lösning tillhands, men rättssamhället står starkt. Exempelvis kommer pressen på delinkventens försvarsadvokat att bli stark, men samtidigt visar en oberoende försvarare på att demokratin fungerar. Härvidlag får man bara hoppas att försvarsadvokaten Geir Lippestad får förståelse och stöd i media inför sin svåra uppgift.

Man vill gärna inte se liknande uttalanden (se ovan) som en svensk professor uttalade för 20 år sedan. (En professor i juridik! n.b.)

Fakta: SvD DN Döden är en man DN

Vad menar Lars Calmfors?

”Det är slående hur regeringar tenderar att driva grundidéerna i sin politik alldeles för långt till förfång för andra målsättningar.”

Detta uttalande gjorde professor Lars Calmfors på DN debatt den 21 juli. Inlägget byggde på professorns egna tro att införandet av ett femte jobbskatteavdrag torde vara skadligt för Sveriges ekonomi.
Detta är en diskussion som jag inte är kompetent att bedöma riktigheten i – inte jag heller – men jag är samtidigt lite förvånad över inlägget kom först nu. Ett år för sent. Det är nämligen så att Alliansen utlovar i sitt valmanifest ett jobbskatteavdrag om ytterligare 15 miljarder kronor. Dessutom säger statsminister Fredrik Reinfeldt i manifestet: Vi lovar inte mer än vi kan hålla”.
Men då var det som sagt tyst från professor Calmfors.

Faktum är att jag inte riktigt följer professor Calmfors när han kommer upp på banan ett år senare och samtidigt uttalar som sagt att det är slående hur regeringar tenderar att driva sina grundidéer. Att hans uttalande sedan fortsätter med att de driver sin politik … för långt till förfång för andra målsättningar.” Det senare är ju faktiskt hans egen bedömning.
Jag ställer mig därför frågan; är det inte partiernas skyldighet att driva sina grundidéer och allra helst som man redogör för dem i sitt valmanifest?

Att vrida kranen åt rätt håll

Ibland uttalar personer en mening för ett specifikt fall – klokheter som säkert kan appliceras till många händelser och kanske kan vara bra för många makthavare att ta med sig ut i vardagen.
Ett sådant uttalande gjordes i samband med de budgetförhandlingar som kört fast i Washington: Sedan vi begått självmord vad skall vi göra då?
(Tänka sig att världen främsta ekonomi skall kunna företrädas av en samling ”bönder” som har draksådd som främsta mål för sin argumentation. Som tur är verkar president Obama, enligt SvD, få de värsta knäppgökarna att besinna sig.).

Ett annat uttalande återfinns i gårdagens UNT där en jubilar, tillika docent i sexologi, menar att, sex- och samlevnadsundervisningen skall handla om vad ungdomar skall vara rädda om, inte om vad de skall vara rädda för! I anpassad form kan klokheten uttryckas mer generellt: Det väsentliga är  vad människorna skall vara rädda om, inte om vad de skall vara rädda för!

Ett bra exempel på hur argumentation kan spåra ur gavs i P1-morgon. En läkare har skrivit en artikel i på Brännpunkt i SvD om rädslan för att göra fel, som lett till att telefonrådgivningen slussar ”friska ” patienter till akutsjukvården – som i sin tur utarmas. Det är naturligtvis inte fel att diskutera förbättringar, men tar man människors rädsla som intäkt för att diskutera svensk vård, tror jag att man kommit fel.
I samklang med ovanstående klokhet tror jag därför att det vore bättre en bättre väg för vården att var rädd om sin personal på telefonrådgivningen och ställa upp för dem, än att skapa än mer osäkerhet



Finns det franska gener?

 

Av samma anledning som jag reagerar då en amerikansk president tar sig för bröstet och utbrister God bless America! … av samma anledning reagerar jag när en fransk president brister ut i ett Vive la France!.
Svenskan skriver idag om en pittoresk interiörbild från det franska samhället som påminner om den nationalism som båda ovan nämnda stormakter företräder. Både USA och Frankrike har en mycket förenklad världsbild eftersom de båda lever i den bästa av världar. Samtidigt är det inte svårt att förstå varför de, av hävd aldrig riktigt kunnat tåla varandra. Bilden förstärks naturligtvis av språkliga och kulturella barriärer – det anglosachsiska ställs mot det latinska – och når sin kulmen när det gäller moral. USA – dubbelmoralens epicentrum, kontra Frankrike – omoralens epicentrum. Ett bra exempel är den nu pågående, s.k. DSK-affären där dessa epicentra kommer i ”öppen” dager, och accentuerar den kulturella självbilden.
Herman Lindqvist konstaterar samma sak i en artikel i Aftonbladet: Vad som är moraliskt helt oacceptabelt i ett land skulle inte ens bli en rubrik i ett annat.
Amerikanska presidenter är naturligt nog lika pilska som sina franska motsvigheter, men det är skillnad på vad man får göra och vad man inte får göra i Paris respektive Washington. (Alla franska presidenter har levt ett dubbelliv utom möjligen general de Gaulle, sägs det, för han hade för stor näsa!)

Men nu tillbaka till den 14 juli – Frankrikes nationaldag – och den militärparad som anses vara kulmen på allt firande och som har upprört de nationella känslorna i Frankrike. Enligt SvD har den norskfödda gröna presidentkandidaten Eva Joly har fått utstå unison vrede sedan hon föreslagit att militärparaden borde ersättas med en ”medborgarparad”. (Joly kom till Frankrike för cirka 50 år sedan). I det läget förklarar ”den vanligtvis så nyanserade premiärministern François Fillon att Jolys känsla för ”franska traditioner, värden och historia” nog inte gick så långt tillbaka.

Man kan man kan vara fransk medborgare, men kan tala hur bra franska som helst, man kan till och med bli nominerad till presidentkandidat … men fransman det föds man till. Att vara fransk är, vad det verkar, en genetisk åkomma … på gott och ont.

 

P.S. Första gången jag fick mig till livs att det franska var något speciellt var när min mormor försökte lugna ner mina heta känslor för något som jag glömt idag, tog mig i armen och sa: Har du blivit alldeles fransk, pojke!

 

Informationsminister sökes

Den europeiske unionen har det inte lätt. EU definieras som ett unikt ekonomiskt och politiskt partnerskap mellan 27 europeiska länder, men börjar kanske mer och mer likna ett riskfyllt experiment. Med “avlägsna” nationella ledare som Angela Merkel, en kejserlig Nicholas Sarkozy, en pajas som Silvio Berlusconi och en hoper övriga förhållandevis anonyma statsledare – ja, då är det inte lätt att skapa respekt för unionen.

I ett ledarstick i DN, av den 7 juli, skriver den i EU:s innersta skrymslen och vrår sakkunniga, Annika Ström-Melin, om organisationens demokratiunderskott. Hon skriver: ”Därför handlar den nuvarande krisen (den ekonomiska) inte enbart om euroländernas underskott – utan också om att många medborgare känner att det som händer i Bryssel inte gäller dem.” I kontrast till utrikesminister Carl Bildts skönmålning av EU i sitt sommarprogram så känns Annika Ström-Melins konstaterande mer verklighetsnära.

Hon skriver vidare: Alltför länge har EU framför allt varit ett samarbete mellan ländernas regeringar. Ministrarna och regeringscheferna åker till Bryssel för att förhandla och lösa gemensamma problem. Men var finns folket, de politiska diskussionerna och den fria press som granskar det som sker?

Precis den frågan har hängt alltför länge i luften utan att ha blivit besvarad. I samtliga riksdagsval, alltsedan vi anslöt oss till den europeiska unionen 1995, har vårt medlemskap skjutits åt sidan. Folket/Väljarna har förletts av politikerna att tro att EU är en, visserligen kostsam, filial till Sveriges riksdag.
Men i dagarna blir vi varse verkligheten. Våra förtroendevalda sitter likt sina uppdragsgivare och hukar i väntan på vad som kan komma att hända i Bryssel.

Mitt hopp står därför till den fria press som granskar det som sker. Det är bara att konstatera unionens demokratiunderskott emanerar ur ett gigantiskt informationsunderskott.

Kanske kan Annika Ström-Melin frigöras för större saker och råda bot på detta fenomen?